Foto: Mikael Arinder

Havssula

Häckar på de Brittiska öarna, Island, Färöarna, samt i Irland, Norge norra Frankrike och östra Kanada.

 

Förekomst i Sverige

Det finns fynd från Bohuslän, Skåne och Gotland från Atlantisk tid, cirka 7000-4000 år före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Den första något så när daterade uppgiften är från 1761 då arten anges vara känd vid Marstrand före detta år (Linné 1761). Måhända grundas detta på en uppgift som förefaller vara av äldre datum och som berättar att havssulan ”omtalas som förekommande i Bohuslän under de stora sillfiskena och befolkningen kände henne allmänt under namn av bergshammare” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

Nästa uppgift handlar om ett ex som sköts på Gullmarsfjorden 7 december 1837 (Carlsson 1894).. Ytterligare tre fynd från Bohuslän 1838-1848 nämns samt att Göteborgs museum erhöll tolv exemplar mellan 1841 och 1874. Slutligen nämns ett ex ha uppehållit sig i Sotefjärden i januari 1884 (Carlsson 1894). Det ska även ha gjorts ett fynd vid Vara i Västergötland under 1800-talet. Det är odaterat men sägs vara det första inlandsfyndet i Sverige (SOF 2002). Enligt Artportalen ska fyndet vara gjort före 1880. Ett fynd vid Ostkusten under 1800-talet nämns också i SOF 1990 och det bör vara det av två individer som sägs ha setts i Västerbotten under slutet av 1890-talet (Olsson & Wiklund 1999).

 

Hur allmänt havssulan förekom i Sverige under 1800-talet verkar vara oklart men Nilssons uppgifter tyder på att den inte var allt för allmän: ”Havssulan är mer sällsynt i Skandinavien, där hon nästan endast vintertiden förekommer. Så vitt jag vet häckar hon ingenstädes på den skandinaviska halvön. I Bohusläns skärgård säges hon infinna sig en månad före jul och bliva kvar till slutet av mars. I Östersjön träffas hon aldrig” (Nilsson 1858). Carlsson är tydligare i sin korta kommentar: ”Förekommer hos oss endast om vintern. Fordom under det stora sillfiskets tid allmän i Bohuslän, hör den numera till sällsyntheterna” (Carlsson 1894).

 

Ungefär likadant lät det i SOF 1949: ”Besöker vintertid mycket sällsynt kusten av Göteborg och Bohuslän. Även funnen i Skåne, Halland och Västergötland”. Här sägs också att detaljer om artens uppträdande är ”föga kända på grund av dess pelagiska levnadssätt”. Se också den danska uppgiften om beståndet i Europa under rubrik Jakt nedan.

 

För Ostkustens del nämns noll fynd 1900-1930, två fynd 1931-1960, tolv fynd 1961-1975 och 13 fynd 1976-1988 (SOF 1990). För perioden 1989-1999 nämns 29 fynd vid Ostkusten och 14 fynd i inlandet (SOF 2002). Ett fynd av en död 2K-fågel som hittades på Gotska sandön 10 juni 1958 bör vara det första i Östersjön om fyndet i Västerbotten på 1890-talet inte är erkänt (Fauna & Flora 62:179). Det första inlandsfyndet lär vara det vid Vara (!) som har nämnts ovan.

 

Senare års tämligen dramatiska ökning av havssulor i svenska vatten beror på en kraftig ökning av den totala populationen. Så här beskrivs den i Fåglar i Skåne 2008: ”Artens ökande förekomst i svenska vatten under senare år kan ses mot bakgrund av en ökande världspopulation. Enligt RSPB i England uppskattades världspopulationen 1939 till 165 000 häckande individer och nu uppskattas 722 000 individer häcka årligen”. Detta bör också förklara de förhållandevis få observationerna under 1800- och första halvan av 1900-talet.

 

Tabell 1. Kända år för första förekomster av havssula i Sveriges landskap.

Skåne

1859

Carlsson 1894

Blekinge

1984

Nilsson & Lundgren

Halland

1936?

Curry-Lindahl

Småland

1948

Artportalen

Öland

1968?

Artportalen

Gotland

1958

Artportalen

Bohuslän

1761

Linné 1761

Västergötland

<1880

Diverse

Östergötland

1971

VF 31:139

Dalsland

1957

VF 17:257

Värmland

1984

VF 44:396

Närke

1984

Artportalen

Sörmland

1968?

Artportalen

Västmanland

1970/71

Artportalen

Uppland

1976

VF 36:268

Dalarna

2015

Artportalen

Gästrikland

2007

Artportalen

Hälsingland

1967

Artportalen

Härjedalen

 

 

Medelpad

1986

VF 46:378

Jämtland

 

 

Ångermanland

1983

VF 43:466

V-botten

1890-tal

Olsson & Wiklund

N-botten

2015?

Artportalen

Lappland

1959

VF 19:245

 

 

Förekomst i Skåne

Det första kända fyndet i Skåne handlar om en havssula som ”togs levande” i januari 1859 i Slottskanalen i Malmö (Carlsson 1894).

 

Curry-Lindahl nämner minst elva fynd i Skälderviken med årsuppgifter från 1917 till 1957. Från övriga västra Skåne ned till Falsterbo berättas om ytterligare åtta fynd 1944-1957. Slutligen nämns ett inlandsfynd från Bjersgård, Klippan i oktober 1948 (Curry-Lindahl 1959). Havssulor har setts årligen i Skåne sedan åtminstone 1970 och säkert flera år tidigare. Antalet sedda och rapporterade individer har alltid skiftat starkt beroende på vindar men en ökande trend har märkts under senare decennier och under de senaste drygt 15 åren har det inte gått att få till vettiga siffror.

 

Havssulorna uppträder numera så ofta och i så stora antal att uppskattningar blir omöjliga. Havssulan har alltså i motsats till många andra havsfåglar ökat starkt längs de skånska kusterna. Årssummor fram till 2005 presenterades i de olika årgångarna av Fåglar i Skåne – se figur 1. Sulor förekom alltså allt mer talrikt under åren som följde och dessutom sågs arten under årets alla månader om än som mest under höstarna fram till april ungefär. Antalet fynd i Östersjön ökade också från att tidigare ha varit ovanliga. Fynd härifrån nämns i Fåglar i Skåne 1984, 1986 och 1992 men under senare år har de blivit allt vanligare. Så här skrevs t.ex. i Fåglar i Skåne 2021: ”Havssulan är numera regelbunden längs Skånes Östersjökust. Arten noterades här samtliga månader förutom juni – något som aldrig hänt tidigare!”.

 

Figur 1. Rapporterade havssulor i Skåne 1975-2005. För år 2003 gäller 3837 ex (Fåglar i Skåne).

 

Förekomst i Danmark (Sule)

Allmän sträckgäst, framförallt under vårsträcket och i synnerhet under höststräcket. Flest individer ses vid Skagen och längs Jyllands västkust sant i Kattegatt. Fåtalig vid Bälten och först efter 2008 årlig i Östersjön. Fortfarande dock sällsynt runt Bornholm undantaget en stationär individ 2012-2018 (Christensen m.fl. 2022). Den stationära individen vid Bornholm tål en närmare granskning. Det var en hane och han byggde faktiskt också ett bo i hamnen på Christiansö 2013 – dock utan att lyckas locka en hona att dela boet med (Lyngs 2015 & Svensson 2022).

 

Jakt, skydd och attityder

Sven Nilsson såg förmodligen aldrig själv någon havssula, men tips om hur den kunde jagas kunde han ge! ”Han säges kunna fångas medelst ett bräde, som flyter jämnt med vattenytan och på vilken man lagt en fisk. Sulan störtar ned ur luften på fisken med sådan fart att den spetsiga näbben kör in i brädan och fågeln dör. Invånarna på öarna vid de holmar, där fågeln kläcker, använder de ytterst feta ungarna till vinterföda (Nilsson 1858).

 

I början av 1800-talet anges totalbeståndet till 170 000 par. Men systematiska insamlingar av de feta ungarna betydde att arten gick våldsamt tillbaka under 1800-talet och 1894 fanns det bara omkring 50 000 par kvar. Därefter totalfredades arten och har varit i konstant framgång sedan dess (Christensen m.fl. 2022).

 

Havssulan var helt utan skydd i Sverige fram till 1928 då den fredades under perioden 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Detta gällde fram till 1968 då arten totalfredades (Vår Fågelvärld 27:96+).

 

Maxålder

En fågel ringmärkt i Storbritannien blev 37 år och 5 månader, se RCs hemsida.

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades havssulan som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 822 000 vuxna fåglar.

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Curry-Lindahl, K. 1959. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
  • Danielsen, F. m.fl. 1990. Marine distribution of seabirds in the Northeast Atlantic between Iceland and Scotland, June-September 1987 and 1988. DOFT 84:45-63.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Linné, C v. 1761. Fauna Suecica, andra upplagan. Stockholm.
  • Lyngs, P. 2015. A resident Northern Gannet Morus bassanus on Christiansø in the central Baltic Sea. Seabird 28 (2015): 52-54.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Milberg, P. 1990. Havssulans förekomst förr och nu. FoF 85:72-76.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Nilsson, T. & Lundgren, U. 1993. Blekinges fåglar. Blekinge Orn. Förening, suppl 1993:1.
  • Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
  • Pedersen, A. 1937. Havsulefangst paa Færøerne. SJFT 75:143-153.
  • Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
  • SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
  • Svensson, T. 2022. Havssulan – Skånes marina havsfågel. A 61:1:12-19.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i december 2022.