Bivråk

Bivråken häckar i större delen av Europa och i näraliggande delar av Asien. Efter övervintring i Afrika kommer den normalt tillbaka till Skåne under maj månad, sällan sent i april. Höstflyttningen är tämligen koncentrerad och börjar för Falsterbos del med att de äldre lämnar oss från mitten av augusti och med en topp i slutet av månaden. Ungfåglarna börjar sträcka ungefär när de gamla toppar och har sin topp i mitten av september (Søgård & Østerby 1989). Källan är förvisso gammal men jag tror att förhållandet är detsamma idag. I figur 3 visas sträcksiffror för åren 1973-2020 och i tabell 1 visas topp- resp. bottenår under samma tidsperiod.

 

Förekomst i Sverige

Förhistoria: Det finns benfynd från Öland och Gotland från Subboreal tid, cirka 3000 före 0, men det utesluts inte att arten kan ha häckat hos oss redan under Boreal tid, cirka 7000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Det första någorlunda daterade fyndet är från perioden 1694-1710 då arten sägs ha varit känd i Sverige (Lönnberg 1932 (8)).

 

Det finns mig veterligen inga äldre beståndsuppskattningar utan bara allmänna uppgifter om förekomster. Från 1962 hämtar vi följande besked: ”I Sverige finns bivråken över praktiskt taget hela landet och är ofta allmännare än vad man tror” (Rudebeck 1962).

 

Den svenska populationen uppskattades 2008 till 6 600 par (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 6 600 par 2018. Trenden angavs som stabil under ett 20-årsperspektiv och okänd ur ett 10-års (Wirdheim & Green 2022).

 

Förekomst i Skåne

För Skånes del nämns arten först av Nilsson (1858) och han nämner boplatser från Hörröd och Oppmanna. Carlsson (1894) lägger till Trolle Ljungby.

 

Under den första atlasinventeringen i Skåne 1974-1984 noterades bivråkar i 205 av 506 rutor, se figur 1.

Resultatet för den andra atlasinventeringen 2003-2009 blev likartad, nämligen 211 av 517 rutor, se figur 2. Trenden bedömdes som stabil och populationen uppskattades till 320-440 par (Bengtsson & Green 2013).

 

Figur 1. Bivråkens utbredning i Skåne enligt den första atlasinventeringen 1974-1984.

 

 

Figur 2. Bivråkens utbredning i Skåne enligt den andra atlasinventeringen 2003-2009.

 

Figur 3. Antal sträckande bivråkar i Falsterbo 1973-2020 enligt Falsterbo Fågelstation.

 

 

Tabell 1. Min- och maxår för sträckande bivråk i Falsterbo 1973-2020

 

Under 3000 ex	Över 7000 ex
	1973
	1974
1978
1981
	1982
1983
	1988
	1989
1991
	1992
2001
	2004
2007
2010
	2011
2015

 

 

Fenologi Skåne – tidigast/senast

Vår:     29 april 2019 – Klingavälsåns utlopp.

Höst:    4 november 1986 – Falsterbo

Det finns ett ännu senare höstfynd från Tryde, Tomelilla 22 november 2005. Men här vet jag att det rörde sig om en vingskadad individ som senare dog/avlivades i vård.

 

Förekomst i Danmark (Hvepsevåge)

Bivråken häckar i Danmark. Beståndet uppskattades till 650 par 2008 och trenden föreföll vara stabil (Dof.dk 2015). Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för bivråkens del en stabil population ur långtidperspektivet 1981-2020 och en okänd trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Rödlista i Sverige

• Rödlistad 2005: Starkt hotad (EN)
• Rödlistad 2010: Sårbar (VU)
• Rödlistad 2015: Nära hotad (NT)
• Rödlistad 2020: Nära hotad (NT)

 

Rödlista i Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades bivråken som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 289 000 vuxna fåglar.

 

 

Jakt, skydd och attityder

Bivråken var helt fredlös fram till 1928 då den liksom många andra arter fredades under perioden

1 mars-31 augusti (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Detta förhållande pågick till 1957 då arten fridlystes (Vår Fågelvärld 17:72).

Bivråkens eventuella skadlighet diskuterades då och då i jägartidskrifterna och i en text från 1909 ansågs bivråken vara ”ännu mindre skadlig än ormvråken” och då ska tilläggas att den senare inte ansågs vara ”afgjort skadlig” (Hollgren 1909).

 

Maxålder

Den äldsta svenska blev 27 år och elva månader. Europas äldsta ringmärktes i Tyskland och blev 29 år (se RCs hemsida)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Amcoff, M. m.fl. 1994. Bivråkens boplatsval. OS 4:145-158.
• Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• B-m, A. 1904. Roffåglarnas nytta och skada. SJFT 42:274-277.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Delin, H. 2014. Den stora bivråksdagen. VF 73:4:34-37. Falsterbo 4 september 1971.
• DOFT. 1992.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Frich, A. & Nordbjærg, L. 1992. Sjældne fugle i Danmark og Grønland i 1990. DOFT 86:112.
• Hake, M. m.fl. 1999. En doldis på spåren. VF 58:5:6-11. Satellitsändare.
• Hollgren, C.A. 1909. Om åtskilliga däggdjurs och fågelslags större eller mindre skadlighet. SJFT 47:243-258.
• Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173. 
• Lönnberg, E. 1932. Linnés anteckningar efter Olof Rudbeck d y föreläsningar om svenska fåglar. SLÅ 15:41-74.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, L. 2002. Mer om saltade vråkar. A 41:50-52.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Nilsson, S.G. 1981. De svenska rovfågelbeståndens storlek. VF 40:249-262.
• Ohlsson, A. 2015. Med smak för de stingsliga. A 54:2:3-6. Betraktelse.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rasmussen, L.U. & Storgård, K. 1989. Ynglende rovfugle i Sydøstjylland 1973-1987. DOFT 83:23-34.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• Rådberg, E. 1933. Iakttagelser rörande bivråkens häckning. FoF 28:275-279.
• Rådberg, E. 1936. Bidrag till kännedomen om bivråkens häckningsförhållanden. FoF 31:206-209.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Stolpe, H. 1895. Ett etnografiskt bidrag till foglarnas flyttningshistoria. Bivråken. FoF 33:42-54.
• Svensson, L. 1981. Om bestämning i fält av bivråk – art, ålder och kön – samt jämförelser med ormvråk. VF 40:1-12.
• Søgård, S. & Østerby, G. 1989. Höststräcket av bivråk vid Falsterbo 1977-86. VF 48:191-201.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Tjernberg, M. 1989. Dvärgörnsliknande ettårig bivråk. VF 48:139-141.
• Tjernberg, M. & Ryttman, H. 1994. Bivråkens överlevnad och beståndsutveckling i Sverige. OS 4:133-139.
• Ulfstrand, S. 1958. De årliga fluktuationerna i bivråkens sträck över Falsterbo. VF 17:118-144.
• Ulfstrand, S. 2015. Bivråkens tuffa liv – många faror lurar. VF 74:2:24-26. Referat om forskning.
• Ullman, M. 2011. Ständigt dessa orm- och bivråkar. VF 70:3:44-47. Fältbestämning.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. 1993. Bivråken – Getingspecialist i farozonen. VF 52:5:6-11.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i mars 2022