Mindre strandpipare

2022

Ett sent fynd av 1 1K Örtofta sockerbruksdammar 2.10 (David Gustavsson, Jonas Nilsson). I Artportalen finns sen tidigare tre oktoberfynd och ett novemberfynd i Skåne.

2015

Under året kunde 50 säkra häckningar konstateras. Till detta kommer 29 troliga häckningar och 20 möjliga häckningar. Sammantaget ger det häckningsindicier för 99 par i Skåne.

Arten häckar vid småvatten, i grusgropar, på parkeringsplatser och ibland på åkrar vilket gör att många av häckningarna missas.

2014

Under året kunde 61 säkra häckningar konstateras. Till detta kommer 21 troliga och 8 möjliga häckningar så sammantaget rapporterades häckningsindicier för 98 par i Skåne.

Efter att ha ökat årligen i Skåne 2007–2012 har antalet rapporterade par nu minskat de senaste två åren. Fortfarande saknas rapporter om arten från Osby kommun helt.

2013

Under året kunde 51 säkra häckningar konstateras. Till detta kommer 36 troliga och 15 möjliga häckningar. Antalet häckningar blev något färre än förra året men trenden är, om man ser på några fler år, fortsatt positiv. Säkra häckningar noterades i 18 av Skånes 33 kommuner. Från året saknades häckningsindicier endast från Bjuv, Höör, Osby, Perstorp, Staffanstorp och Åstorp. Om man ser till den senaste treårsperioden är det endast i Osby och Åstorp som det helt saknats observationer av mindre strandpipare med häckningskriterier. Sanningen att säga så saknas rapporter om mindre strandpipare helt från Osby kommun! Vem blir först med att hitta och rapportera en mindre strandpipare i Osby?

2012

Under året kunde 61 häckningar säkert konstateras. Till detta kommer hela 39 troliga häckningar samt ytterligare 17 möjliga sådana, vilket ger att det rapporterades häckningsindicier för 117 par. Arten fortsätter tillsynes att öka som häckfågel i Skåne. Antalet inrapporterade möjliga, troliga och säkra häckningar har under de senaste åren ökat från 65 par 2007 via 75 par 2008, 77 par 2009, 75 par 2010 och 93 par 2011. Även på längre sikt ser arten ut att öka i Skåne. Mellan de två olika atlasinventeringarna konstaterades en svag ökning av antalet rutor med säkra häckningar och möjliga häckningar, däremot en marginell minskning av antalet rutor med troliga häckningar. I Skånes Fågelatlas bedöms det finnas 150 häckande par i Skåne.

2011

Under året kunde 35 säkra häckningar konstateras. Till detta kommer hela 45 troliga samt ytterligare 13 möjliga häckningar, vilket ger att det finns indicier på 93 häckningar i Skåne under året. Som nämnts även i föregående årgångar är det sannolikt bara en liten del av det totala antalet häckningar som rapporteras. Antalet inrapporterade möjliga häckningar har under de senaste åren ökat från 65 par 2007 via 75 par 2008, 77 par 2009 och 75 par 2010. Arten uppträder ofta vid nyanlagda våtmarker under några år då det fortfarande finns öppna sand- eller jordytor. Möjligen har nyetableringar av flera mindre dammar och våtmarker i Skåne gynnat arten och bidragit till en ökning av antalet häckande par i Skåne de senaste åren. Det är dock svårt att utesluta att förändringarna i antalet rapporter med häckningsindicier endast är ett resultat av rapporteringsbenägenheten hos fågelskådare.

Antalet häckningar, möjliga häckningar och troliga häckningar har bedömts utifrån nedan angivna kriterier, samma kriterier har även används tidigare år men de har aldrig redovisats. Alla observationer mellan 1.5 och 31.7 har analyserats. Observationer under denna tidsperiod i lämpliga häckningsbiotoper har klassats som en möjlig häckning. Har ett par setts på lokalen eller en ensam individ setts vid flera tillfällen klassas observationen/observationerna som en trolig häckning. Observationer där par har setts i lämpliga häckningsbiotoper och som har visat på häckningsindicier har klassats som en säker häckning. I bedömningarna har det även tagits hänsyn till om lokalen sedan tidigare är en känd häckningslokal för arten.

2010

Årets första fynd gjordes som vanligt sista dagarna i mars med 1 ex Gröthögarna 28.3 (Thomas Svanberg) och även årets sista observationer gjordes i normal tid, 1 1k Rönnen (Rolf Helmersson) samt 3 1k Örtofta sockerbruksdammar (Ulf Mörte) 11.9. Endast 32 säkerställda häckningar har rapporterats under året, men till dessa kommer ytterligare 23 troliga och 17 möjliga vilket totalt ger 72 par. Sammantaget ligger rapporteringen i nivå med föregående år, 77 par 2009, 75 par 2008 och 65 par 2007. Emellertid är detta långt ifrån en komplett bild av den mindre strandpiparens förekomst i landskapet. Totalt föreligger rapporter med häckningsindicier från 25 av Skånes 33 kommuner, tätast var förekomsten i vanlig ordning i Lunds kommun med 13 par och två ensamma hanar och därefter Malmö med 7 par och en ensam hane. Överlag verkar arten ha haft ett extremt dåligt år i östra Skåne, alternativt så har rapportörerna varit ovanligt överseende med arten. Som exempel kan nämnas att ingen häckning rapporterats varken från Ravlunda skjutfält eller från Bromölla kommun vilket i båda fallen är första gången på åtminstone tio år och från hela Kristianstads kommun finns endast uppgift om häckning vid Isternäset. Rrk passar härmed på att uppmana alla rapportörer att utnyttja Svalans funktion med häckningskriterier trots att atlasinventeringen är avslutad för denna gång.

2009

Årets första fynd utgjordes av 1 ex Limhamns kalkbrott 29.3 (Hans Joelsson), ett helt normalt datum. Häckningar rapporterades med totalt 77 par från 23 av Skånes 33 kommuner. Tätaste förekomsten fanns i Lunds kommun med 14 par, medan genomsnittet låg på cirka 2,3 par per kommun. Dessa 77 par torde utgöra ungefär hälften av det faktiska beståndet och förhoppningsvis kan den nyligen avslutade atlasinventeringen bringa klarhet i hur det står till med den skånska populationen.

2008

De första fåglarna dök upp i normal tid de sista dagarna i mars.

Under året rapporterades ca 75 par spridda över hela landskapet. Detta borde endast utgöra uppskattningsvis hälften av det häckande beståndet. Atlasinventeringen kommer förhoppningsvis att ge svar på hur det står till med den skånska populationen som i vart fall inte verkar minska för närvarande.

Årets sista observation var 1 ex Swedechrome 21.9 (Stefan Cherrug).

2007

Årets första fågel dök som vanligt upp i månadsskiftet mars/april: 1 ex str S Hittarps rev 29.3 (Mats Rellmar, Mårten Müller).

Under året inkom rapporter från uppskattningsvis 65 par i lämpliga häckningsbiotoper där man kan misstänka häckning. Detta är troligtvis en grov underskattning och speglar inte det verkliga skånska häckande beståndet, som runt 1990 beräknades till ca 150 häckande par. Atlasinventeringen kommer förhoppningsvis att sprida mer ljus över hur stort det skånska beståndet är i dagsläget.

Årets sista fågel blev 1 1k Vellinge ängar 20.9 (Mattias Ullman).

2006

Årets första fågel dök upp i normal tid vid Råbydammen 3.4 (Staffan Bensch).

Sammanlagt har det inkommit rapporter med häckningskriterier om ett 70-tal par, fördelade på nästan hela landskapet med undantag av Linderödsåsen och skogsmarkerna i nordost. Rapporteringen återspeglar troligtvis inte den verkliga häckpopulationen som beräknas ligga kring 150 par.

Årets sista fågel var 1 1k Swedechrome, Malmö hamn 16.9 (Stefan Cherrug).

2005

Årets första fågel, och tillika det enda mars­fyndet, var 1 ex Borgeby våtmark 25.3 (Lars Nilsson, Ingemar Andell, Per Andell).

Under året har det rapporterats fåglar från 75 lokaler varav ca 55 par som visat högre häckningskriterium än bara en observation i lämplig häckningsbiotop. Detta är dock endast en mindre del av Skånes uppskattade häckbestånd på ca 150 par. Om man tittar på åren 2000-2005 och lägger samman antalet lokaler där fåglar setts ­under häckningstid kommer man upp i 159 lämpliga lokaler. Kanske en mer rättvisande siffra? När atlasinventeringen är genomförd kommer vi förhoppningsvis att ha en bättre överblick över artens status som skånsk häckfågel.

De sista fåglarna sågs kring mitten av september, vilket är normalt.

2004

De första fåglarna dök upp de sista dagarna i mars, vilket är helt normalt för Skånes del: 1 ex Svalövssjön 27.3 (Karl–Erik Karlsson), 1 ex Almåsa 30.3 (Henrik Hallqvist) och 1 ex Vombs ängar 31.3 (Mattias Persson, Fornas Ekberg). Under året har det inkommit rapporter om ca 40 par från alla delar av landskapet. Det är lite mindre än vad som brukar komma in genom spontanrapportering. Arten är mycket svår att fa en helhetsbild av om man inte special inventerar den, så det verkliga beståndet är troligtvis betydligt större. Förhoppningsvis kommer atlasinventeringen ge en bra bild av hur stor den skånska populationen är. De sista fåglarna sågs kring mitten av september, vilket är helt i linje med tidigare år: 1 ex str SV Nabben, Falsterbo 11.9 (Håkan Persson m.fl.) och 1 1k Lomma kustdammar 12.9 (Per Olof Lippe).

2003

Det har inrapporterats ca 38 par med säkra häckningskriterier och från ytterligare 23 lokaler föreligger observationer i lämplig häckningsbiotop som skulle kunna tyda på häckning. Totalt ger detta ca 60 par i landskapet, vilket med stor sannolikhet är alldeles för lite. Rättvisande siffror för den häckande skånska populationen fås bara de år arten specialinventeras. Atlasinventeringen kommer att ge en bättre skattning för de senaste åren.

2002

Totalt har inkommit rapporter om 46 konstaterade eller misstänkta häckningar. Antalet speglar inte den verkliga populationen på uppskattade 150 par, men ligger i samma nivå som tidigare år då arten inte specialstuderats. Paren är väl spridda i landskapet och saknas, eller är sällsynta, bara i skogsområdena och på åsarna från SO till NV.

2001

Från 48 lokaler väl spridda över Skåne rapporterades minst 57 par. Antalen ligger väl i linje med tidigare år. Antalet häckande par är säkert flera gånger större än det rapporterade och det är endast under inventeringsår som en rättvisande bild av populationen erhålles.

2000

Den mindre strandpiparen väljer ofta att häcka på väldigt udda lokaler ur fågelskådarsynpunkt. Exempel på häckningsplatser är soptippar, parkeringsplatser, spårområdet vid järnvägsstationer och industriområden. Trots det blev rapporteringen bra och 48-52 par konstaterades häcka, väl spridda över hela Skåne. Ytterligare 10 lämpliga häckningslokaler hyste fåglar, vilket ger 58-62 potentiella par. Siffran är dock bara ca hälften av vad som rapporterades under första halvan av 80-talet, när Kjell-Arne Olsson specialstuderade arten.

1999

Under året har inkommit rapporter från hela landskapet om 38-43 par där man konstaterat, eller misstänker häckning. Det är ca en tredjedel av det uppskattade skånska beståndet. Ingen lokal höll mer än 2 par!

1998

Spontanrapporteringen gav 44–45, säkert eller troligen häckande, par. Detta är en normal summa för år då arten inte specialinventeras. Då inga indikationer framkommit som tyder på en nedgång i bestånden de senaste åren så kvarstår uppskattningen från 1994 att den skånska populationen ligger på ca 150 par (Anser nr 4 1994). Bästa lokaler var Örtofta med 6 par (DMe) och Sotemosse 3 par (BPt).

1997

Som vanligt ger inte den spontana rapporteringen så mycket information om det häckande beståndet. Årets 54 rapporterade säkert eller troligt häckande par är en rätt så normal summa. Nämnas kan att 8 par hittades i grustag i Sjöbo kommun i samband med backsvaleinventeringar (HOd). Den största ansamlingen var 5 par på Sotemosse men där blev endast 2 ungar flygga (BPt). ”Mr Mindre Strand” (KAO) har inte gett upp än och 27 fåglar ringmärktes under året.

1996

Att döma av rapporter om 30–45 par är den skånska populationen stabil. Många av häckningslokalerna återkommer årligen i rapporterna och främsta lokalen i år var Örtofta sockerbruksdammar med 3–4 par (AJö, DMe).

1995

Säkra eller troliga häckningar rapporterades från 39 lokaler avseende 43–54 par. Främsta lokalen var Vombs vattenverksdammar med minst 5 par (AJö m.fl.). Det skånska beståndet uppskattades 1994 till ca 150 par och årets rapporter är normalt för ett år då arten inte ”specialinventerats”.

Ett mycket sent ex sågs på Måkläppen 7.10 (HÅG) och tidigare finns endast ett oktoberfynd i Rrk:s arkiv daterat 13.10 1962.

1994

I och med årets backsvaleinventering vid grustäkter erhölls en tämligen god bild av Skånes häckande bestånd av mindre strandpipare. För detaljerad information hänvisas till särskild sammanställning i ANSER 1994:4 (KBe).

Resultatet blev 98–101 par från 70 lokaler, med en total uppskattning av beståndet för Skåne på ca 150 par. De bästa lokalerna var Ignaberga kalkbrott, Hässleholm och Vombs vattenverk med vardera 5 par. En stor flock var 12 ex Vinnö ängar, väster Karpalund 17.5 (LKt).

1993

Det har inkommit rapporter, som tyder på häckning för 43 par, vilket indikerar en stabil population. Bästa lokal var Vombs vattenverk med 5 par. Dock sågs där tillfälligt under våren 18 ex 22.4 (LNs), men de innefattar rimligen några sträckande fåglar. Arten uppträder tämligen sparsamt på sträck och i år räknades 21 ex i Falsterbo 11.7–26.8, med maximalt 6 ex 21.7 (BeS, HLa, OEm). Vid Vombs vattenverk sågs återigen 18 ex 22.7 (AJö). Höstens senaste var 1 juv, som uppehöll sig vid Strandbaden 11–13.9 (AP, CLu, MP).

1992

Från häckningstiden rapporterades 63 säkra eller troliga häckningar, vilket är en bit över fjolårets antal, men alltjämt långt under det verkliga antalet, som borde vara ungefär det dubbla. Flest par har rapporterats från Vombs vattenverk (4), Karpalund (3), Skarviken (3), Sotemosse (3) samt Alstadgården (3). Årets största ansamling, 16 ex, rapporterades från Rönnen 13.7 (HeJo). Senare sågs 7 ex norra Ålasjön, Skanör 3.8 (SLe) och 9 ex Äspet 5.9 (UJk). Arten ses i förhållandevis små antal under höststräcket, och endast 6 ex sågs sträckande vid Falsterbo 23.7-8.9 (KMO m.fl.). Den fågel som sågs 8.9 blev för övrigt årets senaste mindre strandpipare (BGr, JLo m.fl.). 

1991

Till Rrk har rapporterats 37 säkra och ytterligare 10 troliga häckningar. Det skånska beståndet har tidigare skattats till 150 par (Anser 26:100), varför man kan förmoda att det snarast är rapporteringen som är bristfällig.

Årets senaste var 1 ex Nabben 27.9 (AJö, NK), vilket är det senaste i FiSk:s historia.

1990

Antalet rapporterade häckningar fortsätter att vara lågt, sammanlagt 43 par spridda över landskapet. Flest par noterades i sydost, där 12 par noterades (GT, RBd m.fl.) och i nordost med 9 par (NSF). Vombs vattenverksdammar blev med sina 6 par (NK) bästa enskilda lokal.

1989: Förra årets angivna förstafynd, 1 ex Salviken 12.3, var tyvärr fel. Rätt datum för denna individ var 12.4.

1989

Premiärfyndet avsåg i år 1 ex vid Salviken så tidigt som 12.3 (IA1). Fynd före slutet av mars är mycket ovanliga. Kjell–Arne Olsson har i år åter varit ute i markerna och ägnat delar av sin energi åt mindre strandpiparen. Utan att ha gjort någon egentlig inventering har han noterat 56 par i 17 kommuner. Dessa häckningar resulterade i 96 pulli ringmärkta i 42 kullar. Utöver dessa noteringar har rapporterats om 19 par, av vilka 12 i sydost (GT m.fl.). Totalt således 75 par, vilket rimligen inte utgör mer än ungefär hälften av det skånska beståndet (jfr. Svensk fågelatlas i Skåne; Anser 26:97).

1988

Från Göingebygden föreligger rapporter om 12–14 häckande par med som mest 3–4 par i Ignaberga kalkbrott (ThJ m.fl.). Från nordost har 9 par noterats och ytterligare revirhävdande fåglar rapporterats från ett flertal lokaler (UJk m. f1.). Härtill kommer rapporter om häckningar från sydost till nordväst. Även om antalet konstaterade häckningar inte uppgår till mer än cirka 45 par indikerar antalet lokaler och antalet observationer under häckningstid att mindre strandpiparen håller sin ställning väl.

1987

Dessvärre tycks det inte som om den reguljära rapporteringen förmår återspegla den häckande stammens storlek. Endast 34 par har rapporterats som säkra eller troliga häckare. Detta skall ställas i relation till uppgiften i Svensk fågelatlas i Skåne om totalt cirka 150 par (Anser 26:97).

1986

Inkomna rapporter om häckningar stannar vid mycket blygsamma 35 par, vilket har sin förklaring i att huvudrapportören p.g.a. utlandsresa under våren inte kunnat försörja oss med sedvanlig information. Högsta antal på en lokal var 4 par Ignaberga kalkbrott (HWq).

1985

Konstaterad eller misstänkt häckning har rapporterats för 119 par väl spridda över landskapet. Denna siffra har tidigare endast överträffats av 125 par 1983. Som vanligt står en rapportör (KAO) för flertalet av rapporterna. Högsta antal par på en lokal var 5 par i ett grustag vid Kvidinge, V. Sönnarslöv (KAO) och 3–6 par på Store mosse (OO!). Under året märktes totalt 151 pull (KAO). Nya lokaler kommer in varje år och tidigare beståndsuppskattning på 150 par synes inte i överkant.

1984

Konstaterad eller misstänkt häckning har inkommit för 66 par väl spridda över landskapet. Att siffran är lägre än de närmast föregående årens beror på att specialstuderande ringmärkare inte täckt lika stora områden. Nya lokaler rapporteras varje år och det skånska beståndet beräknades i fjol till 150 par.

1983

För sammanlagt 125 par har rapporterats konstaterad eller misstänkt häckning. Av dessa står en rapportör (KAO) för inte mindre än 84 par. Summan är den högsta sedan starten av Fåglar i Skåne. Många nya lokaler har tillkommit under året medan en del gamla saknas, varför det skånska beståndet sannolikt omfattar åtminstone 150 par. Hur mycket av ökningen de senaste åren som faller på ökad ornitologisk aktivitet är svårt att avgöra, men det förefaller onekligen som om den mindre strandpiparen ökat något i sen tid. Den är starkt knuten till av människan danade områden t ex grustag och utfyllnadsmark. Årets bästa lokal var ett industriområde i Svedala med 5 par (KAO). Från höststräcket kan noteras maximalt 7 sträckande vid Nabben 5.8 (KMO).

1982

Maximalt 92 par har rapporterats för säker eller misstänkt häckning vilket är något färre än fjolårets hittills högsta notering (104 par). Specialstudier av mindre strandpipare bedrivs av KAO som under året märkt 89 pull från 55 rapporterade par. Arten är väl spridd över landskapet och förekommer mest i grustag eller på utfyllnadsmark. Årets bästa lokaler var Munka–Ljungby med 4 par (KAO) och Store mosse vid Sösdala med 3–5 par (OlO).

1981

Konstaterad eller misstänkt häckning har rapporterats för 104 par vilket är den högsta siffran sedan starten av Fåglar i Skåne 1975. Av dessa står en rapportör (KAO) för 61 par. Han har även märkt 95 pull under året vilket visar på en god reproduktion. I medeltal uppträdde 1, 7 par på de skånska lokalerna. Som mest fanns 6–7 par i Munka Ljungby (KÅH).

1980

Sammanlagt 82 par har rapporterats, där som vanligt KAO står för merparten. Sedan 1976 har antalet rapporterade par varierat mellan 67 och 96. Nya lokaler dyker upp varje år medan en del gamla inte kontrolleras vidare varför beståndet förmodligen ligger närmare 150 par och trenden snarast är ökande. Spridning sker också till andra områden. Sålunda konstaterades en fågel märkt som pull vid Ignaberga i nordöstskåne 28 jun 1978 i år häcka vid Roskilde i Danmark (KAO). Den mindre strandpiparen häckar framförallt vid sandtäkter och utfyllnadsmark, I Fig. 2 (ses ej här) visas de lokaler där arten häckat under de senaste 20 åren. Här syns en koncentration till den sydvästra delen av landskapet och en i ett band söder om den egentliga skogsbygden i norr. Enstaka kusthäckningar har skett längs västkusten, men detta hör till undantagen.

1979

Den mindre strandpiparen hade ett bra år med 96 konstaterade eller misstänkta häckningar rapporterade. Här bör noteras att en rapportör (KAO), som specialstuderar arten, står för rapporteringen av inte mindre än 70 par. Under året ringmärkte han också 123 pull, ett resultat som tyder på att återväxten synes god. Bästa lokal var Torsjö vid Skurup med 7 häckande par och 17 märkta pull (KAO), men annars är paren väl spridda över landskapet.

1978

Konstaterade eller misstänkta häckningar har rapporterats för 74 par – en siffra som i det närmaste är identisk med fjolårets (76). Dock saknas uppgifter från en del tidigare inrapporterade lokaler, varför totalbeståndet i Skåne torde uppgå till minst 100 par. De flesta lokaler hyser endast enstaka par, Den största koncentrationen rapporteras från Vombs vattenverksdammar med 7 par (KAO). Att arten inte alltid är sin födelseplats trogen utan kan slå sig ner t o m utanför landets gränser visar en kontroll av häckande mindre strandpipare på Själland 1978 som var ringmärkt som unge vid Perstorp 1973 (KAO).

1977

Häckning eller trolig sådan har rapporterats för 76 par fördelade på 42 lokaler. Resultatet är 9 par mer än för 1976, vilket snarast torde återspegla en motsvarande ökning av inkomna rapporter. Det bör dock noteras, att hela 59 par härrör från en enda observatör (KAO). Utbredningsbilden överensstämmer i stort med den som presenterades i Fåglar i Skåne 1976. Arten häckar nästan uteslutande i av människan skapade inlandsbiotoper, främst grustäkter. Kusthäckningar rapporteras dock från Landskrona (PW), där alla våra tre strandpipararter förekom i nära anslutning till varandra, och från Dynan S om Klagshamn, där en varnande fågel sågs den 12.6 (JBL).

1976

Hela 67 par rapporterade främst av KAO som specialstuderar arten. Antalet par på de olika platserna redovisas på en karta (ses ej här). Den visar en något splittrad utbredning med huvudsaklig förekomst i sydväst och i ett band över norra Skåne (och ger förmodligen också en god bild av grustäkternas utbredning i landskapet!). Troligen har huvuddelen av det skånska beståndet rapporterats, vilket torde vara av storleksordningen 100 par. En mycket sen individ sågs på Nabben, Falsterbo 17-26.10 (HLi, GR).

1975

Häckning eller trolig sådan har rapporterats från Landskrona, Vombs vattenverksdammar (minst 2 par), Brönnestad, Röinge, Finjasjön, Ignaberga, Ystads gamla soptipp, Lomma (minst 2 par), Lunds reningsdammar (2 par), Bjuvs reningsverk, Vasatorp och Hasslarp. Dessa 14 par torde dock endast utgöra en bråkdel av det häckande beståndet. Hur stort är detta?