Mindre strandpipare

”När den nya våtmarken är anlagd och andra arter väntar på att vegetationen ska ta form – då är redan den mindre strandpiparen på plats. När grönskan tilltar efter några år och de andra finner platsen attraktiv, ja då tackar den mindre för sig” (Skånes Fågelatlas).

Utbredningsområdet omfattar hela Europa och vidare österut till Kina, Indien och Sydostasien.

Förekomst i Sverige

Det saknas benfynd av arten och dess historia är okänd. Løppenthin förmodar att den funnits här sedan Medeltiden, cirka 1000 efter 0 och att den har ett östligt ursprung (Løppenthin 1967). Arten var känd som egen och skild art (från större strandpipare) av Olof Rudbeck 1694/1710 (Nilsson 1858). Nilsson skriver att den ”Träffas hos oss tämligen sparsamt. Han finnes dock så väl i det mellersta och övre Sverige, som i Skåne. I Skåne har jag funnit honom bosatt vid havskusten på flera ställen, i synnerhet på Kullen” (Nilson 1858). I början av 1900-talet beskrevs arten så här: ”I Sverige är han på lämpliga lokaler allmän åtminstone upp till södra Värmland, Närke, Uppland och vid Gävle (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). I mitten av 1900-talet beskrevs förekomsten så här: ”Häckar sparsamt-sällsynt, vid invatten men även vid kusten, från Skåne till Värmland, Närke, Uppland, dock ej angiven från Dalsland: vidare i Dalarna, Hälsingland, Medelpad, Jämtland, Ångermanland och Västerbotten. Har troligen häckat i södra Lappland (SOF 1949).

Den mindre strandpiparen har lite speciella krav och miljöerna beskrevs bl.a. så här: ”På sistone har den i allt större utsträckning slagit sig ned på järnvägsbankar, i grustag, vid svämdammar och på soptippar” (Rudebeck 1962). Populationen i Sverige uppskattades till 1 800 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 1 800 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som osäker: ingen säker förändring i antal samt stor variation mellan åren (Wirdheim & Green 2023).

Det kan också nämnas att en i Gästrikland ringmärkt fågel dödades i Indien 10 december 1990 och i en ålder av 3K (Ringmärkningscentralen). Artens östliga flyttriktning bekräftades alltså på ett utmärkt sätt – dock trist med dödade strandpipare!

Arten har idag påträffats som häckande i samtliga landskap och under månaderna mars-november. Se Skåne för fenologi.

I Svensson & Tjernberg 1999 berättas om ett ökande bestånd och en spridning västerut i Europa omkring 1920. Jag vill också minnas att jag någonstans läst att arten var en de kanske få som gynnades av de båda världskrigen. Bombkratrar och allmän förödelse bör ha resulterat i passande häckningsmiljöer för den.

Förekomst i Skåne

Den första uppgiften jag hittar är från nordöstra Skåne där den angavs som sällsynt häckfågel (Wallengren 1849). För den sydvästra delen och 1887 noterades att: ”Enstaka uppträder vid sjöarna och häckar också där; har avtagit i antal de senaste åren” (Thott 1892). För första hälften av 1900-talet anges en spridd, ojämn förekomst; Vomb- och Hammarsjön nämns (Holmström 1944).

En inventering 1966 gav minst 54 par i Skåne (Olsson & Hjalte 1967) och efter atlasinventeringen 1974-1984 (se figur 1) uppskattades det skånska beståndet till ca 150 par (Andell m.fl. 1987b).

I samband med en inventering av backsvalor i grustag och liknande miljöer räknades även denna art och resultatet blev 98-101 par på 70 lokaler. Det bedömdes att 150 par fortfarande var en realistisk bedömning (Bengtsson 1994). Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (se figur 2) påvisade förekomst i 159 rutor (132 rutor i den förra) och antalet par bedömdes fortfarande till 150 (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av mindre strandpipare 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av mindre strandpipare 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Fenologi

Det tidigaste vårfyndet gjordes vid Rönnen i nordväst 19 mars 1999 (Artportalen) och det senaste höstfyndet vid Farhult 3 november 2000 (Fåglar i Skåne 2000). Vårfyndet 1999 hittas inte i Fåglar i Skåne 1999 men finns omnämnt som fenologirekord från och med årgång 2001.

Förekomst i Danmark (Lille Præstekrave)

Arten beskrivs som fåtalig häckfågel och med ett bestånd på 512-673 par spridda i hela landet. Under atlasinventeringen 1971-1974 uppskattades beståndet till 130-180 par och under inventeringen 1993-1996 till omkring 300 par. Beståndet har alltså ökat under senare år (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

(SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift)

• 1858: Nytta: Köttet skall vara en delikatess (Nilsson 1858).
• 1907: Fredad under tiden 1 mars-20 juli (SJFT 1907:152-156).
• 1913: Fredad 1 jan-15 juli (SJFT 50:338-339).
• 1922: Fredad 16 november- 15 jul (SJFT 60:243).
• 1938: Fredad 16 nov-31 juli enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (SJFT 76:218).
• 1942: Fredad 16 nov-15 aug enl. Kungl. Maj:ts kungörelse nr 559 (Svensk Jakt 80:289-291).
• 1951: Vadare avförs från jakttabellen och var därmed skyddade 1 mars-31 augusti (Svensk Jakt 89:185).
• 1968: Totalfredad fr.o.m. 1 januari (Vår Fågelvärld 27:96+).
• 1992: Utsågs till kommunfågel för Åstorps kommun (SkOF 1992 & Danielson & Blom 1992).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades mindre strandpiparen som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 513 000 vuxna fåglar.

Maxålder 

En i Sverige ringmärkt fågel avästes som 12 år och 10 månader och en ringmärkt i Storbritannien var 18 år och 10 månader när den avlästs i fält (RCs hemsida & European bird ringing 2023).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P., Jönsson, P-E., & Nilsson, L. 1987b. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 3. Anser 26:97-110.
• Bengtsson, K. 1994. Mindre strandpiparen i Skåne 1994. A 33:269.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Danielson, J. & Blom, A. 1992. En liten skånsk fågelbok. SkOF & Kristianstadsbladet.
• Durango, S. 1943. Några iakttagelser av den mindre strandpiparen. FoF 38:145-154.
• Hedenström, A. & Vuorinen, J. 1982. Kolonihäckning av mindre strandpipare. VF 41:408.
• Hedenström, A. 1985. Observationer från en population mindre strandpipare i Östergötland. VF 44:459-464.
• Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Olsson, K-A. & Hjalte, K. 1967. Mindre strandpiparen i Skåne 1965 och 1966. M SkOF 6:49-53.
• Olsson, K-A. 1975. Mindre strandpiparens flyttning baserad på resultat från ringmärkning. A 14:217-224.
• Olsson, K-A. 2012. Ringmärkta mindre strandpipare. A 51:2:24-29.
• Opermanis, O. 2000. Nest site selection and hatching success of Little Ringed Plover Charadrius dubius at the coast of Gulf of Riga, eastern Baltic Sea. OS 10:25-31.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rudbeck, O. 1971. Olof Rudbecks fågelbok 1693-1710. Eden bokförlag. Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• Rydström, J. 2015. Ovanlig samhäckning i Växjö. VF 74:1:25. Större och mindre.
• SkOF. 1992. Skånes ”kommunfåglar” utsedda. A 31:155-156.
• Skov, S. 1989. Lille Præstekrave ynglende på hustag. DOFT 83:88.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i oktober 2023.