Foto: Mikael Arinder

Dvärgbeckasin

Äldre namn: Halvenkel beckasin.

 

Arten har sin huvudsakliga utbredning i norra Skandinavien bort till östra Sibirien.

 

”Det är synd att någonsin skjuta honom, ty hans kropp är för liten för att ätas, och hela hans sätt att uppträda tyckes undanbe sig våld och skada” (Lord Grey 1950).

 

Förekomst i Sverige

Förhistoria: Det finns ett benfynd från Bohuslän och Atlantisk tid, cirka 7000 före 0, men det kan ha handlat om en rastande fågel. Artens tidiga historia förefaller vara svårutredd, men förekomst från och med Preborial tid, cirka 9000 före 0, utesluts inte. Det finns uppgifter som tyder på att arten var mer spridd i Sverige före 1850 (Ericson & Tyrberg 2004). Från Danmark föreligger några uppgifter om möjliga häckningar under 1800-talet, men alla anses otillförlitliga (Løppenthin 1967).

 

Första gången arten anges som känd i Sverige var 1744 och den aktuella regionen var Skåne (Sven Nilsson in litt. Tyrberg i datafil). Nilsson skriver senare att ”Hon häckar, enligt H:r Löwenhjelm i Lappland; enligt H:r Malmlén vid Göteborg, och enligt Kjærbölling ända ned i Danmark, ehuru på alla ställen sparsamt. Också häckar hon på många mellanliggande ställen, även här i Skåne, där hon, efter trovärdiga jägares uppgift träffats parvis om sommaren såväl i trakten vid Lund, som vid Stehag och Ö. Grevie m.fl. ställen (Nilsson 1858). Trovärdigheten i dessa uppgifter kan givetvis betvivlas men så gick snacket på den tiden.

 

Från början av 1900-talet hette det att ”Hos oss kläcker han nästan uteslutande i fjälltrakterna. I södra och mellersta Sverige har vi träffat honom endast under flyttningen; dock är häckningslokaler uppgivna från senare tid i Småland, nämligen Kävsjö mosse (1907) och Dumme mosse (1903) (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Liknande uppgifter kom från SOF 1949: ”Häckar tämligen allmänt-sparsamt på myrar i Norrbotten och norra Lappland. Har häckat i Småland (Kävsjön) och Ångermanland samt troligen i Härjedalen, Jämtland, möjligen i Värmland” (SOF 1949). För 2008 anges häckande bestånd i Lappland, Norrbotten, Västerbotten, Jämtland, Ångermanland, Härjedalen, Dalarna samt ett fåtal par i Uppland, Sörmland och slutligen ett 40-tal par i Småland. Populationen i Sverige bedömdes uppgå till 9 100 par (Ottosson m.fl. 2012). Samma bedömning gjordes av Svensk Fågeltaxering 2020 och trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som stabil (Wirdheim & Green 2022).

 

Förekomst i Skåne

Den första nedtecknade uppgiften om förekomst i landskapet är alltså densamma som för Sverige i övrigt 1744 – se ovan. Nästa uppgift är mer detaljerad och är från Stävie mosse vid Kävlinge den 17 april 1833. Fågeln ifråga sköts dagen därpå (Cronsjö i Ekberg 2015). I mitten av 1800-talet anges att den ”ses tämligen allmänt i nordöstra Skåne, ej noterad som häckfågel” (Wallengren 1849). Den första uppgiften om häckning i Skåne är från 1875 då två pulli insamlades på Rönneholms mosse 25 juni. De granskades senare av P O Swanberg och fanns 1984 på museet i Helsingborg (Fåglar i Skåne 1984). Från sydvästra Skåne nämns att arten var ”Tämligen talrik på senhösten 1887. Vid källdrag stannar hon mycket länge och exemplar har påträffats ännu i december” (Thott 1892).

 

Den enda bekräftade häckningen under 1900-talet och hittills under 2000-talet skedde vid Vyssle myr 1966 (Bengtson 1966). Men det finns noteringar om troliga häckningar vid Kärsesjön och Holkasjön, Osby 1979 och 1980. Spelande fåglar vid lämpliga lokaler i nordost har rapporterats enligt följande (uppgifter från diverse Fåglar i Skåne):

  • Bökönasjön: 1978, 1979, 1980, 1981, 1987, 1988, 2000, 2006.
  • Hörlinge ängar: 1978.
  • Jössa sjö: 1978.
  • Kärsesjön: 1981, 1995.
  • Lönsboda 1979.
  • N Ballingslöv: 1978.
  • Orsjön: 1978.

 

Under de två atlasinventeringarna 1974-1984 samt 2003-2009 rapporterades arten med låga kriterier från elva respektive två rutor. Trenden bedömdes 2009 som starkt minskande (Bengtsson & Green 2013).

 

Arten har noterats i Skåne under årets alla månader men huvuddelen ses under perioderna mars-början av maj samt september-november. Fynd under november-februari görs så gott som årligen och övervintringar eller försök till sådana är inte helt ovanliga. Sommarfynd är ovanliga men har bland annat gjorts i samband med häckningar eller misstänkta sådana. För juli månad anges två fynd under perioden 1975-2022 – Vasatorp, Helsingborg 23 juli 1975 och Skurup 19 juli 1999 (Fåglar i Skåne 1975 & 1999).

 

Förekomst i Danmark (Enkeltbekkasin)

Arten har veterligen aldrig häckat i Danmark men några spelande fåglar har noterats. Uppträdandet i landet är i stort som det i Skåne (Christensen m.fl. 2022).

 

Jakt, skydd och attityder

”Köttet är läckert, och hon är ej svår att skjuta” (Nilsson 1858). Må så vara – men …

Dvärgbeckasinen hade allmänna jakttider fram till 1963 då den fridlystes (referens saknas men fredningen stöds av att arten fr.o.m. detta år saknas i jakttabellen). Tidigare frednings- och jaktperioder ses nedan.

  • 1913: Fredad 1 jan-15 juli (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 50:338-339).
  • 1922: Fredad 16 november- 15 jul (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 60:243).
  • 1938: Fredad 16 nov-31 juli enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 76:218).
  • 1942: Fredad 16 nov-15 aug enl. Kungl. Maj:ts kungörelse nr 559 (Svensk Jakt 80:289-291).
  • 1953-62: Jakttid 1 aug-15 nov (Jakttabeller). Troligen ändrades tiden redan 1943.
  • 1963: Fridlyst (borta från jakttabell).

I Danmark jagades arten längre. Den kvarstod t.ex. som jaktbar tillsammans med enkelbeckasin, morkulla, småspov och storspov när andra vadare fredades 1982 (Vår Fågelvärld 42:39). Först 2004 blev arten fredad i Danmark (Dof.dk 2015).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades dvärgbeckasinen som livskraftig (LC) med okänd trend och ett bestånd i Europa skattat till 51 100 vuxna fåglar.

 

Maxålder 

Den äldsta i Sverige blev 6 år och 5 månader medan en tyskmärkt fågel blev 12 år och 4 månader gammal (se RCs hemsida)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Andell, P., Jönsson, P-E., & Nilsson, L. 1987b. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 3. Anser 26:97-110.
  • Bengtson, S-A. 1966. Dvärgbeckasin häckande i norra Skåne och en sen vårobservation vid Hammarsjön. M SkOF 5:79-80.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Brinch Pedersen, M. 1989. Aspekter af Enkeltbekkasinens overvintringsstrategi i Danmark. DOFT 83:69-73.
  • Brinch Pedersen, M. 1990. Projekt Dvärgbeckasin. VF 49:485-487. Avser Sydsverige.
  • Brinch Pedersen, M. 1991. Vinterforekomsten af Enkeltbekkasin og Dobbeltbekkasin i Danmark. DOFT 85:173-174.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Ekberg, B. 2015. Jag tyckte mig se en swart stork. Ellerströms förlag, Lund. Ur Anders Cronsjös dagbok 1833-1847.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
  • Jönsson, P.E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2002. A 41:159-176.
  • Lord Grey of Fallodon. 1950. Fåglar och fågelsång. Norstedt förlag.
  • Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Nilsson, S.G. & I.N. 1978. Dvärgbeckasinens populationsstorlek, biotopval och spelrytm i södra Sverige. VF 37:1-8.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
  • Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i augusti 2022.