Dvärgmås

Häckar i delar av Skandinavien, i det baltiska området och fläckvis i Ryssland ända bort i öster. Det finns också en mindre population i östra USA.

 

Förekomst i Sverige

Det finns inga benfynd från Sverige, men ett från Danmark och Senglacial tid. Detta fynd verkar svårförklarligt och det antas att arten nått oss från öster under sen tid (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Den första uppgiften om förekomst är från Gotland 1797 (Thunberg 1798) och de första häckningsfynden meddelas från Öland och Gotland 1821 (Nilsson 1821). Uppgifterna för Öland betvivlas dock av vissa. Angående en häckning på ön 1852 menar Bengt Berg att ” är denna den enda tidigare uppgift om häckning (på Öland) vi känna” (Berg 1916).

 

Dvärgmåsens spridning och förekomster är komplicerad att reda ut eftersom den kommit och gått samt ökat och minskat i olika landsdelar under sin tid i Sverige. Från att i huvudsak ha varit en ostlig art i landet har den numera sin största utbredning i de nordligaste landskapen. Den som bäst rett ut det hela är Christer Olsson i två texter i Vår Fågelvärld 2002 och Fågelåret 2012 (Olsson 2002 & 2013). Jag nöjer mig med att konstatera att arten har häckat i alla landskap utom Blekinge, Bohuslän, Dalsland och Sörmland. I flera landskap dock endast vid ett eller ett fåtal tillfällen – t.ex. Skåne, Halland och Medelpad – se tabell 1. Till sina numera talrikast besatta landskap kom arten ganska sent som häckande, t.ex. Norrbotten 1956 och Lappland så sent som 1985.

 

Populationen i Sverige bedömdes bestå av 2 800 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012) och en riksinventering 2012 skattade populationen till 2 805-2 807 par (Olsson 2013). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 2 800 par 2018. Trendriktningen var negativ för 20-årsperioden 2001-2020 och positiv för 10-årsperioden 2011-2020 men inte statistiskt säkerställd i något av fallen (Wirdheim & Green 2022).

 

2015 konstaterades häckningar i Västergötland, Östergötland, Närke, Uppland, Västmanland, Dalarna, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad, Västerbotten, Norrbotten och Lappland (Fågelåret 2015:104).

 

2020 konstaterades häckningar i Västergötland (5 par), Närke (6 par), Uppland (56 par), Värmland (? par), Dalarna (ca 20 par), Gästrikland (minst 13 par), Hälsingland (? par), Västerbotten (cirka 82 par), Norrbotten (>150 par). Från Lappland saknas uppgifter för året (Fågelåret 2020).

 

Slutligen måste jag meddela ett makalöst ringmärkningsfynd: En unge ringmärkt i Västerbotten (Holmsund) 1995 hittades trafikdödad utanför Pittsburgh i USA 23 juni 1996 (Vår Fågelvärld 55:5:33 och Ring Inform 19:2:1996).

 

 

Tabell 1. Första häckningsfynd av dvärgmås i de svenska landskapen. Avser även häckningsförsök.

 

Landskap	Första fynd	Källa
Skåne	1959	Bengtson 1963
Blekinge
Halland	1966	SOF 1970
Småland	pri 1930-tal	Curry-Lindahl 1961
Öland	1821	Nilsson 1821
Gotland	1821	Nilsson 1821
Bohuslän
Västergötland	1942	Olsson 2002
Östergötland	1919	Olsson 2013
Dalsland
Värmland	1935	Curry-Lindahl 1961
Närke	1991	Olsson 2013
Sörmland
Västmanland	1942	Fauna & Flora 38:186
Uppland	1901	Curry-Lindahl 1961
Dalarna	1974	Olsson 2013
Gästrikland	1995	Olsson 2013
Hälsingland	2000	Olsson 2013
Härjedalen	2000	Olsson 2013
Medelpad	1998	Olsson 2013
Jämtland	2000	Olsson 2013
Ångermanland	1992	Olsson 2013
V-botten	1966	Olsson & Wiklund 1999
N-botten	1956	SOF 1978
Lappland	1985	Olsson 2013

 

Förekomst i Skåne

Skånes första kända fynd avser en skjuten fågel vid Ringsjön 17 juni 1876 och den lär finnas på Göteborgs museum (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

Den hittills enda kända skånska häckningen ägde rum i Hammarsjön 1959 (Bengtsson 1963).

 

Dvärgmåsen har observerats i landskapet under årets alla månader, men i störst antal under vårsträcket i slutet av april till mitten av maj samt under höststräcket i september-oktober.

 

Den högsta dagsnoteringen under hösten är från 23 september 2019 då 1 902 individer sträckte förbi Simrishamn (Fåglar i Skåne 2019). Dvärgmåsen har ett pelagiskt leverne under vinterhalvåret och kan ses även under vintertid. Större inflöden brukar märkas efter perioder med friska till hårda vindar från västsektorn. Uppträdandet i Skåne varierar år för år oavsett årstid och beror mycket på det aktuella väderläget. Sträcksiffror från Falsterbo under höstarna ger en bild av detta (Figur 1).

 

 

Figur 1. Sträckuppgifter för dvärgmås från Falsterbo 1973-2021.

 

 

Förekomst i Danmark (Dværgmåge)

Dvärgmåsen sägs ha varit känd i Danmark 1815 (Salomonsen 1963). Arten etablerade sig som häckfågel omkring 1900 och för 1901 finns en uppgift om tio häckande par vid Ringkøbing Fjord på Jylland samt med 3-40 par under perioden 1903-1912 i samma område. Arten blev fram till 1940-talet funnen häckande på 6-7 lokaler i Västjylland. På Vejlerne i Nordjylland etablerade arten sig 1928 och var därefter lokalen trogen under många år. En topp på 50-60 par noterades under slutet av 1930- och början av 1940-talen. Beståndet minskade under 1970-talet och den sista uppgiften om häckningsförsök är från 2014 (Christensen m.fl. 2022).

 

 

Jakt, skydd och attityder

I äldre tider sköts och rövades det väldigt och det drabbade givetvis även dvärgmåsen. Här följer några exempel på resonemang och attityd.

• Öland cirka 1905: ”Just då var han i håll och blef gifvetvis skjuten. Sträckande fåglar från öster finnas fortfarande knappast skäl att spara af någon hänsyn till artens bestånd. Fågeln var en ung dvärgmåse”. I en fotnot skriver Berg bl.a. följande ”Med tillfälligt under flyttning uppträdande individer är saken gifvetvis helt annorlunda; de komma i regel från större, aflägsna häckcentra och kunna utan skadegörelse på artens bestånd tillvaratagas” (Berg 1916).
• 1912: ”Har tidvis häckat på Öland ända inpå de sista åren. Sista gången den häckade vid en myr på Öland, blef den lilla kolonien hänsynslöst plundrad af ett par privatpersoner, den ene sköt fåglarne och den andre tog äggen” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 50:192).
• Arten var också fredlös fram till 1928 då den fredades 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Möjligen var den lokalt fridlyst vilket ett citat från Bengt Berg 1916 kan tyda på: ”Dvärgmåsen är visserligen, tack vare Professor Lönnbergs ingripande, sedan flera år fridlyst såsom naturskyddsföremål …” (Berg 1916). Jag hittar inga uppgifter som styrker detta. Kanske gällde det bara på Öland?

Dvärgmåsen blev till slut fridlyst och nämns för första gången som helårsfredad i jakttabellen för 1959/60.

 

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades dvärgmåsen som livskraftig (LC) men med en okänd trend och ett bestånd i Europa uppskattat till 88 900 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen nära hotad (NT).

 

 

Maxålder 

Den äldsta svenska blev 6 år och 11 månader.

Europas äldsta är finsk och den blev 20 år och 11 månader (se RCs hemsida).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtson, S A. 1963. Hammarsjöns häckfågelfauna. Skånes Natur Årsbok 50:110-132.
• Berg, B. 1916. Sällsynta fåglar. Norstedt & söners förlag. Stockholm.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Curry-Lindahl, K. 1961. Våra fåglar I Norden, andra upplagan. Stockholm.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Frändén, C.A. 1943. Om dvärgen bland måsar. SJ 81:335-339.
• Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
• Jägerskiöld, L A. 1919. Om förändringar i Sveriges fågelvärld under de senaste 75 åren. Sveriges Natur, årsskrift 1919:47-73.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Kolthoff, G. 1900. Ornitologiska egendomligheter under år 1899. SJFT 38:60-64.
• Larsson, H. 1999. Udda dvärgmås. A 38:226-227. Mörk ungfågel.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1821. Ornithologie Svecica. Del. II. Köpenhamn.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
• Olsson, C. 2002. Dvärgmåsen i Sverige – resultat av riksinventeringen 2000. VF 61:8:6-17.
• Olsson, C. 2013. Dvärgmåsen i Sverige 2012. Fågelåret 2012:42-49.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
• Thunberg, CP. 1798. Underrättelse om några Svenska foglar. KVAH 1798:178-188.
• Wibeck, E. 1953. Häckning av dvärgmås i västra Småland. FoF 48:140146. Bolmen 1952.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i augusti 2022.