Svartand

2018

(2,1) Den granna hane svartand som upptäcktes vid Dagshög i november 2014 och som sedan dess årligen övervintrat i området sågs även under 2018, från 21.1 (Lars Eric Rahm) fram till 2.4. Rimligen samma svartand sågs därefter vid Hornborgasjön 9–10.4 (Magnus Hallgren m.fl.) och i Spånnsjön, strax norr om Hornborgasjön 16.4 (Jan Mogol m.fl.). Kanske har vår svartand nu också bytt sina vintervanor, eftersom inga observationer gjordes i Skåne vintern 2018/2019, medan en svartand åter sågs i Hornborgasjön 2–13.12 (Musse Björklund m.fl.).

Diskussioner om gräsandsgener återkommer då och då, typiskt i samband med fina bilder som visar en smal vit bakkant på armpennorna. Att detta skulle vara ett hybridtecken förefaller dock vara ett ogrundat rykte och stöds inte av litteraturen på området. Som påtalats även i FiSk 2017 så skriver Kirby (2000) i sin ”Description and Identification of American Black Duck, Mallard, and Hybrid Wing Plumage” bland annat följande (baserat på historiska data): ”It may be that terminal white on the secondaries was always variable and sometimes inconspicuous, giving the impression that ”most” Black Ducks were without white, or concomitantly, that the proportion of birds with white-tipped secondaries increased in this century. Regardless, the important determination for plumage analysis is that historical descriptions support the conclusion that Black Ducks from across their range may have a more-or-less complete terminal band of white on the secondaries that form the speculum, and the maximum width may be equivalent to that on Mallards.”

2017

(2, 1) Den tjusiga svartandshanen som upptäcktes vid Dagshög 9.11 2014 fortsätter att övervintra i området och sågs från 1.1 till 14.3. Till skillnad från tidigare år sågs den dock inte under senhösten och vintern, dock för att återfinnas 21.1 2018 (Lars Eric Rahm).

Frågan om huruvida detta säkert är en ren svartand eller ej dyker upp med jämna mellanrum, inte sällan i samband med att det publiceras någon bild som visar att den rödbente har en smal vit vingbakkant. Kirby (2000) skriver i sin ”Description and Identification of American Black Duck, Mallard, and Hybrid Wing Plumage” (bland annat grundat på historiska data): ”It may be that terminal white on the secondaries was always variable and sometimes inconspicuous, giving the impression that ”most” Black Ducks were without white, or concomitantly, that the proportion of birds with white-tipped secondaries increased in this century. Regardless, the important determination for plumage analysis is that historical descriptions support the conclusion that Black Ducks from across their range may have a more-or-less complete terminal band of white on the secondaries that form the speculum, and the maximum width may be equivalent to that on Mallards.” Mycket lär hända vad gäller vår kunskap om svartanden som art och dess relation till gräsanden, men vit vingbakkant förefaller inte vara skäl nog att ropa gräsandsgener.

2016

(2,1) Svartanden som upptäcktes 9.11 2014 vid Dagshög av Olof Jönsson och Mårten Müller har, såväl som under 2015, även spenderat vintern i området under 2016. Den vackra hanen rapporterades fram till och med 16.3, för att sedan rapporteras igen från 7.11 och året ut.

2015

(2, 1) Fjolårets medgörliga dragplåster, som upptäcktes 9.11 2014 vid Dagshög av Olof Jönsson och Mårten Müller, fanns kvar i området kring Dagshög åtminstone fram till och med 3.3. Fågeln återupptäcktes sedermera 14.12 i samma område efter sommarfrånvaro och var kvar på platsen året ut (Mikael Olofsson m.fl.).

2014

(1, 1) 1 hane som upptäcktes vid Dagshög 9.11 var kvar i området Dagshög – Rammsjöstrand året ut (Olof Jönsson, Mårten Müller m.fl.).

Andra fyndet i landskapet. Skånes, och tillika Sveriges, första fynd gjordes även det i Nordvästskåne med en hane vid Domsten 17–19.11 1973. Före 2014 var det enda övriga fyndet i landet en hane vid Umeälvens delta, Västerbotten 27.5–4.6 1997. En hane sågs i Frövisjön, Västmanland 27–28.5 2014 och även om det inte går att utesluta att det var samma fågel som senare dök upp på Bjärehalvön har RK valt att behandla dem som två olika individer. Fågeln, som alltså utgjorde det fjärde fyndet i landet, fanns kvar längs Bjärehalvöns sydsida året ut och gladde stora mängder besökare.

Svartanden har en tendens att skapa debatter. För lite drygt 100 år sedan ville den respekterade ornitologen William Brewster dela upp svartanden i två distinkta raser: En vanlig (Anas obscura obscura) och en rödbent (Anas obscura rubripes). Trots år av debatt föll detta, av naturliga skäl, inte väl i jorden: de rödbenta var inte något annan än de adulta hanarna (Dwight 1909, Farrand 1990). Eftersom obscura sedermera visade sig vara ett upptaget artepitet antog man dock Brewsters underartsnamn rubripes som artepitet. Det vetenskapliga namn vi använder har alltså en direkt koppling till Brewsters fadäs. Nuförtiden rasar en helt annan debatt: Finns det överhuvudtaget några svartänder längre? Hybridisering och konkurrens med den expanderande gräsanden hotar svartanden. Det finns en studie som visar att det genetiska avståndet mellan änderna har minskat under 1900-talets andra hälft (Mank 2004). På direkt förfrågan huruvida svartanden har kommit till vägs ände svarar Mank att ett signifikant genflöde ägt rum men att studien är för begränsad för att dra så långtgående slutsatser (oavsett är dock Mank övertygad om att fenotypiska svartänder fortfarande finns). Avsaknaden av detaljerad information kring materialet som användes i studien gör det svårt att avgöra relevansen för svartandspopulationen som helhet. Utan uppföljande genetiska studier lär vi fastna i spekulationer. Organisationen Black Duck Joint Venture (BDJV) som arbetar brett för att säkra svartandens framtid, ger en annan bild av situationen. De menar att populationen för närvarande är stabil och att det inte finns starka bevis för omfattande hybridisering. För att citera en hoppfull passage från korrespondens med BDJV: “We still feel there are still pure black ducks, particularly birds that breed in the boreal forest of eastern Canada were there are few mallards and a relatively small human footprint. Waterfowl biologists consistently report observing differences in black duck behavior and habitat selection. We believe these differences may work to limit their interactions, particularly pair-bonding and may explain why previous predictions of genetic swamping proved to be over-estimated.” För att klarlägga situationen finansierar organisationen nya genetiska studier. Långt ifrån alla skulle dock hålla med om den något positiva bild vi fick förmedlad av BDJV, och de vetenskapliga studierna spretar. Vi får hoppas att framtiden bär med sig kunskap om huruvida svartanden aldrig fanns, finns, kommer att fortsätta finnas eller rentav faktiskt har slutat att finnas.