Rostand

2023

Under året sågs endast en ad hane str S Nabben 4.5 (Tomas Svensson, Bengt Grandin m.fl.). Arten är faktiskt inte årlig i Skåne. Till exempel sågs inga fåglar vare sig 2022 eller 2020, och under 2021 sågs liksom i år endast en individ. Vissa år dyker dock flockar upp, då högst sannolikt från förvildade fåglar från introducerade bestånd.

2021

Den enda observationen utgjordes av en individ som kom sträckande från öster vid Nabben 13.8 (Mattias Ullman, David Erterius m.fl.) för att sedan vika av i en nordlig bana mot Skanör. Fyndet stämmer väl in i gängse fyndbild: De flesta svenska observationerna görs från mitten av juli till mitten av augusti, d.v.s. efter artens häckningsperiod. Rimligen utgörs flertalet av fåglar som rör på sig inför den ruggning då de förlorar flygförmågan.

2019

Några vår- och sommarfynd, och i vanlig ordning svårt att reda ut hur många fåglar som varit inblandade. Först ut var 1 str NO Stavstensudden 4.5 (Hans-Åke Gustavsson), och rimligen samma fågel rapporteras därefter på kvällen samma dag från Hörte hamn (Jan-Olov Svedberg). Därtill rapporterades 1 hane Lunkeskog, Norra Strö i nordostskåne samma dag (Mikael Svensson, Carina Mattsson), vilket alltså svårligen kan röra samma individ som den på sydkusten. Denna fågel rörde sig sedan till Adinal herrgård, Färlöv där den sågs 5–10.5 (Stig Sturesson, Jan Linder, Anders Linus Larsson m.fl.). Utöver dessa fåglar sågs under försommaren 1 hona Stångby våtmark 27.5 (Nils Kjellén, Eva Fredriksson), 1 ex Skarhults ängar 1–4.6 (Peter Larsson, Anders Kjellberg m.fl.) samt 1 ex Lomma norra 29.6 (Per Olof Lippe). Under sensommaren sågs 1 str Karpalundsdammarna 2.7 (Hans Cronert), 4 str S Äspet, Åhus 9.7 (Greger Flyckt m.fl.) samt 2 ex Örtofta sockerbruksdammar 28.7–5.8 (Björn Abelson m.fl.).

Sju fynd av någonstans mellan fyra och tio individer. En relativt normal årsskörd, vilken med största sannolikhet har sitt ursprung i de relativt stora förvildade centraleuropeiska populationerna.

2018

De tre roständer (en hane och två honor) som höll till i nordvästra Skåne under hösten 2017 stannade i samma område fram till åtminstone 26.3 (Håkan Johansson, Nick Gräntz, Henrik Ehrenberg m.fl.). Gruppen sågs oftast längs E6:an strax söder om Höja våtmark, vid gräsmatteodlingen i Södra Utmarken eller på Sandön vid Vegeåns mynning. I övrigt sågs 2 str O Domsten 5.5 (Oskar Lindberg, Bengt Andersson d.ä.), samt 1 rast Foteviken 1.7 (Johan Fagefors, Joakim Hagström m.fl.). Tre fynd av sex ex är ett högst normalt uppträdande.

2017

1 hane och 2 honor Höja våtmark med omgivningar i nordvästra Skåne 19.9–31.12 (Henrik Johansson m.fl.). Samma fåglar noterades flygande söderut förbi Barsebäck (Kenny Nordström) och Löddesnäs (Lars Nilsson) 21.11. Därtill sågs 1 ex Hasslarps dammar 6.10 (Magnus Ekelund).

Trots observationen av en ensam fågel i Hasslarp bedöms samtliga fynd röra samma tre ex. Allt talar dessutom för att fynden rör samma fåglar som sågs på södra Öland  i juli månad (och som även gästspelade på Torhamns udde i Blekinge 16.7).

2016

1 hane Stavstensudden 22.5–5.6 (Mats Nilsson m.fl.), 1 hane Skillinge södra, 19.6 (David Brisholm) och 1 hona Isternäset–Karpalundsdammarna–Vinnö ängar 17–21.8 (Niclas Winqvist m.fl.) Tre fynd av tre exemplar är ett fåtaligt och därmed normalt uppträdande. Som diskuterades i t.ex. FiSk 2014 härrör fåglarna med stor sannolikhet från den stora förvildade population som numera finns i Centraleuropa.

2015

2 ex Löddesnäs 1–5.7 (Olof Persson, Lars Nilsson m.fl.) och 1 ex Barsebäckshamn 13–14.7 (Arne Holgersson m.fl.).

Det bedöms rimligt att sammanfatta årets skörd som ett fynd av två individer (parkankor i Lund ej medtagna). Ingen uppföljning på fjolårets bonanza utan istället ett normalt, d.v.s. fåtaligt, uppträdande. Ursprunget är som alltid svårt att reda ut, men med tanke på de stora mängder förvildade roständer som numera finns i Europa (se Fåglar i Skåne 2014) är det svårt att hävda att enstaka gäster skulle härröra från ostliga, genuint vilda populationer.

2014

1 ex Skanörs revlar 10.6 (Mikael Olofsson), 26 str V Revet, Simrishamn 28.6 (David Erterius, Hans Larsson), 7 ex Sandön 21.7 (Håkan Johansson m.fl.), 1 ex Skillinge – Örnahusen 27.7–11.8 (Erik Sjögren, Emil Lundahl m.fl.) och 1 ex Furuboda 9–11.11 (Greger Flyckt m.fl.).

Totalt alltså fem fynd av 36 ex (uppenbara parkankor i Lund ej medtagna). Flocken på 7 ex är i sig nationellt anmärkningsvärd, medan flocken på 26 ex som sträckte in från havet i Simrishamn är exceptionell och utgör såvitt vi vet den största i Sveriges historia. En flock om 30 ex rapporterades visserligen från Hullsjön i Västergötland dagen innan observationen i Skåne, men eftersom rapportören själv föreslår att det kan röra samma flock bör den siffran tolkas som en skattning. Ursprunget för fynden är, som vanligt, mycket svårt att reda ut. En av fåglarna i 26-flocken bar på ringar, men fotografier till trots har ringens ursprung ännu inte klarlagts. Fynd från Baltikum och Finland tyder möjligen på ostligt inflöde denna sommar, men samtidigt finns stora populationer på närmare håll i t.ex. Tyskland, som enligt aktuella skattningar hyser över 1000 individer (Dirksen 2014, König 2014). Dessutom är östligt ursprung ingen garanti för spontanitet (se t.ex. Vinicombe 1999 och Zubko 2001). Sverige i övrigt begåvades inte med särskilt många fynd detta år. Frågan om ursprung och spontanitet fortsätter således att bry oss ornitologer, men roständer från ursprungliga häckområden i öster är sannolikt en utomordentligt förstklassig raritet i Sverige.

2013

1 ex Glivarpa mosse 28.4–3.5 (Kent O Andersson, Luis Gordinho m.fl.), 1 ad hona str O Kåseberga 22.5 (Sven Splittorff), 1 ex Äspet, Åhus 24.5–19.6 (Jan Linder, Björn Svärd, Greger Flyckt m.fl.), 1 str S Nabben, Falsterbonäset 22.6 (Emil Lundahl), 1 honf. Äspet, Åhus 1.8 (Christer Neideman, Magnus Persson m.fl.), 2 2k+ str V Sandön 13.8 (Patrik Söderberg) och 2 ex Terekudden, Bunkeflo strandängar 13.9 (Christel Stenberg, Per Jensen, Lars Silow m.fl.).

Antalet inblandade individer är svårbedömt och räknar man lågt skulle det teoretiskt sett kunna röra sig om en och samma fågel som setts på Österlen, i Åhus, på Nabben och åter i Åhus. Med övriga observationer landar årssiffran i så fall på 3 fynd av totalt 5 ex under året.

Sponatanitetsfrågan kring roständer är sällan befogad då den absoluta majoriteten av de fynd som görs i Västeuropa med stor sannolikhet härrör från parkrymlingar eller frihäckande populationer av förrymda fåglar. Det europeiska beståndet i sydöstra Europa har minskat dramatiskt, främst under senare delen av 1900-talet. Idag ökar populationen endast i Ukraina där dock ökningen anses härstamma från utplanterade fåglar med eventuellt tillskott av vilda fåglar (http://www.bioone.org/doi/pdf/10.3161/068.036.0106). Längre österut är utvecklingen mindre känd. Frihäckande bestånd finns t.ex. i södra Tyskland och Schweiz där man försöker decimera bestånden (http://www.ag.ch/umwelt-aargau/pdf/UAG_38_29.pdf). Bästa belägg för att arten ändå kan uppträda spontant utgör sannolikt en fågel som hittades död utanför Zagorow i Polen 1978 och som märkts som bounge i Kirgizistan 1973.

2012

1 ex Salviken 11.8 (Rickard Norenstam, Arne Holgersson, Karl-Anders Högberg m.fl.), 1 ad Nabben, Falsterbonäset 18.8 (David Erterius, Nils Kjellén m.fl.), 1 ad Skanörs revlar 18.8 (Ulrik Wallberg, Emil Lundahl) och 1 ad Spillepeng 19.8 (Kenneth Bengtsson).

Alla fyra fynden kan avse samma fågel, de tre från 18–19.8 bedöms säkert göra det. Mitten av augusti är en tid som passar bra för ett spontant uppträdande, så det utesluts inte att fåglarna kan ha ett vilt ursprung – i så fall kommer de som närmast från området direkt väster och norr om Svarta havet. Under juli–augusti sågs minst åtta roständer på andra svenska lokaler från Småland till Västerbotten, så det kan finnas fog för att tala om vissa inflödestendenser under eftersommaren. Det är dock, som alltid när det gäller denna art, svårt att utesluta att det rör sig om ungfågelspridning eller postruggningsrörelser hos förrymda fåglar med sitt ursprung i fångenskap. Rostanden är alltjämt vanlig som park- och dammfågel i Nordeuropa.

2011

1 honfärgad Nabben, Falsterbonäset 4–5.8 (Lars-Bertil Nilsson, Måns Karlsson, Björn Malmhagen m.fl.).

Fyndet gjordes under en bra tid för arten, i samband med sommarens ruggningsrörelser som infaller efter häckningen. Inga tydliga rörelser har dock registrerats av arten i Sverige eller angränsande länder under perioden.

2010

1 hona Lundåkrabukten 24.5–22.6 (David Olausson, Arne Holgersson, Michael Tholin m.fl.).

Inga tydliga rörelser av arten noterades i kringliggande länder under den aktuella perioden.

2009

1 hona Glimminge plantering, Mäsinge Strand 12.8 (Johanna Johansson, Jonas Johansson). Tiden är inte oäven för spontant uppdykande fåglar, snarare tvärtom. Dock har inga större rörelser rapporterats i närområdet under året, så Rrk anser att fågeln inte med säkerhet kan bedömas vara spontan.

2005

1 ex Gislöv, Dalköpinge 12.2 (Per Nettelblad) och troligen samma ex Skåre hamn 17.2-14.3 (Kerstin Svalin, Hans-Åke Gustavsson m.fl.) är förmodligen identisk med den fågel som sågs på olika lokaler i SV Skåne i slutet av 2004. Fågeln konstaterades då bära en gul plastring runt ena tarsen. Övriga rapporter avser 1 ex Näsbyholmssjön 27.9-28.9 (Mats Cornmark, Richard Bergendahl m.fl.) och troligen samma fågel Torsjön 28.9 (Markus Tallroth, Magnus Kasselstrand).

Endast två fåglar under året, varav den första bedöms som förrymd, medan den senare mycket väl kan ha varit spontan. För en djupare analys, se FiSk 2004:87.

2004

1 ex färgmärkt med gul plastring Fredshög 20.11–21.12 (Christer Sjögren, Peter Öhrström m.fl.) och troligen samma ex Vellinge ängar 21.11 (Peter Öhrström).

Två fynd med största sannolikhet avseende samma individ, vilken i sin tur bedöms som parkrymling. Ett till två exemplar har noterats årligen under 2000-talet, vilket innebär en nedgång jämfört med 1990-talet då medelvärdet låg på 3,4 ex/år. Förutom –78, –86, –91, –92 och –96 har arten setts årligen sedan 1975. Invasionsrörelser i juli–sept brukar populärt antas beröra genuint vilda fåglar, men från slutet på april till början av oktober torde arten kunna uppträda spontant i landskapet. Under 8 av de senaste 1 5 åren har roständer noterats under denna period.

2003

1 ex Sjötorps ängar 30.1 (Pierre Unge). Naturligtvis en parkrymling. 1–2 ex har rapporterats årligen under 2000-talet att jämföras med ett snitt på 3.3 under 1990-talet.

2002

2 ex rast Gislövs hammar 2–3.8 (Hampus Lejon m fl), 1 ex Brantevik 2.8 (Matthis Persson) och 2 ex Vitemölla hamn 4.8 (gm David Erterius). Samtliga observationer bedöms avse 2 individer. Uppdykandet skedde under ”rätt” tid av året och i samband med ostvindar, men samtidigt noterades få individer i övriga Nordeuropa.

2001

1 ex Rönnen 11.8 (Rolf Helmersson). Rätt tid för spontant uppträdande, men ursprung okänt.

2000

2 ex Knösen 11.4 (Sven Splittorff, Gert Möller).

Ett medelmåttigt antal, men det tidiga datumet talar för icke spontant uppträdande. Under 90-talet har ett par smärre invasioner av troligtvis spontana fåglar berört Sverige och Skåne under högsommar och tidig höst (juli-sept). Med största sannolikhet är de allra flesta övriga observationer gällande förrymda fåglar, ffa de gjorda under för arten osannolika årstider.

1999

1 ex Böste 3.1 (Kerstin Svalin), 1 hane Dalköpinge ängar 7.5 (Erik Nordström m fl), 1 hona Hercules dammar 24.5 (Håkan Månsson), 1 hane Karups k:a 12.6 (Anders Jönsson, Mattias Ullman), 2 ex Arlövs ängar 25.7 (Sven Splittorff), 1 hona Lilla Hammars näs 14.8 (Hans-Åke Gustavsson), 1 ex Vellinge ängar 27.8 och 4.9 (Nils Kjellén, Karl-Erik Splittorff), 1 ex Börringesjön 19.9 (Nils Kjellén) och 1 ex str. Nabben 16.10 (Ola Elleström m fl).

Totalt bör 7-8 ex varit inblandade under året. Januarifågeln var säkerligen en rymling, övriga av okänt ursprung. Ett par obsar har även gjorts av ”skumma” individer; 1 ex vid Hammar 13.5 (många observatörer) och 1 ad inre Foteviken 21.7-24.7 (Björn Malmhagen m fl), hade avvikande mörk resp. gråaktig huvudteckning. Om det rör sig om individer med uppblandade gener eller någon närbesläktad art/ras (Cape Shelduck?) har ej helt fastslagits vid någon av observationstillfällena.

1997: 1 hona Vellinge ängar 16.8 upptäcktes av Karl-Erik Splittorff och ingen annan.

1998

(95:2) Under högsommaren upptäcktes 2 ex i Krankesjön 11.7 (gm HPe), av vilka den ena fanns kvar till 13.7 (LLq,FSö). En honfärgad dök ånyo upp i Krankesjön 23.8 (DMe), vilken bedömts vara samma individ. Förutom ett kort besök i Vombsjön 2.9 (HPe), sågs den i Krankesjön fram till och med 6.9 (JaN). Av allt att döma var det samma fågel som uppehöll sig vid Salviken 13–14.9 (MBi m fl). Tids– och antalsmässigt normalt uppträdande.

1997: 1 hona Vellinge ängar upptäcktes redan 16.8 (SSp).

1997

(92:3) Tre ex rapporterades under året, vilket är lika med medelvärdet för de senaste 25 åren. Arets första, 1 hane, rastade i Hasslarp 16.5 (MRe). Därefter följde 1 adult vid Bakdjupet 12.8 (OSv), 1 honfärgad i Foteviken 17–30.8 (MGr, BMo, SSp), 1 ex i Björkesåkrasjön 20.8 (HPe) och 1 adult hona vid Lomma södra 25.8 (AJö). Vi bedömer att observationerna längs kusten i sydväst rör samma individ.

1995

(87:5) Liksom 1994 dök det även i år upp en del individer under sensommaren, vilkas ursprung man kan spekulera i. I år rörde det sig dock enbart om drygt hälften jämfört med förra årets antal. Först var 2 ex som dök upp i nordost på Långholmarna 17.7 (MaPe). Därefter dröjde det till augusti innan nästa observation gjordes, då med 1 hona på Måkläppen 12.8 (JÅH, NK). Troligen var det samma individ som förflyttade sig till Foteviksområdet och sågs där vid fyra tillfällen 3–24.8 (LRå, HPe, JJö). I september gjordes sedan två observationer: 1 ex Ellestadsjön 24.9 (SLn) och 1 ex Ömahusen 25.9 (OSv, OMa, JA). Totalt bedöms fem individer ha varit inblandade under året.

1994

(79:8) Hela Nordvästeuropa berördes av en invasion från slutet av juni. Sammanlagt bedöms 48 fåglar ha setts i Sverige, minst 75–100 ex i Danmark, 50 ex i Storbritannien, 45 ex i Nederländerna och hela 80 ex i Finland. Det är osäkert om verkligen de parkfåglar som finns i t.ex. Tyskland kan ha svarat för denna exposé, eller om det var vilda fåglar från östliga häckningsområden som varit på marsch.

Två ad upptäcktes rastande på Nabben 15.7 (BeS, BMa, HLa m.fl.). Båda fanns kvar till 23.7 (LNs,PÖ), men från detta datum stannade sedan bara ett ex kvar till åtminstone 8.8 (PGz). Den 21.7 sågs 1 ex Krankesjön (PTS) och vid Lervik 3 ex 29.7 (KOF) och troligen berörde 2 ex vid Rönnen 30–31.7 (RHe, HeH) samma fåglar. Vid Skyttanäbben, Börringe–

sjön fanns 3 ex 1.8 (HPe) och samma 3 ex sågs flyga mot sydväst vid Ugglarp två timmar senare samma dag (HPe). Kanske 1 hane och 2 honor mot söder Vitemölla 8.8 (LRå) också rörde samma fåglar. Ett ex flög dessutom mot sydväst förbi Hovdala vid Finjasjön 10.8 (NiH) och på Vellinge ängar uppehöll sig 1 hane 15–20.8 (NNo,ToH). Det bedöms som minst 8 ex varit inblandade.

1993

(77:2) Den 21.4 sågs 1 hane Knösen (BMo, OMa, OS v). Tre dagar senare, 24.4, sågs eventuellt en annan fågel Kabu– sa (FiSS). Troligen samma individ fanns sedan i Bolshög på Österlen 9– 15.5 (FHa, KES, SSp m.fl.) och vid Skillinge 23.5 (NK). Ett ex Torkelstorp sydväst Svedala 8.6 (TKy) antas däremot vara fågeln från Knösen.

De flesta fynd i Nordvästeuropa antas härröra från på kontinenten frisläppta eller förrymda fåglar.

1990

(72:5) Under juli och augusti drabbades Nordvästeuropa av en formlig invasion av roständer. Det spridda uppträdandet pekar eventuellt på att fåglarna hade ett naturligt ursprung. Det ska dock konstateras att de kvarvarande vilda populationerna har minskat kraftigt och att arten är ymnigt förekommande i fågeldammar runt om i Europa. I Tyskland ses till exempel regelbundet friflygande flockar på upp till sju individer och i Nederländerna finns en frihäckande stam av förrymda roständer (Birding World 3: 261 och 4: 175–176). Även Skåne fick sin beskärda del av uppträdandet. Den första var 1 ex Måkläppen 17.2 (OEm). Annars var det den hona med 3 ungfåglar i släptåg, som rastade på Vellinge ängar 18–23.7 (LRå m.fl.), som väckte störst uppmärksamhet.

1989

(71:1) En hane visade sig i Lomma 20.5 (KSå). Ursprunget får, liksom i de flesta tidigare fall, antas vara någon fågelpark.

1988

(69:2) Endast en obs finns rapporterad: 2 ex sträckande åt sydväst vid Svanshall 15.10 (FrLi).

1987

(67:2) Ett enda fynd rör 2 honfärgade ex som rastade vid Äspet i Åhus 8.7 (UGs). Rostanden häckar i nordöstra Grekland, centrala Turkiet och i Nordafrika, men de flesta svenska fynden är förmodligen parkfåglar.

1985

(66:1) Det enda fyndet gjordes i nordväst, där 1 ex höll till mellan Klören och Rönnen 13–20.7 (TNn, MRe, LOI m.fl.).

1984

(65:1) Årets enda rostand, en hona, sågs vid Ängsnäset 16.8 (OEm). Därmed har cirka 66 individer setts i landskapet. De flesta av dessa har uppträtt ensamma, men som mest har en flock på 5 ex setts.

1983

Efter fjolårets rekordantal sågs i är betydligt färre, kanske bara totalt 3 olika exemplar. Två av dem sägs vid Salviken 27.2–1.4 (AWh m fl) och eventuellt samma individer sägs vid Lommabukten 17–20.3 (KSä, LGLv). En honfärgad individ rapporterades från Löddeåns utlopp där den uppvaktade (!) gravänder (MHr, LRy, OR) och 1 ex sägs på Arlövs ängar 13.3 (SMg, EMg, KSä). I nordvästra Skåne sägs en hane i Maglaby kärr 7.4 (BHz) och årets sista rostand observerades vid Dynan, Klagshamn, 1.5 (JB1).

De två fåglarna vid Salviken har rapporterats som två hanar, två honor respektive ett par av olika rapportörer. Halsringen (som hanarna får i februari) kan vara vanskligt att använda som enda könsskiljande karaktär, eftersom tydligheten på den varierar från individ till individ och med avståndet. Normalt är hanarna ljusare i ansikte och huvud än honorna som är generellt mörkare.

1982

Det verkar som om rostanden håller på att kolonisera vårt landskap och alla rapportörer uppmanas till skärpt uppmärksamhet, även om det är troligast att det är parkrymlingar som ses. Barsebäckshalvön är en pålitlig lokal, och i år sågs där: 1 ex vid Sjöbobaden 17.3 (ÅLi), 1 ex Vikhög 25.3 (ÅLi), 1 hane Salviken 30.3–1.4 (KSL, NK, IAl). Eventuellt samma fågel sågs vid Arlövs ängar 18.3 (PEJ), Kyrkdammen i Lomma 29.4 (PEJ) och Habo Ljung 11.5 (PÖ).

Vid Klagshamn upptäcktes en hane 4.4 och sågs sporadiskt till 11.5 (EH, A Hs, JpS m.fl.). Den 15.5 sågs ett par roständer på närbelägna Dynan (JBl) och en flock om 5 individer i södra Foteviken i slutet av augusti (gm EH) väcker starka misstankar om häckning. Utöver dessa fynd sågs 1 ex vid Måkläppen och Skanörs revlar 21.8 (MGu, KMO, PABe m.fl.), 5 ex Margareteberg, Helsingborg 13.8 (KGN) samt en hona vid Vittskövle Östergård 21.4 (ESv). 

1981

En hane sågs vid Salviken 22–31.3 (HSm, PSm, MÅs m fl) samt 1 ex på samma lokal 22.10 (KS1). Den 4.5 observerades en hona vid Hasslarp (ANi) och 1 ex sågs vid Falsterbo och Skanör 29.8 (KMO, IJ m fl).

1980

En hane uppehöll sig vid Salviken – Barsebäckshamn under tiden 22.3 – 5.5 (PTS m fl). Vid Lunds reningsverk sågs 1 par 23.3 – 11.4 (MGi, PGi), vid Fredriksdal, Araslövssjön sågs 1 ex den 7.4 (LAd), vid Lillö, Kristianstad 1 hane den 2.5 (HC) och vid Karpalunds dammar 1 hona den 9.8 (LKt). I samtliga fall rör det sig med säkerhet om förrymda parkfåglar. Från Kullabygden rapporteras att den nu minst 10-åriga gravandshybriden fått sällskap av en ny hybrid, den här gången en honfärgad sådan!

1979

På Arlövs ängar sågs 2 ex den 4.3 (JSs), vid Löddeåns mynning 1 hona den A1.5 (SNn) och troligen samma individ vid Salviken den 19.5 (GC). Dessutom har den ökända gravandshybriden iakttagits vid Hittarp och Viken för minst tionde året i rad (KOF). De roständer som numera ses i Sverige är med stor säkerhet rymlingar från olika parkdammar, där arten är en ofta hållen prydnadsfågel. Som vildlevande är idag rostanden mycket sällsynt i Europa. Man beräknar att mindre än 50 par nu finns kvar i Rumänien, Bulgarien och Grekland.

1977

Vid Falsterbo sågs 1 hona tillsammans med en gravand 19.5 och på samma plats 1 ex 11.10 (FF). En hybrid mellan rostand och gravand har iakttagits på kuststräckan mellan Hittarp och Viken i nordvästra Skåne för minst 8:e året i rad (KOF). Fågeln, som är en hanne, syns oftast i sällskap med en gravandhona.

1976

1 ex sågs vid S Araslövssjön 13.4 (KS). Sannolikt förrymd parkfågel.

1975

Två observationer från nordöstra Skåne: 1 ex Isternäset 27.3 och Härlövs ängar 20.4. Rapporten säger inget om fåglarnas (fågelns?) ursprung, men man kan väl förmoda att det som vanligt rör sig om parkrymlingar.