Foto: Anders Åkesson

Ejder

Ejdern har en nordlig cirkumpolär utbredning och företräds av flera raser.

Förekomst i Sverige

Det äldsta svenska fyndet är från Bohuslän under Senglacial tid, cirka 10 000 före 0 och arten kan ha häckat i väster från denna period. Nuvarande Östersjöområdet besattes förmodligen inte förrän under Litorinaperioden, cirka 5000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004). Den första årsdaterade förekomsten är 1611 då ejdern sägs ha varit känd i Sverige (Forsius 1952).

En bild av förekomsten under mitten av 1800-talet ges av Nilsson (1858): ”Ejderfogeln förekommer i alla haf kring Skandinavien, så väl vid dess östra som vestra kuster. Sitt egentliga stamhåll har han i de norra mindre bebodda skärgårdarna. Likväl ser man honom, äfven under sommartiden till och med vid Skånes kuster; ett eller annat par häckar, troligen hvarje år, på Hallands Väderö samt på åkrar, som ligga nära hafskusten i Skånes sydligaste del, mellan Trelleborg och Östra Torp. De kallas där Knubbgäss” (Nilsson 1858).

Efter en resa 1867 skrev Meves följande: ”På Öland träffade jag ejdern ingenstädes häckande. Däremot fann jag den 25 juni den på Skanörs ljung i Greve Beck-Friis skogsplantering” (Meves 1868).

Carlsson (1894) beskrev förekomsten så här: ”Häckar vid kusterna runt Sverige; talrikare kanske på västra än östra kusten. Häckar i Skåne på Skanörs ljung, Falsterbo rev och ön Kläppen, häckar ej i nordöstra Skåne” (Carlsson 1894).

Från början av 1900-talet får vi denna bild: ”Talrik vid alla våra kuster, i största antal dock i Bohuslän. I Östersjön finns det största samhället på Stora Karlsö. På Öland har han fordom häckat endast vid Ottenby och på norra udden (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

Under mitten av 1900-talet beskrev SOF läget så här: ” Häckar i växlande antal, men i de flesta trakter sparsamt, vid väst- och östkusten från Skåne, till Bohuslän och Norrbotten; i vissa skärgårdar dock allmän, såsom i Göteborg, Bohuslän, Östergötland, Sörmland, Uppland och ställvis på Gotland. Har häckat i Vättern” (SOF 1949).

Ejdern hade en mycket positiv utveckling under senare delen av 1900-talet och den ökningen var märkbar redan i mitten av seklet. Gustaf Rudebeck skrev så här 1962: ” I hela Östersjöområdet har ejderstammen under det senaste årtiondet visat en mycket kraftig ökning, vilket ställts i samband med vårjaktens upphörande och andra fredningsåtgärder. Under denna period har man även påvisat en ökning av salthalten i Östersjön, vilket kan ha skapat gynnsammare betingelser för blåmusslan och andra för ejdern viktiga marina smådjur. Särskilt i den finska skärgården har det vissa år bland ejdrarna uppträtt epidemier, som dödat stora mängder ungar och även gamla fåglar … (Rudebeck 1962). En liknande bild ges kortfattat av SOF 1970: ” Har inom många områden ökat i antal under 1960-talet (SOF 1970).

Ejderns ökning skulle efterhand ersättas av en minskning och en tidig bild av denna för Stockholmsområdet gavs av flera källor. I Sveriges fåglar utgiven 2002 beskrevs trenden under 1990-talet enligt följande: ”Från bl.a. Blekinge, Öland, Medelpad, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten rapporterades en kraftig ökning ”. För Stockholms södra skärgård beskrevs däremot en betydande minskning under 1990-talet” (SOF 2002).

Vid millennieskiftet bedömdes det svenska beståndet uppgå till 315 000 par (Ottosson m.fl. 2012).

Men redan 2008 skrevs denna siffra ner till 150 000 par. Förekomsten presenterades så här: ”Häckar längs hela den svenska kusten. Den är allmän från Bohuslän till Uppland. Norr om Uppland avtar tätheten påtagligt och i Norrbotten är det häckande beståndet mycket glest. Inte minst i Östersjöområdet ökade ejdern mycket markant under en längre period fram till 1990-talet, varefter en kraftig nedgång noterats i många områden. På Västkusten har arten veterligen inte minskat i samma omfattning” (Ottosson m.fl. 2012). Minskningen uppmärksammades också i Vår Fågelvärld 2011 och då beskrevs det så här: ”Ejdrarna i Östersjön beräknas ha minskat med två tredjedelar bara under det senaste decenniet. Minskningen är som störst i Svealands skärgårdar, medan situationen inte är lika akut längs Norrlandskusten eller vid Västkusten … det mest oroande är att så få ungar överlever. Orsaken till minskningen är inte klarlagd” (Stenvång Lindqvist 2011). Och värre skulle det bli! Svensk Fågeltaxering bedömde nämligen att den svenska populationen uppgick till endast 59 000 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som måttligt minskande (Wirdheim & Green 2022).

Ejdern häckar alltså i samtliga kustlandskap men den är även observerad i de åtta landskapen utan havskuster, således Dalsland, Värmland, Närke, Västmanland, Dalarna (1926 enl Artportalen), Härjedalen (1892 enligt Artportalen), Jämtland (1908 enligt Artportalen) och Lappland.

Förekomst i Skåne

En tolkning av Sven Nilsson konkluderar att ejdern var betydligt sparsammare som häckfågel i Skåne under 1800-talet än vad som var fallet under 1900-talets senare hälft (Ekberg & Nilsson). Nilsson skrev bl.a. så här: ”Likväl ser man honom, även under sommartiden till och med vid Skånes kuster. Ett eller annat par häckar troligen varje år på Hallands Väderö samt på åkrar, som ligger nära havskusten i Skånes sydligaste del, mellan Trelleborg och östra Torp. De kallas där Knubbgäss” (Nilsson 1858). Uppgiften stöds av Meves som fann den häckande på Skanörs ljung i Greve Beck-Friis skogsplantering 25 juni 1867 (Meves 1868). Från nordöstra Skåne angavs den som allmän icke-häckare under samma period (Wallengren 1949). En annan uppgift från 1800-talet berättade att ejdern häckade ”på Skanörs ljung, Falsterbo rev och ön Kläppen, häckar ej i nordöstra Skåne” (Carlsson 1894).

Från 1900-talet beskrivs en ökning längs sydkusten 1952 (Nilsson 1952) och en inventeringsserie i Foteviksområdet 1947-1978 sammanfattades så här ”Vid inventeringens början förekom endast enstaka häckande par, i slutskedet hundratals par (Mathiasson 1978).

I slutrapporten efter den första atlasinventeringen (1974-1984 – se figur 1) redovisades resultatet av kustinventeringens (1980-1982 – opublicerad) skattning om 3 030 häckande par i Skåne (Andell & Nilsson 1987). Efter den andra atlasinventeringen 2003-2009 såg kartan nästan likadan ut (Figur 2) och beståndet bedömdes som stabilt, bestående av 4 500 par 2008 (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1: Resultatet av den första atlasinventeringen av ejder 1974-1984.

Figur 2: Resultatet av den andra atlasinventeringen av ejder 2003-2009.

Men därefter har det nog varit en negativ utveckling även i Skåne och vi ger fyra exempel.

I nordöstra Skåne har beståndet minskat successivt sedan 2006 då omkring 140 par räknades in på Saltholmen och Trueskär. En riktig dipp ägde rum 2019-2020 då endast 29 resp. 13 par hittades. Därefter en ökning till 60 par 2022 (Figur 3). Källor är tidskriften Spoven diverse nummer.

Figur 3. Antal häckande par ejder på Saltholmen och Trueskär i nordost (Spoven).

I södra Lommabukten, vid Spillepeng, har antalet ungar räknats sedan 1992 (Figur 4) och den högsta dagssumman noterades 1994 med 475 ungar och 2000 med 474 ungar. Därefter minskade antalet sedda ungar successivt men en förhoppning om vändning kom 2018 då det som mest sågs 174 ungar i bukten. Det visade sig dock vara ett undantag och 2020 nåddes den absoluta bottennivån då som mest fyra (4) ungar sågs. Ejdrarna på denna lokal häckar på andra platser, främst antagligen på Saltholm, men simmar med ungarna till den uppenbart födorika bukten (Fågelskydd Spillepeng opubl.).

Figur 4. Antal ungar (dagshögsta) i södra Lommabukten (Fågelskydd Spillepeng).

Ejdrarna på Hallands Väderö har inventerats vid sex tillfällen (Figur 5) och även här ser vi en nedåtgående trend (Andersson 2014).

Figur 5. Häckande par på Hallands Väderö 1937-2013 (Andersson 2014).

För Vellinge kommun finns det årliga uppgifter från 1997 (Figur 6) och även här noterar vi en tydligt negativ trend. Efter en topp på över 500 par 2006 har populationen legat på under etthundra par sedan 2019 (Falsterbo Fågelstation).

Figur 6. Antal häckande par i Vellinge kommun 1997-2022 (Falsterbo Fågelstation).

Sträcket förbi Skåne behandlar jag bara kortfattat och enbart gällande vårsträcket. Detta är tämligen utdraget i tid under mars och april, men med en tydlig kulmen sista resp. första veckan i dessa månader. Sträcket förbi Kåseberga bevakas noga och en enorm dagssumma noterades där 1996. Då räknades hela 287 150 individer förbisträckande 8 april (Nilsson 1996). Förmodligen hade massorna bromsats upp tidigare och sträckviljan formligen exploderade när förhållandet blev optimalt. Därefter har dagssummorna inte ens kommit i närheten av antalet 1996. De har också legat på en tydligt låg nivå den senaste tioårsperioden. I Figur 7 visas vår- och de högsta dagssummorna under åren 1991-2022. Uppgiften för dagshögsta 2016 avser Tygeåns mynning (diverse Fåglar i Skåne samt Artportalen för åren 2001-2004, 2006 och 2021-2022). De högsta dagssummorna har noterats mellan 20 mars (1999 och 2002) samt 8 april (1996 och 2014). Genomsnittligt datum för de högsta dagssummorna är 30 mars.

Figur 7. Årsantal och högsta dagsantal sträckande förbi sydöstra Skåne, i huvudsak Kåseberga 1991-2022 (diverse Fåglar i Skåne samt Artportalen).

Förekomst i Danmark

Är sedan länge en allmän dansk häckfågel. Beståndet ökade starkt från 1900-talets början till cirka 2010. Därefter en betydande minskning fram till 2019, se figur 8 (Christensen m.fl. 2022). Flest antal häckande par finns på Christiansö, Saltholm och Samsö.

Figur 8. Häckpar i Danmark 1935-2019 (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

Om denna art har det sagts och skrivits mycket här ges några exempel:

1728: ”Köttet är tranugt och (de) äro förbudne skjutas” (Linnés anteckningar i Rudbeck 1971).
1748: ”Om våren föres hon till myckenhet död till Stockholm, och säljes på Söder slaktarbro” (Linné i Rudbeck 1971).
1832: ”Märkvärdigt eller snarare oförklarligt synes det vara, att ingen i skärgården boende försökt domesticera denna fogelart och förändra den till hemafvel” (Ekström 1832).
1858: ”Ejdergåsen är utan tvivel en av Skandinaviens nyttigaste fåglar och kunde bliva av stor vinst för skärgårdarna, om därmed hushållades klokt. På de skär och holmar där hon får häcka i fred, ligger rede vid rede och hon är alls icke skygg. Hon skulle utan minsta tvivel inom få decennier talrikt föröka sig, och lämna en betydlig årlig avkastning i ägg och dun. Nu plundras, på skamlöst sätt, ejderbon på alla ägg och allt dun, så snart de finnas, och fågeln skjuts för vätte. Följden blir en ständig minskning. Nytta: Köttet är grovt och föga användbart. Dunen är under namn av ejderdun världsbekanta för sin lätthet och spänstighet” (Nilsson 1858).
1864: Ejdern fick som en av de allra första arterna en fredad period 1864. Enligt en ny jaktstadga sattes denna till 16 mars-10 juli (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 2:206-213).
1869:” Genom förbudet har han på de senaste åren betydligt tilltagit i antal och finnes nu på ställen hvarest han ej på tjugotal af år varit sedd, och det oaktat det i närheten finnas orter der under fridlyst tid handeln med ejderfogel på kyrkbacken drifves lika öppet som handeln med danska karameller. Jag har reda på en socken i L. län hvarest denna dyrbara fogel säljes icke allenast parvis utan säckvis, till det ringa priset af 75 öre paret” (C.M. Lewenhaupt i Casta 1989).
1869: Sörmland: ”Tillgången å denna fågelart har på de sista åren ofantligt minskats och kan förhållandet ej vara annorlunda, då numera knappt en enda Åda i inre skärgården får kläcka sina ägg, hvilka skoningslöst plundras av äggtjufvar” (mänskliga äggtjuvar, KB-kom) (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 7:58).
1901: Gäller Bohuslän: Ejdern hade en särdeles god årgång, som dock blef totalt förstörd, tack vare den omständigheten att landstinget hade glömt att i tid göra framställningen om fredningstidens förnyande, hvaraf blef en följd att redan 1 september började ett det mest hänsynslösa utrotningskrig emot de stackars ungarne och deras, såsom vanligt vid den tiden, alldeles orädda mödrar. De skötos i massa de första dagarne af s.k. jägare, som ej ens brydde sig om att tillvarataga de fällda foglarne (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 40:147).

Ejdrar, svärtor, sjöorrar, doppingar, och sannolikt även lommar, som råkar, eller tvingas att nödlanda i främmande miljöer på land, blir oftast liggande och uppvisar ett apatiskt tillstånd, även om de är i god kondition. Fenomenet förklaras ibland med att de luras av det moderna samhällets rikedom på artificiellt ljus. Men redan Sven Nilsson beskrev fenomenet i sin Skandinavisk Fauna 1858: ”Flera pelagiska fåglar mista all fattning, om de av en händelse blivit förvillade så långt från havet, att de förlora det ur sikte. De förlora förmågan att flyga, sätta sig på marken, se förvirrat omkring sig och låta gripa sig med händerna”.

Jakttiderna med fokus på Skåne (SJNT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift)

1864: Ejdern fick som en av de allra första arterna en fredad period 1864. Enligt en ny jaktstadga sattes denna till 16 mars-10 juli (SJNT 2:206-213).
1872 blev ejdern helårsfredad i delar av Halland under en tioårsperiod (SJNT 9:245). Däremot kortades fredningstiden i Östersjön 1873 till 24 apr-10 jul (SJNT 11:59). En ny lokal fredning blev verklighet 1880 då den förklarades som helårsfredad på Hallands Väderö (SJNT 18:42).
1889: Fredad 24 apr-31 juli i Östersjön, hannar 24 apr-23 maj (SJNT 27:133).
1913: Fredad 21 apr-20 maj (hannar), 21 apr-31 aug (honor och ungar) (SJNT 1912:338-339).
1928: Jakttid i Östersjön; 1-20 apr samt 1 sep-31 dec enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJNT 65:bilaga).
1938-49: Jakttid i Östersjön 1-20 apr samt 16 sep-31 dec enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (SJNT 76:218).
1950: Vårjakt förbjuds under tre år (Svensk Jakt 88:161).
1950-57: Jakttid kust 1 okt-31 dec. Skälderviken 1 nov-31 jan. Inland 16 sep-31 dec (Jakttabeller).
1958-62: Jakttid kust 1 sep-31 dec. Skälderviken 1 nov-31 jan. Inland 1 sep-15 nov (Jakttabeller).
1963-67: Jakttid 16 sep-31 dec. Skälderviken 1 nov-31 jan (Jakttabeller).
1968-71: Jakttid hela Skåne 16 aug-31 dec (Jakttabeller).
1972-88: Jakttid hela Skåne 1 sep- 31 dec (Jaktabeller).
1989-08: Jakttid kust 1 sep-31 jan. Inland 21 aug-30 nov (Jakttabeller).
2009-20: Jakttid kust 1 sep-31 jan. Inland 21 aug-31 jan (Jakttabeller).
2021: Inför justeringen av jakttider föreslog Naturvårdsverket föreslog i sitt slutbetänkande total fredning, men regeringsbeslutet blev trots detta en fortsatt allmän jakttid 21 aug-31 jan (SFS2021-334). Detta beslut överklagades och ändrades i ett tilläggsbeslut till fredning tills vidare ” i avvaktan på en förvaltningsplan”. Ejdern är alltså tills vidare totalfredad från jakt.

Rödlistning i Sverige

Rödlistad 2005: Nej
Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
Rödlistad 2015: Sårbar (VU)
Rödlistad 2020: Starkt hotad (EN)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades ejdern som starkt hotad (EN) och med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 1 410 000 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen sårbar (VU).

Maxålder

Sveriges äldsta ejder blev 32 år, medan Europas äldsta ejder var ringmärkt i Storbritannien och den blev 36 år och 10 månader (se RCs hemsida)

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Alerstam, T. m.fl. 1974. Fält- och radarstudier av östersjöejdrarnas vårsträck. VF 33:15-27.
Alerstam, T., Bauer, C.-A. & Roos, G. 1974. Spring migration of Eiders Somateria mollissima in southern Scandinavia. Ibis 116: 194-210.
Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
Andersson, A. 1950. Västkustejdrar och annan sjöfågel. SJ 88:94-96.
Andersson, Å. 2014. Häckande Kustfågel på Hallands Väderö 1937-2013. Länsstyrelsen i Skåne.
Bengtsson, K. 1995. Miljöministerns ejder. A 34:156. Oljedödade ejdrar skickades i protest.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Berg, P. & Bregnballe,T. 2020. Forårstrækket ad Ederfugle gennem Femern Bælt 2009-19. DOFT 114:42-55.
Buchmann, K. m.fl. 2019. Mange Ederfugleællinger dør under svømmeturen fra Christiansø till Bornholm. DOFT 113:1-2.
Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
Casta, S. 1989. Fåglar om våren. Bok.
Christensen, J.O. 1990. Præsentation af Måge- och Ternegruppen. DOFT 84:94-96.
Christensen, T.K. & Bregnballe, T. 2011. Status of the Danish breeding population of Eiders Somateria mollissima 2010. DOFT 105:195-205.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Edberg, R. 1961. Vårsträck av ejder i Kalmarsund 1960. SJ 99:232-234.
Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
Ekström, C.U. 1832. Sjöfogelsjagten i mellersta delen af Östersjöns vestra skärgård. Tidskrift för Jägare och Naturforskare, sidan 85 i nyutgivning av Richard Bergström 1894. Stockholm.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Flach, B. 1953. Översikt av Stora Karlsös fågelfauna. FoF 48:72-77. Gedigen genomgång.
Forsius, SA. 1952. Physica. Uppsala Universitets Årsbok. 1952:10.
Franzmann, N.E. 1989. Status of the Danish breeding population of the Eider Somateria mollissima 1980-83, with notes on general population trends in northern Europé. DOFT 83:61-67.
Frederiksen, M. m.fl. 2020. Østersøens Ederfugle i krise – hvad kan der gøres. DOFT 114:113-115.
Götmark, F. & Åhlund, M. 1989. Ejdern, truten och båtfolket: hur samsas de? VF 48:178-181.
Haglund, A. & Jörnstedt, O. 2014. ”Ejderns minskning kan bero på havsörn”. VF 73:1:46-47.
Hansen, K. 2001. Grønland ødelægger sin fuglefauna. Fugle og natur 2001:1:4-8.
Hellquist, A. 2013. Rasbestämning av ejder. VF 72:6:36-45.
Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
Horn, R. 1879. Ejderfågeln på Gotland. SJFT 17:1-7.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
Karlsson, J. 1976. Flyghöjden hos ejder under vårflyttningen över sydligaste Skåne – bestämning med hjälp av radar. FoF 71:152-157.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
Larsson, R. 2008. Ejderns boplatstrohet i en koloni på Utklippan i Östersjön. OS 18:123-126.
Laursen, K., Møller, A.P. & Holm, T.E. 2017. Kan Ederfugle holde styr på antallet af jægere? DOFT 111:84-85.
Lewenhaupt, C.M. 1869. Om ejderfogelns ekonomiska nytta. SJFT 7:145-151.
Lyngs, P. 2000. Status of the Danish breeding popul. of Eiders Somateria mollissima 1988-93. DOFT 94:12-18.
Lyngs, P. 2008. Status of the Danish breeding population of Eiders Somateria mollissima 2000-2002. DOFT 102:289-297.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Mathiasson, S. 1978. Häckfågelfauna i Foteviksområdet. Med. nr 1978:5, Naturvårdsenheten, Lst i Mö-hus län.
Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
Nilsson, L. 2015. Spring staging of Eiders Somateria mollissima in some Swedish east coast archipelagos and at Gotland 2009 and 2010. OS 25:70-73.
Nilsson, L.GR. 1996. Världsrekord i ejderräkning? A 35:125-127.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Nilsson, W. 1952. Skåneejdern ökar. SJ 90:33-34.
Ohlsson, A. 2017. Havets and med eftertraktad mjukvara. A 56:1:3-7. Betraktelse.
Olsson, V. 1950. Ejdern, kråkan och truten. SJ 88:108-113. Saklig argumentation.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Peterz, M. 2003. Timing and seasonal changes in Eider Somateria mollissima spring migration in the northern Öresund, south Sweden, 1975-2001. OS 13:115-121.
Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
Rudbeck, O. 1971. Olof Rudbecks Fågelbok 1693-1710. Eden bokförlag, Stockholm.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
Rydén, O. & Källander, H. 1964. Beräkning av ejderns sträckhastighet. VF 23:151-158.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
Stenvång Lindqvist, E. 2011. Ejdern minskar kraftigt. VF 2011:5:6.
Swegen, H. 1972. Ejderns sträck över land i södra Sverige. VF 31:183-190.
Swärdson, G. 1963. Den danska ejderjakten. SJ 101:159+186. Ökande tendens och 109 000 dödade 1959/60.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Ullman, M. 2003. Ejderhannar: Hur åldersbestäms de? VF 62:5:12-16.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
Waltho, C. & Coulson, J. 2014. The Common Eider. T & AD Poyser, London. Bok.
Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i augusti 2022.