Foto: Kenneth Bengtsson.

Knölsvan

Utbredd i Nordeuropa från Irland i väster till södra Finland, Estland, Vitryssland norrut till södra Norge samt spritt i Europa från Ungern och Italien österut till Bajkalsjön.

Förekomst i Sverige

Det finns två fynd från Burlöv och Segebro, Malmö, daterat till Atlantisk tid, cirka 6000-5300 före 0. Därefter dröjer fynden till omkring 1000-talet och då från Skåne, Halland och Uppland. Det spekuleras om att sångsvanen kan ha konkurrerat ut knölsvanen under tidigare perioder (Ericson & Tyrberg 2004).

Knölsvanens historia från medeltiden och framåt är svår att beskriva. Dels finns det hur många uppgifter som helst, dels har arten figurerat som prydnadsfågel vid gods och i parker sedan åtminstone 1500-talet. Knölsvanen kallades också för tam svan förr i tiden. Inplanteringar på flera platser, inte minst i Mälardalen lär ha gjorts så sent som under 1940-talet. Källan kommenterade detta med: ”I vilken mån stammen huvudsakligen härrör från inplanterade fåglar eller från ursprungligt vilda svanar är okänt” (SOF 1990). Sven Ekman (1921) skrev: ” … mycket sannolikt att Hjälstavikens och därmed hela den mellansvenska svanstammen leder sitt upphov från den, af Gustaf III gjorda inplanteringen. Därmed är emellertid inte sagt att knölsvanen aldrig förut skulle ha häckat inom mellersta Sverige. Det är ingalunda omöjligt att han funnits långt tidigare, men blivit utrotad av människan”.

Curry-Lindahl 1959 uttryckte saken så här: ”Ursprungligen fanns han i vilt tillstånd endast i Skåne, där han dock var ganska allmän”. Sen citeras Sven Nilsson 1858 som med anledning av de omfattande jakterna – se följande stycken – skrev: ”Från dessa jakter kringspridas årligen fångade svanar i landet och hålls tama på insjöar och i dammar vid herrgårdarna i södra och mellersta Sverige”.

Curry-Lindahl (1959) berättar sedan om svanarna vid Ekolsund i södra Uppland och menar att: ”Den omständigheten att knölsvanen ända till långt in på 1800-talet, trots tillgången på lämpliga mellanliggande platser, ej fanns annorstädes i landet än på två från varandra så vitt åtskilda områden som Skåne och södra Uppland, styrker emellertid trovärdigheten av det gamla talet om en inplantering i vassarna vid Ekolsund”. Jag tycker att resonemanget låter rimligt.

Den naturliga spridningen är alltså svår att tolka. En tidig uppgift om tama, troligen inplanterade fåglar, är följande från 1500-talet: ”Svanväktare, som hade i uppgift att sköta svanar, omnämns i källorna från Stockholm redan vid 1500-talets mitt. Från 1571 omnämns ett swanehus på en holme vid nuvarande Strömparterren (Gyllin & Svanberg 2017). Dessutom nämns svanar i en Kunglig förordning från 1621 – se stycket om jakt (Lönnberg 1923). Linné (1731) omnämner arten som känd i Sverige före 1731 och från slutet av 1800-talet beskrevs förekomsten i Sverige så här: ”I Sverige häckar han ej sällsynt i Uppland, dels i Mälarens vikar, dels i några småsjöar. Från sitt gamla stamhåll, Hjälstaviken vid Ekolsund, där han är mycket allmän, har han nämligen under de sista 20 åren spridit sig. Vid Rinkestad i Södermanland har han häckat. Äfven häckar han vid Tåkern i Östergötland liksom numera ett och annat par i Hornborgasjön. I Skåne häckar han flerstädes i dess små insjöar, men aftager därstädes i antal i motsats till förhållandet i Uppland” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

För att göra det lätt för mig väljer jag att citera texten i Svensk Fågelatlas från 1999 som ger en övergripande bild av utvecklingen: ”Att döma av benfynd gjorda vid utgrävningar i Sigtuna fanns knölsvanen i Mälarregionen redan vid övergången mellan vikingatid och medeltid. Efter en tid av trolig frånvaro har det åtminstone sedan början av 1600-talet åter funnits häckande knölsvanar i Mälaren. Under slutet av 1700-talet fanns ett bestånd i Ekolsund, varifrån arten med början under 1830-talet spred sig ut över Mälaren. Någon gång mellan 1847 och 1854 etablerade arten sig i Tåkern, troligtvis från bestånden i Mälaren. Med början 1889 etablerade sig ett bestånd även i Hornborgasjön. Under 1890-talet var spridningen från Ekolsundsområdet stor, vilket ledde till att arten etablerade sig i stora delar av Mälarområdet. I motsats till i Skåne ökade de mellansvenska bestånden i storlek kring sekelskiftet, och 1921 uppskattades beståndet till totalt 310 par. För att förhindra att främst sångsvanen, men även knölsvanen, skulle utrotas från landet fridlystes de båda arterna år 1926. Under 1930-talet började en svag uppgång märkas, vilket bl.a. resulterade i den första häckningen på Gotland 1939. Efter ett tillfälligt avbrott under de kalla krigsvintrarna – då även olovlig jakt förekom – ökade arten kraftigt från sent 1940-tal och framåt. Under 1950-talet etablerade knölsvanen sig på allvar i Stockholms skärgård, varifrån den efterhand spred sig såväl norrut som söderut. Längs Norrlandskusten etablerade sig arten med början på 1960-talet och den nuvarande nordgränsen nåddes i mitten av 1970-talet (Svensson & Tjernberg 1999).

Problemet med att tolka huruvida spridningen i Sverige under framförallt 1900-talet var naturlig eller berodde på, alternativt understöddes av, parkhållna fåglar, tydliggörs av uppgifter i en bok utgiven 1933. I den berättas om knölsvanar, ofta inköpta, bl.a. från Malmö, i följande städers parker eller småvatten: Malmö, Landskrona, Trelleborg, Kristianstad, Lund, Göteborg, Uddevalla, Borås, Nässjö, Växjö, Kalmar, Västervik, Linköping, Motala, Vadstena, Karlstad, Kristinehamn, Filipstad, Örebro, Eskilstuna, Torshälla, Västerås, Nyköping, Norrköping, Alingsås, Skansen i Stockholm, Uppsala, Enköping, Sala, Falun, Gävle, Hudiksvall och Östersund. En del av de ungar som växte upp i dessa områden vingklipptes medan andra fick flyga fritt (Bergström 1933). Därmed spreds sannolikt arten till nya områden på ett inte helt naturligt sätt.

Samtidigt som knölsvanen sakta spred sig i mellersta Sverige jagades och förföljdes de skånska svanarna till utropningens gräns, en gräns som lär ha nåtts 1923 då enligt uppgifter den sista honan sköts på sitt bo i Krankesjön (Karlsson & Kjellén 1984b). Men det fanns alltså ”tama svanar” kvar i skånska parker och på dito gods, och ättlingar till dessa utgjorde sannolikt grunden för en ny skånsk population.

Allt detta leder fram till frågan: Vad är det för knölsvanar vi har i våra vatten idag? Förmodligen är de allra flesta ättlingar till svanar som på ett eller annat sätt varit under mänsklig hantering. Å andra sidan kom flertalet av dessa antagligen från ursprungliga, vilda bestånd i Skåne eller andra platser i Östersjöområdet. En intressant tanke att fundera över är hur det svenska knölsvansbeståndet hade sett ut idag om människan aldrig hade blandat sig i. Hade det t.ex. då funnits häckande bestånd längs Norrlandskusten? För dessa bestånd kan t.ex. de ”tama” svanarna i Hudiksvall tänkas ha utgjort en språngbräda.

I det följande beskriver jag den mer moderna utvecklingen i Sverige, samt inflikar några intressanta detaljer (källan SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift):

1931: Vintern 1930-1931 uppehöll sig fyra ungsvanar vid Djurgårdslandet i Stockholm. Jag tolkar uppgiften som att övervintringar i den trakten var ovanliga vid den tiden (SJFT 69:189).
1939: Första häckningen på Gotland (Noréhn 1984).
1940: Nordlig häckning i Dalarna (Fauna & Flora 1944:92). Jag har inte tillgång till källan idag och häckningar i Dalarna lär ha skett tidigare. Men noteringen om ”nordlig häckning” är intressant.
1949: Häckar sparsamt i vassrika sjöar i Skåne, Småland, Västergötland, Östergötland, Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland, Sörmland, Uppland, Dalarna och vid kusten av Blekinge, Småland Östergötland och Uppland. Har häckat i Halland, Gästrikland och på Gotland. Har ökat och spritt sig betydligt sedan mitten av 1800-talet, delvis stödd av de inplanteringar, genom vilka arten möjligen från början inkommit; beståndet numera troligen 300-400 par (SOF 1949).
1962: I Sverige häckar knölsvanen numera allmänt eller tämligen allmänt i vassrika sjöar från Skåne upp till Värmland, södra Dalarna och Gästrikland samt på Gotland. Längs ostkusten häckar den vid saltvatten från Skåne till Gästrikland samt på västkusten. I början och mitten av 1800-talet minskade arten starkt, sannolikt till följd av intensiv jakt under ruggningstiden, och botten nåddes omkring 1880, då knölsvanen var helt borta från Skåne … Man har velat göra gällande, att det svenska beståndet ursprungligen skulle ha tillkommit genom inplantering, men denna fråga kan knappast med säkerhet avgöras. Gamla jaktförordningar tyder på att den i varje fall fanns i Stockholmstrakten redan i början av 1600-talet” (Rudebeck 1962). Gustafs notering om att arten var borta från Skåne redan 1880 hittar jag ingen källa till – se stycket om Skåne.
1967: Första häckningen i Jämtland (Vår Fågelvärld 28:48).
1970: Ökningen, och kolonisationen av öppna och vassfria biotoper, har varit markant i Sverige ej minst under de sista tio åren (SOF 1970).
1978: Första häckningen i Västerbotten (Olsson & Wiklund 1999).
1993: Första (andra?) häckningen i Härjedalen (Fågelåret 1993). Uppgiften är något svårtolkad, men
jag hittar inget om häckningar före 1993.
2008: Populationen i Sverige uppskattades till 7 500 par (Ottosson m.fl. 2012).

I Svensk Fågeltaxerings årsrapport för 2020 skrevs: ”Vi kan nu presentera sju olika trendkurvor för knölsvanen i Sverige och sex av sju visar på signifikanta ökningar. Det går helt enkelt bra för knölsvanen både sett över längre tid och i det senaste, både under häckningstid och som övervintrare. Milda vintrar med ökad tillgång till öppet vatten och goda födosöksmöjligheter gör att vi nu har ganska höga antal med övervintrande knölsvanar så långt norrut som i Stockholms skärgård. Förbättrad vinteröverlevnad bygger också på det häckande beståndet. Detta är helt klart en art som gynnas i ett varmare klimat”.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 7 500 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som måttligt ökande och för 10-årsperioden 2012-2021 som en icke statistiskt säkerställd svag ökning (Wirdheim & Green 2023).

I tabell 1 försöker jag hitta de första uppgifterna om häckning i de olika landskapen. För Skånes del är det omöjligt och likaså för Sörmlands och Upplands del eftersom dessa landskap var epicentrum för de troliga inplanteringarna under tiden före 1800-talet. Det är inte lätt att hitta förstauppgifter och jag reserverar mig för fel i listan.

Tabell 1: Angivna första häckningar av knölsvan i de svenska landskapen. För Norrbotten och Lappland nämns första fynd av individer.

Landskap	1:a häckning	1:a fynd	Källa
Skåne	Omöjligt ange
Blekinge	1926		Nilsson & Lundgren 1993
Halland	1936		Curry-Lindahl 1959
Småland	1898		Ekman 1921
Öland	1951		Curry-Lindahl 1959
Gotland	1939		Wiss 1963
Bohuslän	1946		Curry-Lindahl 1959
Västergötland	1889		Ekman 1921
Östergötland	Ca 1847		Curry-Lindahl 1959
Dalsland	1943		Curry-Lindahl 1959
Värmland	Ult 1930-tal		Curry-Lindahl 1959
Närke	1914		Ekman 1921
Sörmland	Omöjligt ange
Västmanland	1880-talet		Pettersson
Uppland	Omöjligt ange
Dalarna	<1924		Curry-Lindahl 1959
Gästrikland	<1949		Curry-Lindahl 1959
Hälsingland	1941		Curry-Lindahl 1959
Härjedalen	1993?		Fågelåret 1993
Medelpad	1959		Hedvall & Hägglund 1989
Jämtland	1967		VF 28:48
Ångermanland	1965?		Artportalen
V-botten	1978		Olsson & Wiklund 1999
N-botten		1967?	Artportalen
Lappland		1972	Bildström 2022

Stora flockar

Det finns ett par lokaler som kan hysa tusentals svanar och jag har letat efter sådana med över 3 000 ex vid ett tillfälle. I synnerhet framträder Tåkern, följt av sydvästligaste Skåne med en hel del obsar över 3 000 rastande/ruggande individer. Det finns också en uppgift om 3 190 ex i Hornborgasjön 14 november 2015. För Tåkerns del visas de fyra största ansamlingarna i tabell 2. För Skånes del nämns ”upp till 5 000 ex i sydväst under vintern 2016-2017” (Fåglar i Skåne 2020). För övrigt är totalt 4 107 knölsvanar mellan Landskrona och Knösen (Skanör) 6 januari 2010 det högsta antalet jag hittar (Fåglar i Skåne 2010). En annan uppgift berättar om 3 300 ex längs sträckan Knösen-Gässie 27 december 2009 (Fåglar i Skåne 2009). För Skånes del handlar det alltså om vinterflockar medan det för Tåkerns del huvudsakligen verkar handla om ruggande svanar.

Tabell 2: De högsta antalen rastande knölsvanar i Tåkern enligt Artportalen.

5 500 ex	18 juli 2020	Artportalen
5 000 ex	30 juni 2014	Artportalen
4 300 ex	21 oktober 2013	Artportalen
4 160 ex	16 augusti 2014	Artportalen

Förekomst i Skåne

Jag börjar med att tipsa om en gedigen genomgång om knölsvanen i Skåne t.o.m. 1984 (Karlsson, J. & Kjellén, N. 1984). Den texten är mer detaljerad än min som följer.

Den första säkra uppgiften om knölsvanar i Skåne stammar från berättelser om den skånska svanjakten från 1665, då generalguvernör Gustaf Persson Banér uppsköt julijakten några dagar på grund av att sändebudet från Hannover varit på besök (Malmgren 1960).

Jag fortsätter med en kort sammanfattning av den tidiga historien genom att citera ur Svensk Fågelatlas från 1999: ”De första uppgifterna om vildlevande bestånd av knölsvan i Skåne härstammar från 1700-talet. Arten var genom sin storlek och oförmåga att flyga under ruggningen länge ett viktigt jaktbyte. Under början av 1800-talet fångades stora mängder under eftersommarens ruggningsperiod – vid något tillfälle mer än 600 fåglar vid en enda jakt. En del av de infångade svanarna spreds därefter ofta som tamfåglar till godsen runt om i södra och mellersta Sverige. Omfattande dräneringar tillsammans med hårt jakttryck ledde till en kraftig minskning av beståndet under 1800-talet. Resultatet blev att det under 1920-talet troligen inte fanns några vilda knölsvanar kvar i Skåne” (Svensson & Tjernberg 1999).

1749: ”Kläcker i Malmö” (Linné 1751). Sannolikt avses de så kallade Rörsjöarna vid dåvarande östra utkanten av Malmö. Idag och sedan länge är marken torrlagd och stadsdelen Rörsjöstaden etablerad.
1858: Förr var han i Skåne talrikare än nu, därför att många vatten, vari han fordom kläckte, nu är förvandlade till ängar och åkerfält. Ännu för 50-60 år sedan kläckte han årligen vid Malmö i Rörsjön, som nu utgör ett bördigt fält, där vete och raps skördas; samma förhållande är med flera fordna vatten. Dock kläcker han ännu i en och annan av Skånes insjöar och större torvmossar och efter kläckningen ser man honom varje år i stora skaror utanför Skånes sydligaste kuster, så väl vid östra som västra sidan av Falsterbo, där …” (se vidare under jakt) (Nilsson 1858).
1867: Vid Börringesjön träffades blott ett par vars ägg hade blivit förstörda. De lär ha häckat där i flera år (Meves 1868).
1887: ”Häckar i alla sjöar men sällan med mer än ett par i varje; har tilltagit de senaste åren”. Avser sydvästra Skåne, kanske främst Skabersjö-Börringe (Thott 1892).
1894: Häckar i Skåne på flera ställen, såsom i Oxie och Skytts härad, i Kranke- och Föne-sjöar m.fl. ställen. I Skåne är denna art mindre allmän än fordom. Har häckat i Lillsjön vid Trolle- Ljungby. Hålles på en del herrgårdar som tam (Carlsson 1894).
1923: ”Fridlysningen … har i allmänhet visat sig mycket verksam utom i Skåne, där svanstammen så småningom nästan gått ut, så att, så vitt mig bekant, svan år 1923 häckade blott i Krankesjön och möjligen ännu en sjö (SJFT 1925:63:21).
1923: Utrotades under 1920-talet. En hona som sköts på bo i Krankesjön uppges ha varit den sista
vilda knölsvanen i Skåne (Karlsson & Kjellén 1984b).
1926: ”Han omtalas av Linné vid Malmö i ”massor” sannolikt syftande (1761) dels på ruggare sommartiden och möjligen på övervintrande; samt dels (1751) på häckande bl.a. vid den nu torrlagda Rörsjön, där han byggde ännu i början av 1800-talet. År 1849 hade han bo vid Trolle Ljungby i östra Skåne, 1868 omtalas han från Börringesjön, 1890 från Oxie och Skytts härader och 1892 uppges han häcka i alla sjöar i sydvästra Skåne, men sällan i mer än ett par och var på 1880-talet stadd i ökning. I Tonne sjö i Silvåkra började han bygga 1869; i Skåne gick han dock tillbaka i antal redan under 1800-talets förra hälft och kanske tidigare. Sannolikt bl.a. på grund av torrläggningar. Den skånska stammen uppskattades till tio par i senare tid (Jägerskiöld & Kolthoff 1926 i tillägg).
1928: I Fauna & Flora 1929:82 skriver Bertil Hanström ”den 28/12 1928 sågs 4 ex utanför Lomma och några i Mars 1929 vid Arlöv. Meddelarna påpeka uttryckligen att förhållandet är sällsynt”.
1934: Återkom till Krankesjön (Karlsson & Kjellén 1984b).
1935: Gustaf Rudebeck såg två adulta och tre juvenila knölsvanar i Krankesjön den 8 december och skriver följande i en senare kommentar. ”Häckningen av knölsvan i Krankesjön särskilt remarkabel. Arten fanns inte häckande där när Swanberg undersökte sjön 1927-30, ej heller de närmaste åren därefter. Men mitt ordval denna dag tyder på att fallet var bekant för mig fast det ej förekommer tidigare i dagboken” (Rudebeck dagbok). Samma antal, d.v.s. två adulta och tre juvenila nämns dock från sjön i dagboken redan den 13 oktober.
1937: Arten ökade successivt vid Sjölunda utanför Malmö och en anledning till knölsvanens ökning kan vara att från och med 1937 stäcktes inte Malmö fågeldammars knölsvanungar. Flera källor menar att knölsvanens återkomst skett från förrymda tamsvanar. Från 1937 berättar också Bertil Hanström om “160 översomrande knölsvanar i södra delen av Lommabukten” (Fauna & Flora 1940:106).
1943: Ofrivilligt jaktmoratorium under andra världskriget innebar att arten ökade. Första kända
kusthäckningen (Skälderviken) (Karlsson & Kjellén 1984b).
1947: Ett par har häckat regelbundet vid Utvälinge (Skälderviken) under senare år (Persson i Hanström & CL 1947).
1947: Några par häckar numera vid Hammarsjön, sedan arten återinvandrat till Skåne (Nordqvist i Hanström & CL 1947).
1947: Runt sydskånska sjöar: ”Efter att ha varit helt utrotad som häckfågel i Skåne har knölsvanen under det sista decenniet återtaget åtskilliga av sina gamla häckplatser, så Börringesjön, Fjällfotasjön och Sövdesjön” (Nordqvist & Rudebeck i Hanström & CL 1947).
1947: Några par brukar till och med häcka i Malmö hamns ytterområde (sett från Sjölunda) (Bergman i Hanström & CL 1947).
1947-1976: Närmast obefintlig som häckfågel i Foteviken. Ett par byggde i viken 1969-1971. Även äggläggning på Dynan (Mathiasson 1978).
1957: Inventering i Skåne påvisade minst 139 häckande par. I figur 1 visas aktuella atlasrutor för dessa häckningar. Förmodade ”tama” svanar i slottsdammar och liknande ingick ej i inventeringen. Intressant är bl.a. att det längs den skånska västkusten upp till Kullen endast fanns/hittades fem häckande par, samtliga i Malmötrakten. Totalt i Skåne hittades 20 kusthäckande par. Störst förekomster fanns i Hammarsjön (17 par), Ivösjön (14 par) och Krankesjön med elva par (Winge 1959).
1967: Skåneinventering gav minst 268 häckande par (Andersson m. fl. 1968).
1972: Inventering gav 226 häckande par i Skåne (Nilsson 1973).
1981: Sjöinventeringen visade på 500 par i landskapet (Karlsson & Kjellén 1984).
1984: Den första atlasinventeringen 1974-1984 visade förekomst i 227 rutor och på god spridning såväl längs kuster som i inlandet i hela Skåne – figur 2 (Andell 1986).
2009: Atlas II 2003-2009 påvisade förekomst i 226 rutor. Beståndet uppskattades till 500 par 2008 – figur 3. Notabelt är att beståndet i det skogliga norr hade tunnats ut medan det i sydväst hade tätnat. Det senare sannolikt gynnat av anlagda våtmarker. (Bengtsson & Green 2013).
2023: Idag finns det måhända inte plats för många fler än de uppskattade cirka 500 paren. Möjliga kustrevir verkar vara upptagna men i inlandet kan det kanske finnas plats för några till. Att det råder ett överskott av adulta knölsvanar visas bl.a. av stora översomrande flockar i bl.a. Lommabukten. Det handlar nog till en del om äldre, utkonkurrerade svanar och till en kanske större del om yngre fåglar som inte lyckats slå sig in på marknaden. Vi kan konstatera att det går bra för knölsvanen i Skåne idag.

Figur 1: Häckningsförekomster av knölsvan 1957 efter Karlsson & Kjellén 1984 & Winge 1959.

Figur 2. Resultatet av den första atlasinventeringen av knölsvan 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 3. Resultatet av den andra atlasinventeringen av knölsvan 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Några beståndsutvecklingar

Det har gjorts årliga inventeringar i Vellinge kommun (Falsterbo Fågelstation) och södra Lommabukten (Fågelskydd Spillepeng) sedan 1997 samt vid tre tillfällen i nordöstra Skånes skärgård åren 1995, 2004 och 2022 (Nordöstra Skånes Fågelklubb) – figur 4. Det finns också årliga följningar av beståndet på Saltholmen och Trueskär i nordost sedan 2004 (Nordöstra Skånes Fågelklubb). Utvecklingen där ses i figur 5.

Som synes kan bestånden variera år för år och en anledning till det är sannolikt att många honor avstår från häckning säsonger efter hårda vintrar. De är inte i god kondition helt enkelt. Det har också noterats att många kusthäckande par förlorar många ungar, inte sällan alla, under vissa år. En anledning till det antas vara sjukdom, bl.a. en av coccidier orsakad tarminflammation. Kustens svanungar är sannolikt också utsatta för mer predation än inlandsfödda, inte minst via kustens trutar.

För Vellinges del kommenterades utveckling efter säsongen 2014 så här: ”Antalet par av knölsvan har minskat kontinuerligt efter en topp 1999. Årets resultat är det lägsta inom den kortare serien. En stor del av minskningen har skett på Eskilstorps holmar, där antalet par minskade från 15 förra året till nio. Inga kullar observerades på eller i närheten av holmarna. På Måkläppen noterades i år tre par men ingen kull. I Södra Flommen fanns fyra par och i norra tre. Dessa par lyckades kläcka minst en kull. Även i inre Höllviken fanns ett par under året”.

Figur 4: Häckande par knölsvan i tre områden: Gul stapel, nordöstra Skåne, blå, Vellinge kommun och röd, södra Lommabukten.

Figur 5: Antalet häckande par knölsvan på Saltholmen och Trueskär i nordost.

Förekomst i Danmark (Knopsvane)

Anges som en ganska vanlig häckfågel med utbredning i så gott som hela landet. Beståndet uppskattades till 4 500 par 2019. Knölsvanen var nästan utrotad i Danmark i början av 1900-talet och anledningen var hårt jakttryck. 1925 fanns arten bara med 3-4 par i Jægersborgs djurpark på Själland. Efter fridlysning 1926 ökade beståndet i landet och höll 30-40 par 1936, 750 par 1954, 3 000 par 1966 och 4 000 par 1971-1974 (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för knölsvanens del en stabil trend ur långtidperspektivet 1976-2020 och en måttlig ökning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

Här ska särskilt påminnas om de återkommande naiva klagomålen från fiskeriverksamhet 1937, 1956 och 1961. Alla undersökningar friade givetvis svanarna.

SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya tidskrift.

1621: I Kgl. Förordning ”Konung Gustavi Adolphi Stadga och Förbud om Foglars skiutande, dat. Stockholm den 26 Martii 1621, läses följande (med min översättning av en del ord till nysvenska så gott det går): Vi Gustaf Adolph etc. Göre witterligit, att efter det vi förnummit, att både en och annan, utan någon försyn på våra och Kronans ägor skjuta, icke allenast djuren utan också fåglarna, särdeles när deras lektid är, uthöde, så att vi där uppå icke ringa avsaknad och skada tagit… Vi vill thesslijkest och alla Svanar har härmed fredats, så att ingen någon av dem, vare sig vild eller tam, på 10 mil när Staden skall skjuta, eller på något annat sätt döda. Finns nu någon att skjuta på norra sidan Staden på en mil, eller på Värmdön, det vare sig på vad tid om året det vill: Såsom och på några andra Krono- eller Skatteägor, så länge fåglarnas lektid varar den samma skall mista sin Bössa och kläden som han åhafver, tagas fast och läggas i häkte och sedan böta efter som han är man till och oss täckes. Men skjuter någon Svan, han skall till livet straffad vara” (Lönnberg 1923).
1647: I en Kgl. Förordning stadgas förbud att skjuta Svan m.fl. fåglar utan privilegium, men ”stånde lantmannen fritt på sina egna ägor och i rättan tid att fånga dem med snaror och njuta dem till behov” (Lönnberg 1923).
1665: De första säkra uppgifterna om den skånska svanjakten är från 1665, då generalguvernör Gustaf Persson Banér uppsköt julijakten några dagar på grund av att sändebudet från Hannover varit på besök. I följande text ges mycken information om svanjakterna i Skåne (Malmgren 1960).
1808: Ingick i ”Stora jakten” enligt 1808 års jaktstadga och var fridlyst 16 mars – 1 aug (SJFT 62:129).
1832: Om svanjakt i Skåne. ”Förr kunde ända till 600 svanar fångas; nu deremot var det största antal, som ertappats, under de 4 gånger jag varit med, endast 175, och år 1830 lärer ingen enda hafva erhållits … om denna jagt sköttes rätt skulle säkerligen ingen svan slippa undan, och ofta ser man ända till 1000 i flocken” (Beck-Friis 1832).
1832: ”För att skjuta svan, brukar man vanligtvis varghagel … De döda blifva plockade och kropparna, hvilkas kött är något tranigt, lemnas vanligen åt de fattiga” (Beck-Friis 1832).
1858: ”Jakt: … varje år kring den 8 augusti, då svanarna rugga så att vingpennornas fällning hindrar dem att flyga, en stor jakt anställes av länets Hövding, åt vilken, från äldre tider, svanjakten varit överlåten. En underhållande berättelse om denna jakt av Kammarherren Greve C. Beckfriis finns införd i Jäg.-Sällsk. Tidskrift sid. 78. Från denna jakt kringspridas årligen fångade svanar i landet och hålles tama på insjöar och dammar vid herrgårdarna i södra och mellersta Sverige. Nytta: Köttet av de yngre stekes och är särdeles gott. Dun och fjädrar är i högt pris; svanskinn med sitt dun bäres som brämar o.d. av Damer. Svanen skall även gagna därigenom att han rensar dammar och kanaler från gräs och förstör vattenkryp utan att göra skada på fisken” (Nilsson 1858).
1864: Fredad 16 mar-10 jul, enligt ny jaktstadga (SJFT 2:206-213).
1869: ”Svanungar kunna väl bli skjutnyttiga, så att säga, men matnyttiga bli de aldrig, ty deras kött har mycket dålig smak; det står till och med långt efter sothönans” (Engelhart 1869).
1894: Fredad 1 jan-10 jul, enligt ny jaktstadga (SJFT 32:129).
1900: Förföljelsen accentuerades (Karlsson & Kjellén 1984b).
1913: Fredad 1 jan-31 aug (SJFT 1912:338-339).
1920: ”Tåkerns svanar slås eller skjutes i hundratal och lär säljas för 10 kronor stycket till korvfabriker i trakten och skinnen till buntmakare. Dagens Nyheter skrev ”De tre näriga bönderna och deras gelikar kring Tåkern böra arbeta med jord så att de kan försörja sig på den, utan att behöva härja bland Tåkerns svanar, som inte äro deras, utan hela Sveriges” (Högdahl 1920).
1922: Fredad i Skåne tillsvidare (SJFT 60:243).
1923: En hona som sköts på bo i Krankesjön uppges ha varit den sista vilda knölsvanen i Skåne
(Karlsson & Kjellén 1984b).
1928: Fridlyst hela året i hela riket enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJFT 65:bilaga).
1937: Påstådd skadegörelse på fisket i Bråviken. Fem svanar fick skjutas för magstudier. Klagomålen gällde förstöring av bottenvegetation, bortskrämmande av fisken, störande av fisklek, förtäring av rom och i någon mån av fisk (SJFT 75:280-281). Studien ”friade” svanarna (SJFT 77:127).
1949: Annons i Svensk Jakt: 3-årig hane av knölsvan, till salu eller ock i byte mot annan sötvattensfågel, passande för fågeldammar. Haneströms Fågelreservat, postadress Göta. (Svensk Jakt 87:209).
1949: Häckning vid Albäckskogen i Trelleborg. ”Tyvärr blev hanen i början av juni ihjälslagen, troligen av pojkar, som observerats anställa jakt på honom med käppar. Honan fick dock vara i fred tack vare ortsbefolkningens skydd, och i mitten av juni framkläcktes fem ungar” (Nilsson 1953).
1949. Tre par gjorde häckningsförsök vid Skälderviken. Två fick (troligen) sina ägg bortrövade av pojkar. Det tredje parets hona blev en natt bortstulen. ”Hon var visst ämnad som dragningskraft till något nöjesfält i Hälsingborgstrakten, men när det kom till svantjuvens vetskap att han var efterforskad av polisen avlämnade han tjuvgodset i ett rapsfält vid häckplatsen” (Persson 1949).
1956: Påstådda skador på fisket vid Skånes nordostkust. Skånes Naturskyddsförenings utskott föreslog, ”att styrelsen måtte föranstalta att högst 10 svanar skjuts vid Skånes kuster och undersöktes i avseende på sitt maginnehåll” (Skånes Natur 1956:121).
1958: Studie i Östergötland påvisade ”ingen som helst inverkan på fisket”. Här har jag tyvärr tappat bort källan, möjligen handlar det om studien som initierades 1937.
1960: En svanfamilj på vandring med sju ungar vid Krankesjön i Skåne, kom, vid en passage av en kohage, i konflikt med korna och det hela slutade med att alla utom hannen och en unge blev ihjältrampade eller dödligt skadade (Fauna & Flora 55:76).
1961: Studie i Blekinge (efter fiskares klagomål) visade att knölsvanen är vegetarian, att den ej skadar bottenvegetationen, att den ej påverkar fisk- och räkbestånden och att knölsvanen var i balans med sin omgivning (Berglund 1961).
1966: Från Svenska Jägarförbundets överstyrelse angående nya jakttider för jaktåret 1966-1967: ”Knölsvan: Överstyrelsen gjorde följande uttalande: Enär beståndet av knölsvan kan beräknas bli så stort, att svanarna oberoende av uppgiven skadegörelse för fisket innebär synnerligt obehag för omgivningen, får det anses nödvändigt, att myndigheterna meddelar tillstånd till punktvis genomförda decimeringsaktioner, vilka i första hand bör utföras genom prickning av ägg och, undantagsvis, genom avskjutning” (Svensk Jakt 5:1966). Härav blev intet.
1993: ”Nu är svanen så långt borta från det jaktliga medvetandet att ”det kan anses som jaktpolitiskt självmord att föreslå en omfattande jakt”, som en som förgäves föreslagit skyddsjakt sade till mig” (ledare i Svensk Jakt nr.3:1993).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades knölsvanen som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 199 000 vuxna fåglar.

Maxålder

En svenskmärkt hittades oljeskadad efter 25 år och 3 månader och en tysk var 40 år och 5 månader när den sköts (RCs hemsida www.nrm.se & European bird ringing).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Andell, P. 1986. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 1. Anser 25:253-268.
Andersen-Harild, P. m.fl. 2002. Beskydning af Knopsvaner i Danmark – en sammenligning af forholdene i 1979 og 1996. DOFT 96:9-14.
Andersson, Å. m.fl. 1968. Skånes häckande knölsvanar 1967. M SkOF 7:57-63.
Beck-Friis, C. 1832. Skånska svanjakten. Tidskrift för Jägare och Naturforskare, sidorna 26-30 i nyutgivning av Richard Bergström 1894. Stockholm.
Bengtsson, K. 1993. Knölsvanen i Skåne och Danmark – igår och idag. A 32:272-276. Efter dansk artikel.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. & Mårtensson, P. 2007. Knölsvanen vid Spillepeng och Malmö hamn – en häckningsstudie 2006. A 46:79-94. Kommentar av Hans Ryttman i A 46:242.
Bengtsson, K. 2011. Att flytta en svan – svanhonans version. A 50:3:46-47.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Bengtsson, K. 2016. Segeåns knölsvanar 2016. A 55:4:32-34. Om en ensam unge.
Bengtsson, K. & Mårtensson, P. 2018. Tolv år med traktens knölsvanar. A 57:2:15-19.
Bengtsson, K. 2019. En skjuten svan väckte straka känslor. A 58:2:50-51. Skyddsjakt i Malmö.
Bengtsson, K. 2021. En ”polsk” svan – var hör den hemma? A 60:2:46-47.
Berglund, B.E. 1961. Knölsvanens utbredning och expansion. SJ 99:349-351.
Berglund, B.E. 1961. Knölsvanens näringsbiologi. SJ 99:400-403.
Bergström, E. 1933. Fågelliv i städernas parkdammar och vattendrag. Ebe-förlaget, Hudiksvall.
Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
Boman, H. 1945. Knölsvanens utbredningshistoria i Östergötland. FoF 40:134-136.
Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Curry-Lindahl, K. 1959. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
Ekman, S. 1921: Några jaktbara djurarters historia i Sverige under senare tid – knölsvanen. SJFT 59:2-31.
Elderud, C. 1978. Knölsvankull fotvandrar åtta kilometer. VF 37:136-137. Tåkern.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
Engelhart, G. 1869. Jagtzoologiskt från Hjelstaviken. SJFT 7:214-218.
Folke. 1894. Något om Svanjagten i Landskronatrakten. SJFT 32:174-180. Hemsk text.
Fugle, nr 2:1993. Temanummer om knopsvan.
Gyllin, R. & Svanberg, I. 2017. Fåglar i staden. Dialogos förlag.
Hanström, B. 1929. Iakttagelser över fågellivet i Landskronatrakten under stränga vintern 1929. FoF 24:68-83.
Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
Hedvall, O & Hägglund, J.O. 1989. Förteckning över Medelpads fåglar. Medelpads Orn. För.
Högdahl, T. 1915. Svanarna som naturskyddsföremål och som jaktbart villebråd. Sveriges Natur, årsbok 1915:85-98.
Högdahl, T. 1920. Tåkerns svanar gå till korvfabrikerna! Sveriges Natur, årsbok 1920:156.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
Karlsson, J. & Kjellén, N. 1984. Knölsvanens förekomst i Skåne. A 23:219-234.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
Källander, H. 2016. Mute swan Cygnus olor raises Greylag Anser anser goslings. OS 26:191-192.
Linné, C v. 1731. Methodus avium Sveticarum (utgiven 1907 av E. Lönnberg).
Linné, C v. 1751. Skånska Resa på Höga Öfverhetens Befallning Förrättad år 1749. Stockholm.
Lönnberg, E. 1923. Några bidrag till kännedomen om våra svanarters förekomst. FoF 18:81-88.
Lönnberg, E. 1925:Ytterligare material till belysande av nödvändigheten av internationell skyddslagstiftning för våra flyttande jaktbara fåglar. 2: Förödandet av svanstammen. SJFT 63;16-24.
Lönnberg, E. 1942. En bastard mellan svart svan och knölsvan. FoF 37:145.148. L-krona till NRM.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Malmgren, T. 1960. Fågelskydd i Skåne genom tiderna. Skånes Natur 1960: 303-328.
Mathiasson, S. 1978. Häckfågelfauna i Foteviksområdet. Medd nr 1978:5, Naturvårdsenheten, Lst i Mö-hus län.
Meissner, W. & Ciopcinska, K. 2007. Behaviour of Mute Swans Cygnus olor wintering at a municipal beach in Gdynia, Poland. OS 17:148-153.
Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
Mossberg, C. 1947. Knölsvanens häckning på Dal. FoF 42:137-141. Dalsland.
Mörner, T. & Wahlström, K. 1983. Infektion med blodparasiten Leucocytozoon simondi – en vanlig dödsorsak hos knölsvanungar. VF 42:389-394.
Nilsson, L. 1973. Det häckande beståndet av knölsvan i Skåne och Blekinge 1972. VF 32:115-119.
Nilsson, L. 2005. Wintering swans Cygnus spp. and Coot Fulica atra in the Öresund, South Sweden, in relation to available food resources. OS 15:13-21.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Nilsson, T. & Lundgren, U. 1993. Blekinges fåglar. Blekinge Orn. Förening, suppl 1993:1.
Nilsson, W. 1953. Knölsvanen i Skåne. VF 12:190.
Ohlsson, A. 2023. Slottssvanar. A 62:3:40-41.
Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Persson, F. 1949. Ett års iakttagelser i Skäldervikstrakten. FoF 44:264-266.
Pettersson, T. Västmanlands Fåglar. Internet.
Red. 1878. Om en svanjakt vid Kämpinge 1843. SJFT 16:75-77.
Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
Salomonsen, F. 1963. Nordens fåglar i färg, sjunde bandet. Allhems förlag, Malmö 1967.
SJFT 1925. Förödandet av svanstammen. SJFT 63:21-24. Kris i Skåne och Danmark.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
Tarras-Wahlberg, N. 1960. Knölsvanen i Närke 1959. VF 19:227-235.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Ulfstrand, S. 2006. Kungliga knölsvanars kullstorlek. VF 65:5:26-27. Om engelska svanar.
Winge, A. 1959. Knölsvanen i Skåne år 1957. VF 18:1-11.
Wirdheim, A. 2014. Hallands fågelatlas. HallOF, Halmstad.
Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
Wiss, L-E. 1963. Knölsvanen på Gotland. FoF 58:204-207.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i januari 2024.