Lärkfalk

Lärkfalkens utbredningsområde omfattar i princip hela Europa (utom de nordligaste delarna) och delar av Nordvästafrika samt fortsätter österut genom Ryssland till Stilla havet.

Förekomst i Sverige

Det äldsta svenska benfyndet är från Uppland och Subboreal tid, cirka 1200-800 före 0. Den antas dock ha kunnat finnas på plats redan under Boreal tid, cirka 7500 före 0, men förmodas också haft bättre tider från och med Subboreal tid, cirka 3800 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

Det första något sånär årsdaterade fyndet är från perioden 1694-1710 då den angavs som känd i Sverige (Rudbeck, bild i VF 1993, nr 1, sid 23). Förekomsten i Sverige beskrivs genomgående i äldre litteratur ha omfattat södra Sverige upp till ungefär Dalarna och Gästrikland, men häckningar i såväl Norr- som Västerbotten beskrivs i (SOF 1949). Från början av 1900-talet sägs att ”han förr var rätt allmän från och med Skåne upp till Uppland och Värmland, nu har han nog starkt avtagit i antal, och åtminstone i västra Sverige måste han betecknas som sällsynt” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). En något avvikande åsikt redovisades 1949 och lyder: ”I vårt land har (enligt Lönnberg 1923) hans utbredning under senare år sträckt sig allt längre mot norr, så att han numera förekommer över nästan hela landet utom i fjälltrakterna (Rendahl 1949).

Lärkfalken har idag häckat i samtliga svenska landskap och efter vad jag förstår var Härjedalen sist ut med en rapporterad häckning 1955 (Vår Fågelvärld 30:149). Beståndet i landet uppskattades 1980 till 1 000 par (Nilsson 1981). Nästa bedömning gjordes 2008 och då uppskattades det finnas 2 300 par i landet (Ottosson m.fl. 2012).

Utvecklingen under senare år kan följas genom nedslag i Svensk Fågeltaxerings årsrapporter:

• 2015: ”Standardrutterna antyder att lärkfalkens ökning kan ha avstannat under de senaste tio åren. Mönstret är under denna period fortsatt positivt men utan att vara signifikant. Annars är ökningen under hela standardruttsperioden kraftig, en dryg fördubbling av beståndet antyds. Ökningen har under denna tid varit allra kraftigast i den sydvästligaste tredjedelen av landet”.
• 2018: ” … har ökat signifikant i antal 1998-2018”.
• 2020: ”Ännu en art i medvind som fortsätter att öka i antal och vi noterade det högsta indexet hittills på standardrutterna det gångna året … När vi delar upp materialet finns den säkra ökningen enbart i södra Sverige, men mönstret är positivt även i norr, men färre sedda fåglar och större variation gör att det inte blir statistiskt säkert”.
• 2022: ”Lärkfalken har ökat i antal sedan 1990-talet på såväl standard- och sommarpunktrutterna, med en parallell ökning vid Falsterbo. Därför är det negativa mönstret i sjöfågelrutterna, som bygger på ett jämförelsevis stort antal fåglar, svårförklarlig. Bortser vi från startårets index i sistnämnda delprogram syns dock ingen större förändring under resterande år. Sjöfågelrutterna har enbart funnits under ett fåtal år och därmed ska resultatet tolkas försiktigt”.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 3 500 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som måttligt ökande och för 10-årsperioden 2012-2021 som osäker, möjligen svagt positiv, men utan statistisk säkerhet (Wirdheim & Green 2023).

Förekomst i Skåne

För Skånes del angavs den som allmän häckfågel i nordöstra Skåne i mitten av 1800-talet (Wallengren 1849) och Nilsson kompletterade med att den var ”en av de allmännaste i sitt släkte” (Nilsson 1858). För sydvästra Skåne och 1887 nämns att: ”Häckar tämligen allmänt; har ökat obetydligt de senaste åren” (Thott 1892).

Vi tvingas nu hoppa ända till 1976 då en inventering i Skåne gav 83 häckande par. Utbredningen var koncentrerad till Kristianstadsslätten, skogs- och sjöregionen i norr samt till sydskånska sjölandskapet. (Cronert 1978). Den då pågående atlasinventeringen 1974-1984 (se figur 1) påvisade förekomst i 134 rutor varav 55 med säker häckning. Antalet häckande par bedömdes vara ungefär detsamma som på 1970-talet, det vill säga omkring 80 par, med reservation för en möjligen något större stam (Andell & Nilsson 1987 och Bengtsson & Green 2013). Den andra atlasen 2003-2009 (se figur 2) påvisade arten i 215 rutor varav 72 med säker häckning. Populationen 2008 uppskattades då till 250 par och trenden var givetvis starkt ökande (Bengtsson & Green 2013). Sträcket förbi Falsterbo under höstarna visar varierande siffror, men med en ökande trend, se figur 3.

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av lärkfalk 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av lärkfalk 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Figur 3. Sträcksiffror för lärkfalk i Falsterbo höstarna 1973-2023 (Falsterbo Fågelstation).

Som kuriosa kan nämnas att korpen är en nyttig fågel för lärkfalken. Det handlar då om att falkarna gärna tar över korpars bon, bl.a. i kraftledningsstolpar. Eftersom de båda arterna har helt olika häckningsperioder under året står korpbona lediga när det är dags för lärkfalkarna att börja sin häckning. Häckningar i ”begagnade” korpbon i kraftledningsstolpar har noterats på minst fyra platser i Skåne (Bengtsson & Alerstam 2015).

Fenologi Skåne

De tidigaste fynden gjordes 13 april 2005 & 2006 i Abbekås resp. Veberöd (Fåglar i Skåne 2005 & 2006) och det senaste 9 november 1978 vid Nabben, Falsterbo (Vår Fågelvärld 38:125). Novemberfågeln ifråga var vingskadad.

Förekomst i Danmark (Lærkefalk)

Arten är en tämligen ovalig häckfågel i Danmark och beståndet uppskattades 2019 till 20-30 par, primärt bosatta i östra Sönderjylland, på Fyn, i Nordsjälland och på Bornholm. Ett ökande bestånd, främst på Själland, har noterats efter 2009 (Christensen m.fl. 2022).

Historiskt anses arten ha varit en tämligen allmän häckfågel fram till slutet av 1800-talet, men därefter successivt allt sällsyntare. Under åren efter Andra världskriget var bara nio häckplatser kända. Artens lågvattenmärke i Danmark bör ha infallit under slutet av 1900-talet. Danmarks första atlasinventering 1971-1974 ledde till en uppskattning om 5-10 par medan det efter den andra atlasen 1993-1996 uppskattades att beståndet var så lågt som 1-5 par. Däremot ledde en stor undersökning 1998-2008 fram till ett förmodat bestånd på 10-20 par (Tofft 2009).

Jakt, skydd och attityder

Lärkfalken var i likhet med andra rovfåglar illa omtyckt under lång tid och jag gör några nedslag i äldre litteratur (SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift)

• 1741: Kunglig förordning 16 oktober 1741 ”angående rof- och skadefåglars utdödande” att skottpengar (vedergällning) skulle utgå till den som sköt eller fångade; örn, slaghök, uv, glada, lärkfalk, uggla, sparvhök samt korp, kråka, kaja, råka och skata, ävensom ”de mindre fåglar, såsom gråsparvar, tättingar och spinkor”. Dylika rof- och skadefåglars bon och nästen borde flitigt uppsökas och förstöras och erhölls ersättning även för dödade ungar och tagna ägg från dessa (SJFT 62:124).
• 1808: Räknas som Rov- och skadedjur i 1808 års jaktstadga och enligt §1 ”anställes jakt antingen at utrota Rof- och Skade-Djur, eller at anskaffa nyttigt Willebråd” (SJFT 66:227).
• 1864: Ny jaktstadga där falk räknades som skadligt rovdjur och fick fällas av envar (SJFT 2:206-213).
• 1870: ”I det hela taget torde lärkfalken böra anses såsom en mera skadlig än nyttig fogel, ehuru man kanske i allmänhet bedömt honom alltför strängt” (Holmgren 1870).
• 1904: En tysk magundersökningsstudie påvisade sångare, svartmesar, gråsparvar och gulsparvar, samt i mindre grad talgoxar, blåmesar, stjärtmesar, ärlor, svalor, göktytor, trastar, grönsiskor och kornsparvar, samt i ringa grad skalbaggar, fjärilar, gräshoppor, getingar m.fl. I ett fall fanns en mus (B-m, A 1904).
• 1906: Sedan länge förklarad skadlig och fredlös (SJFT 1909:215-224).
• 1909: Skadlig eller inte? Frågan penetreras. Slutsats: Definitivt skadlig! (Hollgren 1909).
• 1913: Falk räknas som skadligt djur enligt jaktlagen från 8 november 1912 (SJFT 51:2-9).
• Men till slut blev det något bättre och en delvis fredning infördes 1928. Total fredning dröjde dock till 1957. Så här gick det till.
• 1928: Fredad 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (SJFT 65:bilaga).
• 1938: Helårsfredad å Kronans mark enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938. I övrigt fredad
• 1 mars-31 augusti (SJFT 76:218).
• 1953: Lovlig 1 sep-28 feb. Jakt på kronans mark dock helt förbjuden (Svensk Jakt 91:280).
• 1957: Totalfredad genom kungl. Kungörelse den 6 juni 1957 (Vår Fågelvärld 17:72).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades lärkfalken som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 342 000 vuxna fåglar.

Maxålder 

En svenskmärkt fågel dog i en fönsterolycka efter 6 år och 11 månader och en ringmärkt i Storbritannien 14 år och 11 månader (RCs hemsida & European bird ringing).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Alerstam, T. 2015. Lärkfalkarna vid Ottarp. A 54:4:25-27.
• Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bengtsson, K. & Alerstam T. 2015. Korp, lärkfalk och elstolpar. A 54:4:21-24.
• B-m, A. 1904. Roffåglarnas nytta och skada. SJFT 42:274-277.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Cronert, H. 1978. Lärkfalkens förekomst i Skåne. A 17:101-108.
• Curry-Lindahl, K. 1945. Några iakttagelser vid ett bo av lärkfalk. FoF 40:193-206.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Hollgren, C.A. 1909. Om åtskilliga däggdjurs och fågelslags större eller mindre skadlighet. SJFT 47:243-258.
• Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173. 
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Nilsson, S.G. 1981. De svenska rovfågelbeståndens storlek. VF 40:249-262.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Strandberg, R. 2007. Lärkfalken – långdistansflyttare med okänd flyttväg. VF 66:5:6-9.
• Tofft, J. 2003. Lærkefalken – næsten ukendt som dansk ynglefugl. Fugle i felten 2003:2:6-7.
• Tofft, J. 2007. Ved lærkefalkens rede: en dagbog. Fugle i felten 2007:3:14-16. Bo i elmast.
• Tofft, J. 2009. Lærkefalken som ynglefugl i Danmark, med særligt henblik på perioden 1998-2008. DOFT 103:41-52.
• Tofft, J. 2016. Iagttagelser over Lærkefalkens ynglebiologi ved reder i sønderjyske elmaster. DOFT 110:207-213.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i september 2023.