Foto: Mikael Arinder

Brushane

Brushanen häckar i nordliga delar av Europa och Ryssland. Den finns i hela Skandinavien och i ett band österut längs nästan hela norra Ryssland.

Förekomst i Sverige

Förhistoria: Brushanen kan ha invandrat till vårt område redan under Senglacial tid, d.v.s. tidigare än 10 000 före 0. Den har dock haft begränsad förekomst i Sverige under de varmare perioderna och sannolikt inte återinvandrat till Skåne och Danmark förrän omkring år 0. De benfynd som finns är daterade till efter år 0 och hittade på Öland samt i Sörmland och Uppland (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

Det första daterade belägget för förekomst i Sverige är från 1674 och det handlar om en målning signerad Ehrenstrahl. Källa är (Vår Fågelvärld 1993: nr 1, sid. 24). Den svenska utbredningen under 1800-talet presenterades så här: ”I Sverige häckar han på passande lokaler från och med Skåne upp i de nordligaste lappmarkerna, således såväl på låglandet som uppe i högfjällen. I Skåne var han förr mycket vanlig, men skall på senare år ha avtagit. På Öland och Gotland är han ännu tämligen allmän, likaså i Vestergötland på några få passande lokaler, såsom vid Hormborgasjön. I Uppland, liksom i de flesta af mellersta Sveriges landskap, är han sällsynt eller saknas under häckningstiden” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

Om vi hoppar till 1926 får vi veta att brushanen var så gott som försvunnen från södra och mellersta Sverige; ”dock häckade han ännu 1911 vid Vendelsjön i Uppland samt rätt allmänt i Tåkern. I Hornborgasjön ses han icke mer sedan den sista sänkningen. Däremot uppgives som häckplats i senare tid Kävsjö mosse i Småland, sjön Dreven och Dumme mossen. På Öland och Gotland häckar han vid kusterna och skall ha ökats i antal på sistnämnda ö” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

I första upplagan av Förteckning över Sveriges fåglar från 1949 beskrivs förekomsten så här: ”Häckar sällsynt på sankängar i Skåne, Småland, Öland, Gotland, Västergötland, Östergötland, Jämtland, Norrbotten, och södra Lappland samt tämligen allmänt i norra Lappland. Har häckat i Värmland, Närke, Uppland, Medelpad, Västerbotten samt troligen i Sörmland, Dalarna, Gästrikland och Hälsingland” (SOF 1949).

Så flyttar vi oss fram till 1978 då arten sägs ha ett sydligt och ett nordligt utbredningsområde. I det sydliga ansågs den vara sällsynt med goda förekomster endast på Öland och Gotland (SOF 1978).

2008 uppskattades den svenska populationen uppgå till 25 000 par (Ottosson m.fl. 2012) och Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till likaså 25 000 par 2018. Trenden angavs dock som osäker ur såväl ett 20-års- som ur ett 10-årsperspektiv (Wirdheim & Green 2022).

Svensk fågeltaxering andades en viss optimism 2016 då de skrev: ”Denna art har varit ett sorgebarn länge men sedan bottenåret 2008 har standardruttskurvan pekat stadigt uppåt. Visserligen är antalet sedda fåglar fortfarande litet, men trenden är tydlig. Även på rastplatser i Holland har en kraftig nedgång vänt något uppåt de senaste åren. Kanske finns det ännu hopp för arten!” (Green m.fl. 2016).

Tyvärr var denna optimism ersatt av pessimism 2021. I årsrapporten stod det då bl.a: ”Alla åtta trender som går att beräkna ur våra delprogram har en negativ riktning och det finns även statistiskt säkra minskningar under olika delar av 2000-talet (Green m.fl. 2021).

Förekomst i Skåne

Brushanen omnämns från Skåne första gången 1749 då Linné nämner att arten hölls ”hemtamd” i Marsvinsholm (Linné 1751). Se mer om denna märkliga uppgift i stycket om jakt. Exakt 100 år senare anges den som allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). Vid samma tid nämns också att brushanen ”förekommer vid kärr och på sumpiga ängar, i synnerhet sådana, som ligga i grannskapet av havet. Här i Skåne har han förr träffats ganska talrikt på ängarna mellan Malmö, Trelleborg och Ystad. Väl har enskiftena och de på dem utbrutna gårdar inskränkt även denna vadares stamtillhåll; men han träffas dock ännu där och var, så väl i västra som sydöstra trakterna av provinsen” (Nilsson 1858).

I äldre litteratur beskrivs som regel att den förr allmänt förekommande arten numera är under minskning. Jag väljer att ge några exempel på både förekomster och försvinnande:

1878: Häckade cirka detta år i en sank äng vid Kungsmarken, Lund (Rosenius 1952).
1890 cirka: Hade ej så få bon på Måkläppen, men försvann snart för alltid (Rosenius i Hanström & Curry-Lindahl 1947).
1894: I Skåne, där han fordom var allra talrikast och redan i juli syntes familjevis på strandängarna, men numera avtagit i antal, häckar han ännu på många ställen, såsom vid Krankesjön, vid Åsum, Lillö, Lomma och Malmö (Carlsson 1894).
1922: Häckar ännu på Vombs ängar (Fauna & Flora 1922/146).
1931: ”Var förr ganska vanlig över hela Sverige, men odlingar och torrläggningar ha trängt undan honom, så att han nu är en sällsynt fågel i mellersta och södra delen av vårt land. I Skåne har han blott ett par goda tillhåll kvar, och det ena av dessa är Våmbs ängar” (Swanberg 1931).
1943: Det händer att brushanen stannar kvar och häckar vid Sjölunda. Det var t.ex. fallet 1943 och 1944 då jaktskyddspolisen såg en hona med ungar (Bergman i Hanström & Curry-Lindahl 1947).
1947: Borta från Görslövsån väster om Farhult (Persson i Hanstöm & Curry-Lindahl 1947).
1947: I samband med nämnd förekomst på Vombs ängar: ”Brushanen är i Skåne nästan lika sällsynt som rödspoven” (Wingstrand i Hanström & Curry-Lindahl 1947).
1979: Ett par häckade vid Jonstorp. Senast kända häckning i Nordväst. Arten lär ej ha funnits i området under 1800-talet men häckade längs Görslövsån i början av 1900-talet. Försvann p.g.a. utdikningar (Jönsson 1990).
1984: Atlasinventeringen påvisade förekomst i 29 rutor, huvudsakligen kring nedre Helgeåns vattensystem, och uppskattade antalet häckande honor till 50-100 (Andell m.fl. 1987b).
1995: Upptagen som sårbar och med en uppskattad population om 40-50 honor i den regionala skånska rödlistan (Jönsson 1995b).
2003: Inventering i Vattenriket uppskattade 18 häckande par (Cronert & Lindblad 2004).
2007: 5-8 par på Håslövs ängar. Max 50 par 1962 (Cronert 2008).
2008: uppskattades den skånska populationen uppgå till 5-15 par (Ottosson m.fl. 2012).
2009: Atlas II påvisade förekomst i 14 rutor och trenden bedömdes som starkt minskande (Bengtsson & Green 2013).

Det är fara värt att brushanen snart , eller kanske redan, är utgången som skånsk häckfågel. Sökningar på Artportalen gällande säkra häckningar resulterade i napp för åren 1981, 87, 88, 92, 93, 94, 95 och 98 – samtliga i Kristianstadstrakten. Men för 2000-talet finns det bara en uppgift och det gäller Håslövs ängar 2008. Dock finns det inventeringsresultat som visade på 5-8 häckande par på Håslövs ängar 2007- se ovan. Det ses också än idag tämligen stora ansamlingar, framförallt i Kristianstads vattenrike, under vårarna och spel förekommer då också. Det högsta antalet på Artportalen under senare år är 55 individer (spelande) vid Pulken 1 maj 2021. Eftersom häckningar av brushane är svåra att bekräfta kan det givetvis inte uteslutas att några få sådana fortfarande förekommer och i så fall främst i Vattenriket.

Fenologi

Det finns vinterfynd av brushane och första resp. sistadatum anges då som median-tal. I Fåglar i Skåne 2020 anges dessa till 15 mars resp. 16 november.

Förekomst i Danmark (Brushane)

Brushanen har sannolikt tillhört Danmark häckfågelfauna sedan länge. Några uppgifter från nyare tid talar om 815 häckande honor under perioden 1986-1990. Men redan 1998 var antalet nere i 135 och för perioden 2011-2015 skattades antalet häckande honor till blott 100 (Christensen m.fl. 2022). Se också Wikstrøm 2008.

Rödlistning Sverige

Rödlistad 2005: Sårbar (VU)
Rödlistad 2010: Sårbar (VU)
Rödlistad 2015: Sårbar (VU)
Rödlistad 2020: Sårbar (VU)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades brushanen som nära hotad (NT) och med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 841 000 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen livskraftig (LC).

Jakt, skydd och attityder

Likt de flesta arterna så jagades brushanen friskt förr i tiden. Sven Nilsson (1858) beskriver jakten så här: ” På somliga ställen i Skåne har man brukat att om våren fånga fågeln i tagelsnaror, fästade på pinnar, som man stuckit ner i marken, där fågeln håller lek. Köttet är dock vid nämnda årstid segt och magert. Man skjuter honom därför hellre under hösten, då han i täta skaror svärmar kring havsstranden”. Från 1700-talet finns också uppgifter om att arten hölls i fångenskap och göddes under tiden fram till slakt (Fauna & Flora 35:278-279 samt 36:191-192).

Fram till 1907 verkar jakten på brushane inte ha varit reglerad alls men från detta år fredades arten under tiden 1 mars-20 juli (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 45:152-156). Därefter justerades jakttiderna 1913, 1922, 1938 och slutligen 1942. Då handlade det om fredning 16 nov-15 aug enl. Kungl. Maj:ts kungörelse nr 559 (Svensk Jakt 80:289-291). 1951 avfördes de flesta vadarna, inkl. brushanen från jakttabellerna, men möjlighet att döda dem kvarstod under perioden 1 september till 28 februari eftersom alla icke fridlysta fåglar var oskyddade under denna period fram till och med 1967. Från och med 1968 (Vår Fågelvärld 27:96+).var alla fåglar fredade året runt såvida de inte hade uttalade jakttider. Därefter har brushanen varit totalfredad i Sverige.

Maxålder

Sveriges äldsta blev 12 år och 3 månader och Europas äldsta är finsk och blev 13 år och 11 månader (se RCs hemsida)

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Alerstam, T. 1982. Fågelflyttning. Signum.
Andell, P., Jönsson, P-E., & Nilsson, L. 1987b. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 3. Anser 26:97-110.
Andersson, L., Höglund, J., & Widemo, F. 2016. ”Supergen” bakom olika strategier. VF 2016:4:22-27. Tre olika ”sorters” hannar.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Bernström, J. 1940. Brushanen såsom tamfågel (Skåne). FoF 35:278-279.
Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Cronert & Lindblad 2004. Strandängsinventering längs nedre Helgeån i Kristianstads Vattenrike våren 2003. A 43:65-78.
Cronert, H. 2008. Håslövs ängar – inventering av hävdberoende vadare och änder våren 2007. A 47:1-13.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Eskeröd, A. 1960. Skånes kust. LTs förlag 1960.
Green, M., Haas, F. & Lindström, Å. 2016. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrap. för 2016.
Green, M., Haas, F. & Lindström, Å. 2021. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrap. för 2021.
Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Jönsson, P-E. m.fl. 1990. Nordvästskånska fåglar. Helsingborg.
Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
Lindström, Å. 2004. Honlika brushanehannar – spännande upptäckt i Holland. VF 63:8:31
Linné, C v. 1751. Skånska Resa på Höga Öfverhetens Befallning Förrättad år 1749. Stockholm.
Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Mathiasson, S. 1978. Häckfågelfauna i Foteviksområdet. Meddelande nr 1978:5, Naturvårdsenheten, Lst i Mö-hus län.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
Rosenius, P. 1952. Mitt gamla Lund. Gleerups förlag, Lund. Sidan 15.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
Swanberg, P.O. 1931. Krankesjön – ett fåglarnas paradis. Natur och Kultur, Stockholm.
Thorup, O. 2004. Status of populations and management of Dunlin Calidris alpina, Ruff Philomachus pugnax and Black-tailed Godwit Limosa limosa in Denmark. DOFT 98:7-20.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Ulfstrand, S. 2007. Är brushonor ibland brushanar? VF 2007:3:26-27. Studiereferat.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
Wikstrøm, T. 2008. Sidste dans med brushanen? Fugle og natur 2008:4:8-9. ”Det haster, hvis vi vil beholde Brushane, Engryle og Stor Kobbersneppe som danske ynglefugle”.
?. 1941. Brushanen såsom tamfågel. FoF 36:191-192.
Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i juli 2022