Foto: Kenneth Bengtsson

Pärluggla

Har en cirkumpolär utbredning från Skandinavien, Finland, Baltikum genom Ryssland, Centralasien, Indien och Kina till Nordamerika, samt i bergsområden i Centraleuropa.

Förekomst i Sverige

Det äldsta svenska benfyndet stammar från Barsebäck i Skåne och Atlantisk tid, 3800-7000 före 0. Fyndet är dock inte absolut säkert artbestämt. Pärlugglan tros ha kunnat leva i Sverige från och med Preborial tid, cirka 9000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

Den första något sånär årsdaterade uppgiften om förekomst i Sverige är från perioden 1694/1710 (Rudbeck, bild i VF 1993, nr 1, sid 25). Från slutet av 1800-talet meddelas bl.a: ”I Sverige kan hon ej någonstädes sägas vara allmän, men finnes i nästan hvarje större skogstrakt. Allmännast är hon i Norrland, Dalarna och Värmland. Om vintern är hon funnen i Skåne” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

I mitten av 1900-talet beskrivs förekomsten så här: ”Häckar tämligen allmänt-sparsamt i barrskog och lövblandad barrskog från Värmland, Närke, Västmanland, Uppland till norra Lappland. Har häckat i Skåne, Småland Västergötland, Östergötland, Sörmland och möjligen på Öland och Gotland (SOF 1949).

Idag har pärlugglan häckat i alla svenska landskap, möjligen med undantag av Öland. De senaste besatta landskapen är givetvis de sydliga och för Blekinges del dyker uppgifter om häckning upp först i SOFs förteckning 1962 och då som möjlig häckfågel (SOF 1962). I Halland rapporterades den första häckningen 1961 (Vår Fågelvärld 21:211). För Gotlands del nämns en häckning i ett spillkråkebo vid Gerumsberget 1926 med kommentaren ”varken förr eller senare” (Nordström 1943). I Svensson & Tjernberg 1999 visas förekomst i samtliga landskap utom Öland och för det senare sägs också uttryckligen att arten saknas där. För Gotlands del meddelas en stam på cirka tio par (Svensson & Tjernberg 1999).

I Fåglarna i Sverige, utgiven 2012, uppskattades det finnas 100 par i Blekinge, 75 par i Halland och 20 par på Gotland. För Ölands del var det fortfarande noll par (Ottosson m.fl. 2012). Om någon häckning någonsin skett på Öland är okänt för mig. Uppgifter om häckningar mörkas troligen på Artportalen.

I Svensk Fågeltaxerings årsrapporter kan arten följas fr.o.m. 2010 då deras nattrutter startade:

2014: ”Efter det formidabla toppåret 2011 rasade index markant till 2012. En viss återhämtning noterades redan 2013, främst beroende på hyfsad gnagartillgång i Svealand. 2014 nådde index åter upp till eller nästan till startårets värden”.
2015: ”Det blev ingen upprepning av supertoppen 2011 utan index vände nedåt något från 2014 års värde”. Lokala data från olika håll talar om en rejäl tillbakagång under de senaste 30-40 åren. Data från Finland stöder denna bild där antalen under perioden 1982-2014 har minskat med ca 60 %. Något liknande kan mycket väl ha hänt i Sverige”.
2016: ”Pärlugglan visar signifikant minskning sedan nattrutterna startade 2010”.
2018: ”Hyfsade antal med ropande pärlugglor hördes under säsongens inledning från norra och västra Svealand och norrut. I slutänden blev det ett ganska förväntat uppgångsår för arten och det ska bli spännande att se om 2019 kan bjuda på den förväntade toppen i de norra delarna av landet”.
2020: ”Det var utan tvekan södra Sveriges år för ugglornas del 2020. God gnagartillgång i till synes hela Götaland och i alla fall delar av Svealand, men ont om gnagare i norr. Faktum är att Götaland blev den landsdel med högst inräknade pärlugglor 2020 … De flesta uggleindex i nattrutterna vände uppåt 2020 jämfört med året före. Trots detta finns signifikanta minskningar för flera arter under de senaste elva åren. Pärlugglan visar statistiskt säker minskning 2010-2020”.
2022: ”I pärlugglans fall finns dessutom lokala uppgifter och spontanrapportering som tyder på en långsiktig nedgång under i princip det senaste halvseklet. Denna är sannolikt kopplad både till omvandlingen av den svenska skogen från ett mer naturligt tillstånd till ett mer odlat sådant, samt till klimatförändring. Båda dessa faktorer har med största sannolikhet påverkat pärlugglans bytesdjur på ett negativt sätt”.

Populationen i Sverige bedömdes 2008 bestå av 32 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 20 000 par 2021. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som minskande (Wirdheim & Green 2023).

Pärlugglan företar vissa höstar invasionsartade vandringar söderut och exempel på sådana redovisas i kapitlet om Skåne. Fotot nedan visar ett exempel på en sådan pärluggla som höll till i en skogsdunge i Klagshamn 2024.

Förekomst i Skåne

Den första årsdaterade uppgiften jag finner är från 1840 och omständigheterna ses under rubrik Jakt. Källan (Nilsson 1858) noterade också att: det var ”Märkligt är att hon hittills ej blivit funnen häckande i norra Skånes barrskogar”. Från nordöstra Skåne finns en uppgift om att den noterades vintern 1843-1844 (Wallengren 1849). Från sydväst och 1887 hette det: ”Uppträder ofta höstetid, dock inte varje år” (Thott 1892).

Den första kända häckningen i Skåne skedde i Koboda, Vankiva socken 1919. Boet låg i gammal asp (Linder 1922). Ytterligare en häckning konstaterades i Skärseröd, Hästveda 1943 (Fauna & Flora 39:190) och enligt Fauna & Flora 38:242 (1943) torde det har funnits ett fast bestånd i norra Skåne vid tiden. Nästa uppgift om häckning är från 1957 och platsen var Denningarum, Glimminge (norra Skåne (Fauna & Flora 52:213).

Jag hittar inga häckningar under perioden 1958-1976, men 1977 skedde minst en häckning i norra Skåne. Därefter rapporterar Fåglar i Skåne häckningar följande år: 1978, 1982, 1983 (2), 1984 (3), 1988, 1990, 1996 (2), 1999, 2009, 2010, 2012 (7), 2018 och 2020 (11). De elva häckningarna 2020 är unikt många för Skåne och det skedde efter att bara en individ noterades i landskapet under hösten 2019 Varifrån de minst 55 fåglarna som rapporterades spelande under perioden 19 januari-28 juli 2020 – och som ledde till minst elva häckningar – kom är således okänt. Lika oklart är var alla fåglarna tog vägen efter häckningssäsongen. Det gjordes nämligen inte några fynd av pärlugglor i Skåne under hösten 2020 (Fåglar i Skåne 2020).

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 63 rutor varav säker häckning i 14. Den andra atlasen 2003-2009 visade bara förekomst i 38 rutor och säker häckning i endast två. Antalet häckande par uppskattades till 30 och trenden angavs som minskande (Bengtsson & Green 2013). Häckningarna i de 14 rutorna under Atlas I är till stor del inte rapporterade på sedvanligt vis och precisa uppgifter om dessa saknas därför i aktuella årgångar av Fåglar i Skåne.

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av pärluggla 1974-1984. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av pärluggla 2003-2009.

Figur 3: Vår- (blå) och höstförekomster (röd) av pärluggla i Skåne 1970-2023. För åren 1993, 2008 och 2011 gäller respektive antal: 100 ex, över 1000 ex samt 104 ex (Fåglar i Skåne).

Invasioner

Pärlugglorna gör vissa höstar invasionsartade förflyttningar söderut och kan vid dessa tillfällen påträffas i stora antal i Skåne. Ett sådant år var 1840 då Sven Nilsson berättar om ”stort antal” i Skåne. Han ger också makabra exempel på hur människorna hanterade dessa ugglor – se stycket om jakt. Nilsson meddelar också ”större antal” 1838, 1844 och 1854 (Nilsson 1858). Några fler precisa uppgifter om invasioner under 1800-talet fram till 1960-talet finner jag inte. Det närmsta jag kommer är Paul Rosenius kommentar från sina pojkår, vilket bör ha varit omkring 1875-1880. Han skrev: ”Vissa år gör emellertid pärlugglan strövtåg söderut … Till Skåne kom hon ofta i stort antal, stundom redan i september, oftare i oktober, och vi pojkar trodde att hon gärna gjorde sällskap med domherrarna” (Rosenius 1913-1953). Men vi kan vara ganska säkra på att flera sådana förekom vid åtskilliga tillfällen under den aktuella perioden.

1964: Under en invasion denna höst gjordes cirka sju fynd varav ett i Lund och resten på Falsterbohalvön (Vår Fågelvärld 26:183). Den ”rest” som nämns för Falsterbo handlar om 44 ringmärkta individer (Falsterbo Fågelstation).
1967: 231 individer ringmärktes i Falsterbo (Kristersson1968 & Karlsson 2009).
1982: 62 individer ringmärktes i Falsterbo (Karlsson 2009).
2008: Detta år skedde den sannolikt hittills mest omfattande invasionen och i Falsterbo blev det 263 nymärkta pärlugglor samt 18 kontrollerade, alltså redan ringmärkta (vara en ommärktes) (Karlsson 2009). Totalt beräknas minst ettusen pärlugglor ha besökt Skåne under hösten, kanske betydligt fler (Fåglar i Skåne 2008).
2011: Ringmärktes 53 ex i Falsterbo under hösten (Falsterbo Fågelstation).
2012: Det hittills senaste året med antal som kvalificerar sig som invasion. Då ringmärktes 40 ugglor i Falsterbo (Falsterbo Fågelstation).

Mindre rörelser har skett under flera höstar och antalet ringmärkta individer i Falsterbo ger en bra bild av vilka höstar det har handlat om, se figur 4.

Figur 4: Ringmärkning av pärluggla i Falsterbo. Två ex 1950 och ett ex 1959 saknas i figuren (Falsterbo Fågelstation).

Förekomst i Danmark (Perleugle)

Det första dokumenterade fyndet är från november 1832 då ett okänt antal pärlugglor sköts vid Årup och Juulskov på Fyn. Efter en invasion 1896-97 hittades en död pärluggla vid Köpenhamn i juni 1897 och efter en annan invasion 1927-28 hittades en död hona med ägg i äggledaren på Vemmeltofte strand på Själland i maj 1928. Fyndet kan antyda att häckningsförsök hade gjorts. Samma år sågs/hittades (?) en individ på Bornholm den 20 juni. Efter en annan invasion 1967-68 hittades en nyutflugen unge i juni 1968 vid Blokhus i norra Jylland. Tidpunkten bör kunna garantera att ungen var född i Danmark. Det första absolut säkra häckningsfyndet gjordes på Bornholm 1979. Nya häckningar noterades på ön 1980, 83 och 1987. Under 1990-talet noterades mest ensamma spelande hannar och ett fast bestånd på Bornholm noterades först fr.o.m. 2009. Det första häckfyndet i övriga Danmark skedde i östra Jylland 2007 (Aastrup 2007).och sedan dess finns ett fast bestånd om 2-4 par i mellersta Jylland samt 1-5 ensamma hannar i norra, västra och mellersta Jylland. Beståndet på Bornholm antas ha skandinavisk härkomst och det i Jylland tros ha tysk härkomst. Invasioner nämns från (höstarna) 1881, 1884, 1892, 1896, 1927, 1950, 1964, 1967, 1971, 1975, 1985, 1999, 2008, 2011, 2012 och 2015 (Christensen m.fl. 2022). Under perioden 2007-2017 registrerades 48 säkra häckningsfynd fördelade på tio lokaler på Bornholm samt i södra och mellersta Jylland (Laursen 2024).

Jakt, skydd och attityder

(SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift)

1808: Räknas som Rov- och skadedjur i 1808 års jaktstadga och enligt §1 ”anställes jakt antingen at utrota Rof- och Skade-Djur, eller at anskaffa nyttigt Willebråd” (SJFT 66:227).
1840: ”Under oktober 1840 infunno sig perlugglor i stort antal i trädgårdarna uti och kring Lund. Många exemplar skjötos, en del ihjälslogos med störar, andra dödades af kattor” (Nilsson 1858).
1905: Fredad under tiden 1 mars-15 september (SJFT 1905:221-224).
1907: Fredningstiden från 1905 upphävd (SJFT 1907:152-156).
1957: Totalfredad genom kungl. kungörelse den 6 juni 1957 (Vår Fågelvärld 17:72).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades pärlugglan som livskraftig (LC) och med ett fluktuerande bestånd i Europa uppskattat till 288 000 vuxna fåglar.

Maxålder

En svenskmärkt fågel blev 11 år och 6 månader och en norsk togs av en predator vid 15 år och 11 månaders ålder (RCs hemsida www.nrm.se & European bird ringing 2023).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Aastrup, S. & Boertmann, D. 2007. Tæt på perleugler. Fugle og natur 2007:3:10-11.
Andell, P. & Nilsson, L. 1987c. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 4. Anser 26:161-178.
Bengtsson, K. 2006. Pärlugglan i sydvästra Skåne. A 45:7-10. Vinterförekomst.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Cajanus, M. Ad. 1864. Bidrag till kännedomen om perlugglans lefnadssätt. SJFT 2:30-32.
Carlsen, M. 1996. Perleuglens forekomst og fødevalg i Kongelunden på Amager. DOFT 90:9-13.
Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
Carlsson, B.G. 1993. Pärlugglan – en fullfjädrad bedragare. FoF 88: Nr 2:3-8.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Fredga, K. 1964. En undersökning av pärlugglans bytesval i Mellansverige. VF 23:103-118.
Hanström, B. 1943. Pärlugglan och berguven i Skåne. FoF 38:242-247.
Hipkiss, T. 2002. Pärlugglor – dödlighet och könskvot inom kullar. FoF 97: Nr 4:2-7.
Holmberg, T. 1974. Pärlugglehona födde ensam upp fem ungar. VF 33:299-300.
Holmberg, T. 1979. Punkttaxering av pärluggla – en metodstudie. VF 38:237-244.
Holmberg, T. 1982. Om pärlugglans ekologi. VF 41:265-267.
Jonassohn, M. 1993. Gott om pärl- och sparvugglor i Skåne våren -93. A 32:298-302.
Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
Karlsson, L. 2009. Pärluggleinvasionen vid Falsterbo hösten 2008. A 48:67-80.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
Linder, S. 1922. Bidrag till norra Skånes lokalfauna, särskilt med hänsyn till V. och Ö. Göinge samt N. och S. Åsbo härader. FoF 17:252-261.
Kristersson, M. 1968. Invasion av pärluggla vid Falsterbo hösten 1967. M SkOF 7:25-30.
Källander, H. 1964. Invasionen av pärluggla i Mellansverige 1958 samt något om artens förekomst i Sverige. VF 23:119-135.
Laursen, J.T. 2024. Status, bestandsudvikling og fødevalg for Danmarks ynglende ugler ca. 1960-2021. DOFT 118:65-79.
Lindhe, U. 1966. En undersökning av pärlugglans bytesval i SV Lappland. VF 25:40-48.
Lithner, S. & Jönsson, I. 2002. Abundance of owls and Bramblings Fringilla montifringilla in relation to mast seeding in south-eastern Sweden. OS 12:35-45.
Lundin, A. 1961. Sång och läten hos pärlugglan. FoF 56:95-128.
Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Norberg, Å. 1964. Studier över pärlugglans ekologi och etologi. VF 23:228-244.
Nordström, R. 1943. Sällsynta fåglar på Gotland. Svensk Faunistisk Revy 5:3-4:4-13.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
Rosenius, P. 1913-1953. Sveriges fåglar och fågelbon. Lund.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1962. Förteckning över Sveriges fåglar. 5:e upplagan. Stockholm.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Tjørnløv, R.S. 2009. Historisk store trækbevæägelser af perleugler i Skandinavien. Fugle i felten 2009:1:8-11.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
Wirdheim, A. 2008. Invasion av pärlugglor. VF 67:7:23-25.
Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
Østergaard, E. m.fl. 2019. Perleuglens status som ynglefugl i Danmark. DOFT 113:15-22.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i november 2023.