Foto: Mikael Arinder

Enkelbeckasin

Har en vid utbredning genom hela Europa och Asien från cirka 50 grader nordlig bredd. En tidigare ras av arten förekommer i den norra halvan av Nordamerika men den fick egen artstatus 2003 under namn av wilsonbeckasin (Andersson & Svensson 2003).

 

Förekomst i Sverige

Arten tros ha kunnat etablera sig i vårt område redan under Senglacial tid, men har förmodligen varit tillbakaträngd och ovanligare under de varmare tidsperioderna. Det äldsta svenska benfyndet är från Uppland och Subboreal tid, cirka 1000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Den första årsdaterade förekomsten är från 1524 då arten var känd i Sverige (Olaus Magnus 1555). En uppgift från 1800-talet berättar att enkelbeckasinen ”förr i tiden varit mycket allmän, men på senare åren liksom dubbelbeckasinen avtagit i hög grad. Han finnes likväl ännu överallt, där lokalen är passande, från och med Skåne, Öland och Gotland till långt upp i Torne lappmark” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898). Från mitten av 1900-talet angavs att arten ”häckar allmänt-tämligen allmänt i sumpmarker från Skåne till norra Lappland (SOF 1949) och liknande uppgift finns även i SOF 2002.

 

Enkelbeckasinen minskade starkt i södra Sverige under perioden 1970-1995 men därefter bedömdes en viss ökning ha skett och 2008 bedömdes population i Sverige uppgå till 160 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Svensk Fågeltaxering gjorde samma bedömning 2018 och trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som stabil och för 10-årsperioden 2011-2020 som måttligt ökande (Wirdheim & Green 2022).

 

Förekomst i Skåne

Den första nedtecknade uppgiften jag hittar gäller en fullväxt unge som sköts vid Kävlinge den 27 maj 1834 (Cronsjö i Ekberg 2015). 1849 anges den som allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849) och från ungefär samma tid skriver Nilsson ”I Skåne är hon allmän, så väl på slättbygden som i skogskärren” (Nilsson 1858). Från sydvästra Skåne och 1887 sägs ”Rätt talrik vid höstgenomsträcket; häckar sparsamt” (Thott 1892).

 

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 320 rutor samt uppskattade beståndet till 1 300 par (Andell mfl 1987b). I den andra (2003-2009) hade förekomsten minskat till 270 rutor och populationen uppskattades till 1 500 par. Trenden angavs som minskande och arten var då starkast knuten till de skogsdominerande norra och östra delarna av landskapet (Bengtsson & Green 2013).

 

Enkelbeckasinen ses i landskapet under hela året, och är inte sällsynt som övervintrare under milda vintrar.

 

Figur 1: Resultatet av den första atlasinventeringen av enkelbeckasin 1974-1984.

 

 

Figur 2: Resultatet av den andra atlasinventeringen av enkelbeckasin 2003-2009.

 

 

Förekomst i Danmark (Dobbeltbekkasin)

Arten är utbredd i hela landet men de tätaste bestånden finns i Jylland. Populationen har mer än halverats sedan 1990-talet och uppskattades till 1 500 par 2019 (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för enkel-beckasinens del en minskning ur långtidperspektivet 1983-2020 och en osäker trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Alla vadare, förutom dvärgbeckasin, enkelbeckasin, morkulla, småspov och storspov fridlystes i Danmark 1982 (Vår Fågelvärld 42:39) och enkelbeckasinen var fortfarande lovlig för jakt 2015 – då under perioden 1/9-31/12 (DOF.dk 2015).

 

 

Jakt, skydd och attityder

Enkelbeckasinen har jagats hårt under lång tid men blev slutligen totalfredad i Sverige 2001 (Bengtsson 2007). Det gjordes dock ett nytt försök från jägarhåll 2021 och då i samband med beredning av nya allmänna jakttider. Då låg ett förslag om återupptagen allmän jakt på enkelbeckasin på bordet. Men i Naturvårdsverkets slutremiss till regeringen var detta förslag borta och någon ny jakttid blev det inte (SFS2021-334).

 

Historiken gällande jakttider ses nedan (SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift).

  • 1858: ”Jakt och fångst: Skjutes i flykten för rapphönshund; men hon är vida svårare att träffa (än dubbelbeckasinen), emedan hon uppflyger ganska snabbt och i ziczac. På somliga ställen brukas även att under lektiden fånga denna art i stickgarn; men som denna jakt är ödande, övas den ej gärna av förståndiga jägare. Nytta: Köttet är förträffligt” (Nilsson 1858).
  • 1864: Fredad 16 mar-10 jul, enligt ny jaktstadga (SJFT 2:206-213).
  • 1894: Fredad 1 jan-10 jul, enligt ny jaktstadga (SJFT 32:129).
  • 1913: Fredad 1 jan-15 juli (SJFT 50:338-339).
  • 1922: Fredad 16 november- 15 jul (SJFT 60:243).
  • 1938: Fredad 16 nov-31 juli enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (SJFT 76:218).
  • 1942: Fredad 16 nov-15 aug enl. Kungl. Maj:ts kungörelse nr 559 (Svensk Jakt 80:289-291).
  • 1953: Jakttid 1 aug-15 nov (Svensk Jakt 91:274). Troligen ändrades tiden redan 1943.
  • 1954-62: Jakttid 1 aug-15 nov (Jakttabeller).
  • 1963-67: Jakttid 16 aug-15 nov (Jakttabeller).
  • 1968-71: Jakttid 16 aug-31 dec (Jakttabeller).
  • 1972-73: Jakttid 1 sep-31 dec (Jakttabeller).
  • 1974: Jakttid 16 aug-31 dec (Jakttabeller).
  • 1975-88: Jakttid 21 aug-31 dec (Jakttabeller).
  • 1989-91: Jakttid 21 aug-30 nov (Jakttabeller).
  • 1992-00: Jakttid 21 aug-31 dec (Jakttabeller).
  • 2001: Helårsfredad (Bengtsson 2007).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades enkelbeckasinen som sårbar (VU) och med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 6 160 000 vuxna fåglar. I förra listan från 2015 var klassningen livskraftig (LC).

 

Maxålder

Sveriges, och även Europas äldsta kända blev 16 år och 3 månader (se RCs hemsida)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Andell, P., Jönsson, P-E., & Nilsson, L. 1987b. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 3. Anser 26:97-110.
  • Andersson, B. & Svensson, L. 2003. Holarktis fåglar – ny forskning förändrar den officiella listan. Vår Fågelvärld 2003:8:6-12.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Bergdahl, E. 1961. Enkelbeckasinens parningsläte. SJ 99:268-271. (Idé om att det handlar om ett strupljud. Red. kommentar följer).
  • Brinch Pedersen, M. 1991. Vinterforekomsten af Enkeltbekkasin og Dobbeltbekkasin i Danmark. DOFT 85:173-174.
  • Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Ekberg, B. 2015. Jag tyckte mig se en swart stork. Ellerströms förlag, Lund. Ur Anders Cronsjös dagbok 1833-1847.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
  • Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
  • Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Olaus, Magnus. 1555. Historia de Gentibus Septentrionalibus, 19:e boken.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
  • Rosenberg, E. 1933. Ett bidrag till enkelbeckasinens fortplantningsbiologi. FoF 28:255-262.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • Ryttman, H. & Stolt, B.O. 1996. Enkelbeckasinens antal minskar, men vem bryr sig? VF 55:4:20-22.
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • SOF 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
  • Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
  • Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i september 2022.