Foto: Mikael Arinder

Pungmes

Pungmesen förekommer huvudsakligen från östra Tyskland och vidare i ett brett bälte österut i Ryssland till Kazakstan samt från östra Europa till Turkiet och norra Iran. Arten finns också spritt i norra, västra och sydvästra Europa. Danmark utgör nordvästgräns och södra Sverige nordgräns i Europa.

Förekomst i Sverige

Förekomsten i Sverige är av sent datum och premiären skedde i Skåne 1964 – se Skåne. Efterhand spred sig pungmesen till nordligare landskap, men trenden är för närvarande negativ och flera tidigare besatta landskap står åter utan häckande pungmesar – se figur 1. Utöver Skåne var landskapen Närke, Öland och Östergötland viktiga områden för arten. Kulmen tycks ha skett under 1990-talet. I mitten av 00-talet märktes en negativ trend då bl.a. beståndet i Östergötland mer eller mindre kollapsade. Arten ansågs t.ex. vara utgången från det tidigare kärnområdet vid Tåkern 2009 (Fågelåret 2009). Den negativa trenden fortsatte och tycks ha eskalerat under 2020-talet då säkra häckningar bara har konstaterats i Skåne och Halland. Gällande figur 1 ska nämnas att uppgifterna är hämtade från Vår Fågelvärld t.o.m. 1991 samt därefter Fågelåret och Artportalen och jag kan inte garantera absolut korrekthet. Årtal markerade med B avser rapporterade bobyggen och det kan inte uteslutas att flera av dessa har lett till häckningar. I figuren kan också utläsas förstafynden och den första häckningen i de olika landskapen. Fynd från Hälsingland, Medelpad, Ångermanland, Härjedalen, Jämtland och Lappland saknas.

Populationen i Sverige 2008 uppskattades till 60 par (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 20 par 2021. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som minskande (Wirdheim & Green 2023).

Figur 1: Förekomster av pungmes i de olika landskapen Röda rutor gäller häckningar, gula rutor bobyggen eller troliga häckningar och X står för observationer (Vår Fågelvärld, Fågelåret & Artportalen).

Förekomst i Skåne

Artens första uppträdande i såväl Skåne som Sverige bevisas av ett påträffat bo vid Råbelövssjön i Skåne under hösten 1964 (Axelsson 1966). Året efter hittades ett ofullständigt bo vid Rönneholms mosse 23 maj (Bentz m fl,) samt gjordes det första fyndet av en levande fågel. Det handlade om en ung hanne som sköts för museiändamål vid Krankesjön 27 april (Hallander 1966). 1965 fångades också en juvenil hanne för ringmärkning i Ljunghusen 22 juli (Göransson & Karlsson 1973).

För följande år 1966-1973 är källan Göransson & Karlsson 1973:

1966 sågs tre juvenila pungmesar i en trädgård i Landskrona 30 augusti. Två av dem sågs också 31 augusti. Ett ex fångades för ringmärkning vid Örja, söder om Landskrona 16 september.
1967-1968: Inga skånska observationer.
1969: Två ex vid Egeside, syd Kristianstad 28 maj. Det hittades också ett bo vid Lillö i Kristianstadstrakten 4 oktober.
1970: Två fåglar sågs bygga på ett bo vid Araslövssjön i maj. Någon uppföljning gjordes inte. En juvenil fångades för ringmärkning i Ljunghusen 30 oktober.
1971: Ett ofullständigt bo hittades vid Araslövssjön 3 februari. I december hittades två färdigbyggda bon vid Krankesjön och det ena visade tydliga tecken på att ha innehållit ungar.
1972: En häckning ägde rum vid Araslövssjön och i Bjärred (Löddesnäs) upptäcktes en bobyggande hanne 22 april. Denna hanne försvann men en annan dök upp och han genomförde två lyckade häckningar med två olika honor. En annan hanne (polskfödd) byggde tre ofullständiga bon vid Lomma.

Härefter har Olof Persson och Peter Öhrström studerat de skånska pungmesarna och det arbetet pågår fortfarande i skrivande stund. De båda har skrivit åtskilliga texter om arten och jag kan bara hänvisa till dessa för fördjupning. I korthet kan sägas att den skånska stammen tycks ha kulminerat runt 1990. En negativ trend var märkbar redan under 1990-talet och den accelererade under 00-talet, speciellt vid Krankesjön (Persson & Öhström 1983, 1989, 1994, 2006, 2013 samt Perssons text i Skånes Fåglar, del 2 (Ekberg & Nilsson 1993)).

Den senare kraftiga minskningen som arten drabbades av var inte fullt märkbar under den andra atlasinventeringen 2003-2009. Under den första 1974-1984 påvisades förekomst i 17 rutor och i den andra i 35 rutor (Figur 1 & 2). Men det skrevs också att bilden efter Atlas II visade en något falsk positiv bild och att stammen var fortsatt svag i förhållande till toppåren 1989-1991 (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av pungmes 1974-1984. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av pungmes 2003-2009.

Vid Krankesjön, artens tidigare kärnområde, bröts 2011 en tidigare obruten serie med häckningar sedan 1975. Därefter har bara en misslyckad häckning 2015, samt ett fåtal bobyggande hannar 2014, 2018 och 2019 redovisats (Fåglar i Skåne). Ett nytt kärnområde definierades i Kristianstadstrakten omkring 2010 och år 2011 konstaterades minst 20 häckningsförsök i detta område som då benämndes som ”artens sista ordentliga fäste i landet” (Fåglar i Skåne 2011-2012). Men även här skedde en successiv minskning och till slut gick det utför på riktigt. I stycket om de ”Rara arterna” i Anser 4:2023 skrev Persson & Öhrström tillsammans med Mats Johannesson: ”Sammanfattningsvis kan vi alltså notera ytterligare en tillbakagång från de senaste magra säsongerna och vi är nu nere på en nivå motsvarande 1970-talet. Frågan är hur länge vi får ha pungmesen kvar som häckfågel i landet?”.

Förekomst i Danmark (Pungmejse)

Det första fyndet gjordes på Bornholm i april 1964 och i september samma år hittades ett bo med sex ägg på Själland. 1965 hittades fem bon på fyra lokaler i östra Danmark och den första lyckade häckningen hittades på Bornholm detta år. Inga fynd gjordes 1968-1969 men 1970 hittades tre bon i östra Jylland. Expansionen tog fart först under 1980-talet och beståndet kulminerade 1989 med 78 par. Därefter skedde en tillbakagång och för perioden 2015-2019 uppskattades det bara finnas 4-8 par (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

1968: Totalfredad fr.o.m. 1 januari (Vår Fågelvärld 27:96+).
1992: Utsågs till kommunfågel för Lunds kommun (SkOF 1992, Danielson & Blom 1992).

Rödlistning Sverige

Rödlistad 2005: Sårbar (VU)
Rödlistad 2010: Starkt hotad (EN)
Rödlistad 2015: Starkt hotad (EN)
Rödlistad 2020: Akut hotad (CR)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades pungmesen som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 689 000 vuxna fåglar.

Maxålder

En svenskmärkt kontrollerades som 6 år och 11 månader och en ungersk kontrollerades som 7 år och 3 månader (RCs hemsida www.nrm.se & European bird ringing 2023).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Andell, P. m.fl. 1977. Pungmesen i Skåne 1976. A 16:73.
Andell, P. m.fl. 1979. Pungmesen i Skåne 1977 och 1978. A 18:51-53.
Andell, P. m.fl. 1981. Pungmesen i Skåne 1981. A 20:205.
Axelsson, P. 1966. Pungmesbo vid Råbelövssjön. M SkOF 5:35-36
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Bentz, P G. 1967. Ofullständigt pungmesbo. M SkOF 6:44.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Cronert, H. & Svensson, Å. 1973. Iakttagelser från en häckning av pungmes i Sverige. VF 32:111-114.
Czyz, B., Persson, O & Öhrström, P. 2009. Male and female Penduline Tit Remiz pendulinus can reverse their desertion decisions. OS 19:215-221.
Danielson, J. & Blom, A. 1992. En liten skånsk fågelbok. SkOF & Kristianstadsbladet.
Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
Göransson, G. & Karlsson, J. 1973. Pungmesens expansion i Europa och dess förekomst i Sverige. VF 32:107-110. Alla kända fynd i Sverige t.o.m. sommaren 1972.
Hallander, H. 1966. Pungmesen, en för Sverige ny fågelart. M SkOF 5:1-5.
Hedh, L. 2005. Pungmesen på Öland. Calidris 34:2:35-39.
Johannesson, M. 2021. Lillöhanens öden och äventyr 2021. Spoven 2021:4:21-23.
Johannesson, M. 2024. Pungmesen 2024 (i nordost). Spoven 2024:4:18-19.
Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Persson, O. & Öhrström, P. 1980. Skånska fåglar: Pungmesen. A 19:219-226.
Persson, O. & Öhrström, P. 1983. Pungmesen i Skåne 1982. A 22:54-55.
Persson, O. & Öhrström, P. 1985. Finns det några regler i pungmesens parbildning? VF 44:135-144.
Persson, O. & Öhrström, P. 1989. Pungmesen i Skåne 1989 – en preliminär rapport. A 28:264-266.
Persson, O. & Öhrström, P. 1989. A new avian mating system: ambisexual polygamy in the Penduline Tit Remiz pendulinus. Ornis Scandinavica 20: 105–111.
Persson, O. & Öhrström, P. 1994. Pungmesen 30 år i Skåne – förekomsten 1964-1993. A 33:237-244.
Persson, O. & Öhrström, P. 2006. Pungmesen i Skåne 1990-2005. A 45:129-138.
Persson, O. & Öhrström, P. 2013. Pungmesarna i Vattenriket. Spoven 2013:1:39-48.
Salomonsen, F. 1965. Pungmejse som ynglefugl i Danmark. DOFT 59:41-47.
SkOF. 1992. Skånes ”kommunfåglar” utsedda. A 31:155-156.
Weibull, P. 1967. Några sällsynta fåglar vid Landskrona hösten 1966. M SkOF 6:9-10.
Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
Öhrström, P. 1974. Iakttagelser vid en häckningsplats för pungmes i Västskåne 1972-1973. A 13:157-165.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i november 2023.