Gransångare

Gransångaren häckar i stora delar av Europa samt i delar av norra och centrala Asien.

Förekomst i Sverige

Gransångaren tros ha funnits i Sverige sedan Preboreal tid, cirka 9000 före 0, och då handlar det förmodligen bara om den nordliga underarten abietinus (Ericson & Tyrberg 2004). För Danmarks del, och då förmodligen den sydliga underarten collybita, kan en invandring ha skett 1000 år senare, under Boreal tid. Men den tros också ha försvunnit under den följande varma Atlantiska perioden. När den återinvandrade som häckfågel till Danmark är okänt, men det kan ha dröjt till 1800-talet (Løppenthin 1967).

Det första daterade fyndet i Sverige är från Hörningholm i Sörmland 26 september 1829 (Ekström 1829). På den tiden torde det ha gällt den nordliga underarten abietinus och det styrks också av några utsagor från 1800-talet: ”I det södra Sverige förekommer han blott höst och vår under sina resor till och från norden” (Nilsson 1858). Andra uppgifter säger att den ”häckar åtminstone så sydligt som vid Hudiksvall” (Carlsson 1894) och ”Gransångaren är, oss veterligen, ej med säkerhet funnen häckande söder om Värmland och norra Uppland” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

Men i nästa upplaga av Nordens Fåglar, nu med utgivningsår 1926, nämns i ett tillägg att ”hans utbredning synes omfatta även småländska höglandet, där han på sina ställen lär vara rätt allmän”. Uppgiften sägs ha lämnats av O. Gylling (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

När den första av SOFs förteckningar utkom 1949 angavs norra Uppland och Dalarna som artens sydgräns, men det nämndes också kända sydliga häckningar från Skåne, Småland, Öland, Västergötland, Värmland, Närke och Västmanland (SOF 1949). Ännu 1970, när sjätte upplagan av SOFs förteckningar kom ut, nämndes norra Värmland, Dalarna och norra Uppland som artens egentliga sydgräns (SOF 1970). Därefter har arten spridit sig till samtliga svenska landskap och i söder handlar det absolut om den sydliga underarten collybita.

Populationen i Sverige uppskattades till 190 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012) och arten var då inne i ett mycket expansivt skede. 2016 beskrevs läget så här: ”Den sydliga rasen bara ökar och ökar. På sommarpunktrutterna har den ökat med 9,4 % per år sedan 1975 (!) och på standardrutterna med 15,2 % per år sedan 1998!” (Green m.fl. 2016). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till hela 552 000 par 2018 varav 213 000 sydiga och 339 000 nordliga. Trenden för båda underarterna och för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som kraftigt ökande  (Wirdheim & Green 2022).

Två bra exempel på artens spridningstakt är atlasinventeringarna i Skåne och Halland. Under den första atlasinventeringen 1974-1984 rapporterades förekomst av gransångare i 110 resp. 19 rutor i de båda landskapen. Motsvarande antal efter den andra atlasen 2003-2009 var 468 resp. 197 rutor vilket innebar att båda landskapen i princip var ”fullbokade” (Bengtsson & Green 2013 och Wirdheim 2014).

Underarten Tristis

Denna underart som benämns sibirisk gransångare hör hemma i Ryssland öster om Uralbergen och ses relativt ofta i Sverige. Det första fyndet gjordes i Skåne 1957 (se Skåne) och sedan 1984 verkar den ha varit årlig i Sverige. T.o.m. 1986 fanns det 44 registrerade fynd (Breife m.fl. 1990) och därefter har antalet ökat markant. I en djuplodande artikel i Vår Fågelvärld 2011 redovisas 144 publicerade svenska fynd t.o.m. 2009. Det nämns dock att siffran är missvisande p.g.a. tidigare kunskapsbrist och att det egentliga antalet egentligen var högre (Wærn & Hellström 2011).  Det är i huvudsak i samband med ringmärkning som denna underart identifieras, men i takt med bättre kunskap har fältobservationer ökat under senare år.

Förekomst i Skåne

Gransångaren nämns för Skånes del första gången 1849 och det var från nordöstra Skåne. Det nämns också att den inte var noterad som häckfågel (Wallengren 1849). Liknande uppgift kom från sydvästra Skåne 1887: ”Allmän på höstarna, häckar ej” (Thott 1892). Den första uppgiften om häckning är från slutet av 1800-talet och citeras: ”Å Kolleberga kronopark i mellersta Skåne (Söderåsen) har dock gransångaren ett par gånger under 1898-1899 med säkerhet häckat” (Hedeby 1918). Hur säker häckningen var får vi aldrig veta, ej heller vilken underart av gransångare det var.

Nästa häckning dröjde ända till 1960 och platsen var då Höör (Ulfstrand 1961). Året därpå, 1961, rapporterades om en mycket trolig häckning i Ljunghusen, Falsterbo (notis i Vår Fågelvärld 22:299). Det ska också tilläggas att Sven Mathiasson noterade en revirhållande och sjungande gransångare vid Bökeberg 27 april till minst 6 maj 1953 (Fauna & Flora 58:202).

Från början av 1970-talet är den sydliga underarten collybita känd som häckfågel i nordvästra Skåne och det kommenterades som följer i Fåglar i Skåne 1975: ”Under 70-talet har gransångaren etablerat sig som regelbunden häckfågel i NV Skåne. 1975 konstaterades två lyckade häckningar. Kanske kan arten med tiden börja häcka även utanför Kullabygden?”. Det skulle den kunna, skulle det visa sig!

1977 redovisades häckningar från Osby och Vittsjö, samt en trolig vid Christinelund (Fåglar i Skåne 1977) och året efter hette det: ”Inte mindre än fyra par” i Kullabygden, som också sades utgöra artens kärnområde i Skåne (Fåglar i Skåne 1978).

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (figur 3) påvisade förekomst i 110 rutor varav 17 avsåg säker häckning. Beståndet uppskattades inte men det nämns 20-30 sjungande hannar årligen i juni-juli (Andell & Nilsson 1988a). Ännu 1994 när Skånes Fåglar, del 2 kom ut angavs att arten häckade ”sällsynt till sparsamt” i Skåne (Ekberg & Nilsson 1994). Dock hade en ökning skett i nordväst och Kullabygdens Ornitologiska Förenings (KOF) inventering av häckfåglarna på Kullaberg 1994 påvisade 56 häckande par. Se figur 1 för utvecklingen på Kullaberg av både gran- och lövsångare – den senare inlagd för jämförelses skull (Nilsson & Peterz 2016). Men i andra delar av Skåne var gransångaren mindre allmän eller rent av frånvarande som häckfågel vid denna tid. En inventering i min egen hemkommun Burlöv 1991 gav noll häckande gransångare. Först 1993 noterade vi revirhållande individer och den första häckningen noterades 1996, möjligen 1995. Därefter har det varit en ständig tillväxt. Redan 1998 räknades tio häckande par och för 2007 över 20 par. Vi utesluter inte att det handlade om 50 par, kanske än fler efter en förnyad, om än enklare inventering 2021 (Bengtsson & Larsson opubl.).

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (figur 4) visade på en dramatisk ökning med förekomst i hela 468 av totalt 517 rutor. Trenden bedömdes som starkt ökande och populationen uppskattades bestå av 14 000 par (Bengtsson ” Green 2013).

Ett litet exempel på artens spridningstakt som möjligen också visar när expansionen kulminerade är uppgifter från Spillepeng. I fritidsområdet som är på cirka 50 ha häckade arten för första gången 2008 och då med två par. 2016 var beståndet uppe i elva par och därefter har det legat still med en variation på åtta till elva par. Intressant i detta sammanhang är en kommentar i Svensk Fågeltaxerings årsrapport från 2018. Den berättar att: ”den sydliga gransångarens kurva gjorde en mycket tydlig knyck nedåt, i skarp kontrast till den ganska monotont ökande trend för arten vi sett sedan 1975 i sommarpunktrutterna och 1998 i standarrutterna. Ett första tecken på trendbrott?”.

Det är också intressant att titta på gransångaren i förhållande till lövsångaren under höstfångsterna i Falsterbo (fyren). Fram till 2013 fångades det alltid fler lövsångare men fr.o.m. 2014 gick gransångaren om och har med några undantag också behållit ledningen (figur 2).

Gransångaren är noterad i Skåne under årets alla månader.

Figur 1: Häckande par gransångare på Kullaberg 1974-2014 (Nilsson & Peterz 2016).

Figur 2: Ringmärkning av gransångare och lövsångare höstarna 2000-2022 i Falsterbo.

Figur 3. Resultatet av den första atlasinventeringen av gransångare 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 4. Resultatet av den andra atlasinventeringen av gransångare 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Figur 5: Ringmärkning av gransångare vid Falsterbo fyr vår och höst 1980-2022. Höstsiffror för 2022 saknas.

Förekomst av underarten Tristis i Skåne

Det första fyndet av denna underart, i såväl Skåne som övriga Sverige, gjordes vid Sorrödssjön 27 januari 1957 (Vår Fågelvärld 30:238). Bakgrunden till detta fynd är tämligen udda – fågeln hittades nämligen död och upphängd i en grenklyka – förmodligen hade den fångats av en varfågel. Kroppen är således tillvaratagen och rasbestämningen därmed säker (Mathiasson 1963). Eftersom underartsbestämning är ett svårt kapitel är merparten av de senare fynden sådana som gjorts i samband med ringmärkning. Till och med 1988 hade det gjorts 15 fynd i Skåne, samtliga utom det första i Falsterbo och i samband med ringmärkning (Gärdenfors m.fl. 1990). Från och med 2001 har underarten rapporterats årligen från Skåne (Artportalen). Om alla fynden är godkända är dock osäkert.

Förekomst i Danmark (Gransanger)

Gransångaren av den sydliga underarten collybita invandrade från söder under 1800-talet och det första säkra häckningsfyndet gjordes vid Kolding i Östjylland 1893. Det finns också säkra häckningsfynd från Själland och Fyn under tidigt 1900-tal. Från 1930-talet nämns den som regelmässig häckfågel öster om Stora Bält och från 1950-talet även på Själland. Från 1960-talet nämns häckningar på Falster och Mön samt från 1970-talet från Bornholm. Beståndet uppskattades 2019 till omkring 400 000 par och det sägs ha fyrdubblats sedan 1975. Dock nämns ett svagt avtagande de senaste tio åren (Christensen m.fl. 2022). I mitten av 1980-talet uppskattades beståndet till 63 000 par (Malling Olsen 1992).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för gransångarens del en moderat ökning ur långtidperspektivet 1976-2020 och en moderat minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

I Danmark hade det fram till 2019 gjorts 78 fynd av den östliga underarten tristis och det första gjordes på Christiansö 11 maj 1975 (Christensen m.fl. 2022).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades gransångaren som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 89 400 000 vuxna fåglar.

Maxålder 

Det finns en ungersk gransångare som blev 8 år (se RCs hemsida).