Höksångare

Har en östlig utbredning i Europa och förekommer vidare österut till Centralasien.

 

Förekomst i Sverige

Artens tidigare historia är helt okänd, men det anses troligt att den funnits i vårt område, om än i lågt antal, betydligt tidigare än det första kända fyndet (Ericson & Tyrberg 2004). Løppenthin föreslår omkring år 0 som lämplig tidpunkt för invandring.

 

Sveriges första daterade fynd gjordes i Skåne 1813 – se nedan. I mitten av 1800-talet beskrevs utbredningen så här: ”Denna fogel förekommer och kläcker i skogarna i östra och mellersta Skåne samt i Blekinge, på Öland och Gottland” (Nilsson 1858). En annan uppgift från 1967 lyder: ”Här och där vid Karlskrona, Osbyholm och Öland” (Meves 1868). Liknande hette det i början av 1900-talet: ”I Sverige finns han endast i Skåne, Blekinge, sydöstra Småland samt på Öland och Gotland” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). I SOF 1949 nämns samma landskap men också att arten har häckat i Halland och i SOF 1951 nämns även Östergötland. Idag finns det bekräftade häckningar från 13 landskap och vi går igenom dem i bokstavsordning. I övriga landskap är arten anträffad i alla utom Dalsland (?), Härjedalen och Lappland (Artportalen).

 

Det kan också nämnas att höksångaren häckade i södra Norge fram till ganska nyligen. Men i Fågelåret 2013 sägs att den sista häckningen i landet skedde 2011.

 

Blekinge: Arten rapporterades tidigt som häckande och jag hittar inga uppgifter om första förekomster. Efter en lång period med regelbundna häckningar blev det ett långt uppehåll med bekräftade häckningar mellan 2003 till 2018 då ett par åter lyckades med en häckning (Fågelåret 2018). Det finns även en häckning 2022 redovisad på Artportalen. Landskapet bedömdes hålla fem häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

 

Bohuslän: Det första fyndet dateras 1938 (Artportalen) och bofynd gjordes för första gången 1977 (Vår Fågelvärld 37:352). Landskapet bedömdes hålla 15 häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Men sen hände något och det senaste kända häckfyndet är från 2011 (Fågelåret 2012).

 

Gotland: Höksångarens förekomst på Gotland fram till början av 1940-talet beskrivs mycket väl av Sigfrid Durango 1944. Här framgår i korthet att precisa uppgifter saknas i källor från 1800-talet men också att arten måste ha förkommit på ön då. För 1900-talet fram till 1944 beskrivs bara förekomster vid Visby trots att en hel del andra lokaler besökts men utan att fynd gjorts (Durango 1944).

I Vår Fågelvärld från 1966 berättas att två lokaler vid Visby där arten häckat under lång tid meddelas vara röjda och därmed förstörda för höksångaren, men när detta skedde framgår inte (Vår Fågelvärld 25:351). Men i samma tidskrift 27:254 berättas om flera tidigare okända lokaler för arten och det förmodades att arten var vanligare på ön än vad som hittills varit känt. Det handlar då om åren runt 1965. En lokal som varit ganska välbesatt under senare år är Stora Karlsö och där konstaterades första häckningen så sent som 1957 (Flach & von Schultz 1958).

Landskapet bedömdes hålla 75 häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

 

Gästrikland: En häckning i landskapet skedde på Eggegrund 1980 och det var den första för hela Norrland (Vår Fågelvärld 40:480). Två troliga häckningar rapporterades även för 1981 (Vår Fågelvärld 41:385). Landskapet bedömdes inte hålla några häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

 

Halland: En häckning redovisas från före 1897 vid Halmstad (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 35:34). Vidare finns det uppgifter om häckning vid Falkenberg 1949 (Vår Fågelvärld 8:189) och om en trolig vid Steninge 1970 (Wirdheim 2014). Fler uppgifter om häckningar i Halland hittar jag inte.

 

Närke: En fågel med ruvfläck som fångades för ringmärkning i Kvismaren 8 juli 1980 och som återfångades 26 juli indikerar ju starkt en häckning (Vår Fågelvärld 40:480). Det fanns också några fasta revir vid Segersjö i början av 1980-talet, dock utan bekräftade häckningar (Vår Fågelvärld 44:412). En helt säker häckning redovisas från Wärnsta, Viby 1998 (Fågelåret 1998). Närkes första fynd över huvud taget gjordes 1955 (Vår Fågelvärld 16:131). Landskapet bedömdes inte hålla några häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

 

Småland: Arten rapporterades tidigt som häckande i den sydöstra delen och bland annat nämns Kalmartrakten. Häckande par i landskapet nämns frekvent i de olika årgångarna av Fågelåret och senast i den för 2021. Det var dock den första bekräftade häckningen sedan 2017 och i Fågelåret 2019 nämns en neråtgående trend. Landskapet bedömdes hålla 20 häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

 

Sörmland: Det första fyndet är förmodligen det av en fågel som fångades vid Tumba 1928 och som fördes till Skansen där den senare dog (Staav 1972). Den första häckningen i landskapet bör vara den på Möja som skedde 1962 (Vår Fågelvärld 29:46). En annan fågel sågs med mat i näbben på Hartsö-Enskär 1964 och det indikerar ju starkt en häckning. Ungfåglar sågs här även 1965 och en absolut bekräftad häckning skedde 1966 (Vår Fågelvärld 27:55 och 262). Landskapet bedömdes hålla sju häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter många år med trogna häckningar i framförallt skärgården skedde den senast kända bekräftade häckningen i landskapet 2017 (Fågelåret 2017). Därefter är det tomt även på Artportalen.

 

Uppland: Det finns ett fynd från 1938 på Artportalen och den första häckningen lär vara den som konstaterades på Sundskär i Söderarms skärgård 1966 (Staav 1972). Landskapet bedömdes hålla tio häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Den senaste bekräftade häckningen skedde på Rådmansö 2018 (Fågelåret 2018).

 

Västergötland: En häckning som sägs vara den första i landskapet skedde vid Målsryd 1993 (Fågelåret 1993). Landskapet bedömdes inte hålla några häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

 

Öland: Detta är och har sannolikt länge varit artens huvudfäste i Sverige. I en text jag hittar nämns att den såvitt känt är har funnits på Öland mycket länge. Kolthoff lär t.ex. ha funnit 27 par vid norra udden 1890. Under arbetet med atlasinventeringen 1974-1983 hittades höksångaren som säkert häckande i över hälften av öns 93 inventeringsrutor (59 %). När texten skrevs i mitten av 1990-talet anades dock en viss minskning av beståndet (Waldenström 1995). Landskapet bedömdes hålla 200 häckande par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Beståndet uppskattades till knappt 300 par 2018 (Fågelåret 2018).

 

Östergötland: Det finns en rapport om ett bofynd med fyra ägg vid Kattforsen, Bollstorp i juni 1936 (Fauna & Flora 46:256). Ett annat om en misslyckad häckning finns från 1967 (Artportalen). Det finns också en uppgift om bobygge 1975 på Artportalen och den är markerad som godkänd. Ett häckningsfynd som i källan sägs vara det första för landskapet skedde i Beleby vid Svensksundsviken 1996 (Fågelåret 1996). Ytterligare en häckning rapporterades 2002 (Fågelåret 2002). Ett första fynd av arten finns nämnt från 1917 (Artportalen).

 

Kända och troliga förstafynd från övriga landskap är: Dalarna 1991 (Vår Fågelvärld 51:7-8:56), Hälsingland 1989 (Vår Fågelvärld 49:418), Jämtland 1988 (Vår Fågelvärld 48:409), Medelpad 1978 (Hedvall & Hägglund 1989), Norrbotten 1985? (Artportalen), Värmland 1968 (Vår Fågelvärld 28:278), Västmanland ?, Västerbotten 1966 (Vår Fågelvärld 28:277), Ångermanland 2010 (Fågelåret 2010), Lappland 1972 (Bildström 2022). För Dalsland och Härjedalen hittar jag inga fynd.

 

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 300 par 2020. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som minskande (Wirdheim & Green 2022).

 

Förekomst i Skåne

Sveriges första fynd gjordes i Skåne 1813 och det handlar om ett ex som sköts av Hans Gabriel Trolle-Wachtmeister i Bromölla hage. Fågeln sändes till Sven Nilsson och beskrevs för första gången som svensk art i Analecta ornithologica (Dal 1996).

 

Förekomsten under 1800-talet beskrevs bl.a. så här: ”Förekommer och kläcker icke sällan i skogarna i östra och mellersta Skåne: vid Wram, Osby, Ljungby m.fl. ställen (Nilsson 1858). I Holmström 1944 anges att den hade varit allmän vid Stehag under perioden 1860-70, att den häckat i Dalby Hage på 1880-talet samt att den häckat vid Yddingen (början 1900-talet) och på Hallands Väderö (före 1926). Från sydvästra delen och 1887 hette det: ”Häckar sällsynt på grund av att lämpliga platser saknas” (Thott 1892). Det finns också ett kartotekskort från en äggsamlare som berättar att ägg togs från ett bo vid Sandhammaren 1887 (figur 1).

 

Under 1900-talet verkar arten ha pendlat mellan sällsynt till mycket sällsynt och ibland helt utgången. I början av seklet nämndes den från flera orter i såväl nordväst som nordost och i det inre av Skåne. Dock andas det osäkerhet om arten fanns kvar på många av dessa platser (Holmström 1944). Efterhand blev östra Skåne huvudort för arten och Stenshuvud nämns som en av få pålitliga lokaler runt 1960 (Curry-Lindahl 1963). En förmodat udda häckning ägde också rum i sydvästskånska Ljunghusen 1960 (Vår Fågelvärld 20:351). Men sen verkar arten att ha dött ut och följande kunde läsas i Fåglar i Skåne 1975: ” I slutet av 60-talet försvann höksångaren som häckfågel från sina tidigare lokaler vid Simrishamnskusten. Från 70-talet föreligger inga uppgifter om häckningar i Skåne”. Men 1981 kunde en trolig häckning vid Baskemölla basuneras ut: ”i så fall den första kända häckningen i Skåne på åtskilliga år” (Fåglar i Skåne 1981). Under hela 1980-talet fanns en liten skånsk population vid Hanöbuktens inre del (Ekberg & Nilsson 1996). Under den första atlasinventeringen 1974-1984 påträffades arten i tio rutor varav två med säker häckning – båda i Simrishamnstrakten. Här redovisades också en trolig häckning på Hallands Väderö (Bengtsson & Green 2013). Under den andra atlasen 2003-2009 påträffades arten i blott fem rutor varav tre med säker häckning – samtliga i sydöstra Skåne (Bengtsson & Green 2013).

 

Från början av 1980-talet till 2012 häckade eller misstänktes arten häcka i sydost och alternerande mellan följande lokaler: Baskemölla, Bäckhalladalen, Hylkan, Knäbäckshusen, Ravlunda, Stenshuvud och Vårhallarna. Dock konstaterades inte häckningar varje år (diverse Fåglar i Skåne). Men efter minst en häckning vid Ravlunda 2012 uteblev arten från östra Skåne och har ännu (2022) inte återkommit som känd häckfågel. Däremot dök arten plötsligt upp i nordväst med en möjlig häckning vid Arild 2013, möjlig häckning vid Burensvik, Dagshög 2015 och lyckade häckningar på Bjärehalvön 2019 och 2020. För 2021 nämns en lyckad häckning och ytterligare tre möjliga häckningar i Skåne men utan platsangivelser (Fåglar i Skåne resp. år).

 

 

 

Fenologi Skåne

Tidigaste vårfyndet är 9 maj 2001 vid Ravlunda skjutfält (Fåglar i Skåne 2001).

Senaste höstfyndet är 1 december 2009 vid Höganäs reningsverk (Fåglar i Skåne 2009).

Det ska också nämnas att det finns två vinterfynd: en ungfågel i Burlövs egnahemsområde 28 december 2015 till 26 januari 2016 (Larsson 2016) samt en ungfågel vid Smygehuk 28 december 2019 (Fåglar i Skåne 2019).

 

Förekomst i Danmark (Høgesanger)

Den första daterade uppgiften från Danmark handlar om en konstaterad häckning i Köpenhamnsområdet 1832. Källan anger att arten sannolikt hade häckat i landet under flera århundraden (Løppenthin 1967). En annan källa berättar att fyra adulta och en juvenil fågel sköts nära Köpenhamn under perioden 27 maj till 22 juli samma år (Christensen m.fl. 2022).

 

Höksångaren expanderade i slutet av 1800-talet och fanns då i stora delar av landet. En stark minskning skedde i Jylland före 1930 men på Amager fanns 40 par ännu 1940. Runt 1950 fanns arten bara i östra Danmark . Det samlade beståndet 1971-1974 uppskattades till 10-30 par och i början av 1990-talet bara till 5-6 par. Det senaste häckningsfyndet gjordes på Mön 1998 och därefter var arten utgången som dansk häckfågel (Christensen m.fl. 2022). Men det lär ha skett en häckning på Mön även 2022 och det var den första sedan 1998 (Netfugl.dk).

 

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2005: Missgynnad (NT)
• Rödlistad 2010: Sårbar (VU)
• Rödlistad 2015: Sårbar (VU)
• Rödlistad 2020: Sårbar (VU)

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades höksångaren som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 1 530 000 vuxna fåglar. 

 

Maxålder 

En svenskmärkt fågel blev 12 år och är också äldst i Europa (RCs hemsida www.nrm.se)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1988a. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 6. Anser 27:1-16.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Curry-Lindahl, K. 1959. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
• Dal, B. 1996. Sveriges Zoologiska Litteratur 1483-1920, sidan 147.
• Durango, S. 1944. Några ord om den hökfärgade sångaren som häckfågel på Gotland. Svensk Faunistisk Revy 6, nr 1:15-19.
• Ekberg, B., & Nilsson, L. 1996. Skånes fåglar, del 2. Signum. Lund.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Flach, B. & R, von Schultz. 1958. Stora Karlsös fågelfauna under 1957. F&F 53:29-30.
• Frølich, T. 2007. Høgesanger, førhen en talrig ynglefugl på Amager, sammen med Rødrygget Tornskade. DOFT 101:39-50.
• Hedenström, A. & Åkesson, S. 1991. Notes on the breeding biology of the Barred Warbler Sylvia nisoria at Ottenby, Sweden. OS 1:57-59.
• Hedvall, O & Hägglund, J.O. 1989. Förteckning över Medelpads fåglar. Medelpads Orn. För.
• Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
• Johannesson, H. 1977. Höksångarens höststräck på Skandinaviska halvön. VF 36:238-242.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Lagerqvist, M. 2016. Trivs i skiktet mellan öppet och igenvuxet. VF 2016:5:50-51.
• Larsson, P-G. 2016. Marsipan och höksångare. A 55:1:48-49.
• Lindström, Å. & G. 1999. Höksångare våldsamt attackerad av törnskata. OS 9:161-162.
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Noréhn, N. 1984. Gotlands Vertebrater – en zoogeografisk studie. Länsstyrelsen i Gotland.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Pettersson, J. 1995. Höksångaren – en ovanlig fjäderbytare. Calidris 24:51-52. Om ruggning.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF. 1951. Förteckning över Sveriges fåglar. 2:a upplagan. Svensk natur.
• Staav, R. 1972. Höksångaren i Stockholms skärgård, invandringshistoria och utbredning. FoF 67:254-260.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Waldenström, A. 1995. Höksångaren på Öland. Calidris 24:47-50.
• Waldenström, J. m.fl. 2004. Habitat preferences and population trends in the Barred Warbler Sylvia nisoria in the Ottenby area, southeast Sweden. OS 14:107-116.
• Wirdheim, A. 2014. Hallands fågelatlas. HallOF, Halmstad.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i december 2022.