Foto: Patrik Olofsson

Berguv

Berguven finns i så gott som hela Europa och vidare genom hela Asien, undantaget arabiska halvön, Indien, Indokina och de nordligaste delarna av Ryssland. Arten är uppdelad i flera raser inom sitt utbredningsområde.

Förekomst i Sverige

Det äldsta svenska benfyndet stammar från Segebro vid Malmö och Atlantisk tid, cirka 6000 före 0, men den bör ha dykt upp i vårt område redan under Senglacial tid, d.v.s. minst 4000 år tidigare (Ericson & Tyrberg 2004).

Det första någorlunda daterade året är 1330 då den sägs vara känd från Sverige (Bernström 1956-76). Arten nämns i många texter, inte minst i jaktrelaterade sådana, under 1800-talet och kort kan förekomsten under århundradet beskrivas som det gjordes 1898 ”I Sverige finnes han öfver nästan hela landet. I nordöstra Skåne häckar han och besöker öfriga delar af landskapet om vintern” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898). Men hat och förföljelse firade triumfer och 1935 skrevs följande: ”För 30, ja även 20 år sedan var berguven icke särskilt ovanlig i västra Sverige. Man kände till 20-22 boplatser i ett område. På samma trakt har under senaste åren, såvitt vi veta, endast ett säkert häckställe funnits” (Jägerskiöld 1935).

En inventering 1943-1948 resulterade i 291 säkra och ytterligare 78 sannolikt häckande par – se tabell 1 (Curry Lindahl 1950).

Tabell 1: Säkra och sannolikt häckande par 1943-1948.

Skåne 0-0

Blekinge 0-0

Halland 0-1

Småland 14-2

Öland 0-0

Gotland 0-0

Bohuslän 3-7

Dalsland 0-0

Västergötland 1-0

Östergötland 21-2

Summa Götaland 39-12

Närke 0-0

Södermanland 3-1

Värmland 1-1

Västmanland 0-0

Uppland 2-1

Dalarna 49-5

Summa Svealand 55-8

Gästrikland 1-0

Hälsingland 16-1

Härjedalen 4-0

Medelpad 0-1

Jämtland 26-5

Ångermanland 5-5

Lappland 63-19

Västerbotten 19-10

Norrbotten 63-17

Summa Norrland 197-58

SUMMA SVERIGE 291-78

1949: Häckar mycket sällsynt i klippterräng och rasbranter i Hl, Sm, Vg, Ög, Nrk, Srm, Upl; sällsynt från Dlr, Gstr till norra Lpl. Har häckat i Skåne, Gbg, Boh, Dsl och Vstm. Har minskat starkt särskilt på senare årtionden, åtminstone delvis på grund av förföljelse (SOF 1949).
1962: I större delen av sitt utbredningsområde har berguven gått tillbaka i antal under 1900-talet, i de flesta fall som ett resultat av mänsklig förföljelse. I Sverige har denna minskning varit mycket påtaglig. Numera är den utrotad inom stora delar av landet och mycket sällsynt i andra. En inventering åren 1943-1948 visade att det fanns föga mer än 350 par, och trots att arten totalfridlystes 1950 har antalet troligen minskat ytterligare sedan dess. På senare tid har emellertid allt fler försök gjorts att återinplantera berguven inom områden där den tidigare utrotats. De starkaste bestånden finns nu i Småland och Östergötland, vidare i Dalarna, Härjedalen, Jämtland och Hälsingland, Västerbotten, Norrbotten och mellersta Lappland (Rudebeck 1962).
1965: Den kraftiga nedgången av berguvsstammen i Sverige (från 455 besatta boplatser på 1940-talet till 175 år 1965 – se Olsson 1967) orsakades främst av miljögifter, miljöförändring genom markexploatering, ökat friluftsliv och ökad dödlighet p.g.a. kraftledningar och trafikolyckor. Därför startades i mitten av 1960-talet på privat initiativ ett uppfödningsprojekt i sydvästra Sverige med syfte att stärka uvstammen genom utsläpp av buruppfödda uvungar (Hägerroth 1986).
1970: Har minskat starkt … Torde dessutom vara hårt drabbad av det ökade användandet av jordbruksgifter. Totalbeståndet nu ej överstigande 250 par (SOF 1970).
1975: Inventering gav 171 besatta boplatser i Sverige (Olsson 1976)
1976. Projekt Berguv Nord startar (Johnsson 1978).
1998-1999: Riksinventering påvisade 613 revir och ökningen ansågs bero på utplantering av uvar samt att miljögiftsbelastningen minskat (Olsson & Philipsson 2000).
2008: Population i Sverige 470 par. I Skåne 16-18 par (Ottosson m.fl. 2012). Uppgiften baseras på en riksinventering 2008-2009 (ej publicerad) som påvisade 474 revir. En förklaring till det minskade antalet revir var att utsättningarna av uppfödda uvar hade minskat och på många platser helt upphört (Birkö m.fl. 2021).
2016: Berguv visar signifikant minskning så här långt under 2010-talet (Green m.fl. 2016).
2019-2020: En riksinventering resulterade i 458 besatta revir och fördelningen var 69 i Norrland, 127 i Svealand och 262 i Götaland. Inventeringen är översiktligt presenterad i Vår Fågelvärld (Birkö m.fl. 2021) och en mycket omfattande redovisning finns på nätet.

Figur 1: Antalet besatta revir i Götaland, Svealand och Norrland under sex inventeringar. Källor är Olsson & Philpsson 2000 samt för 2019-20 Birkö m.fl. 2021.

Förekomst i Skåne

Det finns ”hur mycket som helst” skrivet om berguven i Skåne. Jag koncentrerar mig därför på råfakta om förekomster. En utmärkt beskrivning av artens tidiga historia, skriven av Jan Danielson, finns i Skånes fåglar, del 2 (Ekberg & Nilsson 1994).

1840: Den sista i Loshults socken sköts före mitten av 1800-talet (Curry-Lindahl 1950).
1849: Ses här och där i nordöstra Skåne, ej noterad som häckfågel (Wallengren 1849).
1858: Förekommer mindre sällsynt nästan överallt från Skåne ända upp i polar-länderna. Från Skåne nämns ”Wånga, Håkanryd och Kjuge” som häckplatser i nordöstra Skåne (Nilsson 1858).
1870: Fanns förmodligen kvar i Glimåkra och Örkeneds socknar (Curry-Lindahl 1950).
1870: Kärsebränna bjer, Osby s:n. Förekom till början av 1870-talet (Curry-Lindahl 1950).
1870: Häckade för ett 50-tal år sedan (noterat 1922) i Rättelöfs klint, Stoby sn. (Linder 1922).
1871: Häckning på Hallandsåsen – ägg tagna enligt Rosenius (1939).
1887: ”Uppträder varje vinter, men sparsamt”. Avser sydvästra Skåne, kanske främst Skabersjö-Börringe (Thott 1892).
189x: I slutet av 1890-talet togs dunungar i Skäralid (Linder 1922).
1900: Riseberga s:n. Häckade förmodligen ännu vid sekelskiftet. Den sista berguven sköts där något av åren mellan 1905 och 1910 (Curry-Lindahl 1950).
1920: En uppgift om häckande berguv på Rättelövs klint under 1920-talet. Lokalen ligger en halvmil norr om Hässleholm och 2-3 km öster om Vankiva. Uppgiften är lämnad av Åke Lönn och emanerar ursprungligen från Stig Linder.
1930: Häckning omkring detta år på Ryssberget (Gärdenfors m.fl. 1990). Källa?
1934 Häckning vid Ottarpsberg, söder Hästveda (Gärdenfors m.fl. 1990).
1938: Sista kända häckningen i Skåne: 3 ungar Ottarpsberg, syd Hästveda (Hanström 1943).
1945: Enligt muntlig uppgift plockades berguvsägg av äggsamlare i Ottarpsberg 1945 (Ekberg & Nilsson).

Under nyare tid i Skåne

Två ex som hittades döda i slutet av 1970-talet var de första i Skåne på många år. Den första hittades vid Häckeberga 19 februari 1977 och sades vara ”troligen förrymd”. Den andra, som dog via ett tåg mellan Skälderviken och Vejbystrand 21 november 1979, var ringmärkt som bounge av projekt Berguv sydväst och frisläppt i norra Halland (Fåglar i Skåne 1979).

Projekt Berguv Skåne startades 25 januari 1982 (Danielson 1983; Tham 1989). En vild individ sågs dessutom på flera lokaler i nordöstra Skåne och i skrift utropades ”Berguven är tillbaka i Skåne!”. (Fåglar i Skåne 1982).

Under den första atlasinventeringen i Skåne 1974-1984 påträffades inga säkra par (Andell & Nilsson 1987c). Den första häckningen i modern tid dröjde till 1989 och det hela utspelade sig i Hässleholmstrakten. Häckningen producerade två ungar. (Nilsson 1989; Tham 1989). Då hade berguvsprojektet satt ut totalt 39 ungar i Skåne varav de första 1983 (Nilsson 1989). Häckningen var också den första sedan 1938.

En inventering 1996 påvisade förekomst på 17 platser och häckning i fem revir (Lindblad 1996) och för 1999 anges sex frihäckande par i Skåne (Fåglar i Skåne 1999).

Berguven var vid denna tid en mycket eftertraktad fågel att betrakta och därför passade det mycket bra när ett par etablerade sig i Hardeberga stenbrott och häckade för första gången 2004 (Nilsson 2004). Lokalen var mycket lämplig för publik och SkOF beslöt därför att offentliggöra platsen och ordnade också en observationsplats. Härifrån har många fått uppleva vilda berguvar under åren som gått.

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 påvisade förekomst i tio rutor och trenden angavs som starkt ökande. Under den första atlasinventeringen 1974-1984 noterades inte arten (Bengtsson & Green 2013).

Utvecklingen under 2000-talet beskrivs enklast via tabell 2.

Tabell 2: Frihäckande par 2000-2021, antal ungar samt utplacerade uppfödda ungar. Källa är personer knutna till arbetet med arten och vissa uppgifter skiljer sig från de i Fåglar i Skåne.

	Häckande	Ungar	Utsatta
2000	5	9	7
2001	3	5	11
2002	5	6	6
2003	7	8	2
2004	5	9	8
2005	10	20	4
2006	11	17	4
2007	9	18	6
2008	11	22	8
2009	10	18	4
2010	11	16	6
2011	13	9	5
2012	11	13	9
2013	5	10	12
2014	8	15	6
2015	6	11	5
2016	11	16	12
2017	8	11	11
2018	10	12	7
2019	12	17	9
2020	11	16	16
2021	9	5

Utvecklingen under 2000-talet var inte så bra som den borde vara och en troligtvis avgörande faktor till att arten inte ökade var elrelaterad dödlighet. SkOF inledde därför ett fruktbart samarbete med några av de skånska elbolagen 2021. Ett löpande arbete med att säkra främst jordade elstolpar inleddes därmed, läs mer här. Det dåliga resultatet 2021 kan också ha berott på dålig gnagartillgång. Året var ett allmänt dåligt uggleår.

Förekomst i Danmark (Stor Hornugle)

Den första uppgiften om berguv i Danmark lär stamma från 1791 (Christensen & Rasmussen 2015) och arten häckade i Danmark under 1800-talet. Beståndet låg på minst 20 par vid mitten av seklet, men redan 1855 var den utrotad från Själland. Efter 1880 fanns arten bara kvar i ett område på Östjylland och 1884 dödades två ungar i det sista boet. Sen var det slut för den gången – arten var utrotad från landet (Frikke & Tofft 1997 & Christensen m.fl. 2022).

Exakt hundra år senare, alltså 1984 återkom arten som häckande med ett par. Detta möjliggjordes av ett uppfödningsprojekt i Tyskland varifrån fåglar invandrade till Danmark. Beståndet ökade sakta men säkert och uppgick till 100-130 par omkring 2020 – samtliga på Jylland (Christensen m.fl. 2022).

Rödlistning i Sverige

Rödlistad 2005: Missgynnad (NT)
Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
Rödlistad 2015: Sårbar (VU)
Rödlistad 2020: Sårbar (VU)

Rödlistning i Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades berguven som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 45 900 vuxna fåglar.

Jakt, skydd och attityder

Berguven tillhörde förr och tyvärr långt fram i tiden en av de mest hatade fåglarna i Sverige. Några citat som visar på detta och på total avsaknad av empati och förståelse visas nedan. Några innehåller rena falsarier och nonsens. Men först lite om jakttider och senare skydd. SJNT = Svenska Jägarförbundets nya Tidskrift.

1741: Hänfördes till gruppen skadedjur och som ”De skadligaste roffåglarna” enligt förordning detta år. Renderade 6 öre silvermynt i belöning (Eklundh 1930).
1808: Räknas som Rov- och skadedjur i 1808 års jaktstadga och enligt §1 ”anställes jakt antingen at utrota Rof- och Skade-Djur, eller at anskaffa nyttigt Willebråd” (SJFT 66:227).
1864: Ny jaktstadga; berguv räknades som skadligt rovdjur och fick fällas av envar (SJFT 2:206-213).
1869: Belöning via statsmedel för dödande av rovfåglar upphör (SJFT 7:45).
1906: Skottpengar i tolv län. Sedan länge förklarad skadlig och fredlös (SJFT 1909:215-224).
1913: Räknas som skadligt djur enligt jaktlagen från 8 november 1912 (SJFT 51:2-9).
1914: Skottpengar betalas med 5 kronor i Kronoberg, 4 kronor i Älvsborgs län, 3 kronor i Uppsala och Värmland, 2 kronor i Kalmar norra och Västmanland, 1,50 i Gävleborg samt en krona i Jönköping, Södermanland och Örebro (SJFT 53:252).
1928: Fridlyst hela året å kronans mark enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927. I övrigt lovlig året om (SJFT 65:bilaga).
1938: Helårsfredad å Kronans mark i hela landet enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 samt i E, F, G, H, I, K, L, M, N, O, P och R län (Jakttabeller). I övrigt fredad 1 mars-31 augusti (SJFT 76:218).
1950: Totalfredad i hela riket. Tidigare hade den varit totalfredad i 14 län och i övriga delar av landet fridlyst på kronans marker, samt under tiden 1/3-31/8 (Svensk Jakt 88:162) (Sveriges Natur nr 2:1953, sid 50). Det dröjde alltså till 1950 innan berguven blev fridlyst i Sverige.

Så till diverse inställningar förr i tiden – och en från Rosenberg.

17??: ”Han äter upp kreatur med kött och ben” (Linné i Rudbeck 1971).
1858: Uven är en bland de allra skadligaste rovfåglar för vildbanan. En förståndig jägare, som vill draga riktig nytta av sitt jaktrevir, bör därför söka hindra uven att där bosätta sig: Fångst: I trakten av boet kan han fångas med slagjärn, då man nyttjar kött till bete, helst av sådana djur, som han själv tagit och fört till boet (Nilsson 1858).
1894: Ytterst skadlig för vildbanan. Hans läte är hemskt … på avstånd liknar det en människas nödrop och efterföljes ibland av ett otäckt tjut (Carlsson 1894) .
1903: ”Af rovdjuren är säkerligen ufven den som i mellersta Sveriges skogstrakter är mest att frukta, och man bör aldrig försumma att kring anderiet uppsätta stolpsaxar, afsedda för denne nattlige röfvare, som kan finnas på trakten utan att man har aning därom” (SJFT 41:135).
1911: En jättestor berguf kastade sig en dag i slutet af sistlidne oktober öfver en 16-årig gosse å Tjufholmen, tydligen i afsikt att röfva honom med sig. Gossen störtade till marken och förlorade i fallet sansen samt skulle sannolikt ha fallit offer för den blodtörstige röfvaren, om han ej haft ett par kamrater i sällskap, som bistått honom. En af dem ryckte till sig en plankstump och dunkade därmed ufven i skallen, så att äfven han förlorade sansen. Sedan var det en lätt sak för pojkarna att fånga den djärfve luftpassageraren, som vid uppvaknandet befann sig instängd i en bur och sedan lär ha sålts till Härnösand (Sundsvalls tidning refererad i SJFT 49:393).
1926: Berguven är utan tvivel i vissa trakter mycket skadlig för det vilda, särskilt gärna tar han hare. Men det berättas också om flera boplatser där inga lämningar av jaktbart vilt påträffats (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
1945: ”Köp aldrig levande uvungar. Jaga med stoppad eller konstgjord uv, det går lika bra, är tekniskt enklare och lämnar en trevligare eftersmak när ni blir äldre” (Svensk Jakt 83:146).
1953: Sedan omkring 1900 befinner sig den svenska uvstammen på reträtt undan den påträngande civilisationen och har redan helt försvunnit från stora områden. Man får hoppas, att det ökade intresset och den större förståelsen för vår vilda fauna, som inträtt på senare tid, skall förmå att sätta stopp för vidare förstörelse (Rosenberg 1953).
1955: Annons: Boplats för berguv sökes. Ersättn. f. anvisning. Sv. t. ”Våren 1955”, d.t.k. (Svensk Jakt 93:72).
1955: Trots totalfredningen 1950 fanns möjligheten att döda berguv ”som inkommer i gård eller trädgård” kvar. SOF motsatte sig detta (Vår Fågelvärld 14:194).

Maxålder

Den äldsta kända svenska berguven blev 27 år och fyra månader. För Europa gäller en tysk uv som blev 33 år. Den utplanterades 1983 och dog i taggtråd 2016 (se RCs hemsida).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Andell, P. & Nilsson, L. 1987c. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 4. Anser 26:161-178.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. 2011. Uv blev falk som blev uv. A 50:3:49. Ny häcklokal.
Bengtsson, K. 2013. En annan uv. A 52:3:9. 13-åring olyckades i Skåne.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Berguv Sydväst. 1983. Projekt Berguv Sydväst under 1982. VF 42:189-190.
Bernström, J. 1956-76. Ett flertal artiklar om fåglar i Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid, Bd 1-20. Malmö.
Birkö, T. m.fl. 2021. Berguven minskar i norr men ökar i söder. VF 2021:1:18-25.
Broo, B. m.fl. 1973. Projekt Berguv Sydväst. VF 32:290-292.
Broo, B. & Lindberg, P. 1973. Försök med äggkläckning och uppfödning av berguv. FoF 68:25-40.
Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
C.A.H. 1899. Hemtamde djur. SJFT 37:213-217.
Christensen, J.S. & Rasmussen, P.A.F. 2015. Revideret status for sjældne fugle i Danmark før 1965. DOF 2015:109, nr 2.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Curry-Lindahl, K. 1950. Berguvens förekomst i Sverige jämte något om dess biologi. VF 9:113-165.
Danielson, J. 1983. Berguven kommer tillbaka till Skåne! A 22:145-148.
Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
Eklundh, A. 1930. Svensk jakt – en överblick. Stockholm. Bok.
Ellström, K. 1955. Vid berguvens boplats. SJ 93:170-172. Studie vid bo.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
v Essen, K. 1943. Småländska berguvar (om jakt med, om framruvning av kycklingar (!) och allmänt om forna förekomster). SJ 81:457-466.
Fabritius, E. 1946. Hur avfärdar berguven sina antagonister? (om dekapituering). SJ 84:257-260.
Frikke, J. & Tofft, J. 1997. Den Store Hornugles geninvandring til Danmark med særligt henblik på Sønderjylland. DOFT 91:63-68.
Green, M., Haas, F. & Lindström, Å. 2016. Övervakning av fåglarnas pop.utveckling. Årsrapport. 2016.
Gärdenfors, U., Cherrug, S., Lindén, A., Pettersson, B. & Ståhl, K. 1990. Förteckning över Skånes fåglar. Anser, Supplement 25, Lund 1990.
Hanström, B. 1943. Pärlugglan och berguven i Skåne. FoF 38:242-247.
Hedenström, L. 1965. Berguv. Natur och Kultur, Stockholm. Bok, 87 sidor.
Henricson, E. 2013. Släpp uvarna loss – det är vår! A 52:3:6-8. Släpp av uppfödda.
Holmqvist, N. m.fl. 2010. Långtflygande berguv funnen i Skåne. A 49:159-162. Född i Sörmland,
Hägerroth, S. 1986. Projekt Berguv Sydväst. Fauna och flora 81:163-164.
Iserstål, W. 1964. Iakttagelser över berguvens häckning i sydöstra Sverige 1957-1963. VF 23:418-420.
Jacobsson, G. & Lundberg, S. 1974. Ytterligare berguvspar med fyra ungar. VF 33:300-301.
Johnsson, T. 1978. Projekt Berguv Nord. VF 37:145-147.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Jägerskiöld, L.A. 1935. Skola våra rovfåglar utrotas? Sveriges Natur årsbok 1935:48-64.
Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
Laursen, J.T. 1999. Fødevalg hos Stor Hornugle i Danmark. DOFT 93:141-144.
Lindblad, T. 1996. Berguven i Skåne 1990-95. A 35:281.
Linder, S. 1922. Bidrag till norra Skånes lokalfauna, särskilt med hänsyn till V. och Ö. Göinge samt N. och S. Åsbo härader. FoF 17:252-261.
Lundborg, C.W. 1877. Uffångst. SJFT 15-16. Hemska berättelser.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Nielsen, J.S. m.fl. 2015. Video som metode til undersøgelser af fødevalg og fødebiologi hos Stor Hornugle. DOFT 109:161-166.
Nilsson, L. 1989. Berguven häckar åter i Skåne! A 28:269-270.
Nilsson, L GR. 2004. Berguv häckade i Lunds kommun 2004. A 43:249-251.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Odsjö, T. & Olsson, V. 1975. Kvicksilverhalter i en population av berguv i sydöstra Sverige efter 1966 års alkylkvicksilverförbud. VF 34:117-124.
Olsson, V. 1967. Berguvsinventeringen 1965. Sveriges Natur, Årsbok 1967:78-88.
Olsson, V. 1976. Berguven i Sverige 1974-1975. VF 35:291-297.
Olsson, V. 1986. Berguvens situation i Sverige 1984-85. VF 45:117-125.
Olsson, V. 1988. Berguv. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:215-220.
Olsson, V. 1997. Breeding success, dispersal, and long-term changes in a population of Eagle Owls Bubo bubo in southeastern Sweden 1952-1996. OS 7:49-60.
Olsson, V. & Philipsson, C. 2000. Berguven i Sverige – resultat av inventeringen 1998-1999. VF 59:1:12-17. Bra historik och många uppgifter om äggsamling, projekt mm.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Red. 1871. Bergufven. SJFT 9:59-63.
Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Svensk Natur, Stockholm.
Rosenius, P. 1939. Sveriges fåglar och fågelbon. Del 3. Lund.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
Ryttman, H. 2021. Voljäruppfödda uvar har högre dödlighet än vilduppfödda. VF 2021:4:56.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
Tham, E. 1989. Projekt Berguv Skåne. Skånes Natur årsbok 1989:113-118.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i maj 2022