Hussvala

Hussvalan har en vid utbredning som omfattar i princip hela Europa och i ett smalt bälte i Nordafrika samt vidare österut genom norra Asien. En tidigare ras i östra Asien har dock egen artstatus idag under namn av sibirisk hussvala Delichon lagopodum (Vår Fågelvärld 2022:1:32).

 

Förekomst i Sverige

Hussvalans tidiga historia är dåligt känd, men det kan inte uteslutas att arten funnits lokalt i vårt område och i ringa omfattning sedan Boreal tid, cirka 8000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Den första årsdaterade uppgiften är från 1731 då den anges som vara känd i Sverige före detta år (Linné 1731).

 

Hussvalan var förr mycket vanlig och förekom då som idag i hela Sverige (Nilsson 1858). Men redan under slutet av 1800-talet noterades en nedgång och orsaken sades då vara gråsparvens expansion. Så här skrevs det: ”Tyvärr har hussvalan på sista tiden i många trakter af vårt land starkt aftagit i antal. En bidragande orsak härtill torde gråsparfven vara. Sedan tegel- och halmtaken börjat komma ur bruk, har denna fågelvärldens parias ondt om häckplatser och inkräktar då på den svagare hussvalans bo” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898). Samma upphovsmän upprepade varningen om starkt avtagande i början av 1900-talet men då med fokus på ”sydligare trakter” i landet (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). I mitten av 1900-talet anges att hussvalan ”häckar allmänt och helst kolonivis vid bebyggelse, mer sällan i klippbranter, från Skåne till norra Lappland” (SOF 1949). Samma sak anges i SOFs Sveriges fåglar från 1978 men i utgåvan från 1990 talas om en minskning i åtminstone delar av Sverige ”under senare år” och som exempel nämns Uppsala och Gotland (SOF 1990). Detaljerade uppgifter för 1900-talet är sparsamma men ett försök till sammanfattning görs i boken Fåglar i jordbrukslandskapet som utkom 1988. Där skrivs att perioden 1900-1930 var en nedgångsperiod och att nedgången, trots några gynnsamma säsonger i början av 1950-talet, fortsatte till omkring 1960. Under 1960-1970-talen stabiliserades eller ökade stammen (Andersson 1988). Min egen erfarenhet av arten tyder på att en ny och fortgående minskning har skett sedan omkring 1990 – se stycket ”Förekomst i Skåne”. I Sveriges fåglar från 2002 redovisas också uppgifter från Svensk häckfågelinventering som visade på en minskning under perioden 1975-1996 (SOF 2002).

 

Populationen i Sverige bedömdes uppgå till 100 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Tio år senare, alltså 2018, bedömde Svensk Fågeltaxering att den svenska populationen uppgick till blott 60 000 par. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som måttligt minskande (Wirdheim & Green 2022).

 

Hussvalans minskning i landet uppmärksammades också i några texter i Vår Fågelvärld 2015 och 2017 (Aronsson 2015 & Lagerqvist 2017). Här noterades bland annat att arten var rödlistad (VU – sårbar) fr.o.m. 2015 och att orsakerna kunde bero på minskad förekomst av insekter, ändrade förhållanden i övervintringsområden samt förluster av häckningsmiljöer. Det senare inkluderar många moderna människors intolerans mot att ha svalbon på sina fastigheter – de rivs tyvärr ofta ner. Vad gäller förhållanden i Afrika så är mycket litet känt om hussvalans leverne under vintern. De få ringmärkningsåterfynd som finns visar på att svenska hussvalor övervintrar i Sydafrika, Namibia och Zambia (Aronsson 2015). Vägen till och från vinterkvarteren kan också vara farlig och ett exempel är den omfattande fågeldöd som inträffade under höstflyttningen 1974. Extremväder gjorde att miljontals hus- och ladusvalor fångades i en köldfälla norr om Alperna och dödligheten torde ha varit avsevärd (Fåglar i Skåne 1975).

 

Hussvalans naturliga boplatser, innan vi människor byggde hus, torde ha varit på klippväggar och liknande branta platser. Stora Karlsö i Östersjön är ett exempel på en sådan miljö och där inventerades arten 1946-1962. Uppgifterna för 1946 anses osäkra men för åren 1958, 1962 och 1963 som tillförlitliga. Då anades en svag ökning från 307, via 334 till 356 par (Linnman 1964). Hur populationen artade sig under 1960-1970-talen vet jag inte men det finns uppgifter för åren 1984-1985, 1998 och 2005. Dessa uppgifter visar på en stark, men inte oväntad nedgång. Under dessa år räknades 243, 158 resp. 89 häckande par. Så här står det i rapporten för 2005: ”En art som har minskat påtagligt sedan 1998. På Stora Karlsö kan den uppväxande lövskogen framför klintarna möjligen vara en delorsak till minskningen, eftersom en del tidigare häckbranter numera täcks av grönska. En minskning har dock noterats även på Lilla Karlsö, där ingen igenväxning har skett. Fyrbyggnaden är som tidigare den mest lockande häckplatsen på Stora Karlsö – 51 av de 89 bona fanns där. Ingen annan av byggnaderna på fyrplatån utnyttjas av hussvalorna (Hedgren & Kolehmainen 2006).

 

Förekomst i Skåne

Från mitten av 1800-talet anges hussvalan som allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). Detsamma anges för sydvästra Skåne (Thott 1892). För 1900-talet hänvisas till stycket om ”Förekomst i Sverige”.

 

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 497 rutor och populationen uppskattades till 20 000 par (Andell & Nilsson 1987d). Den andra atlasinventeringen 2003-2009 angav förekomst i 492 rutor och trenden angavs som stabil. Vi ska dock ha i minne att en allvarlig minskning skett tidigare och att antalet häckande par då uppskattades till blott 9 000 (Bengtsson & Green 2013).

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av hussvala 1974-1984 Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av hussvala 2003-2009 Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Angående minskning så kan uppgifter från Burlövs kommun redovisas. Jag minns från skiftet 1960-70-talen att hussvalan var en mycket vanlig fågel i såväl samhället som på landsbygden och jag kan än idag peka ut åtskilliga hus varpå hussvalornas lerbon brukade finnas. Idag är arten mycket fåtalig i kommunen som helhet och helt försvunnen från tätorten Arlöv. När jag och PG Larsson inventerade kommunen 1991 fann vi 157 häckande par. Vi delade då in kommunen i 56 delområden och vi fann arten i 25 av dessa. När vi gjorde om denna inventering 2021 fann vi bara 33 par i fyra delområden, samtliga på landsbygden. Vad gäller förekomsten i Arlöv indikerar andra uppgifter vi samlat på oss att den avgörande kraschen ägde rum under perioden 2000-2020.

 

Fenologi Skåne 

Tidigast vårfynd är 2 mars 2019 vid Lunds reningsverksdammar och det senaste höstfyndet 17 november 2005 i Hörte hamn (Fåglar i Skåne resp. år).

 

Förekomst i Danmark (Bysvale)

Jag saknar tidiga uppgifter men i slutet av 1980-talet uppskattades den danska populationen till 100 000-170 000 par (Malling Olsen 1992). Därefter har det i likhet med förhållandet i Sverige gått bakåt och den senaste beståndsuppskattningen landade på blott 30 400 par (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för hussvalans del märkligt nog ett stabilt bestånd ur långtidperspektivet 1976-2020 och en måttlig minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

Här kan nämnas att den kanske allvarligaste attitydfrågan idag gäller den avoghet som många har angående hussvalornas lerbon på fastigheter. De smutsar ner väggarna och det blir en liten spillningshög under boet. Så kan vi inte ha det resonerar tyvärr allt för många och så går man till verket med att riva ner bona. På andra fastigheter sätts också nät upp för att hindra åtkomst för svalorna. Jag känner tyvärr till många exempel från både Burlöv och Malmö där bon rivits och nät satts upp. Efter dessa åtgärder är man kvitt” problemet” – och hussvalan fortsätter att minska.

 

Figur 3. Hussvalebon på fastigheter – ett problem? Foto: Kenneth Bengtsson.

 

 

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2015: Sårbar (VU)
• Rödlistad 2020: Sårbar (VU)

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades hussvalan som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 33 000 000 vuxna fåglar.

 

Maxålder 

Europas äldsta är svenskmärkt och den blev 15 år gammal, se RCs hemsida.

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987d. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 5. Anser 26:241-258.
• Andersson, S. 1988. Hussvala. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:261-266.
• Aronsson, N. 2015. Sårbar luftjägare. VF 74:2:14-18. Numera rödlistad.
• Bengtsson, K. 2001. Avvikande (?) adult hussvala. A 40:44-45. Anlagt vinterdräkt.
• Bengtsson, K. 2003. Statoil-mack Årets Skånska Svalvärd. VF 62:5:31.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. 2010. Första fyndet av boung svalhybrid. A 49:223-226. Tidigare fynd i Dalsland nämns i Anser 2011:1:47.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bengtsson, K. 2014. Hussvalan – allt för ofta ovälkommen. A 53:3:32-33.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Hansen, L. 1994. Tendenser og svingninger i Bysvalebestanden i Sakskøbing-området. DOFT88:91.
• Hedgren, S. & Kolehmainen, T. 2006. Häckande fåglar på Stora Karlsö 2005. Länsstyrelsen i Gotlands län.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Linnman, N. 1964. Hussvalorna på Stora Karlsö. F&F 59:58-61.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Lagerqvist, M. 2017. Mindre mat och färre boplatser för hussvalan. VF 2017:2:20.21. Minskar.
• Linné, C v. 1731. Methodus avium Sveticarum (utgiven 1907 av E. Lönnberg).
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Olsson, P. 1994. Hybrider mellan ladusvala och hussvala. A 33:121-123.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
• SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
• Söderberg, R. 1942. Originella svalbon. VF 1:11-14. Märkliga ”stående” bon.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i september 2022.