Lappmes

Utbredningen omfattar norra barrskogsregionen från Skandinavien genom hela Asien österut till Alaska och nordvästligaste Kanada (Svensson & Tjernberg 1999).

Förekomst i Sverige

Det finns inga bevis, men det anses möjligt att arten vandrade in från öster ganska tidigt. Slutet på Boreal tid, cirka 7000 före 0, föreslås som möjlig tidpunkt (Ericson & Tyrberg 2004). Den tidigaste säkra förekomsten dateras 1821 då den anges som känd i Västerbotten sommaren 1821 (Zetterstedt 1822).

Sven Nilsson hade sin teori och han hävdade att: ”P. sibiricus ganska bestämt under sista halvseklet hit inkommit från norra Ryssland … och det bör icke förvåna om även han, efter några år, också träffas inom Skånes gränser” (Nilsson 1858).

Lappmesens huvudsakliga förekomst i Sverige beskrivs i äldre litteratur på liknande sätt vilket betyder de tre nordligaste lappmarkerna samt delar av Norrbotten. Tillfälliga häckningar rapporteras även från Västerbotten, Jämtland, Härjedalen, Ångermanland och Dalarna. Arten rapporteras även vara sedd i Bohuslän, Hälsingland, Närke, Småland, Uppland, Västmanland och Västergötland (SOF 1949 & Curry-Lindahl 1963). Fynd i ytterligare landskap meddelas i SOF 1990, nämligen Dalsland, Medelpad, Sörmland och Värmland.

I Svensk Fågelatlas från 1999 beskrivs förekomsten som tudelad med förekomster dels i de inre delarna från Torne lappmark och Norra Norrbotten, dels inom ett begränsat område i de fjällnära delarna av Dalarna och Härjedalen (Svensson & Tjernberg 1999).

Fynd saknas helt från Skåne, Blekinge, Halland, Östergötland samt Öland och Gotland (Artportalen 2023). Lappmesen lär alltså ha setts som sydligast i Småland och härifrån nämner Sven Nilsson ett fynd ”fyra mil väster om Jönköping (Nilsson 1858). På Artportalen figurerar också ett fynd i Bankeryd 24 november 1872. Huruvida dess fynd är korrekta och godkända är okänt för mig.

Rörelser söderut förekommer vissa år och når då som regel som längst ner till Vänernområdet, Närke och Uppland. Sådana år anges till 1963, 1966, 1969, 1972 och 1975 (Ehrenroth 1976). En ”helt unik invasion” skedde 1994 med fynd i Sörmland, Uppland och framförallt Värmland där bl.a. 34 lappmesar ringmärktes vid Hammarö under hösten” (Fågelåret 1994). För sydligare landskap rapporterades lappmesar senast enligt följande: Bohuslän 1963, Dalsland 1970, Närke 1968 (ovaliderad), Västmanland 1987, Västergötland 1989, Sörmland 2004, Uppland 2018 och Värmland 2018 (Artportalen & Fågelåret 2018).

Den svenska populationen uppskattades 2008 till 54 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 32 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som minskande och för 10-årsperioden 2012-2021 som osäker (Wirdheim & Green 2023).

Under senare år har dystra trender rapporterats från flera håll. T.ex. skrev Svensk Fågetaxering så här i årsrapporten för 2021: ”Trenden sedan 1998 är minst sagt dyster. Lappmesen är en av de skogsfåglar som verkar ha mest behov av orörda skogar, något vi får allt mindre av. I bästa fall har läget stabiliserats något de senaste tio åren”. Och faktiskt lät det bättre i rapporten för 2022: ”Lappmesens trend är på kort sikt faktiskt positiv, om än inte signifikant så. En långsiktig minskning har möjligen avstannat och kanske till och med vänts uppåt?”.

Förekomst i Skåne

Det finns inga skånska fynd.