Stormfågel

”Han är en oren och snuskig fogel, som, isynnerhet under fortplantningstiden, sprider en vämjelig stank omkring sig, och då man fångar honom lefvande utspyr han alltid en gulaktig, stinkande vätska, som länge vidlåder de föremål hvilka deraf träffas” (Holmgren 1870).

”Han är sällsynt i våra museer, ty det fordras i sanning en hög grad af sjelfbehärskning hos den, som skal flå en så förfärligt stinkande fogel” (Westerlund 1867).

Förekomst i Sverige

Det finns fynd från Bohuslän från Atlantisk tid, cirka 7000 år före 0 (Ericson & Tyrberg 2004). Förmodligen har arten gästat svenska västkusten under lång tid och den första antydan till förekomst finner vi i Sven Nilsson (1858). Han skriver: ”Är ännu, aldrig, så vitt man känner, under sommartiden sedd vid Sveriges kuster eller i dess hav; men enligt bohuslänska fiskarenas uppgifter infinner sig i deras skärgård i november och december en fågel av måsens storlek och färg och som de kalla Malemack. Denna fågel kan ej vara någon annan än den ifrågavarande stormfågeln”.

Det första säkra fyndet gjordes på en för arten osannolik plats, nämligen i Bjärnum någon mil norr om Hässleholm i Skåne 14 februari 1868. Fågeln hittades död och den var givetvis vinddriven. (Holmgren 1870). Det finns även en uppgift om en fågel som fångades levande vid Pålsjö, Helsingborg ”vid mitten av 1800-talet” (Ekberg & Nilsson 1994) och som referens nämns Sundevall. Jag hittar inte den referensen men finner samma uppgift i Carlsson (1894). Han skriver ”ett exemplar fångades för några år sedan vid Pålsjö skog invid Helsingborg”.

I början av 1900-talet beskrivs förekomsten så här: ”I Danmark är han en jämförelsevis sällsynt och rätt fåtalig gäst, som visar sig årligen under månaderna augusti till december. Oftast iakttages han efter stormar längs Jyllands västkust; även i Kattegatt och nere i Bälten synas enstaka individ någon sällsynt gång … Till Sverige ha en del vinddrivna fåglar kommit …”. Och så räknas ett tjugotal fynd upp – de flesta dödfunna längs svenska västkusten och det äldsta från Bohuslän dateras 1874 (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

I den första svenska förteckningen (SOF 1949) sägs att: ”Besöker vintertid mycket sällsynt kusten av Bohuslän. Dessutom funnen i Skåne, Halland, Göteborg, Värmland, Dalarna och Gästrikland. Fynden i regel från september-mars, mest oktober-december, men detaljer föga kända på grund av dess pelagiska levnadssätt”.

Idag vet vi betydligt mer om stormfågeln, bl.a. att arten ökade starkt under 1900-talet men att det numera finns farhågor om kraftig minskning. I Fågelåret 2020 uttrycktes det så här: ”Likt några andra havsfåglar med häckningsplatser i Nordatlanten ser stormfågeln ut att gå tillbaka. De senaste åren har arten uppträtt ovanligt sparsamt i Sverige, och såväl dagssummor som hela årssummor är numera betydligt lägre än för något decennium sedan”.

Stormfågeln har idag setts i alla landskap utom Östergötland, Sörmland, Härjedalen och Lappland – se tabell 1 för första kända fynd. Frånvaron av fynd från de två förstnämnda landskapen förvånar och jag utesluter inte att jag missat något. Det finns även frågetecken för årtalen för en del andra landskap såsom t.ex. Öland och Gotland.

Tabell 1: Förstafynd i de svenska landskapen.

Varifrån kommer då de stormfåglar som ses i Sverige? Fynd av ringmärkta fåglar i Sverige ger ett visst besked och i figur 1 framgår det som var känt t.o.m. 2022.

Figur 1: Märkplatser för stormfåglar funna längs den svenska västkusten (Bengtsson 2022).

Förekomst i Skåne

Det första fyndet i Skåne, Bjärnum 1868, finns omnämnt ovan. Därefter nämner Curry-Lindahl ett 15-tal fynd i Skåne fram till och med 1957 (Curry-Lindahl 1959). Det andra efter Bjärnumsfyndet (och det gäckande Pålsjö-fyndet) var en död fågel vid Ängelholm i september 1917 (Fauna & Flora 21:282-284).

Under åren 1970-2020 har arten påträffats i landskapet med allt från 8 till 2 247 individer – se figur 2. Uppgifterna är hämtade från diverse Fåglar i Skåne. Toppåret är 2005 då det uppskattades att 2 247 individer sågs i Skåne (Fåglar i Skåne 2005). Övriga år med över ettusen individer är 1993, 1997 och 1998.

Figur 2: Antal rapporterade individer 1970-2020.

Förekomsten i Skåne är starkt koncentrerad till den nordvästra delen, men i samband med stormar görs en hel del fynd längs den övriga skånska västkusten ned till Falsterbo. Däremot är fynd i Östersjön mycket ovanliga och det första kända lär vara en dödfunnen fågel vid Ystad 25 februari 1962 (Fåglar i Skåne 1989). Det första fyndet av en levande stormfågel i skånska Östersjön gjordes vid Brantevik 29 september 1991 (Fåglar i Skåne 1991) och därefter följer fynd vid Fårabäck 30 september 2006, Juleboda 2 oktober 2010 och Friseboda 1 november 2012 (Fåglar i Skåne 2006, 2010 & 2012).

Förekomst i Danmark (Mallemuk)

Det första fyndet i Danmark gäller en dödfunnen fågel vid Holmsland Klit på Västjylland i juli 1881 T.o.m. 1964 hade det gjorts 176 fynd av minst 440 fåglar i landet (Christensen & Rasmussen 2015).

Därefter har arten ökat och setts i stora antal.

Ett häckningsförsök, det första någonsin, gjordes på Bulbjerg 1998 med två ruvande par (Sørensen 1999) och de första lyckade häckningarna skedde på samma plats år 2000. Efter att ha setts på platsen i tolv år kläckte två par vars en unge (Fugle og Natur nr 3:2000). Men häckningarna blev inte långvariga och 2011 konstaterades att Danmark höll noll häckande par och att trenden var negativ (Dof.dk 2015).

Jakt, skydd och attityder

Stormfågeln har aldrig haft något uttalad jakttid i Sverige. Men i likhet med många andra var den tillåten att döda under perioden september till 28 februari från 1928 fram t.o.m. 1967. Tidigare var den fredlös året om och fr.o.m. 1968 blev den totalfredad i Sverige (Vår Fågelvärld 27:96+).

Några historiska uppgifter från artens häckningsområde kan kanske vara intressanta och den första lyder som följer: ”På några öar vid Island kläcker han i den mängd att oaktat årligen borttagas 20 000 ungar, vilket förutsätter åtminstone 40 000 häckande individer, antalet icke desto mindre årligen ökas. På den lilla isolerade ön S:t Hilda, finns stormfågeln i så otrolig mängd att han utgör öns huvudsakligaste avsättningsprodukt och förnämsta medlet för invånarnas tillvaro där (Nilsson 1858).

Den andra uppgiften är från Färöarna och berättar om att färiska fångstmän drabbades av papegojsjuka strax efter att de ”skördat” stormfågelungar 1939. Notisen avslutas med kommentaren att: ”Färingarna komma i år att avstå från stormfågelkalasen” (Svenska Jägarförbundets Tidskrift 77:223).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades stormfågeln som sårbar (VU) och med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 6 790 000 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen starkt hotad (EN).

Maxålder

Europas äldsta ringmärktes i Storbritannien och den blev 43 år och 11 månader (se RCs hemsida).