Foto: Mikael Arinder

Duvhök

Duvhöken företräds av flera olika raser och är utbredd i princip över hela Europa och längs ungefär samma breddgrader genom hela Asien vidare till och över hela Nordamerika.

 

Förekomst i Sverige

Förhistoria: Det äldsta benfyndet från Sverige är från Segebro, Malmö och Atlantisk tid, cirka 6000 före 0. Därefter finns ett flertal fynd från stora delar av Sverige. Arten tros ha kunnat etablera sig i Sverige under Preborial tid, cirka 9000 före 0, kanske något tidigare (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Den första nedtecknade uppgiften är från perioden 1694/1710 då arten angavs som känd i Sverige (Rudbeck, bild i Vår Fågelvärld 1993, nr 1, sid 23).

 

Arten har under lång tid förekommit i hela landet och vi nöjer oss med att återge vad SOF skrev 1949 och 1978: ” Häckar sparsamt i barr- och lövskog från Skåne troligen till norra Lappland. Har sedan 1800-talet minskat betydligt, åtminstone delvis på grund av förföljelse” (SOF 1949). ”På grund av förföljelse, förgiftning och biotopförändringar har duvhöken blivit en allt sällsyntare häckfågel i stora delar av landet. I de södra delarna har en svag uppgång rapporterats under senare år, vilket kan bero på minskat inflytande av biocider. I de norrländska skogslandskapen är stammen oförändrat svag” (SOF 1970). 1980 beräknades det svenska beståndet uppgå till 6 000 häckande par (Nilsson 1981).

 

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 7 600 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som stabil medan trendriktningen var positiv för 10-årsperioden 2011-2020 men inte statistiskt säkerställd (Wirdheim & Green 2022).

 

Trenden angavs som stabil under ett 20-årsperspektiv och osäker ur ett 10-års (Wirdheim & Green 2022). Duvhöken har under senare tid tagit en ny miljö i besittning, nämligen städernas ytterområden och större parker, även ganska centralt, inte minst i Stockholmsområdet (SOF 2002). Stor bytestillgång i form av duvor, måsar och kråkfågel är nog en bra förklaring till dessa etableringar.

 

Duvhöken har som antytts ovan förföljts under många år och än är det nog inte helt över. Det viktigaste stycket för denna art är därför det om Jakt, skydd och attityder som ses nedan. Det är tyvärr till stor del mycket olustig läsning.

 

Förekomst i Skåne

Duvhöken har med visshet förekommit i Skåne under lång tid men första gången den nämns i den litteratur jag har tillgänglig är som allmän häckfågel i nordöstra Skåne 1849 (Wallengren 1849). Några år senare konstateras att: ”Hos oss är han en av de allmännaste och skadligaste rovfåglar … och träffas under senhösten i mängd på Skånes fält ” (Nilsson 1858). En annan uppgift från seklet är från 1887 och berättar: ”Talrik på hösten vid duvornas genomsträck; övervintrar allmänt; häckar sparsamt”. Avser sydvästra Skåne (Thott 1892). Från slutet av 1800-talet berättas följande: ”Häckar allmänt över hela Sverige ända ned till Lackalänga i Skåne, och ehuru sällsynt i Oxie och Skytts härad. De unga flyttar mot söder och visa sig på senhösten talrikt i Skåne” (Carlsson 1894).

 

Under de båda atlasinventeringarna 1974-1984 och 2003-2009 (Figur 1-2) påvisades duvhöken i 188 respektive 159 rutor varav med säker häckning i 72 respektive 40. Populationen uppskattades 2008 till 200 par (Bengtsson & Green 2013). 1984 var bedömningen 250 par (Andell & Nilsson 1987).

 

Antalet sträckande duvhökar i Falsterbo har varierat stort under de år då räkningar gjorts (1974-2021) men hade en topp under tidigt 1990-tal då fler än 100 fåglar noterades vissa år. Därefter har antalet minskat och för perioden 2013-2021 aldrig överstigit 20 fåglar (Figur 3). Anledningen behöver inte vara en allmän beståndsminskning utan kan också bero på en större förmåga att övervintra i Sverige.

 

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av duvhök 1974-1984.

 

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av duvhök 2003-2009.

 

 

Figur 3. Sträckande duvhökar i Falsterbo 1974-2021.

 

 

Förekomst i Danmark (Duehøg)

Duvhöken var allmänt utbredd i Danmark under 1800-talet men efter en massiv bekämpning återstod blott få par i början av 1900-talet. Arten blev fredad under häckningstid 1931 och beståndet uppskattades till 100 par 1960. Efter en fredning 1967 ökade beståndet till som mest 650-700 par under 1990-talet. Därefter har arten återigen minskat och för 2018 redovisas cirka 350 häckande par. Siffran uppges dock vara troligt undervärderad (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för duvhökens del en minskning ur långtidperspektivet 1985-2020 och en osäker trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

Duvhöken har under mycket lång tid hatats i vida kretsar och behandlats därefter. Medan arter som kungsörn, röd glada och pilgrimsfalk, i åtminstone vissa kretsar, hade en aura av suveränitet över sig sågs duvhöken bara som problem som de flesta gjorde vad de kunde för att eliminera. Se t.ex. detta uttalande från 1959: ”Duvhöken är därtill i naturbilden en avsevärt mindre attraktiv rovfågel än t.ex. örn, vråk, fiskgjuse och falk, som exponerar sig mera öppet och dekorativt. … Ur estetisk synpunkt kan det därför inte gärna finnas bärande skäl för att hålla en allt för talrik stam av denna för viltvård så besvärande rovfågel” (Lundberg 1959). Det finns hur många hemska åsikter och råd som helst i äldre skrifter och jag redovisar några i det följande.

 

Referens SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift.

  • 1741: Hänfördes till gruppen skadedjur (slaghök) och som ”De skadligaste roffåglarna” enligt förordning detta år. Renderade 10 öre silvermynt i belöning (Eklundh 1930).
  • 1808: Räknas som Rov- och skadedjur i 1808 års jaktstadga och enligt §1 ”anställes jakt antingen att utrota Rof- och Skade-Djur, eller att anskaffa nyttigt Willebråd” (SJFT 66:227).
  • 1858: ”Hos oss är han en av de allmännaste och skadligaste rovfåglar”. Under ”Jakt och fångst” beskrivs fångst i hökbur med levande vit duva som lockbete, nedskjutning i flykten samt med hjälp av en hullingförsedd orrebulvan (Nilsson 1858).
  • 1862: ”Innan äggen borttagas och ungarna dödas, bör man söka döda föräldrarna” (SJFT 1:250).
  • 1864: Ny jaktstadga där hök räknades som skadligt rovdjur och fick fällas av envar (SJFT  2:206-213).
  • 1870: ”Med andra roffoglar är händelsen den att de vänja sig, om ej vid buren, dock vid den föda man bjuder dem; höken deremot är ej till freds, man må bjuda honom hvad som helst. Jemnt och samt sitter han trumpen, liksom led vid sig sjelf och hela verlden, och tydligen blott afvaktande det ögonblick, då han kan bli i tillfälle att ge luft åt sitt vilda, sanslösa raseri. Korteligen: han är i buren liksom i skogen en afskyvärd fogel, förenande obändighet med slughet. Jag hatar honom så mycket jag kan hata en fogel och öfverlemnar åt de ännu ej utdöda anhängarne af läran åt all tings nyttighet att taga sig vatten öfver hufvudet vid försöket att två honom ren” (Brehm 1870).
  • 1870: ”Dödar man ungarna, så har man också utan tvifvel räddat lifvet på en stor mängd matnyttigt vildbråd, emedan ungarnas uppfödande kräfver talrika offer” (Holmgren 1870).
  • 1899: ”Kanske har i någon mån bidragit till åtminstone hökarnes minskning det förhållande, att bulvansaxar och andra fångstapparater alltmera komma i bruk, ty de göra i sanning god tjenst, och vi kunna ej nog rekommendera dem hos alla jagtvårdare” (SJFT  38:220).
  • 1901: ”Tyckes som att dufhöken vore i aftagande. Möjligen kan man sätta detta i sammanhang med det allmännare bruket af bulvansaxar, hvilka då de skötas göra utmärkt tjänst” (SJFT  40:150).
  • 1904: En tysk magundersökningsstudie av 108 ex påvisade 15 åkersorkar, 1 brandmus, 15 harar, 3 kaniner, 13 ekorrar, 2 hermeliner, 1 katt, 6 fasaner, 25 rapphöns, 5 duvor, 3 tamhöns, 5 nötskrikor, 4 kråkor, 2 trastar, 2 sparvar, en av vardera nötkråka, sothöna, rörhöna, spillkråka, gröngöling, stare stenknäck samt 8 obestämda fåglar (B-m, A 1904).
  • 1906: Skottpengar i 18 län. Sedan länge förklarad skadlig och fredlös (SJFT  1909:215-224).
  • 1906: ”Där dufhökarna förekomma i stort antal, göra de mycket stor skada, särskildt på ungharar samt skogs- och vattenfågel. Kommer man i håll för en dylik fribytare bör man därför icke draga i betänkande att fälla honom till marken med ett välriktadt skott” (Winter 1906).
  • 1912: Uppgifter från ungefär halva Skåne berättar att det sköts 734 hönshökar under året (SJFT  51:184).
  • 1913: Räknas som skadligt djur enligt jaktlagen från 8 november 1912 (SJFT  51:2-9).
  • 1928: Fredlös året om enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJFT 65:bilaga).
  • 1934: ”Då jag i senare delen av maj inspekterade ett gammalt hökbo, som jag samvetsgrant bevakat sedan 1919, fann jag att även 1934 ett duvhökspar där slagit sig ner (Detta trots att jag varje år skjutit de gamla och plundrat boet)” (Nicolin 1934).
  • 1939: 9000 duvhökar ansågs ha skjutits eller fångats i Sverige 1939 (Svensk Jakt 78:525).
  • 1940: Tillgänglig statistik visar att det avlivades 249 i K-län och 120 i M-län = 369 (Skånska Jägarsällskapets årsbok 1941).
  • 1947: Runt sydskånska sjöar: ”Uppträder märkligt nog helt som lövskogsfågel även där numera barrskog finnes, men är naturligtvis i dessa jaktvårdande trakter med deras rikliga fasanbestånd strängt efterhållen och torde endast i undantagsfall lyckas genomföra häckningen ostörd” (Nordqvist & Rudebeck i Hanström & CL 1947).
  • 1948: Slagnät för hök beskrivs och rekommenderas (Knöppel 1948).
  • 1948: Försvarande text om föda och jaktsätt för flera rovfåglar, inte minst duvhöken (Durango 1948).
  • 1949: Saklig och inträngande text om örnar och hökar. Fredning under häcktid föreslås. Tillbakagång anas. Ur Jaktlexikonet citeras: ”decimeringen av en talrik duvhökstam tillhör elementär jaktvård. Detta sker främst genom vakskytte vid bona och genom användandet av hökfällor” (Swärdson 1949).
  • 1949: ”Duvhöken är numera sällsynt, utskjuten av jagande människor – i den så kallade jaktvårdens namn har denna vackra, stolta rovfågel tillåtits gå ett sådant öde till mötes” (Rösiö 1949).
  • 1951: 6733 individer dödades i Sverige under jaktåret 51-52 (Svensk Jakt 92:4).
  • 1952: 7123 individer dödades i Sverige under jaktåret 52-53 (Svensk Jakt 92:4).
  • 1953: 5930 individer dödades i Sverige under jaktåret 53-54 (Svensk Jakt 93:20).
  • 1953: ”Endast om vintern kan han lokalt bli besvärlig i rapphönsmarkerna, f.ö. försvarar han sin plats i faunan som regulator och kråkfågelefterhållare” (Rosenberg 1953).
  • 1953: Fredlös hela året (Skånes Natur 1953).
  • 1953: Förslag om 5-årigt skydd (som skydd mot kaniner och sorkar) (Hemberg 1953).
  • 1953: ”På Vittskövle fångas årligen 20-30 duvhökar i slagnät med levande duva. Då man betänker, att bara i Kristianstadstrakten flera stora gods finnas, där sådan hökfångst bedrives, torde antalet fångade och avlivade hökar enbart i denna trakt uppgå till 100 eller mer årligen. Hur många sträckande duvhökar, som i hela landet fångas på godsen, vågar jag inte uttala mig om, men säkert är, att man i denna fångst har en mycket väsentlig orsak till duvhökens tillbakagång” (Skånes Natur 1953:164).
  • 1954: Nyborgsfällan presenteras och sägs vara mycket lämplig för duvhök (Högfeldt 1954).
  • 1954: Fredlös i hela landet med ett undantag: fredad under häckningstid på Gotland. Anledningen sägs vara den ”besvärande vildkaninplågan” (Vår Fågelvärld 13:207 + jakttabeller).
  • 1955-56: Fr.o.m. 1 juli 1955 var duvhöken fredad i hela landet 1/3-31/8 (Vår Fågelvärld 14:145+195).
  • 1956: Duvhöken försvaras i fasanfrågan. Bland annat sägs att ”Sett ur svensk synvinkel kan alltså icke accepteras, att utplanterandet och spridandet av en för landet främmande hönsfågel får ske på bekostnad av en ur många synpunkter behövlig rovfågelsstam, där duvhöken spelar en väsentlig roll” . I en följande text behandlas duvhökens föda (Lindquist 1956).
  • 1957-66: Jakttid 1 sep-31 mars (Jakttabeller).
  • 1961: Tillgänglig statistik visar att  det avlivades 145 i K-län och 77 i M-län = 222 (Skånska Jägarsällskapets årsbok 1962-63).
  • 1962: Tillgänglig statistik visar att det avlivades 128 i K-län och 68 i M-län = 196 (Skånska Jägarsällskapets årsbok 1962-93).
  • 1967: Jakttid 1 sep-31 dec i hela Sverige. Dessutom skyddsjakt inom område för viltuppfödning och hönsgård 1 jul-31 aug (Jakttabell).
  • 1968: Jakttid i hela Sverige 1 jan-31 mars, samt inom område för viltuppfödning, hönsgård eller därmed jämförlig anläggning, hela jaktåret, i den mån det behövs för att hindra skada inom anläggningen (Jakttabell).
  • 1969: Jakttid i hela Sverige 1dec-28 feb samt skyddsjakt enligt 1968 (Jakttabell).
  • 1970-78: Jakttid i AC, BD, Y och Z län 1 sep-30 nov. I övrigt som 1968 (Jakttabeller).
  • 1968: SOF begär fridlysning. Beståndet i Skåne bedöms ej överstiga 40 par (Vår Fågelvärld 27:372).
  • 1969: Sv Jägarförbundets statistik för jaktåret 1969-70 visar 2841 dödade duvhökar (Bolund 1971).
  • 1971: Svenska länsstyrelser gav 56 tillstånd att fånga duvhök 1971, varav två i Skåne. 1969 var antalet tillstånd 46 resp. sex. Författaren föreslår förflyttning i stället för avlivning (Bolund 1971).
  • 1973: Häckeberga, P2 Hovdala och Öved får tillstånd att jaga duvhök med slagfällor (Anser 13:52).
  • 1977: SOF informerar om gällande regler för jakt och skyddsjakt. Jakttid i Y, Z, AC och BD län september-november och i övriga riket december-februari (Olsson 1977).
  • 1979-88: Enligt regeringsbeslut i dec 1978 blev duvhöken totalfredad i hela landet fr.o.m. 1 jan 1979 (Vår Fågelvärld 38:142). Detta måste gälla allmän jakt. Skyddsjakt enligt 1968 kvarstod t.o.m. 1988 (Jakttabeller).
  • 1980: ”Vem vill flytta och släppa ut fångade duvhökar?”. SkOF efterlyser villiga, att som privatpersoner, ta sig an detta (Anser 19:211).
  • 1981: Vintern 1981/82 fångades 72 duvhökar på skånska gods. Alla dessa ringmärktes och släpptes. Ett gods, Hviderup, avlivade och brände sina fångade hökar. Trots detta erhölls nytt tillstånd. SkOF överklagade (Anser 21:264).
  • 1988: SkOF motsätter sig fällfångst (Anser 27:158).
  • 1989: Totalfredad enligt Anser 28:69. Stämmer med uppgifter i Jakttabeller. Men möjligheter till skyddsjakt beviljade av länsstyrelser kvarstår och utnyttjas (Länsstyrelsen i Skåne).
  • 2008: Fr.o.m.jaktåret 2008/2009 ges inte längre tillstånd till dödlig skyddsjakt (Länsstyrelsen i Skåne).
  • 2014: Förbud mot fällfångst meddelas av länsstyrelsen i Skåne (Länsstyrelsen i Skåne).
  • 2021: Ny strid om möjlighet till skyddsjakt (fångst-förflyttning). SkOF och BirdLife överklagade länsstyrelsens i Skånes beslut och vann (Bengtsson 2021).

 

Duvhöken var alltså utsatt för en omfattande skyddsjakt under många år och uppgifter från länsstyrelsen i Skåne under jaktåren 1993-2012 visas i Figur 4. Antalet gods med tillstånd för skyddsjakt varierade under perioden mellan 26 gods jaktåren 1996-98 till sju gods 2011-12.

 

Antalet skjutna fåglar var som högst jaktåret 1997-98 då 63 duvhökar sköts. Därefter minskade antalet successivt till sex individer jaktåret 2006-07. Därefter gavs ej tillstånd till dödlig skyddsjakt. Antalet fångade hökar var som högst jaktåret 1994-95 då 415 duvhökar fångades och förhoppningsvis släpptes på annan plats. Den lägsta fångstsiffran rapporterades jaktåret 2007-08 och då med 81 individer. Tillstånd för fångst och förflyttning upphörde att ges 2014 och uppgifter för jaktåret 2012-13 saknas i underlaget. Det var främst ungfåglar som fångades och hanarna var överrepresenterade i rapporterna.

 

 

Figur 4. Antal fångade respektive skjutna duvhökar, och antalet gods med tillstånd.

 

 

Rödlistad Sverige

  • Rödlistad 2005: Nej
  • Rödlistad 2010: Nej
  • Rödlistad 2015: Nära hotad (NT)
  • Rödlistad 2020: Nära hotad (NT)

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades duvhöken som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 291 000 vuxna fåglar. 

 

Maxålder 

Sveriges äldsta blev 22 år. Det är också Europas äldsta fynd (se RCs hemsida)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
  • Bengtsson, K. 1997. Duvhöken – ständigt misstrodd. A 36:300-303. Om skyddsjakt.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Bengtsson, K. 2021. Förnyat hot mot duvhök förhoppningsvis avvärjt. A 2021:4:44-45.
  • B. H-d. 1939. Till frågan om rovfåglarnas skadegörelse (tysk bytesstudie). SJFT 77:52-56.
  • B-m, A. 1904. Roffåglarnas nytta och skada. SJFT 42:274-277.
  • Bolund, L. 1971. Vinterjakten på duvhök med bur. VF 30:279.
  • Brehm, A.E. 1870. Dufhök och sparfhök i fångenskap. SJFT 8:79-82. Mustigt språk!
  • Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Christensen, H.R. 2010. Plads til flere duehøge. Fugle og natur 2010:3:6-8. Minskar i Dk.
  • Curry-Lindahl, K. 1962. Svensk jakt och duvhöken. SJ 100:323-325. Polemik mellan CL och red.
  • Durango, S. 1948. Om jaktmetoder och föda hos några av våra rovfåglar. SJ 86:105-109.
  • Eggerts, S. 2006. Skyddsjakt på duvhök – en skamfläck inom svensk naturvård. VF 65:6:31-33.
  • Eklundh, A. 1930. Svensk jakt – en överblick. Stockholm.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Falk, P. 1939. Om duvhöken (bl.a. om fällfångst). SJFT 77:237-243.
  • Göransson, G. 1975. Duvhökens betydelse för vinterdödligheten hos fasaner. A 14:11-22.
  • Haglund, B. 1953. Duvhöken – något om dess försommarvanor (mest negativt). SJ 91:291-295.
  • Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
  • Hemberg, J. 1953. Skydda duvhöken. SJ 91:445.
  • Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
  • Homoki, I. 1955. En duvhöks barndom (dråplig historia om en tam dubhök). SJ 93:202-203.
  • Högfeldt, N. 1954. Nyborgsfällan för rovdjursfångst. SJ 92:238.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
  • Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173. 
  • Kenward, R. 2007. The Goshawk. T & AD Poyser, London. Bok.
  • Knöppel, O. 1948. Vinterfångst av hök medelst slagnät. SJ 86:41-42.
  • Knöppel, O. 1963. Hök och kråka. SJ 101:221-223. Menar att kråkfågel sällan tas av duvhök.
  • Lindell, L. 1984. Duvhökens häckningsmiljö på södra Öland. VF 43:317.
  • Lindquist, T. 1956. Duvhöken och fasanerna. SJ 94:104-105 och 156-157.
  • Lundberg, G. 1959. Om duvhöken och dess bytesval. SJ nr 7:1959
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Neideman, C. & Schönbeck, E. 1990. Erfarenheter från 10 års ringm. av fångade duvhökar. A 29:245-260.
  • Nicolin, R. 1934. Duvhökshane matande sina små ungar. SJFT 72:217-219.
  • Nicolin, R. 1938. Om duvhökarnas efterhållande. SJFT 76:301-303.
  • Nicus. 1933. Hökburar och hökfällor. SJFT 71:353-362.
  • Nielsen, J.T. 1998. Duehøgens prædation på brevduer i Vendsyssel. DOFT 92:327-332.
  • Nielsen, J.T. & Drachmann, J. 1999. Prey selection of Goshawks Accipiter gentilis during the breeding season in Vendsyssel, Denmark. DOFT 93:85-90.
  • Nielsen, J.T. & Drachmann, J. 1999. Development and productivity in a Danish Goshawk Accipiter gentilis population. DOFT 93:145-152.
  • Nielsen, J.T. 2003. Duehøgens byttevalg uden for yngletiden. DOFT 97:193-198.
  • Nielsen, J.T. 2011. Duehøge og fasanudsætning: et forsøg med fangst og flytning af Duehøge ved fasanudsætningspladser i Vendsyssel 1998-2009. DOFT 105:167-178.
  • Nielsen, J.T. 2019. Føderesursernes betydning for bestand og reproduktion hos Duehøg i Vendsyssel 1977-2016. DOFT 113:123-131.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Nilsson, S.G. 1981. De svenska rovfågelbeståndens storlek. VF 40:249-262.
  • Olsson, V. 1977. SOF, duvhöken och jägarna. VF 36:195-196.
  • Olsson, V. 1978. Rovfågelgruppen informerar – skydd åt duvhöken? VF 37:371. Inga framsteg.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Petersson, B. 2001. Jakt och fångst av duvhök i Skåne. A 40:155-156.
  • Pettersson, Å. 2004. Skyddsjakt på duvhök. VF 63:4:30. SOF tycker till.
  • Petty, m.fl. 2003. Om duvhökens påverkan på andra rovfåglar. Referat i VF 2003:7:34.
  • P.L. 1877. Höken sjelf villebråd. SJFT 15:39. Fångad och förtärd!
  • Rasmussen, L.U. & Storgård, K. 1989. Ynglende rovfugle i Sydøstjylland 1973-1987. DOFT 83:23-34.
  • Red. 1863. Dufhöken. SJFT 1:244-252.
  • Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
  • Rudbeck, O. 1971. Olof Rudbecks Fågelbok 1693-1710. Eden bokförlag, Stockholm.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • Ryttman, H. 1985. Hur många duvhökar häckar i Sverige? VF 44:355-360.
  • Ryttman, H. 1993. Duvhökens överlevnad och skattning av dess populationsutveckling i Sverige. OS 3:33-42.
  • Ryttman, H. 1999. Duvhöken – näringskonkurrent till människan? FoF 94: Nr 3:113-119.
  • Ryttman, H. 2001. Offspring sex ratio and male quality in Goshawk Accipiter gentilis. OS 11:79-82.
  • Rösiö, F. 1949. Svenska fåglar.
  • v Schönberg, C.O.W. 1879. Några ord i fråga om skottpenningar för hönshök (SJFT 17:12-15).
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
  • SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e upplagan. Stockholm.
  • Sulkava, S. 1963. Duvhökens näringsval i Finland. SJ 101:18-20. Många hönsfåglar. ”Där man önskar skapa förutsättningar för en jaktbar stam av skogsfågel, bör följaktligen duvhökstammen hållas inom snäva gränser”.
  • Svensson, S. 2002. Duvhökens beståndsutveckling i Sverige sedan 1975. OS 12:147-156.
  • Swärdson, G. 1949. Örn- och hökfrågan. SJ 87:295-301.
  • Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
  • Tøttrup, J. m.fl. 2006. Duehøgen i Danmark. DOFT 100:7-8. Minskar; fasanutsättning ökar.
  • Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
  • Winter, R. (sign. Regulus). 1906. Fågelkåserier. Beijers bokförlag. Stockholm.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i augusti 2022.