Alförrädare

Det normala häckningsområdet finns längs Ishavskusten från Taimyr till norra Alaska.

Artens svenska historia fram till och med vintern 2009-10 har tecknats föredömligt av Magnus och Mattias Ullman (2010). Jag hänvisar därför till denna text och koncentrerar mig på utvecklingen i Skåne fram till 2020 samt annat som Ullmännen inte fått med.

Historiskt för Sverige och Skåne

Alförrädarens kända svenska historia börjar före 1786 då den var känd i Östergötland genom en hona och en hanne (Sparrman 1786). För Skånes del är ”en hona på isen vid Ystad 28 januari 1839”, som lär finnas på Zool Inst i Lund, den först kända (Holmström 1947). Andra kända skånefynd under 1800-talet är en hanne som sköts vid Malmö 24 februari 1855 och en annan i Trelleborg 1 december samma år. Vidare en hona 20 februari 1871 och en hanne 14 december 1879, båda från Ystad (Carlsson 1894). Nilsson (1858) berättar om en hona skjuten nära Stora Köpinge i mars – dock utan årsangivelse. Från 1900-talet nämns en individ skjuten vid Grytskären i Skälderviken 3 april 1923 (Ekberg & Nilsson 1994).

En intressant anteckning från tidigt 1800-tal som antyder att arten inte var helt ovanlig i Östersjön vid den tiden är följande: ”Flere af dessa foglar skulle tvifvelsutan blifva skjutna, om skärkarlen kände, att ett par af dem, afyttrade till ornitologen, säkert inbragte honom en större kontant inkomst än tio par alfoglar, sålda vid hamnen i Stockholm. Men skärkarlen, som alltid gör mera afseende på qvantiteten än på qvaliteten af det vilda, låter gerna en sällsynt fogel passera, om han med samma skott har tillfälle att nedlägga flere af de vanliga” (Ekström 1832).

Hur vanlig var då alförrädaren i Skåne och övriga Sverige under 1800-talet och fram till 1970-talet då mer precisa uppgifter finns? En som borde ha en aning var Gustaf Rudebeck och han skriver som följer 1962: ”Under 1800-talet visade sig enstaka alförrädare nästan regelbundet i den svenska ostkustens skärgårdar, framför allt under vintern och våren. Senare har arten blivit betydligt sällsyntare, och från 1950-talet föreligger blott två fynd” (Rudebeck 1962). Ullman & Ullman gör samma bedömning och skriver att endast tre fynd finns redovisade för åren 1900-1950 och att det dröjde till vintern 1966-67 innan arten blev årlig i svenska vatten. Artens förekomst i Sverige hade därefter sin topp på 1980-talet och under decennierna som följde minskade den starkt.

Nyare förekomst i Skåne

Från och med 1975 finns det årliga siffror på antalet individer i Skåne i de olika årgångarna av Fåglar i Skåne. Häri visas också uppgifter för 1970-1974. Det är dock inte helt lätt att följa totalantalet under dessa år eftersom en del uppgifter varierar. Men den siffran jag fått fram för åren 1970-2020 är 201 individer. Dessa är indelade i femårsperioder i tabell 1 och som synes låg artens toppår under 1970-80-talen. Under 2000-talet var arten inte ens årlig och de totalt sex åren utan observationer under perioden 1970-2020 var alla noll-år under denna period – 2001, 2010, 2016-18 samt 2020. Obsarna under senare tid har även till stor del handlat om sträckande individer – fåglar som tidigare generationer av skådare hade svårare för att upptäcka. Vi får därför förmoda att en hel del sträckande alförrädare missades under tidigare decennier och att totalantalet således var högre än redovisat. Minskningen fram till idag bör alltså ha varit större än vad tabell 1 visar.

En på sin tid mycket omtalad alförrädare var den hanne som övervintrade vid Sjöbobadet nära Barsebäck under tolv vintrar. Den sågs första gången i januari 1977 och sista gången 4 april 1988 (diverse Fåglar i Skåne).

Tabell 1: Förekomst i Skåne under femårsperioder.

Häckningar i Skåne

Alförrädaren har en mycket nordlig utbredning längs ryska Ishavskusten bort till Alaska och har aldrig häckat i Sverige – åtminstone inte artrent. Däremot gjorde en hanne ett häckningsförsök på Måkläppen tillsammans med en ejderhona 1973 (Kristersson & Roos 1973). En annan trolig hybridhäckning upptäcktes på Saltholm 1981 då en hanne sågs tillsammans med en ruvande gräsandshona (Fåglar i Skåne 1981).

Förekomst Danmark (Stellersand)

Första fyndet i Danmark gjordes i februari 1830 då en hanne fångades i en ryssja vid Gilleleje. Fram t.o.m. 2019 hade det gjorts 100 fynd av 124 fåglar. Flest antal fåglar sågs under 1980-90-talen och precis som i Sverige har fynden blivit färre under senare år (Christensen m.fl. 2022).

Maxålder

Den äldsta kända alförrädaren är enligt vad jag hittat en norskmärkt som blev 12 år och nio månader gammal se RCs hemsida.

Rödlistning

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades alförrädaren som livskraftig (LC) fast med en okänd trend i Europa. Beståndet uppskattades till 17 000 vuxna fåglar.

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil

• Andersson, Å. 1991. Alförrädarnas vintertillhåll i Östersjön nu funna. VF 50:3:33. Baltikum.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ekberg, B. & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar, Signum, Lund.
• Ekström, C.U. 1832. Sjöfogelsjagten i mellersta delen af Östersjöns vestra skärgård. Tidskrift för Jägare och Naturforskare, sidan 104 i nyutgivning av Richard Bergström 1894. Stockholm.
• Hirschfeld, E. 1984. Alförrädaren i Skåne 1970-1983. A 23:235-240.
• Holmström, C T m.fl. 1947. Våra Fåglar i Norden, Bd 4. Stockholm.
• Högström, S. 1977. Alförrädarens beteende under vintern. VF 36:250-259.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Kristersson, M. & Roos, G. 1973. Omaka par på Måkläppen. M SkOF 12:75-77.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• Sparrman, A. 1786-9. Museum Carlsonianum, Stockholm.
• Tholin, C. 1977. Alförrädaren och praktejdern på Öland. Calidris 6:8-22.
• Ullman, M. & Ullman, M. 2010. Alförrädaren i Sverige. VF 69:6:18-25. Gediget om förekomsten.
• Wirdheim, A. 2009. Alförrädare. VF 68:2:14-17. Presentation.
  

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i februari 2022