Brunand

För denna art börjar vi med ett citat som ger en bra sammanfattning av artens utbredning och historia i Sverige: ”Brunanden är ursprungligen en stäppart med ursprung i östra Europa och Centralasien. Kring mitten av 1800-talet skedde en snabb expansion mot nordväst varvid arten etablerade sig i Finland, Sverige, Danmark, och Holland. Expansionen har fortsatt i flera stora vågor och vid slutet av 1990-talet fanns häckande bestånd i så gott som samtliga europeiska länder. Brunanden har under 1990-2000 uppvisat minskande bestånd i Norge, Danmark, Tyskland, Polen, Litauen och Ryssland, men ökande i Finland.

 

Den första häckningen i Sverige ägde rum på Gotland 1849. Av allt att döma var arten som talrikast i Sverige under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet. Därefter har den kontinuerligt minskat i södra Sverige (Tjernberg, & Svensson 2007).

 

Förekomst i Skåne och Sverige

Förhistoria: Det finns ett säkert och ett osäkert benfynd från Uppland resp. Öland från åren 1000-1300, men dessa kan stamma från tillfälliga gäster. Den gängse uppfattningen är att arten invandrade under 1800-talet och att Gotland och Öland kan ha besatts något tidigare (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Brunanden är känd från Sverige sedan 1761 (Linné 1761). Mer om denna upptäckt vet jag inte. I bokverket Våra Fåglar i Norden (Holmström 1946) sägs att det första svenska exemplaret sköts på Lilla Värtan i Stockholm 1841. Men uppgiften om att denna brunand skulle vara den första i Sverige måste betvivlas.

 

I Tidskrift för jägare och naturforskare 1833 finns en text med rubrik ”Försök till systematisk uppställning af Skandinaviens jagt”. Här räknas alla jaktbara arter upp under diverse underrubriker. I kategorin ”Sträckfågelskytte” finner vi bl.a. Brunnacken (Anas ferina). Den är markerad med asterisk vilken betyder ”äro sådana, som i samlingar ega ett högt värde och af hvilka Jägareförbundet och Riksmuseum med tacksamhet emottaga så många exemplar, som nitiske förbundsmedlemmar behaga förära”. Brunanden var alltså känd av skribenten (ej namngiven) vid denna tid. Men hur ovanlig den var framgår inte. Nämnas kan att arter som rödhalsad gås, strömand, slagfalk, småtrapp och lunnefågel ingår i den artrika uppställningen.

 

Den äldsta uppgiften om häckande brunänder i Sverige dateras till 1849 ”Häckar på Gotland, där hon med nyss utkläckta ungar träffades i Marteby myr 1849 av Wallengren” (Nilsson 1858). En uppgift från slutet av 1800-talet berättar att brunanden ”häckar endast på Gotland (sällsynt i Martebo myr), på Öland samt numera allmänt i Tåkern (där hon nu är allmännare än gräsanden)” (Carlsson 1894).

 

För Skånes del stammar den äldsta omnämningen från 1843 då arten ska ha noterats i februari i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). Nästa uppgift är från 1852 då arten sköts i Trelleborg 6 och 23 december (Carlsson 1894). Sven Nilsson nämner skjutna exemplar från Nöbbelöv (Lund?), Rydsgård och Årup (Nilsson 1858). Vidare nämner Carlsson brunänder från Torup maj 1861, Fiskeby 18 april 1864, Ystad 10 februari 1865 och 13 oktober 1882. I en gedigen beskrivning av fågellivet i sydvästra Skåne utgiven 1892 saknas arten. Författaren var Tage Thott på Skabersjö gods och eftersom jakt var ett centralt ämne vid tiden bör artens utevaro betyda att den saknades eller var ovanlig i denna del av Skåne under slutet av 1800-talet (Thott 1892).

 

I en text i Svenska Jägarförbundets tidskrift 1872 berättas att arten förekommer rätt talrikt i Danmark under stränga vintrar och att ”hon blef vintern 1847 i hundratal skjuten och fångad derstädes”. I texten nämns häckningar på Öland och Gotland och slutligen även en i Laxfjärden norr om Norrköping. Här sköt studenten Hr Alg. Hagberg en hona jämte tre av hennes fem ungar i augusti 1870. Även under 1869 ska en ”dylik” fågel ha skjutits på samma ställe. Författaren besökte sjön i juni 1871 och såg en handfull upp till ett uppskattat dussin par i sjön. Givetvis sköts en av fåglarna, en hanne.

 

I Nordens fåglar (Kolthoff & Jägerskiöld 1898) beskrivs förekomster i Mellansverige men inget nämns om Skåne. Bland annat skrivs ”förr var hon riktigt sällsynt men på sista tiden spridit sig och finnes nu talrikt flerstädes”. Bl.a. nämns större förekomster i Hjälstaviken och Tåkern.

 

Om vi hoppar fram till 1901 och en annan text i Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift finner vi att arten måste ha ökat markant i Sverige. Från Tåkern nämns att 4 á 500 brunänder, mest hannar, sköts årligen i slutet av 1800-talet. Det skedde huvudsakligen under ändernas ”lektid” i maj månad. Denna jakt under häckningstid förbjöds 1897 vilket författaren lovordade. Men jaktstarten var ändå allt för tidig och flertalet änder blev åter lovliga från olika datum i juli beroende på landskap. En likartad uppgift från 1903 berättar att ”har, sedan den blifvit fridlyst på våren, förökat sig oerhört i Tåkern. Den har stor förmåga att tillpassa sig efter de lefnadsförhållanden, hvari den kommer, och kan med lätthet göras tam (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 41:213). Vårfredningen som omtalas kom alltså 1897 och gällde under perioden 16 mar-10 jul vid färskvatten (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 35:164).

 

Brunanden hade förmodligen sitt största svenska bestånd under andra halvan av 1950-talet och början av 1960-talet. Det finns inga beståndsuppskattningar från denna period men i mitten av 1970-talet uppskattades det svenska beståndet till cirka 5 000 par. Vid denna tidpunkt sades också att arten hade ökat kraftigt sedan invandringen på 1800-talet. En stark tillbakagång rapporterades under 1980-talet och för början av 1990-talet uppskattades beståndet till 1 000-2 000 par och en fortsatt minskning misstänktes (SOF 1978 & 2002). År 2008 uppskattades den svenska populationen till 1100 par 2008 varav 70-130 i Skåne (Ottosson m.fl. 2012). Därefter har det gått ännu sämre och Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 350 par 2020. Trenden angavs som minskande under såväl ett 20-årsperspektiv som ett 10-års (Wirdheim & Green 2022).

 

Nationellt är Tåkern den främsta lokalen för arten. Här räknades hela 31 000 rastande individer i september 2014 och från augusti 2020 finns en rapport om 15 430 brunänder. Övriga lokaler med minst ettusen individer under 2000-talet är Hornborgasjön med 10 500 ex i oktober 2006, Senaste höga uppgiften därifrån lyder på 6 223 ex i augusti 2016. Därefter har vi Ronehamn på Gotland med 1 220 ex i jan 2019 och Listerby i Blekinge med 1 050 ex i januari 2007. Fler lokaler med minst 1000 brunänder i övriga Sverige under 2000-talet finns alltså inte (Artportalen).

 

Fram till våra dagar har brunanden observerats i samtliga landskap och efter vad jag hittat häckat i alla utom Bohuslän och Härjedalen (SOF 1990 & 2002 samt Artportalen och för Dalsland Curry-Lindahl 1959).

 

Skåne

Den första uppgiften om skånska häckningar finns i Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1902, sidan 346. Här berättar P. Tufvesson (1902) ”att hon häckar i torfmossar vid Trolle Ljungby”. Flygfärdiga ungänder ska ha skjutits redan 1901. Några bon och små ungar kan Tufvesson dock inte bjuda på.

 

Under 1900-talets första decennier nämns häckningar från Föne- och Krankesjön på 20-talet, vidare från Djurslövs mosse (Kolböra mosse), Trolle-Ljungby, Araslövssjön samt troliga häckningar vid Bara och i Oppmannasjön (Holmström 1946).

 

I Gustaf Rudebecks bok, Dagbok 1938, nämns från 1 maj nämnda år att brunanden var mycket allmän i Krankesjön och Fönesjön. Från 24 maj preciseras antalet mer och Gustaf skriver: ”Mycket vanlig i sjön (Krankesjön), mest hannar, över 100 sådana iakttagna, men även småflockar av hannar och honor”. Från 27 juli nämns kortfattat ”brunanden var allmän i Krankesjön” (Rudebeck 1993).

 

Inventeringar i Hammarsjön 1956-1967 visade på en successiv svag ökning av stammen. Antalet par varierade mellan 19-41 och toppåren anges till 1960-, 63 och 65 (Bengtson 1967).

Övriga uppgifter om häckande bestånd i Skåne som jag hittat är följande:

• Finjasjön 1970-1976: 1-2 häckande par, ej årsviss (Nilsson 1977).
• Torsjön (Skurup) 1972-79: 1-5 häckande par (Karlsson & Lindskog 1982).
• Araslövssjön 1973-2000: Tre par 1973, två par 1977, ett par 1982 och noll par 2000. ”Häckade med några par under 1970-talet, men är nu borta. Även på andra håll har arten minskat” (Cronert 2001).
• Lomma dammar 1975: Tre häckande par hittades (Andell 1976).
• Björkesåkrasjön 1983-84: Ett häckande par noterades (Nilsson & Persson 1987).
• Förekomsten i Skåne var vid denna tid koncentrerad till nordost och sydväst (Andell & Nilsson 1987).
• I Skånes Fåglar idag och i gången tid, del 1, 1994, uppskattades antalet häckande par i Skåne till mellan 100 och 150 par, troligen närmare det högre talet.
• Den andra atlasinventeringen i Skåne 2003-2009 visade på en markant minskning sedan den första inventeringen 1974-84. Antalet rutor med säkerställd häckning minskade från 24 till 14 och antalet häckande par uppskattades till 100 (Bengtsson & Green 2013). Denna uppgift stammar från Fåglarna i Sverige – antal och förekomst från 2008 (Ottosson m.fl.) och var förmodligen för hög, åtminstone när atlasboken gavs ut 2013.

 

Förekomster under 2000-talet

Trots en uppenbart kraftig minskning kan fortfarande höga antal ses i såväl Skåne som övriga Sverige, men då handlar det om rastande eller övervintrande fåglar. Under senare år är 1420 individer räknade i Krankesjön i februari 2018 den högsta noteringen i Skåne (Artportalen).

 

Ellestadssjön var åtminstone tidigare en populär sjö för brunanden och det finns en uppgift från 24 november 1989 om hela 3 800 exemplar (Fåglar i Skåne 1989). Hur läget är idag är okänt och den senaste uppgiften från denna sjö är från september 2004 och lyder på 1 500 ex. (Artportalen). Andra sjöar med uppgifter om 500-1000 ex är Finjasjön i oktober 2015, Näsbyholmssjön i november 2018 och Vombsjön i november 2020 (Artportalen).

 

Senast kända skånska häckningar enligt Artportalen

• 2014: Sockerbruksdammarna, Örtofta
• 2014: Oljedammen, Malmö
• 2013: Pildammsparken, Malmö
• 2010: Krankesjön
• 2009: Röetved, Ö Göinge
• 2008: Bysjön, Vomb
• 2007: Fulltofta, Hörby
• 2007: Sydkraftsdammen, Malmö
• 2007: Sege vid Spillepeng, Malmö
• 2006: Flaningen, Trelleborg
• 2006: Näsbyholmssjön, Skurup
• 2005: Lunds reningsdammar
• 2005: Yttre Ringvägen vid Nordanå
• 2005: Östra dammen, Bulltofta, Malmö
• 2004: Magle våtmark, Hässleholm
• 2004: Gråen, Landskrona
• 2003: Torsjön, Skurup

Förekomster i Malmö

Den första uppgiften jag hittar om brunänder i Malmö är från 1902 och lyder som följer. ”Fyra brunandsungar skickades till Paul Rosenius och Malmös ”Zool. Folkpark”. En fortlevde i fågeldammen” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 41:62-63). Nästa uppgift får vi genom boken Fågelliv i städernas parkdammar och vattendrag av Erhard Bergström, utgiven 1933. I denna berättas bland annat om fåglarna i Malmös parker fram till och med utgivningsåret. Här får vi veta att bl.a. brunanden har fortplantat sig i Malmö stads fågeldammar.

 

Förmodligen var brunanden därefter en ganska allmän häckfågel i såväl Malmös parker som dammar i stadens utkanter, inte minst i hamnområdet, under åtskilliga decennier. Jag minns själv arten som en självklar häckfågel i Malmö hamnområde under 1970-90-talen och en bit in på 2000-talet.

 

Lennarth Blomquist, fågelskötare i Malmös parker under många år, sa så här: Under alla år har en del arter etablerat sig spontant i parkdammarna. Främst gäller det givetvis gräsänderna, men även vigg, brunand, sothöna och rörhöna tillhör de arter som häckat i dammarna under många år och utan mänsklig inblandning. De parkhäckande brunänderna hade alltså spontant ursprung.

 

I samband med SkOFs omfattande inventering av skånska sjöar och dammar under åren 1978-1980 inventerades även Malmös parkdammar. Inventeringarna gjordes huvudsakligen i maj 1978 men stora dammen i Pildammarna inventerades först i maj 1980. Antalet brunänder (individer) angavs till elva i Pildammsparken och fyra i Öresundsdammarna. I den stora Sjölundadammen fanns sex häckande par och från Malmö hamn rapporterades tre par.

 

Under den andra atlasinventeringen var Malmöområdet färdiginventerat 2005 och i slutrapporten till Malmö stad skrev vi: ”Trots relativt likartad utbredningskarta för de båda inventeringarna (Atlas I och Atlas II) tror vi att brunanden har minskat en hel del under senare år. Idag finner vi arten häckande i Malmös parker, i Oljedammen, i Sydkraftsdammen, på Bulltofta rekr.område samt 2005 även i en av dammarna längs Yttre Ringvägen (i Burlövs kommun). Det erhållna antalet häckande par (13) tror vi ligger mycket nära det verkliga antalet”.

 

Därefter finns det blott få uppgifter om häckningar på Artportalen: Sydkraftsdammen vid Borrgatan senast 2007, Pildammsparken senast 2013 (2 par) samt Oljedammen vid Flintrännegatan senast 2014. Men förmodligen fanns det häckande brunänder i Pildammsparken ytterligare några år. I anteckningar hittar jag en förmodad sådan 2017.  Därefter är det tomt bland anteckningar och tyst på Artportalen vad gäller brunandshäckningar i Malmö.

 

Förekomst i Danmark (Taffeland)

En uppgift från 1827 säger att arten sannolikt häckade i södra Danmark vid denna tid (Løppenthin 1967). Under slutet av 1980-talet uppskattades populationen till 500-600 par (Malling Olsen 1992) medan statusen 2011 skattades till 280 par och trenden var negativ (Dof.dk 2015).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för brunandens del en minskning ur långtidperspektivet 1989-2020 och en okänd tendens för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakttider

Brunanden var jaktbar under allmän jakt i Sverige fram till och med jaktåret 2000/2001. Därefter togs den bort och har varit helårsfredad sedan dess. I Danmark kvarstod dock allmän jakt ända fram till 2020 då arten blev totalfredad (Fugle og Natur 2:2020).

 

Nedan följer jakttiderna för olika tidsperioder. SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift.

• 1858: Nytta: Köttet är förträffligt (Nilsson 1858).
• 1897: Fredad 16 mars-24 apr längs Skånes kuster (16 mar-10 jul vid färskvatten) (SJFT 35:164).
• 1913: Fredad 1 jan-15 juli (SJFT 50:338-339).
• 1922: Fredad 16 november- 15 jul (SJFT 60:243).
• 1928: Jakttid i Östersjön; 1-20 apr samt 1 sep-31 dec: Inland 11 aug-15 nov enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJFT 65:bilaga).
• 1938-49: Jakttid kust 1-20 apr samt 1 sep-31 dec. Inland 1 aug-15 nov enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (SJFT 76:218).
• 1950: Vårjakt på sjöfågel på ostkusten, inkl. Skåne, tas bort (Svensk Jakt 88:161).
• 1950-57: Jakttid kust 1 okt-31 dec. Skälderviken 1 nov-31 jan. Inland 1 aug-15 nov (Jakttabeller).
• 1958-62: Jakttid kust 1 sep-31 dec. Skälderviken 1 nov-31 jan. Inland 1 sep-15 nov (Jakttabeller).
• 1963-67: Jakttid kust 16 aug-31 dec. Skälderviken 1 nov-31 jan. (Jakttabeller).
• 1968-71: Jakttid 16 aug-31 dec (Jakttabeller).
• 1972-88: Jakttid 1 sep-31 dec (Jakttabeller).
• 1989-91: Jakttid 21 aug-30 nov (Jakttabeller).
• 1992-00: Jakttid 21 aug-31 dec (Jakttabeller).
• 2001: Helårsfredad (Bengtsson 2007).

 

Rödlistning Sverige

Brunanden rödlistades 2005 och då som nära hotad (NT). Denna klassificering upprepades 2010 men en uppgradering till sårbar (VU) skedde 2015. Ytterligare en uppgradering skedde i och med den senaste 2020 och då till starkt hotad (EN).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades brunanden som sårbar (VU) med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 500 000 vuxna fåglar.

 

Maxålder

Sveriges äldsta blev 15 år och fyra månader. Europas äldsta ringmärktes i Storbritannien och blev 23 år och två månader (se RCs hemsida)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. 1976. Häckfågelfaunan i Lomma dammar 1975. Anser 15:125-130.
• Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
• Bengtson, S.A. 1967. Antal och biotopval hos häckande andfåglar i Hammrsjön under 1956-1967. Meddelande från SkOF 6:61-71.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bergström, E. 1933. Fågelliv i städernas parkdammar och vattendrag. Ebe-bolaget i Hudiksvall.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Cronert, H. 2001. Araslövssjöns häckfåglar under ett kvartssekel. Anser 40: 209-216.
• Curry-Lindahl, K. 1959. Våra fåglar I Norden, andra upplagan. Stockholm.
• Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
• Engholm, W.A. 1901. Brunanden. SJFT 39:129-138.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
• Holmström, C.T. 1946. Våra Fåglar i Norden. Stockholm.
• Jägerskiöld, L A. 1919. Om förändringar i Sveriges fågelvärld under de senaste 75 åren. Sveriges Natur, årsskrift 1919:47-73.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Karlsson, J. & Lindskog, H. 1982. Torsjön – betesmarken som blev fågelsjö. Anser 21:105-110.
• Linné, C v. 1761. Fauna Suecica, andra upplagan, Stockholm.
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
• Nilsson, J.E. 1977. Finjasjöns fågelfauna 1970-1976. Anser 16:123-134.
• Nilsson, L. & Persson, H. 1987. Häckfågelfaunan i Björkesåkrasjön 1983och 1984. Anser 26: 265-270.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Red. 1872. Brunanden. SJFT 10:62-64.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• Rudebeck, G. 1993. Dagbok 1938. Bokförlaget Signum.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
• SOF. 1990. Sveriges fåglar. 2:a upplagan. Stockholm.
• SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e upplagan. Stockholm.
• Söderholm, S. 2003. Könsfördelning hos övervintrande brunand i Erstaviken, Sörmland. OS 13:17-23.
• Söderholm, S. 2005. Populationsutveckling och häckningsframgång för brunand vid Angarnsjöängen, Uppland, 1995-2005. OS 15:220-228.
• Söderholm, S. 2006. Varierar brunand periodiskt? – en analys av inventeringsresultat från Angarnsjöängen, Sverige, 1978-2003 och Engure, Lettland, 1972-1992. OS 16:85-94.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Tjernberg, M. & Svensson, M. (red.) 2007. Artfakta – Rödlistade ryggradsdjur i Sverige. ArtDatabanken, SLU, Uppsala
• Tufvesson. P. 1902. Brunänder vid Trolle-Ljungby i Skåne. SJFT 40:346.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i april 2022