Röd glada

Den röda gladan är endemisk för Europa och har primära bestånd i Tyskland, Frankrike och Spanien.

Förekomst

Det finns ett danskt fynd från tidig Atlantisk tid, cirka 6000 före 0, samt ett från Subatlantisk tid i Skåne. Bristen på benfynd anses vara märklig och det kan betyda att arten inte fick fäste i vårt område förrän under senare tid, kanske från år 0, kanske senare (Ericson & Tyrberg 2004). Att arten har häckat här under den varmare och trädrika Atlantiska per. anses uteslutet (Løppenthin 1967).

Den första uppgiften om att arten var känd i Sverige är från cirka 1500 (Söderwall 1884-1918).

Historiken fram till 1990-talet beskrivs bra av Svensson & Tjernberg 1999 och jag citerar: ”Fram till mitten av 1800-talet var röda gladan en allmän fågel i stora delar av södra och mellersta Sveriges slätt- och sjöbygder. Under början av förra seklet (1800-talet) förekom arten tämligen väl spritt och regelbundet norrut till södra Gästrikland. Dock förefaller arten aldrig ha varit särskilt vanlig längs Västkusten eller på Öland och Gotland. Under andra halvan av 1800-talet, och med ökande hastighet efter 1875, minskade beståndet allt mer till följd av förföljelse. I början av 1900-talet var situationen så prekär att man befarade att röda gladan var på väg att försvinna ur landets fauna. Som en följd därav fridlystes den år 1919. Beståndet fortsatte dock att minska, och försvann efter hand från allt fler av sina nordliga lokaler. Detta ledde till att arten under 1950-talet endast förekom regelbundet i Skåne och Småland samt inom ett mindre område i Södermanland. Under 1960-talet vidtog en ny kraftig tillbakagång, vilket ledde till att utbredningen i allt väsentligt kom att begränsas till Skåne”.

Anledningar till denna minskning angavs bero på illegal förföljelse, minskad tillgång på föda samt ökad användning av miljögifter inom jordbruket. För senare tidsperioder angavs knappt 50 par 1970, 180 par 1988 och minst 800 par 1998 (Svensson & Tjernberg 1999).

Ytterligare teorier om orsak till gladas minskning hade Gustaf Rudebeck: ”Artens tillbakagång skedde påfallande hastigt på olika håll i Västeuropa. Decimeringen torde ha orsakats av förbättrade hygieniska förhållanden på landsbygden, hemslaktens allt mindre omfattning, maritimiseringen av klimatet samt slutligen den stegrade förföljelsen av alla rovfåglar i slutet av förra århundradet och början av detta (Rudebeck 1962). Biociderna nämns inte, kanske beroende på att denna problematik ännu inte var allmänt känd. I följande text beskrivs kortfattat artens historia i de svenska landskapen. Skåne behandlas separat efter detta stycke.

• Blekinge: Omkring 1900 var gladan tämligen vanlig i Jämshögs socken. En häckning vid Ryssberget 1923 (Österlöf 1945). Återkom som häckfågel 1976 (Nilsson & Lundgren 1993) och har därefter varit årlig som häckfågel, möjligen med undantag av 1985 och 1987 (diverse årsrapporter i Vår Fågelvärld). 1998 uppskattades antalet häckande par till 15 (SOF 2002). Beståndet uppskattades 2008 till 65 par (Ottosson m.fl. 2012).
• Halland: Efter 1908 ansågs arten vara förvunnen från landskapet (Österlöf 1945). En häckning vid Skrea 1954 meddelas av Curry-Lindahl 1963. Återkom som regelbunden häckfågel 1985 (Vår Fågelvärld 45:390). 1998 uppskattades antalet häckande par till 25 (SOF 2002). Beståndet uppskattades 2008 till 50 par (Ottosson m.fl. 2012).
• Småland: ”Ännu idag hyser landskapet ett icke föraktligt antal av arten. Minst 13 par torde f.n. finnas” (Österlöf 1945). I en text från 1963 meddelas en häckning i Värend 1952 och följs av kommentaren att ”Sannolikt häckar fortfarande ett par på någon av öarna i Helgasjön” (Andersson 1963). En förmodat misslyckad häckning i Jönköpings län 1966 eller 1967 (Vår Fågelvärld 30:208). Häckning i Åsnenområdet 1968, eventuellt också på några andra platser (Vår Fågelvärld 29:33). För Jönköpings län sades: ”Om arten fortfarande häckar i länet är ovisst. Ett par med påbörjad häckning 1968 fick boet plundrat av äggsamlare” (Vår Fågelvärld 32:70). Två par meddelades häcka 1976 (Vår Fågelvärld 36:270) och 1977 (Vår Fågelvärld 37:345). En häckning 1995 (Fågelåret 1995) sades vara den första sedan 1978 (SOF 1990). Jag hittar dock ingen uppgift från Småland år 1978. 1998 uppskattades antalet häckande par till 1-2 (SOF 2002). Beståndet uppskattades 2008 till 28 par (Ottosson m.fl. 2012).
• Öland: ”Förr fanns hon men dock aldrig talrik. Numera saknas hon sedan många år som häckfågel”. En notering från 1915 säger att gladan lär häcka sällsynt på norra delen (Österlöf 1945). Möjlig häckning 2001 (Fågelåret 2001). Första lyckade häckningen i modern tid 2007 (Fågelåret 2007). Beståndet uppskattades 2008 till ett par (Ottosson m.fl. 2012).
• Gotland: En häckning finns omnämnd från 1887 då ett bo med fyra ägg hittades (Österlöf 1945). Första häckningen sedan 1887 skedde 2000 (Fågelåret 2000). Beståndet uppskattades 2008 till två par (Ottosson m.fl. 2012).
• Bohuslän: ”Gladan har aldrig varit talrik inom landskapet, men fanns dock fram till omkring 1900”. En uppgift berättar om en häckning i en ek vid sjön Vektor nära Uddevalla 1920 (Österlöf 1945). Nästa häckning (misslyckad) skedde först 2013 och den första lyckade 2016 (Fågelåret 2013 & 2016).
• Västergötland: ”Förr var gladan allmän inom landskapet. Numera torde inga glador häcka” (Österlöf 1945). Den ”sista” häckningen i landskapet gjordes 1921 enligt Kjellén 2020. En påstådd häckning ska ha skett vid Kroksjön 1951 (Vår Fågelvärld 25:64). 2001 skedde den första häckningen på 50 år (Fågelåret 2001). Beståndet uppskattades 2008 till sex par (Ottosson m.fl. 2012).
• Östergötland: Landskapet anges som ett gammalt gladlandskap. Kraftig nedgång omkring 1900. Senaste häckningen som anges är från 1922 (Österlöf 1945). En lyckad häckning redovisas för 1957 (Vår Fågelvärld 17:258) och ett häckningsförsök gjordes 2008 (Fågelåret 2008).
• Dalsland: Senast kända häckning i Ånimskog socken omkring 1925 (Österlöf 1945). Första häckningen (misslyckad) i modern tid 2008 (Fågelåret 2008).
• Närke: ”Gladan var allmän förr, medan den nu torde inskränka sig till en eller två lokaler (Österlöf 1945). Några senare häckningar hittar jag inte. Se dock Västmanland.
• Sörmland: ”Här har gladan det tredje av sina gamla stamtillhåll. Trots en kraftig minskning vid sekelskiftet och tidigare har den årligen häckat inom landskapet och för närvarande torde 13 par häcka (Österlöf 1945). Försvinnandet i landskapet är dåligt känt, men det tycks ha skett under 1960-talet (SOF 1990). 2001 skedde en häckning – den första på 30 år (Fågelåret 2001).
• Västmanland: Senast kända häckning vid Iresjön, nordost Lindesberg 1933 (Österlöf 1945). En häckning 2021 anges som den första sedan 1944 (Fågelåret 2021). Häckningen 1944 bör syfta på en uppgift om troliga häckningar vid Tjurlången åren 1925-1944 (Österlöf 1945). Österlöf angav dock Närke som aktuellt landskap. Några senare häckningar hittas inte.
• Uppland: ”Förr var gladan vanlig. Numera (1943) är häckning säker på endast en lokal. Möjligen finns något ytterligare par” (Österlöf 1945). En häckning vid Enköping 1955 (Curry-Lindahl 1959). En lyckad häckning skedde 1989 (Vår Fågelvärld 49:401). Därefter dröjde det till 1996 innan nästa häckning skedde (Fågelåret 1996). De första häckningarna (två) sedan 1998 skedde 2020 (Fågelåret 2020).
• Värmland: Senast kända häckning vid sjön Visten 1937 (Österlöf 1945). 2017 gjordes ett misslyckat häckningsförsök (Fågelåret 2017) och de två första häckningarna i modern tid skedde 2020 (Fågelåret 2020).
• Dalarna: ”Fanns förr inom landskapet, men är numera helt försvunnen som häckfågel”. Senaste säkra häckningen omkring år 1900 (Österlöf 1945).
• Gästrikland: ”Förr relativt vanlig inom landskapet men numera helt försvunnen. 1859 häckade gladan tämligen allmänt i Gävletrakten”. Inga senare uppgifter om häckning (Österlöf 1945).
• Hälsingland: Endast observationer nämns, den senaste från 1935 (Österlöf 1945). 1988 gjordes ett fynd i landskapet (Vår Fågelvärld 48:392).
• Medelpad: Inga uppgifter i Österlöf 1945. Ett fynd lär dock ha gjorts i landskapet 1886 (Vår Fågelvärld 49:401). Flera källor varnar dock för förväxling med brunglada. En observation gjordes 1989 (Vår Fågelvärld 49:401) och nästa 2009 (Fågelåret 2009).
• Ångermanland: Häckning meddelas från trakten av Graninge 1858 (Österlöf 1945). Flera källor varnar dock för förväxling med brunglada. Ett bo i Ava, Nordmaling placeras av Curry-Lindahl 1959 i Ångermanland, men landskapet bör vara Västerbotten. Ångermanlands första fynd anges ha gjorts 1983 (Vår Fågelvärld 43:468).
• Härjedalen: Arten sedd vid Ytterhogdal en vecka strax före midsommar 1923 (Österlöf 1945). Ett fynd som anges som det första i landskapet gjordes 2021 (Fågelåret 2021).
• Jämtland: ”Gladan har sporadiskt visat sig inom landskapet och kan ha häckat förr. Numera finnas inga (Österlöf 1945). Landskapets första fynd anges ha gjorts 2013 (Fågelåret 2013).
• Västerbotten: En häckning vid Ava, Nordmaling 1942 sägs vara den första kända. Boet var prytt med papper, trasor, en bit av en gengassäck samt halm och vass (Österlöf 1945). Flera källor varnar dock för förväxling med brunglada. Se också Ångermanland. Ett fynd som beskrivs som det första sedan 1950-talet gjordes 1988 (Vår Fågelvärld 48:392).
• Norrbotten: Det nämns bara observationer från några år mellan 1932-1944 (Österlöf 1945). Flera källor varnar för förväxling med brunglada. Första fyndet 1996 (Fågelåret 1996).
• Lappland: Ej känd från landskapet (Österlöf 1945). Ett fynd i Lule lappmark 1954 var eventuellt det första (Curry-Lindahl 1959). Ett ex mellan Saltoluokta-Kvikkjokk 11 juli 1956 (Vår Fågelvärld 15:137). Flera källor varnar för förväxling med brunglada för nordliga fynd.
• Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 2 100 par (Ottosson m.fl. 2012).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 3 500 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som kraftigt ökande och för 10-årsperioden 2012-2021 som måttligt ökande (Wirdheim & Green 2023). I Fågelåret 2019 spekulerades om en förekomst i Sverige på minst 4 000 och kanske upp mot 5 000 par.

Förekomst i Skåne

Den första daterade uppgiften jag hittar för Skånes del är från 24 mars 1833. Då sågs en röd glada i Kävlingetrakten. En annan uppgift berättar om en skjuten ungfågel nära Högs prästgård vid Kävlinge 25 juli 1836 (Cronsjö i Ekberg 2015). I mitten av 1800-talet angavs den som en allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849) och Nilsson beskrev den som en allmän rovfågel i Skåne om sommaren (Nilsson 1858). Nästa uppgift är från 1887 och då hade artens nedgångsperiod börjat. Så här lät det från sydvästra Skåne: ”Häckar allmänt; men avtar årligen i antal eftersom han blir förföljd”. (Thott 1892). Lite senare och från nordöstra Skåne var det också negativt: ”Mycket sällsynt i norra Skåne. På 1860-70-talen var den allmännare än ormvråken” (Linder 1922). I det följande gör jag några nedslag i texter som berättar om förekomster under 1900-talet.

• 1944: Inventering 1942-44 gav minimisiffran 13 häckande par för Skåne (Österlöf 1945).
• 1947: Runt sydskånska sjöar: ”En prydnad som vi länge fått sakna efter sekelskiftets stora utrotningskrig, vilken nu åter finns häckande i åtskilliga par” (Nordqvist & Rudebeck i Hanström & CL 1947).
• 1959: I samband med årsrapporten för Falsterbo 1959 noterades att: ”Gladan har under en serie av år uppnått förhållandevis låga tal. Många ornitologer är dock ense med författaren om att minskningen inte motsvaras av någon minskning på skånska häcklokaler … Gladans sträckförhållanden och övervintring i Skåne är för närvarande föremål för särskild utredning och ovanstående rader tjänar endast som ett påpekande, att de sjunkande talen i Falsterbo ej må användas som argument för uppfattningen, att gladan skulle ha minskat i Sverige under de senaste åren” (Ulfstrand 1962).
• 1961: Ett upprop i Vår Fågelvärld löd: ”Vissa tecken tyder på att märkliga förändringar håller på att ske i gladans flyttningsvanor. På de senaste åren har flera observationer från midvintertid rapporterats från Skåne”. Anmälaren, Staffan Ulfstrand, bad om rapporter för tiden 1 november-15 mars (Vår Fågelvärld 20:367). I detta sammanhang kan vi klippa in två dagboksanteckningar av Gustaf Rudebeck: En glada sågs vid Yddingen 25 september 1939. Det var vid tillfället Gustafs senaste obs och han kommenterade det: ”Gladan var vid denna tid 100 % flyttare” (GR:s dagbok). Året efter såg Gustaf en glada över Vombs ängar den 17 mars 1940 och kommenterade det enligt följande: ”Ett intressant datum! Visserligen heter det i litteraturen att arten kan komma i början av mars eller t.o.m. de sista dagarna i februari, men det förefaller som om vår nuvarande lilla gladstam icke plägade ankomma så tidigt”.
• 1962 upprepades uppropet tillsammans med informationen om att inte mindre än 30-40 exemplar vistades i Skåne vintern 1960-1961 (Vår Fågelvärld 21:334).
• 1963 publicerades rapporten om gladans övervintring i Vår Fågelvärld. Gladan beskrivs tidigare ha betecknats som en ”obligat” flyttfågel, även om Sven Nilsson (1858) antydde att det ibland sågs glador om vintern vid den tiden. Som tidiga fynd under 1900-talet beskriver Ulfstrand en känd övervintring vid Sorrödssjöarna 1936-37 och en fälld glada vid Hallandskusten i februari 1942. Ytterligare en glada dröjde kvar vid Sorröd efter årsskiftet 1951-52. I nyare tider skedde den första kända övervintringen i Häckebergaområdet 1958-59 och under vintern 1961-62 kunde minst 34 glador konstateras övervintra i Skåne. Ulfstrand vidhåller också i sin text att gladan ”otvivelaktigt” hade ökat i antal i Skåne under de senaste 10-20 åren (Ulfstrand 1963).
• Men sen anades effekter av den s.k. biocidkatastrofen och i en lång text i Vår Fågelvärld 1964 nämns bl.a. att gladstammen på Häckeberga gods minskat till tre par från tidigare års 5-6 par (Otterlind & Lennerstedt 1964). En uppdatering av fenomenet med övervintring kom i Vår Fågelvärld 1969. I denna uppskattades antalet individer under vintrarna 1958-1965 ha varit 59-66 (Ulfstrand & Johansson 1969).
• 1972: En noggrann studie slog fast att det skånska beståndet bestod av 30-50 par (Svensson 1974).
• 1975: Under vintern startade Projekt Glada, ett samarbete mellan SOF, SkOF och WWF, med förberedande studier av bl.a. övervintrarnas födoval. Projektets syfte var att försöka utreda gladans situation och för att försöka hjälpa den tillbaka i landet. Man fann att en grupp om cirka 50 individer under flera år livnärt sig på dumpat slakteriavfall i närheten av Fyledalen. Av hälsovårdsskäl skulle emellertid dumpningen i denna form upphöra fr.o.m. vintern 1976/77 (Sylvén 1976). Istället ordnades det med en utfodring på en annan plats fr.o.m. januari 1978 där 100 kilo slaktavfall tippades tre gånger i veckan under vintern (Sylvén 1978). Matningen fortsatte under följande vintrar och 1981/82 lades 6 250 kilo kött ut vid 46 tillfällen under perioden 20 november-12 mars (Sylvén 1983). Denna matning skedde åtminstone t.o.m. säsongen 1986-87 (Sylvén 1987).
• 1978: 60-70 par i Skåne (Kjellén 1995).
• 1982: 80 par i Skåne (Kjellén 1995).
• 1985: Atlasinventeringen (1974-1984) påvisade säker häckning i 108 rutor och uppskattade beståndet till 130 par (Andell & Nilsson 1987).
• 1985: Sedan 1977, då inventeringen av det häckande beståndet inleddes på allvar, hade den svenska stammen 1985 genomgått en mycket positiv utveckling med en årlig ökning på i genomsnitt 9 %. Vid en omfattande kartläggning 1985, påträffades 120 bofasta par, vilket innebär en ungefär en tredubbling av stammen sedan 1972 (Sylwén 1986).
• 1989: Nu var den skånska gladstammen så pass stor att det planerades att exportera gladungar till Storbritannien för att stärka landets stam som vid den tiden var begränsad till Wales (Anser 28:68). SkOF ställde sig positiva till förslaget och 1989 gav Statens Naturvårdsverk tillstånd till att samla in högst tio ungar (Anser 28:221). Under åren 1989-1991 exporterades 10, 19 resp. 20 ungar för vidare liv i Skottland. Gladungar togs bara ur bon med fler än två ungar (Nilsson 1991). Om någon export skedde 1992 är okänt men 1993 exporterades 24 ungar och det var också de sista. Projektet i Skottland meddelades ha gått mycket bra och en engelsk kommentar löd ”The sky is full of kites and buzzards – it´s splendid! (Anser 32:215).
• 1991: Beståndet uppskattas till 350 par (Kjellén 1994).
• 1993: Beståndet uppskattas till 480 par (Kjellén 1994).
• 1995: Upptagen som hänsynskrävande och med en uppskattad population om 500-550 par i den regionala skånska rödlistan (Jönsson 1995b).
• 1998: Beståndet uppskattas till 750 par och det WWF-stödda projektet avslutades (Kjellén 1999).
• 2008: Numerär 2008 ca 1 900 par (Ottosson m.fl. 2012).
• 2009: Atlas II (2003-2009) påvisade förekomst i 434 rutor. Populationen uppskattades till 1 900 par och trenden var starkt ökande (Bengtsson & Green 2013).
• 2017: I december 2016-2018 gjordes försök att räkna övervintrande glador i Skåne. Utfallet blev dock inte optimalt och det högsta antalet blev 1 534 individer på 53 nattplatser i december 2017 (Bengtsson 2018).
• 2017: All time high i Falsterbo: 4574 sträckande under hösten. Tidigare rekord var 3811 ex från 2015 (falsterbofagelstation.se).
• 2017: Med hjälp av sträcksiffran för 2017 skattades det skånska beståndet till 3 097 par om man räknade med 1,5 flygga ungar per häckande par. Om antagandet var 1,2 ungar per par blev antalet häckade 3 832 par (Fågelåret 2019). Någonstans där låg förmodligen det skånska beståndet.
• 2020: Ny rekordnotering för Falsterbo. 4654 individer sträckte ut. Det lägsta antalet jag hittar är 19 sträckande 1973 (falsterbofagelstation.se).

Antalet räknade sträckare vid Falsterbo under åren 1942-2023 visas i figur 3-4. Figurerna måste visas i två delar, annars skulle de låga staplarna i början inte synas. För blanka år saknas uppgifter.

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av röd glada 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av röd glada 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Figur 3: Sträcksiffror av röd glada för Falsterbo 1942-1979 (Rosén 1966 och Falsterbo Fågelstation).

Figur 4: Sträcksiffror av röd glada för Falsterbo 1980-2023 (Falsterbo Fågelstation).