Kornsparv

Utbredningen omfattar hela Europa upp till Danmark och Östersjöområdet, Nordvästafrika, vidare mot öster genom södra Ryssland, Turkiet samt trakterna av Kaspiska havet och delar av Centralasien.

Vi börjar med några smålustiga kommentarer.

”Som sångare är han ej lycklig … sången är allt utom vacker och kan närmast liknas vid den gnissling, som uppkommer, när en dörr vändes på rostiga gångjärn” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

”Kornsparven var sädesslätternas och ängsmarkens karaktärsfågel i det odlingsflitiga, men även lugnt vegeterande Skåne, som levde sitt liv i 1800-talets senare hälft.  Han var det i högre grad än till och med sånglärkan i kraft av sitt särskilda temperament, som med sitt lugn och med en viss solid tyngd gick så bra samman med det typiska Skånelandet” (Holmström 1942).

”Han har den fula vanan att ibland flyga någon kortare sträcka med benen hängande nedåt, liksom vore det för mycket besvär att draga upp dem prydligt … och denna vana gör att han inte bara verkar klumpig utan också vårdslös” (Lord Grey 1950).

Förekomst i Sverige

Här tar vi först en generell genomgång för landet som helhet och därefter följer något om respektive landskap från söder till norr.

Förmodligen invandrade kornsparven först efter att människan odlat upp landskapet rejält. För Danmarks del gissas på att detta skedde omkring 1200 efter 0 (Løppenthin 1967). För Sveriges del gäller att arten var känd i Skåne före år 1744 (Linné 1746).

Kornsparven har en historia likt den som säger ”upp som en sol och ned som en pannkaka”. För att beskriva detta börjar vi med Sven Nilsson och uppgifter från tidigt 1800-tal: ”Kornsparfven tillbringar hela året, så väl sommar som vinter, på slättlandet, bland sädesfälten. Det slättland till hvilket han en gång kommit, lemnar han aldrig ty han flyttar aldrig över någon skog. Endast denna omständighet kan förklara den märkvärdighet att, oaktat denna art finnes i oräknelig mängd på Skånes slättbygd, där han hela året vistas, han dock aldrig förekommer varken på Östergötlands bördiga slätter eller i Falbygden i Västergötland. I östra trakterna går han ej längre än Skåne; men i västra trakterna förekommer han i Halland ända upp kring Varberg (Nilsson 1858). I mitten på 1800-talet ska kornsparven dock ha funnits på hela Öland (Meves 1868).

En som jag bedömer det bra beskrivning om den tidiga förekomsten fram till början av 1900-talet finner jag i Nordens Fåglar från 1942: ”På 1830-talet fanns han förutom i Skåne även i Halland upp till Varberg. Härifrån har han sedan spritt sig vidare och var mot förra århundradets slut allmän i Göteborgstrakten, i hela Bohuslän, inbegripet de större öarna samt på Västgötaslätten. År 1874 sågs han vid Kils kyrka i sydöstra Värmland och 1899 vid Örebro. Omkring 1800-talets mitt utvidgade han också sitt häckningsområde österut mot Blekinge, östra Småland och Öland. Även är han sedd på Gotland och skall ha häckat i Östergötland, vid Omberg. På senare tider har han emellertid av outredd anledning starkt avtagit i antal inom hela sitt område – även i stamprovinsen Skåne –, är numera ingenstädes allmän och synes t.o.m. vara helt försvunnen från vissa trakter. Uppgiften, att han bl.a. skulle saknas i Bohuslän, är dock ej riktig” (Holmström 1942).

Lite mer precist om invandringen till Bohuslän och Västergötland är följande: ”Han är mycket allmän i Skåne, på Öland och i Halland och har under de sista årtiondena vandrat in i Bohuslän och Vestergötland, hvarest han numera är allmän. I början af 1860-talet fanns han ännu ej på Vestgötaslätten. Den ena av oss såg honom första gången vid Falköping i november 1863. Några år senare började han visa sig vid Vara och tilltog snart så, att han 1879 var allmän på flera ställen i Vestgötabygden, och torde nu finnas öfver större delen af landskapet. I Bohuslän var han ännu på 1870-talet funnen endast i ett eller ett par enstaka individer, men visade sig kring Gullmarsfjorden år 1880 och är nu tämligen allmän därstädes. Ej osannolikt kommer kornsparfven att hos oss ytterligare utbreda sig på de större odlade slätterna” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

Men så blev det inte. Möjligen spreds den ytterligare en aning, bl.a. till Dalboslätten i Dalsland, men efterhand inträdde en stark minskning och så här beskrevs det i ett bokverk från 1960-talet: ”Redan före sekelskiftet talas på flera håll om en minskning av de skånska och halländska populationerna och efter 1900-talets början vidtog en allmän tillbakagång, som successivt fortsatt och under det senaste decenniet varit katastrofal. Mindre perioder av återhämtning har konstaterats, främst under 1930-talet, då en ökning uppgivits från nordvästra Skåne och en god stam fanns på Västgötaslätten. På sistnämnda område, där det ännu i början av 1950-talet fanns några livskraftiga kolonier, kunde 1961 endast en besatt lokal anträffas. I Halland och Bohuslän är det tvivelaktigt om arten nu finns kvar, och i stamlandskapet Skåne återstår nu bara några spridda kolonier” (Curry-Lindahl 1963).

I Sveriges fåglar 1978 skrivs: ”På 1950-talet häckade kornsparven endast på vissa platser i Skåne och Västergötland. I samband med biocidförgiftningarna under 1950-talet åderläts kornsparvstammen ytterligare, så att botten nåddes omkring 1960. Kornsparven var då så gott som utgången ur den svenska faunan, och saknas sedan dess som häckfågel i Västergötland. Under 1960-talet har situationen gradvis förbättrats, Till Halland återkom den 1965 (Vår Fågelvärld 28:286) och till Öland 1969 (Vår Fågelvärld 35:80 & SOF 1978)”.

Men det skulle bli sämre igen och under några år på 1990-talet var stammen nere på under tio par och samtliga fanns i sydligaste Skåne. Då sattes stora resurser in för att rädda arten och idag (2023) ser det ut att ha lyckats, åtminstone för tillfället. Se nästa stycke för detaljer.

Kornsparven har setts i alla svenska landskap utom Gästrikland, Härjedalen, Jämtland, Medelpad och Ångermanland. Norrlands första fynd gjordes i Västerbotten så sent som 1972 (Olsson Wiklund).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 50 par 2021. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som måttligt ökande.

Lite om de olika landskapen

Skåne

Den första noteringen om arten berättar att den var känd i Skåne före år 1744 (Linné 1746). Förmodligen var det då en vanlig fågel i landskapet och detsamma gällde uppenbart etthundra år senare då följande skrevs: ”… endast denna omständighet kan förklara den märkvärdighet att, oaktat denna art finnes i oräknelig mängd på Skånes slättbygd, där han hela året vistas … (Nilsson 1858).

Allt tyder alltså på att kornsparven var mycket allmän i Skåne under 1800-talet. I nordost anges den som en vanlig häckfågel i mitten av seklet (Wallengren 1849) och från syväst och år 1887 uppges det att arten var ”allmän hela året igenom” (Thott 1892).

Men förmodligen höll något på att hända redan omkring sekelskiftet 1800-1900 eller strax därefter:

”Håller kornsparfven på att utrotas i Skåne? Från ett par personer har erhållits det meddelandet, att
kornsparfven på senare år starkt aftagit i Skåne. Om detta ej skulle vara af rent lokal natur, vore det skäl att studera orsakerna härtill och försöka undanrödja dem. Det har framkastats, att katter skulle vara de skyldiga och det är ej osannolikt, ty de äro som bekant ett fullständigt plågoris för småfåglar. Skulle ej en väsentlig inskränkning i antalet af dylika okynnes- och skadedjur kunna göras?” (Fauna & Flora 1907: 2:275).

Därefter verkar det ha gått både upp och ner under några decennier. 1926 skrev Rosenius ”Man börjar få leta efter dem – så som man spanar efter det forna Skåne” (Rosenius 1926) men 1934 kunde det låta som följer från Skäldervikstrakten: ”Kornsparven har helt visst ökat i antal de tvenne sista somrarna. Han har parvis uppträtt på lokaler, där han annars ej funnits. I klöverfälten lägger han merendels sina ägg, vilka förstöras vid tidig slåtter. Andra kullen i sädesfälten är mera skyddad, såvitt hösten ej är allt för tidig” (Fauna & Flora 29:234). Och den 19 april 1939 skrev Gustaf Rudebeck i sin privata dagbok: ”Kornsparven hade plötsligt blivit mycket allmän på trådarna längs vägen Malmö-Vellinge-Hammarsnäs. Minst 8 ex räknade jag. Nedåt Trelleborg ytterligare flera ex”. I samma dagböcker och samma år nämner Gustaf en kornsparv vid Ilstorps kyrka 17 maj, samt att arten sågs vid Västra Kärrstorp (Svedala) 27 augusti. Den senare obsen kommenteras med ”naturligtvis roligt”. Annars nämner Gustaf arten förvånansvärt sällan trots idogt exkurerande åren 1938-1940. Förmodligen fanns det stora luckor i utbredningen redan då och från omkring 1940 skriver en annan källa att arten ”Har minskat nästan katastrofartat i Skåne” (Holmström 1944). Runt 1960 kunde det låta som följer: ”Även i Skåne är beståndet obetydligt, men ännu synes kornsparven finnas kvar i trakterna av Landskrona, Falsterbo, Ystad och Trelleborg” (Rudebeck 1962).

Runt 1969 fanns det små populationer om totalt cirka 90 hannar i sydvästligaste Skåne, vid Landskrona, på Kullahalvön, i Ystadtrakten samt söder om Hammarsjön. I början av 1980-talet uppskattades den totala populationen i Skåne till 60-70 hannar och Kullahalvön var då artens starkaste fäste. Områdena runt Kåseberga, Trelleborg och Eslöv nämns också som besatta (Jönsson 1982).

Kullabygden var alltså arten viktigaste fäste vid denna tid och under åren 1974-1979 rapporterades allt från ”minst 25” till cirka 40 sjungande eller revirhärdande hanar (diverse KOF-rapporter). Under 1980-talet minskade antalet fåglar via 32 hanar 1983, 20 hanar 1985 (Fåglar i Skåne 1985) till bara 6-7 hanar 1989 (Jönsson 1989).

Vid denna tid hade ett åtgärdsprojekt satts igång och arten följdes noga under ett par år (Jönsson 1989, 1990 & 1992). Men redan 1991 tog det slut i nordväst då två häckningar blev de sista i denna region (Fåglar i Skåne 1991). Spridda obsar av enstaka fåglar gjordes dock t.o.m. 1995 (Fåglar i Skåne).

Ett annat område varifrån det finns en del oprecisa uppgifter är ett område vid Landskrona kallat Landskronaslätten. I detta område fanns så sent som 1968 minst 20 sjungande hanar (Hjalte 1969). När denna population dog ut är oklart men en minskning till fem hanar rapporterades 1977, en hane 1978 och tre hanar 1979 (Fåglar i Skåne resp. år). När en ny inventering gjordes 1988 hittades inga kornsparvar i detta område. Detsamma gällde för området runt Marieholm, Ö Karaby och Kävlinge i samma trakt och som tidigare varit kända häckningsområden (Jönsson 1989). I Marieholm sågs fåglar 1980 och i Ö Karaby konstaterades en häckning 1981 och tre sjungande hanar 1982 samt noterades arten 1983 (Fåglar i Skåne resp. år). 1983 upptäcktes också en liten population vid Kävlinge som höll minst sex fåglar varav två sjungande hanar. Året efter noterades fem sjungande men sen gick det utför via tre sjungande 1985 och en sjungande 1986 (Fåglar i Skåne resp. år). Sen var det slut även i denna trakt.

Efter 1995 handlade det under lång tid uteslutande om sydligaste Skåne och ett fåtal fåglar vid framförallt Hammar/Kåseberga/Löderup i Ystadstrakten samt Fredshög vid Trelleborg. Från det senare området hittar jag inte många detaljerade uppgifter från mitten av 1900-talet. Men jag påminner om Gustavs anteckning från 1939 som nämnts ovan och som berättade att: ”Kornsparven hade plötsligt blivit mycket allmän på trådarna längs vägen Malmö-Vellinge-Hammarsnäs. Minst 8 ex räknade jag. Nedåt Trelleborg ytterligare flera ex”. Från Falsterbohalvön rapporterades ett bo med fyra ungar norr om Skanör 1954, som sen blev rövat (Vår Fågelvärld 17:307) och 1955 rapporterades en häckning på Falsterbohalvön utan vidare detaljer (Vår Fågelvärld 18:135). En inventering på Söderslätt 1965 påvisade minst 41 sjungande hanar (Hjalte 1966) och arten fanns kvar i åtminstone Hammarsnäsområdet fram till början av 1970-talet (egna observationer).

Fredshög: Denna lilla ort väster om Trelleborg har under senare år, till och från, hyst några par häckande kornsparvar. I Fåglar i Skåne 1999 berättas ingående om kornsparvarna där och häckningar eller häckningsförsök beskrivs från 1991, 1995, samt 1997-1999. Häckningar och revirhävdande hanar noterades i området fram till och med 2007 men därefter blev det en lucka fram till 2017, 2021 och 2022 då enstaka fåglar sågs vid enstaka tillfällen (Artportalen).

Vid Löderup i sydöstra Skåne uppskattades det finna 6-7 hanar 1989 (Jönsson 1990) och omkring 1995 nåddes den absoluta botten i Skåne då kornsparven bedömdes vara akut hotad, med en uppskattad population om 2-5 par, i den regionala skånska rödlistan (Jönsson 1995b). Dessa fåtal par runt Hammar kämpade dock på och omkring år 2000 började SkOF genom artväktaren Kurt Ivarsson att specialbevaka arten samt att gynna den genom avtal med traktens lantbrukare. Medel för ersättning kom vid den tiden via WWF. Nämnda år konstaterades fyra, kanske fem, lyckade häckningar i området och som mest sågs 29 individer 16 augusti (Ivarsson 2000). Ivarssons arbete fortsatte under en lång följd av år och årliga rapporter skrevs för Anser. Ur dessa kan vi hämta att det skedde lyckade häckningar 2001. Antal par är svåra att ange eftersom en del hanar kan ha flera honor (Ivarsson 2001). Under vintern 2001-2002 sågs som mest 43 individer i området och under häckningssäsongen hävdades att minst 20 hanar höll revir. Antalet noterade häckningar var dock betydligt färre.

Inför vintern 2002-2003 planerades (och genomfördes) ett vinterfält där totalt tolv ton säd lades ut för att gynna vinteröverlevnaden. Medel för detta anslogs av WWF, SkOF och Naturskyddsföreningen i Skåne (Ivarsson 2002).

• På detta vinterfält sågs under vintern 2002-2003 75 kornsparvar och under häckningssäsongen noterades tio ungmatande honor (Ivarsson 2003).
• Säsongen 2004 räknades 32 säkra revir och 15 matande honor och vinterfältet hade hyst omkring 200 individer (Ivarsson 2004).
• Säsongen 2005 startade ett nationellt åtgärdsprogram för arten med medel från Naturvårdsverket och med länsstyrelsen i Skåne som ansvarig. På vinterfältet hade minst 180 individer noterats och under häckningssäsongen räknades 49 revirhävdande hanar och 23 av dem häckade. Under detta år hade också en spridning till Borrby tuvor, 28 km österut, skett (Ivarsson 2005).
• Följande vinter blev hård och som mest sågs 120 sparvar vid vinterfältet. Antalet revirhävdande hanar minskade till 27 och häckningarna till 13 (Ivarsson 2006).
• 2007 skedde en viss återhämtning och av 34 revirhävdande hanar blev det 19 häckningar (Fåglar i Skåne 2007).
• 2008 noterades 38 revirhävdande hanar och 16 matande honor (Ivarsson 2008).
• 2009 räknades hela 225 kornsparvar på vinterfältet i Hammar och i kärnområdet noterades cirka 40 revirhävdande hanar samt ytterligare omkring tio par i övriga sydöstra Skåne. Antalet matande honor blev 26 (Ivarsson 2009). I december 2009 fanns omkring 300 kornsparvar på vinterfältet och det bådade gott inför häckningssäsongen 2010.
• Men 2010 blev ett bakslag med bara tio honor som konstaterades som matande (Ivarsson 2010).
• Efter en lång och snörik vinter blev 2011 ett nytt dåligt år. Inventeringen påvisade bara 18 revirhävdande hanar och endast två matande honor (Ivarsson 2012).
• 2012 repade sig beståndet och tio mer eller mindre säkra häckningar kunde noteras (Anser 2012:4:38).
• 2013 blev det också minst tio häckningar men det sades också att fler par kan ha funnits (Ivarsson 2014).
• Däremot gick det sämre 2014 då inventeraren endast kunde hitta fem matande honor i sydost. Men det gjordes också ett häckningsförsök vid Böste, öster om Trelleborg (Anser 2014:4:24). Det var då det första försöket i sydvästra Skåne sedan 2007.
• 2015 noterades tolv häckande par (Anser 2015:4:39).
• 2016 hittades 20 revirhävdande hanar varav elva med honor. Antalet matande blev dock bara tre (Anser 2016:4:30).
• 2017 hittade inventeraren i sydost bara 18 revir och bara en matande hona samt en med utflugna ungar. Men beståndet hade under några år spridit sig i sydost och missar i inventeringen kan nog inte uteslutas. Observationer som kunde tyda på häckningar hade även gjorts på flera lokaler i Simrishamns kommun samt i Böste och Fredshög i sydväst (Anser 2017:4:17).
• 2018 inventerades området i sydost av en ny inventerare och denne fann då tolv revirhävdande hanar. Inga kända fynd gjordes utanför kärnområdet (Anser 2018:4:28).
• 2019 blev det återigen en ny inventerare och denne fann tio säkra par varav fyra sågs med ungar (Anser 2019:4:37).
• 2020 hade länsstyrelsen i Skåne gått in med ett åtgärdsprogram för hotade arter och kornsparven kunde inventeras med stor kraft. Resultatet blev minst 33 honor och 54 hanar samt 22 häckningar med minst 34 flygga ungar. Det kunde också konstateras en spridning i landskapet. En häckning skedde i Kävlinges, sex i Simrishamns, en i Trelleborgs, tre i Vellinges och elva i Ystads kommun (Anser 2021:1:39).
• Framgångarna fortsatte 2021 då 40-41 häckningsförsök med minst 82 ungar kunde noteras. De huvudsakliga områdena var sydöstra Skåne, Böste/Smyge samt Barsebäck men det noterades även en misslyckad häckning på Vombs ängar. Eftersök av arten i nordväst blev resultatlösa (Anser 2021:4:23).
• 2022 hittades 67-68 revirhållande hanar och 61 honor. Cirka 85 ungar blev flygga ur cirka 30 kullar. Utanför kärnområdet fanns sex hanar och sju honor vid Salviken i Kävlinge kommun, 4-5 hanar och sex honor vid Böste-Smygehuk (Anser 2022:4:36).Dessutom hittades en ny koloni vid Rinka-Horna, Kristianstad där cirka tre par noterades (Cronert 2022).
• Under 2023 fanns inga medel från länsstyrelsen och någon inventering kom därför inte till stånd. Men spontana rapporter på Artportalen tyder på att spridningen i landskapet verkade fortgå. Häckningar rapporterades från kärnområdet samt Löddesborg/Salviken, Rinkaby och sannolikt också vid Böste nära Trelleborg. Den största rapporterade ansamlingen var 45 ex vid Hillshög, Mälarhusen 3 mars 2023.

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 63 rutor varav säker häckning i nio. Atlas II 2003-2009 påvisade förekomst i 21 rutor varav sex med säker häckning. Trenden bedömdes som starkt minskande – se figur 1 & 2 (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av kornsparv 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av kornsparv 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.