Amerikansk kopparand

Denna amerikanska art (Ruddy Duck, Oxyura jamaicensis) infördes som parkfågel till Storbritannien, närmare bestämt till en andfågelpark i Slimbridge 1948. Därifrån rymde en del fåglar under 1950-talet och det skedde uppenbarligen också medvetna utsättningar i det fria. Det ledde till att en frilevande population byggdes upp i England under 1960-talet. Denna population hade nått cirka 3 500 individer i början av 1990-talet. Arten spred sig efterhand till i första hand Holland, Belgien och Frankrike. Det ska också nämnas att det fanns (finns?) många individer i fågelparker i framförallt Holland och Tyskland, men mycket tyder på att den frilevande expansionen på kontinenten hade sitt ursprung i Storbritannien. Amerikanska kopparänder hade 1997 noterats i flertalet europeiska länder, t.o.m. i Island (1976) och Ukraina (1992). Övriga länder med påvisad förekomst är Israel 1983, Marocko 1986, Turkiet 1988 och Eritrea 1994 (Persson & Urdiales 1997). Det brittiska häckbeståndet lär ha omfattat 900 par 1994 och övriga bestånd som nämns är 50-54 par på Irland 1998 och på kontinenten sägs 92 fåglar ha funnits i Frankrike och 48 i Holland 1994 (Ullman 2008).

Ett mycket stort problem med arten är att den lätt hybridiserar med europeisk kopparand och att även hybriderna är fertila. Detta riskerade att slå ut den europeiska arten och särskilt illa blev det i Spanien. Dit nådde den amerikanska 1983. Problemet togs på allvar i Spanien och fram till och med juni 1994 sköts 14 amerikanare och 34 hybrider. Spanska ornitologer försökte påverka Storbritannien att ta itu med problemet men när detta skrevs hade blott ett fåtal skjutits där (Persson & Urdiales 1997).

Senare har dock britterna vaknat och ett omfattande utrotningsprojekt har verkställts. Under perioden 1999-2001 sköts cirka 2 600 amerikanska kopparänder i Storbritannien och målet var att få ner populationen, bedömd som omfattande 3 500 fåglar 2002, till ett minimum under en tioårsperiod (Larsson 2002). Hur situationen ser ut i skrivande stund (2022) vet jag inte men förekomsten i Sverige tyder på att projektet varit framgångsrikt. Det senaste kända fyndet i Sverige var en hona i Tåkern 5 juni 2008 (Artportalen). Före dess hade arten noterats vid åtskilliga tillfällen så gott som årligen från och med 1984. Fynd från 1990-91 är de enda som saknas under perioden 1984-2008. Före 1984 hade också flera fynd gjorts – det tidigaste 1965 (Artportalen). Arten förklarades som invasiv av EU i januari 2015 och sådana arter skall med kraft eftersökas och avlivas (Vår fågelvärld 2017:4:7). Sverige hade redan 2001 infört arten bland dem som fick jagas året om (Jakttabell 2001).

Förekomst i Sverige

Det allra första fyndet gjordes i Hullsjön i Västergötland 4 november 1965 (Vår fågelvärld 38:45). Fyndet lär också vara det första spontana utanför Storbritannien (Persson & Urdiales 1997). Nästa fynd (också utropat som Sveriges första!) var en hanne i Edssjön, Uppland 13 september 1975 (Vår fågelvärld 35:330). Fram till och med 1999 hade arten noterats i 17 svenska regioner – från Skåne till Lule lappmark (SOF 2002). Jag har inte hittat nyare fynduppgifter men det sista kända i Sverige lär vara honan som sågs i Tåkern 2008 – se ovan.

Häckningar i Sverige

Arten har häckat tre gånger i Sverige. Den första och andra häckningen skedde vid Tannetjärn, Hälsingland 1996 och 1997 (Fågelåret 1997:138). Den tredje och förhoppningsvis sista i Nyköping, Sörmland 2004. Denna häckning resulterade i sju pull (Fågelåret 2008:69).

Förekomst i Skåne

Det första skånska fyndet gjordes i Klagshamn 15 november 1984 och det var en hanne (Fåglar i Skåne 1984). Därefter gjordes ytterligare tio fynd av totalt tolv fåglar fram till och med 2005. 

• En hona Torreberga dammar 23 maj 1989 (Fåglar i Skåne 1989 & 90).
• En hanne i Krankesjön 29 april-27 maj 1992 (Fåglar i Skåne 1992).
• En hanne i Lomma 4-11 oktober 2000 (Fåglar i Skåne 2000).
• En hona i Slottsparken, Malmö 9-16 juli 2002. Fanns ej som parkfågel (Fåglar i Skåne 2002).
• Ett par i Kannikdammen i Lomma 1-2 september 2003 (Fåglar i Skåne 2003).
• En hanne i Näsbyholmssjön i juni och september 2004 (Fåglar i Skåne 2004).
• En hona i Näsbyholmssjön 21 april till 30 maj samt ett ex 10-28 september 2005. Bedömt som samma individ (Fåglar i Skåne 2005).
• Två hannar i Torsjön 24 april till 6 maj 2005 (Fåglar i Skåne 2005).
• En hona vid Trelleborgs reningsverk 16 maj 2005 (Fåglar i Skåne 2005).

Men sen tog det slut, och i skrivande stund (februari 2022) har inte fler individer setts i landskapet.

Förekomst i Danmark (Amerikansk Skarveand)

Danmarks första fynd gjordes vid Borreby Mose på Själland 2 augusti 1985. T.o.m. 2019 hade det gjorts 99 fynd av 120 fåglar i landet. Liksom i Sverige har antalet fynd avtagit under senare år och under perioden 2010-2019 gjordes endast fem fynd i Danmark. Toppåren låg mellan 2000-2009 då det gjordes 58 fynd av 68 fåglar. Arten häckade med ett par vid Maribosöerne under åren 2006-2008 och sågs med 2+2+4 ungar (Christensen m.fl. 2022).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil

• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Larsson, T. 2002. Utrotning av amerikansk kopparand. VF 61:5:29. Mest om Storbritannien.
• Persson, H. & Urdiales, C. 1997. Amerikansk kopparand – en ovälkommen nykomling. VF 56:6:7-11.
• SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e upplagan. Stockholm.
• Ullman, M. 2008. Introducerade fåglar i Europa. VF 2008:3:10-19. Med utbredningsuppgifter.