Brun kärrhök

Häckar i hela Europa utom de nordligaste delarna, Mindre Asien österut till centrala Asien samt i ett smalt band i nordligaste Afrika.

 

Förekomst i Sverige

Förhistoria: Det äldsta benfyndet är från Segebro vid Malmö och Atlantisk tid, cirka 6000 före 0, men det bedöms möjligt att arten kan ha invandrat under Boreal tid, cirka tusen år tidigare, samt att den har funnits här sedan dess. Eftersom arten i äldre tider bör ha varit mer knuten till våtmarker än idag kan beståndet ha fluktuerat kraftigt under årtusendena beroende på frekvensen av våta marker i landskapet (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Den första nedtecknade uppgiften berättar att arten var känd i Sverige före 1731 (Linné 1731). Förekomsterna under 1800-talet beskrivs på likartat sätt i den tidens litteratur, nämligen att arten var spridd men också tämligen sällsynt i södra Sverige upp till Mälardalen ungefär.

 

När vi hade nått 1920-talet beskrev Jägerskiöld & Kolthoff (1926) läget så här: ”Före de stora torrläggningarna var den bruna kärrhöken en jämförelsevis allmän fågel på lämpliga lokaler från och med Skåne till Uppland. Numera är han en sällsynt företeelse. På 1880-talet häckade han ännu t.ex. vid Yddingen ej långt från Malmö. Nu torde arten vara nästan utrotad i Skåne”. Därefter nämns nyliga häckningar vid Hornborgasjön, fortsatt förekomst vid Kvismaren och Tåkern samt på en del platser i Södermanland och Uppland. Nordgränsen sades sammanfalla med Dalälven men exemplar nämns skjutna även vid Sundsvall.

 

I slutet av 1950-talet beskrev Curry-Lindahl situationen så här: ”I södra Sverige var han förr i vassrika sjöar ingalunda ovanlig. Men sjösänkningar, höksaxar och annan förföljelse nedbringade i oroväckande grad och i stigande tempo hans antal. I Sveriges natur 1917 säger sig Thor Högdahl blott känna till tre säkra häckplatser, och fågeln var sålunda hos oss ej långt från utrotningens gräns, när han 1919 blev helt fridlyst. Sedan dess har stammen ökat, och den bruna kärrhöken har åter börjat sprida sig inom sitt gamla område”.

 

Den bruna kärrhöken var alltså illa sedd under lång tid och följande exempel från 1869 ger en bild av hur det resonerades: ” Det svåraste skadedjuret för Hjelstavikens foglar är Rödbruna Kärrhöken. I sommar har jag dock lyckats att hålla efter dessa för ägg och ungar så skadliga röfvare. Dels med bössa, dels med sax, har jag aflivat 5, så att på hösten blott en enda hane funnits kvar” (Engelhart 1869). En liknande bild får vi från sydvästra Skåne 1887: ”Förföljs allmänt, på grund av skadan den anställer; varför den också på senare år har minskat i antal” (Thott 1892). Avogheten mot arten kvarstod länge och i en ny jaktstadga 1913 förklarades den som fortsatt fredlös året om (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1912:337).

 

Men till slut kom man alltså till sans med en fredning 1919 och i SOF:s förteckning över Sveriges fåglar från 1949 nämns att arten häckade sällsynt i Skåne, Småland, Gotland, Väster- och Östergötland, Värmland, Närke Västmanland, Sörmland och Uppland samt att den också hade häckat på Öland. I samma förteckning från 1970 hade häckningar i Dalarna och Hälsingland tillkommit (SOF 1949 & 1970).

 

Brun kärrhök har inventerats i Sverige vid fyra tillfällen – 1958, 1969, 1979 och 1995. Resultaten blev 120 par 1958 varav 10-13 i Skåne (Enemar 1959), 177-219 par 1969 varav 19-21 i Skåne (Andersson & Larsson 1971) samt 508 par 1979 varav 70 par i Skåne (Bylin 1981). Betydligt bättre resultat blev det genom riksinventeringen 1995. Då bedömdes den svenska populationen uppgår till 1402 häckande par varav 260-270 i Skåne (Kjellén 1996).

 

Nästa populationsuppskattning gäller för 2008 och då bedömdes beståndet uppgå till 1 500 häckande par (Ottosson m.fl. 2012). Samma antal anges för 2018 då Svensk Fågeltaxering alltså bedömde att den svenska populationen uppgick till 1 500 par. Trenden angavs som stabil under ett 20-årsperspektiv och okänd ur ett 10-års (Wirdheim & Green 2022).

 

Mycket har alltså hänt sedan förföljelserna i gamla tider och vi kan idag konstatera att arten har häckat i samtliga landskap utom Härjedalen och Lappland enligt uppgifter på Artportalen.

 

Sträcksiffrorna i Falsterbo 1973-2020 visar också på en markant ökning under 1980-talet och en utplanande trend från ungefär år 2000 (enligt Falsterbo Fågelstation).

 

Förekomst i Skåne

Det finns en hel del uppgifter om förekomsterna i Skåne i stycket ovan så därför nöjer jag mig med några nedslag som översiktligt beskriver artens utveckling i Skåne.

• 1858: Är på de flesta ställen mindre allmän; dock förekommer han och häckar årligen vid de större insjöarna i södra Skåne, såsom vid Näsbyholm m.fl. ställen. Även häckar han årligen vid Nosaby och i Oppmannatrakten (Nilsson 1858).
• 1887: ”Finns i alla sjöar, där han också häckar, var mycket talrik här 1870-71. Förföljs allmänt, på grund av skadan den anställer; varför den också på senare år har minskat i antal”. Avser sydvästra Skåne (Thott 1892).
• 1898: I sydöstra Skåne är bruna kärrhöken flerstädes på passande lokaler ej sällsynt. För en tio år sedan häckade han årligen t.ex. vid Bökebergsslätten, men torde nu vara utrotad (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).
• 1920: Troligen blott ett tiotal par i Skåne (Kjellén & Schubert 1987).
• 1926: Före de stora torrläggningarna var den en jämförelsevis allmän fågel på lämpliga lokaler från och med Skåne till Uppland. Numera är han en sällsynt företeelse. På 1880-talet häckade han ännu t.ex. vid Yddingen. Nu torde arten vara nästan utrotad i Skåne (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
• 1947: Några par häckar vid Hammarsjön (Nordqvist i Hanström & Curry-Lindahl 1947).
• 1947: Runt sydskånska sjöar: I nästan alla vassrikare sjöar är den numera mer eller mindre regelbunden häckfågel; den visar alltså en glädjande tendens till ökning (Nordqvist & Rudebeck i Hanström & CL 1947).
• 1981: Sjöinventeringen tillsammans med vissa kompletteringar påvisade 83 häckande par (Kjellén & Schubert 1987).
• 1984: Atlasinventeringen påvisade säker häckning i 51 rutor, trolig häckning i sju rutor och möjlig häckning i 40 rutor (Andell & Nilsson 1987).
• 1995: Riksinventering gav 212 par och en uppskattad totalpopulation om cirka 260-270 par i Skåne (Kjellén 1996).
• 2009: Atlas II påvisade förekomst i 291 rutor. Motsvarande för Atlas I var 100 rutor. Det häckande beståndet angavs till 260 par. Trenden angavs som starkt ökande och vi dristade oss till följande kommentar ”Förmodligen har det aldrig funnits så många bruna kärrhökar i Skåne någon gång under modern tid som det fanns under 2000-talets inledande år” (Bengtsson & Green 2013).

 

 

Fenologi Skåne

Det finns flera vinterobservationer av arten och därför inga extremdatum. Men i Fåglar i Skåne 2020 anges:

• 11 mars som mediandatum för vårens första brun kärrhök
• 7 november som mediandatum för höstens senaste brun kärrhök

 

Förekomst i Danmark (Rørhøg)

Omkring 1900 häckade färre än 50 par i Danmark (Dinesen 2016). I slutet av 1980-talet angavs antalet par till 600 och i samma text nämns att arten nästan var utrotad 1920 och att den blev totalfredad 1954 (Malling Olsen 1992). Statusen 2008 var 650 par och trenden angavs som stabil (Dof.dk 2015).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för den bruna kärrhökens del en ökning ur långtidperspektivet 1983-2020 och en stabil trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

Den bruna kärrhöken var en starkt hatad art under lång tid och det var nog inte långt borta att den fördrevs från landet. I jaktstadgan från 1808 räknades den som skadedjur och jaktens mening förklarades så här: ”anställes jakt antingen at utrota Rof- och Skade-Djur, eller at anskaffa nyttigt Willebråd” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 66:227). Brun kärrhök ingick i den hatade skaran. Några exempel på hur skribenter uttryckte sig är det redan ovan citerade stycket från Engelhart 1869. Men vi tar det igen: ”Det svåraste skadedjuret för Hjelstavikens foglar är Rödbruna Kärrhöken. I sommar har jag dock lyckats att hålla efter dessa för ägg och ungar så skadliga röfvare. Dels med bössa, dels med sax, har jag aflivat 5, så att på hösten blott en enda hane funnits kvar”.

 

Avogheten mot arten kvarstod länge och i en ny jaktstadga 1913 förklarades den som fortsatt fredlös året om (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1912:337). Men i grevens tid började man tänka till och 1918 lät det så här: ”Emellertid äro vissa af våra roffåglar så nära utrotningens gräns, att ett snabbt ingripande till deras skydd verkligen är af nöden. Detta är fallet i synnerhet med hafsörnen, gladan och den bruna kärrhöken” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 56:123-124). Detta blev också verklighet 1919 då arten fridlystes t.o.m. 1920 (Sveriges Natur, årsskrift 1920, sid 142). Denna fridlysning förlängdes efterhand och kvarstod till den stora revideringen av jakttider 1968 då alla arter som saknade jakttid förklarades fredade. Brun kärrhök har alltså varit fridlyst/fredad sedan 1919.

 

Men fredning är en sak, efterlevnad en annan. Många bruna kärrhökar har skjutits illegalt under åren och andra har rövats på sina ägg. Ett exempel på det senare beskrivs av P.O. Swanberg och platsen var Krankesjön. Han skrev: ”1928 hade paret bo med två ägg den 19 maj. Ännu den 6 juni, när jag kom tillbaka för att ta en fotografi av äggen, voro dessa kvar. Men en kort tid senare … – I vilken äggsamling finnas de nu?”. (Swanberg 1931). Gifter har också tagit sin tribut och från Tåkern berättas om en hona som  förgiftades till döds av kloralos avsedd för kråkor (Bergengren 1970).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades brun kärrhök som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 380 000 vuxna fåglar. 

 

Maxålder

Sveriges äldsta blev 18 år och en månad och Europas äldsta var en tyskmärkt som blev 20 år och en månad (se RCs hemsida).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
• Andersson, G.K.A. & Larsson, A. 1971. Bruna kärrhöken I Sverige år 1969. VF 30:99-105.
• Arvidsson, L. 1980. Brun kärrhök och blå kärrhök i Hornborgasjön. VF 385-392
• Belt, H. 1982. Kråkor dödar brun kärrhök. VF 41:337.
• Bengtson, S-A. 1962. Polygami hos brun kärrhök i Skåne. M SkOF 1:41-43.
• Bengtsson, D. & Jonzén, N. 2001. Höstflyttning av ängshök och brun kärrhök på Ölands södra udde. OS 11:1-6.
• Bengtsson, K. 1993. Hur många brun kärrhökspar härbärgerar Skåne idag? A 32:294-295.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bergengren, G. 1970. Kloralosförgiftning av brun kärrhök vid Tåkern våren 1970. VF 29:316.
• Bertel, B. 1992. Aldersbestemmelse af Rørhøg. DOFT 86:191-194
• B-m, A. 1904. Roffåglarnas nytta och skada. SJFT 42:274-277.
• Bylin, K. 1981. Bruna kärrhöken i Sverige år 1979. VF 40:455-460.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Dinesen, L. m.fl. 2016. Udviklingen i antallet af ynglefugle i Danmark 1800-2012. DOFT 110:201-206.
• Enemar, A. 1959. Bruna kärrhöken i Sverige år 1958. VF 18:42-49.
• Engelhart, G. 1869. Jagtzoologiskt från Hjelstaviken. SJFT 7:214-218
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
• Johannesson, H. 1975. Dygnsaktivitet hos häckande brun kärrhök. VF 34:197-206.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173. 
• Karlsson, T. 2004. Bruna kärrhökens predation på en skrattmåskoloni. OS 14:21-27.
• Kjellén, N. & Schubert, S. 1987. Bruna kärrhöken i Skåne. A 26:1-8.
• Kjellén, N. 1996. Inventering av brun kärrhök i Skåne 1995. A 35:267-270.
• Kjellén, N. 1996. Brun kärrhök 1995 – resultat av SOF:s riksinventering. Fågelåret 1995:192-194.
• Kjellén, N. 1996. Brun kärrhök – en framgångsrik art enligt riksinventeringen 1995. VF 55:4:6-15.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Linné, C v. 1731. Methodus avium Sveticarum (utgiven 1907 av E Lönnberg i inbjudningsskrift för doktorspromotionen vid Linnéjubileet).
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, L. 1990. Brun kärrhök-häckning i raps. A 29:214
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Nilsson, S.G. 1981. De svenska rovfågelbeståndens storlek. VF 40:249-262.
• Odsjö, T. & Sondell, J. 1977. Populationsutveckling och häckningsresultat hos brun kärrhök i relation till förekomsten av DDT, PCB och kvicksilver. VF 36:152-160.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Persson, T. 1975. Brun kärrhök och rördrom i Tåkern 1972-1974. VF 34:283-289. 40 par.
• Polak, M. 2010. Clutch and egg size variation in the Marsh harrier Circus aeruginosus in eastern Poland. OS 20:63-66.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF, 1970. Förteckning över Sveriges fåglar, 6:e upplagan. Svensk natur.
• Sondell, J. 1970. Borevir och jaktrevir hos brun kärrhök. VF 29:288-299.
• Strandberg, R. & Olofsson, P. 2007. Svenska kärrhökar bland afrikanska juveler. VF 66:4:8-13. Satellitföljningar.
• Swanberg, P.O. 1931. Krankesjön – ett fåglarnas paradis. Natur och Kultur, Stockholm.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i april 2022