Foto: Mikael Arinder

Fältpiplärka

Arten har en utbredning som täcker i princip hela Europa norrut till ungefär Skånes breddgrad (dock ej Brittiska öarna) och den sträcker sig vidare till centrala Asien, Den förekommer även i nordligaste Afrika.

Förekomst i Sverige

Det finns inget som tyder på att arten invandrat till Sverige långt före den kända historien (Ericson & Tyrberg 2004). För Danmarks del spekuleras om möjlig invandring under perioden 1200-1500 efter 0 (Løppenthin 1967).

Den första kända årsdateringen är 1814 då arten anges som vara känd i Årup i östra Skåne (Trolle-Wachtmeister MS).

I Skåne och Halland har arten häckat sedan länge och gör så än idag i Skåne. Men Hallands sista häckning, eller häckningsförsök, gjordes 2011 och det efter en successiv minskning.

Tidigare inventeringar i Halland visade på 60 par 1966, 54 par 1979 och 38 par 1989 (Wirdheim 2014). Antal häckande par fr.o.m. 1992 framgår av tabell 1.

I Blekinge finns det äldre uppgifter om häckningar dock utan lokalangivelser. Häckningar anges från Sibbaboda 1960, Torshamn 1980 och Sölve 1981-1983 (Nilsson & Lundgren 1993). Häckningen 1980 sades vara den första utanför Skåne och Halland sedan 1963 och även den ska ha skett i Blekinge (Vår Fågelvärld 40:478). Ytterligare en häckning vid Sölvesborg 1984 redovisas i Vår Fågelvärld 43:479 och vad som sannolikt blev den sista häckningen ägde rum vid Kallinge 1995 (Fågelåret 1995).

För Smålands del nämns äldre häckningsuppgifter från Kalmar (Curry-Lindahl 1963).

På Öland sägs fältpiplärkan ha varit allmän på alvaret under mitten av 1800-talet men under 1960-talet var arten sällsynt eller sporadisk och då blott på norra Öland (Curry-Lindahl 1963). Den senaste kända häckningen skedde dock på södra Öland 1986 och den sades vara den första på ön sedan 1963 (Vår Fågelvärld 46:402).

Från Gotland finns äldre häckningsuppgifter från Sundre och Visby och arten hade också setts på Gotska Sandön (Curry-Lindahl 1963). För Gotlands del finns också en uppgift om fyra revir på Gotland 1968 (Högstedt 1969) men i SOF 1978 sägs att den sista kända häckningen skedde på Fårö 1950.

Historiskt beskrivs arten bland annat så här:

”På torra fält och sandhedar i det södra Sverige, är denna piplärka icke sällsynt, och på somliga ställen förekommer hon talrikt. I Skåne träffar man henne på de flesta höglänta och sandiga, med ljung eller enris glest bevuxna hedar och allmänningar, så väl i kustbygderna, som i det inre av landet” (Nilsson 1858).
”Denna, som var tämligen allmän på alvaret på Öland 1847, fann jag inte alls denna gång. Vid Skanörsljung sköt jag ett par” (Meves 1868).
”Hos oss förekommer hon endast på några få ställen i sydliga delar af landet: i Skåne, på Skanörs ljunghedar, på södra Gotland och på norra Öland. I Halland häckar hon liksom i Askim strax söder om Göteborg” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).
”Hos oss förekommer hon endast på några få ställen i sydliga delar av landet; i Skåne, på Skanörs ljunghedar, vid Falsterbo, vid Pålsjö nära Hälsingborg, varifrån ägg finns i Göteborgs museum, på södra Gotland och på norra Öland” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
”Häckar sparsamt på öppna sandmarker i Skåne, Halland, Gotland och sällsynt på norra Öland. Har häckat i Blekinge, Småland och Bohuslän. Har åtminstone i vissa trakter minskat betydligt sedan mitten av 1800-talet, då den exempelvis på Öland ställvis var tämligen allmän” (SOF 1949).
”Förekommer huvudsakligen längs de sandiga stränderna av Skåne, Halland och Gotland. Den häckar även i inlandet i dessa landskap, t.ex. på ”moslätten” i södra Skåne, men har minskat avsevärt i dylika marker på grund av uppodling och skogsplantering. På Öland skall arten i mitten av 1800-talet ha varit tämligen allmän på flera håll, men har sedan dess praktiskt taget försvunnit” (Rudebeck 1962).
”En inventering 1968 visade på minst 81 par i Skåne, 24 i Halland och 4 på Gotland (Högstedt 1969).

Ett åtgärdsprogram gällande 2001-04 togs fram av Naturvårdsverket (Naturvårdsverket 2001) och populationen i Sverige uppskattades 2008 bestå av 42 par varav 40 i Skåne (Ottosson m.fl. 2012).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 30 par 2020. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som minskande och för 10-årsperioden 2011-2020 som stabil (Wirdheim & Green 2022).

Tabell 1: Förekomster av fältpiplärka i de olika landskapen 1992-2022 samt i några fall tidigare. X = förekomst och röda tecken betyder häckning med angivna antal par. Landskap i icke fetstil saknar godkända fynd

Före 1992

Skåne

210 revir 1983

Blekinge

Halland

(7)

(9)

(7)

Småland

Öland

Gotland

Bohuslän

Västergötland

9 fynd 1849-1991

Östergötland

1984 & 1991

Dalsland

Värmland

1979 & 1990

Närke

Sörmland

Från 1972

Västmanland

Uppland

1971, 1974 & 1991

Dalarna

1982, 1983 & 1991

Gästrikland

Hälsingland

Härjedalen

Medelpad

Jämtland

Ångermanland

1989

V-botten

1989

N-botten

Lappland

Skåne

Blekinge

Halland

1ex

3ex

1ex

Småland

Öland

Gotland

Bohuslän

Västergötland

Östergötland

Dalsland

Värmland

Närke

Sörmland

Västmanland

Uppland

Dalarna

Gästrikland

Hälsingland

Härjedalen

Medelpad

Jämtland

Ångermanland

V-botten

N-botten

Lappland

Förekomst i Skåne

Den första årsdaterade förekomsten är från i Årup i östra Skåne 1814 (Trolle-Wachtmeister) och från samma område anges den som häckfågel ”här och där” i nordöstra Skåne 1849 (Wallengren 1849). Fältpiplärkan var relativt allmän på torra hedmarker i Skåne under 1800-taletdå den gynnades av rörliga dynområden och ett lågintensivt jordbruk. Men under 1900-talet och framåt har utvecklingen varit negativ bl.a. beroende på en omfattande plantering av tall på sandmarkerna, en utbredd sommarstugebebyggelse och en ökad badturism. Många lämpliga områden har också vuxit igen (Olofsson 2014).

Från första halvan av 1900-talet – då arten fortfarande var tämligen allmän – finns några uppgifter om förekomster och som också berättar om en större spridning i landskapet än den idag gällande:

1940: Häckning vid Sövdeborgs station meddelas av Torsten Jakobsson (Fauna & Flora 37:45).
1944: Häckar flerstädes runt Skånska kusten, från Torekov till Kivik och Åhus, samt vid Revinge, Vombsjön och Sövdesjön. Det ”enormt utvecklade badlivet” tros ha gjort henne sällsyntare än förr (Holmström 1944).
1944: ”På den sandiga gräs- och örtheden vid Vitemölla var fältpiplärkan sommaren 1944 mycket talrik (Kullenborg 1945).
1947: Förekom, troligen ganska nyinvandrad, på det sandiga området mellan Jonstorp och havet (Persson i Hanström & CL 1947).
1947: På heden i Sövdeområdets norra del häckar fältpiplärkan, som i övrigt blott träffas sparsamt på södra Sveriges sandiga havsstränder (Nordqvist & Rudebeck i Hanström & CL 1947).
1947: ”Är otvivelaktigt stadd i ökning i östra Skåne. På de sandiga kustslätterna i Österlen har den ju sedan länge funnits, och i de östra grannsocknarna har jag år för år kunnat följa dess framryckning västerut. Andrarum nådde den 1947, då den hade två bon i SÖ delen av socknen” (Fredriksson 1949).

Fältpiplärkan har inventerats i Skåne vid flera tillfällen och den första som gjordes 1968 visade på minst 81 par i Skåne, 24 i Halland och 4 på Gotland (Högstedt 1969). Jag misstänker att den skånska uppgiften var underskattad men också att denna inventering fokuserade på antal häckande par medan de andra har fokuserat på revir. Nästa inventering skedde 1983 och då hittades 210 revir spritt i Skåne (Adolfsson 1984). Vid denna tid pågick den första atlasinventeringn (1974-1984) som påvisade förekomst i 74 rutor och populationen uppskattades till 150-200 par. Utbredningen var tätast i östra Skåne, men under atlasperioden fanns det livskraftiga stammar kvar i Vombsänkan och i nordvästra Skåne samt några par på Falsterbonäset (Andell & Nilsson 1987d).

Nästa inventering gjordes 1992 och då hade det uppenbarligen hänt mycket negativt – det hittades nämligen bara 78 revir (Gierow 1994). Därefter kan en viss stabilitet på låg nivå anas eftersom en inventering 2001 resulterade i 76 revir. Arten var då borta från Falsterbohalvön och nordvästra Skåne medan några få revir fanns kvar i Vombsänkan (Bergendahl 2002).

En ny inventering 2008 visade dessvärre på negativt resultat då endast 42 revir hittades i Skåne. Arten fanns då kvar i lågt antal i sydost ned till Kabusa och i Vombområdet hittades ett revir (Bergendahl 2009). Den andra atlasinventeringen (2003-2009) pågick under denna tid och även den visade på negativ utveckling. Arten hittades nämligen bara i 27 rutor (74 i förra) och trenden angavs som starkt minskande (Bengtsson & Green 2013).

Nästa inventering gjordes 2013 och den gav 33 sjungande hannar och 21 häckande par. Samtliga längs östra Skånes kust samt kustnära inland (Olofsson 2013 & 2014). Efter denna inventering gjorde länsstyrelsen markvårdande insatser i samband med naturvårdsprojekt Sand Life och en uppföljning på länsstyrelsens initiativ 2017 visade på ett visst positivt resultat. Då hittades 40 revir och 23 häckningar kunde konstateras (Wirdheim 2017 & Olofsson 2018).

Vi kan alltså idag (2022) konstatera att fältpiplärkan bara förekommer i östra Skåne och i ett farligt lågt antal. Tidigare förekomster är sedan länge borta och en återkomst till dessa verkar vara avlägsen. Låt oss ta en titt på skeendena i dessa områden.

Förekomster i Kullabygden (”KOF-land”)

Arten nämns som ”tämligen vanlig häckfågel” under slutet av 1800-talet. På 1920-talet fanns den längs norra Skälderviken samt mellan Helsingborg och Höganäs. Dock försvann den successivt från Öresundskusten under 1960-70-talen och 1983 fanns bara ett par kvar i det området. Från södra Helsingborg nämns 4-5 par 1967-1968. När källan utkom 1990 benämndes fältpiplärkan som sällsynt-sparsam häckfågel i f.f.a. inre delarna av Skälderviken samt enstaka par vid Vegeholm (Jönsson 1990). Lite mer exakta uppgifter finns att hämta i några av KOFs rapporter för 1970-1980-talen.

1973: 9-10 par i KOF-land (Rönnertz 1976).
1974: 11-12 par i KOF-land (Rönnertz 1976).
1975: 14-16 par i KOF-land (Rönnertz 1976).
1976: 16-18 par i KOF-land (Rönnertz 1976).
1977: 20-22 par i KOF-land (KOF-rapport 3).
1978: 17 par i KOF-land (KOF-rapport 3).
1979: Minst 16 par i KOF-land (KOF-rapport 3).
1980: 17-18 par i KOF-land (KOF-rapport 3).
1981: 18 par i KOF-land (KOF-rapport 3).
1982: 21 par i KOF-land (KOF-rapport 3).
1983: SkOFs inventering påvisade 23 revir (Adolfsson 1984)
1988: Kvar i KOF-land, men färre (KOF-rapport 2).

Därefter gick det förmodligen snabbt nedåt och från Fåglar i Skåne hämtas uppgifter om fem fåglar 1989 och två par 1990. En inventering 1992 visade dock att arten sågs på åtta lokaler men också att bara en häckning noterades (Gierow 1994). Därefter saknas uppgifter och 2001 konstaterades att inga fältpiplärkor hade setts i nordväst under den inventering som genomförts (Bergendahl 2002). Så någon gång under 1990-talet försvann arten som häckfågel från nordvästra Skåne.

Vomb-Revingeområdet + Sjöbo flygfält

13 revir 1983, åtta revir 1992, tre revir 2001 och 2005 samt två revir 2007. Därefter rapporterades bara enstaka fåglar från området samt en individ på Sjöbo flygfält 2008-09. Den senaste rapporten om en fältpiplärka i Vombområdet under häckningstid gäller en individ 2011 (diverse Fåglar i Skåne).

Falsterbonäset

I äldre tider häckade arten sparsamt på Falsterbonäset men är idag borta sedan länge. Några få obsar från häckningstid finns från 1983-1985 och en trolig häckning rapporteras från 1988. Därefter var det nog slut (diverse Fåglar i Skåne).

Järavallen

Ett par rapporterades från denna lokal 1979 (Fåglar i Skåne 1979).

Figur 1: Resultatet av den första atlasinventeringen av fältpiplärka 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2: Resultatet av den andra atlasinventeringen av fältpiplärka 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Figur 3: Sträcksiffror för fältpiplärka i Falsterbo.

Fenologi Skåne

Tidigaste fyndet är från Vombs vattenverk 13 april 2004 och samma datum Simrishamn 2010. Senaste Hittarp 15 oktober 2001 (Fåglar i Skåne resp. år).

Förekomst i Danmark (Markpiber)

En första uppgift gäller en konstaterad häckning mellan Skagen och Ålbäck 1827. Har häckat tidigare också (Løppenthin 1967). Idag är arten utgången som dansk häckfågel och den senaste kända häckningen skedde vid Skagen 2006. Tidigare häckade fältpiplärkan på Skagen, Læsø, Anholt och längs Kattegatts kuster. Spridda förekomster på Fanø i Västjylland 1938, Ulvshale 1944-46, Sydostsjälland 1971 och Bornholm 1966 genom 1970-talet och tillfälligt till början av 1990-talet. Arten var en fåtalig häckfågel och höll cirka 50 par 1967 och 30-50 par 1971-74 (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

Likt alla de andra som inte hade fasta jakttider eller som tidigare saknat skydd i form av fridlysning blev fälpiplärkan totalfredad från jakt fr.o.m. 1 januari 1968 (Vår fågelvärld 27:96+). Tidigare och från 1928 gällde istället att dessa arter var fredade 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).

Rödlistning Sverige

Rödlistad 2005: Starkt hotad (EN)
Rödlistad 2010: Starkt hotad (EN)
Rödlistad 2015: Starkt hotad (EN)
Rödlistad 2020: Starkt hotad (EN)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades fältpiplärkan som livskraftig (LC) med en okänd beståndsutveckling och ett bestånd i Europa uppskattat till 2 980 000 vuxna fåglar.

Maxålder

Ingen uppgift.

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Adolfsson, K. 1984. Fältpiplärkan i Skåne 1983. A 23:163-168.
Ahlén, I. 1972. Fältpiplärkan koloniserar skogsmark i Skåne. VF 31:9-15.
Andell, P. & Nilsson, L. 1987d. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 5. Anser 26:241-258.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Bergendahl, R. 2002. Fältpiplärkan i Skåne. Anser 41:223-226.
Bergendahl, R. 2009. Fältpiplärka i Skåne 2008. A 48:207-212.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar I Norden, andra upplagan. Stockholm.
Durango, S. 1936. Något om fältpiplärkan. FoF 31:274-278. (Halland).
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Fredriksson, A. 1949. Fågelfaunan i Andrarums socken. FoF 44:242-254.
Gierow, M. 1994. Fältpiplärkan i Skåne 1992. A 33:97-100.
Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
Högstedt, G. 1969. Fältpiplärkan i Sverige 1968. M SkOF 8:28-31.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Jönsson m.fl.. 1990. Nordvästskånska Fåglar. Helsingborg.
Klinteroth, L. 2007. Fältpiplärkan och den regniga sommaren. VF 66:5:10-12.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm..
Kullenborg, B. 1945. Om iakttagelser i Kivikstrakten sommaren 1944. FoF 40:137-138.
Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
Naturvårdsverket. 2001. Åtgärdsprogram för bevarande av fältpiplärka. Åtgärdsprogram nr 25.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Olofsson, P. 2013. Fältpiplärkan i Skåne 2013. Länsstyrelsen i Skåne. Rapport.
Olofsson, P. 2014. Fältpiplärkan i nordöstra Skåne 2013. Spoven 2014:1:46-50.
Olofsson, P. 2014. Fältpiplärkan sjunger på sista versen. FoF 109: Nr 1:30-33.
Olofsson, P. 2014. Fältpiplärkan i Skåne 2013. A 53:2:6-14.
Olofsson, P. 2018. Fältpiplärkan i nordöstra Skåne 2017. Spoven 2018:1:26-29.
Olofsson, P. 2018. Fältpiplärkan i Skåne 2017. A 57:2:7-14.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Nilsson, T. & Lundgren, U. 1993. Blekinges fåglar. Blekinge Orn. Förening, suppl 1993:1.
Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
Roos, G. 1984. Fältpiplärkans flyttning över Falsterbo under tjugotvå höstar: tidtabeller, beteende och antalsförändringar. A 23:149-162.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
Rönnertz, T. 1976. Fältpiplärkans förekomst inom KOF:s rapportområde åren 1973-1976. Rapport från KOF nr 5, 1976.
Rönnertz, T. 1982. Jämförelse mellan två inventeringar i Vegeholm. Fåglar i Nordvästskåne 1982.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
Trolle-wachtmeister, H.G. 1814. Note angående lärkarterna. MS i Lunds Universitetsbibliotek.
Waldemarsson, N. 2016. Fältpiplärka i Kristianstads kommun 2016. Spoven 2016:4:14-15.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
Wirdheim, A. 2002. Fältpiplärkan snart kanske spårlöst borta. VF 61:3:7-12.
Wirdheim, A. 2014. Hallands fågelatlas. HallOF, Halmstad.
Wirdheim. A. 2017. Sanden som blir till guld. VF 2017:5:20-24.
Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i september 2022.