Kornknarr

Utbredningsområdet omfattar Centraleuropa österut till Centralasien samt spritt i Nord- och Västeuropa.

 

Förekomst i Sverige

Det äldsta svenska fyndet är från Bohuslän och Preborial tid, cirka 9000 före år 0, men arten tros ha etablerat sig i vårt område redan under senare delen av Senglacial tid (Ericson & Tyrberg 2004). Från dansk horisont meddelas rakt motsatt teori, nämligen att arten dök upp först under sena Järnåldern, eller ännu troligare, under Medeltiden, d.v.s. omkring eller efter år 1 000 (Løppenthin 1967). Sannolikt beror diskrepansen på att arten var borta eller mycket sparsamt förekommande under värmeperioderna och att den återinvandrade långt senare.

 

Den första årsdaterade uppgiften är från 1611 då arten anges som känd i Sverige (Forsius 1952).

 

I mitten av 1800-talet kunde det låta så här: ”Förekommer om sommaren från det sydligaste Skåne ända inom polcirkeln. Vid Uppsala, Karlstad, Göteborg, nordöstra Skåne m.fl. ställen uppgives han vara allmän; men besynnerligt är det dock att denna fågel överallt förekommer fläcktals; det finnes trakter, även i det sydliga och jämna Skåne, där han aldrig låter höra sig. På ägorna vid säteriet Roslätt i Svedala församling, har jag under trenne somrar aldrig hört honom; även på Hedemarken säges han förekomma fläcktals” (Nilsson 1858). Det lät också så här: ”Allmän överallt” (Meves 1868).

 

Men det skulle gå allt sämre för arten under 1900-talet och i början av det århundradet skrevs och anades ett nytt hot: ”I Sverige är kornknarren allmän på för honom lämpliga lokaler från och med Skåne upp till höga norden. Han avtar i antal norrut. Under de sista årtiondena har han märkbart avtagit i hela vårt land. Vanligast torde han vara i Skåne. Det anses, att de moderna slåttermaskinerna, vilka meja klövern närmare roten än lien gjorde, äro en fara för kornknarrens ungar liksom för rapphönsens och bidragit till hans förminskande” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Detta nya hot nämns också när SOF redogjorde för förekomsten 1949: ”Häckar sparsamt på sankängar och odlade fält från Skåne till Dalarna, Hälsingland samt i Västerbotten. Har häckat i Härjedalen, Medelpad, Jämtland, Ångermanland och södra Lappland. Har minskat starkt sedan början av 1900-talet, åtminstone delvis på grund av ändrade slåttermetoder” (SOF 1949).

 

En riksinventering 1957 resulterade i 98 rapporter från alla landskap i Göta- och Svealand samt Gästrikland och Västerbotten. Hur många ropande hanar det handlar om framgår inte, men det talas om ett bra år – dock med vissa lokala undantag (Enemar 1957).

 

Efter en ny riksinventering 1968 jämfördes utfallet med det från 1957 och man kunde konstatera en ökning, dock främst avseende Öland och Gotland. På fastlandet rapporterades 222 knarrar vilket var 45 mer än 1957. Om ökningen var reell vågade man dock inte slå fast. En kraftig minskning märktes i Blekinge, Småland Västmanland och Uppland. På Öland och i synnerhet Gotland var ökningen stor (Enemar 1969). En tredje inventering gjordes 1994 och där summerades också resultaten för de två förra inventeringarna 1957 och 1968, inkluderande Öland och Gotland. För 1957 anges 214 ex och för 1968 481 ex. Resultatet 1994 blev endast 365 ex. Det ska jämföras med en uppgift för året före (1993) då hela 495 ex spontanrapporterades och där uppgifter från Öland och Gotland saknas! 1993 var således ett bra år och 1994 ett betydligt sämre. Så verkar också kornknarrens uppträdande ha varierat under lång tid (Pettersson 1995).

 

En fjärde riksinventering genomfördes 2008 och då rapporterades hela 1 588 ropande hanar varav 130 på Öland och 522 på Gotland (Pettersson 2008).

 

Öland och Gotland har länge varit huvudområde för arten men uppgifterna därifrån spretar och därför har jag inte grottat ner mig i dem. Det öländska beståndet skattades i slutet på 1970-talet till 200-300 par och vid samma tid nämns 600 par för Gotlands del (Risberg 1988). Men om jag tolkar uppgifterna i senare årgångar av Fågelåret rätt, har bestånden på de två öarna minskat under senare år.

 

Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 1 900 par (Ottosson m.fl. 2012) medan Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 1 000 par 2021. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som stabil (Wirdheim & Green 2023).

 

Figur 1: Antal rapporterade ropande hanar kornknarr i fastlandslandskapen 1992-2021. Summorna för Härjedalen och Lappland är nio (resp. Fågelåret).

 

---

 

Tabell 1: Rapporterade ropande hanar kornknarr på fastlandet. 1999-2021. Gula fält gäller för högsta antal under perioden 1992-2021 och totalsummorna avser samma period (Fågelåret 1992-2021).

 

---

 

Figur 2: Antal rapporterade ropande hanar kornknarr på fastlandet 1992-2021.

 

Förekomst i Skåne

Den första daterade uppgiften jag hittar är från 1833. Då hördes en kornknarr vid Kävlinge den 12 maj och den sköts dagen efter (Cronsjö i Ekberg 2015). I mitten på århundradet angavs den som allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849) och för den sydöstra delen hette det 1887: ”Allmän på hösten; häckar sparsamt och har minskat i antal” (Thott 1892). En uppgift som följer upp de dystra tongångarna finns i en bok från 1894 där det kort och gott heter att arten var ”Ej så allmän i Skåne” (Carlsson 1894). Och sämre skulle det bli: ”Har under 1900-talet gått starkt tillbaka”. I södra Skåne anges den som ”numera en raritet, måhända med undantag för vissa lämpliga lokaler”. Beståndet i övriga Skåne förefaller inte heller ha varit överväldigande (Holmström 1944).

 

En riksinventering 1957 påvisade fyra knarrande hanar i Skåne; två på Linderödsåsen och två i trakten av Röke i Hässleholms kommun. En knarr hittades död via ett stängsel vid Perstorp 14 maj och en annan hittades död i Falsterbo 14 augusti (Enemar 1957).

 

En ny riksinventering 1968 påvisade 17 knarrande hanar i Skåne och kartan visar förekomster i västra Skåne, Hässleholmstrakten och Linderödsåsen/östra Skåne (Enemar 1969).

 

Den första atlasinventeringen 1974-1984 gav en säker, 15 troliga och 33 möjliga häckningar – flertalet i nordöstra Skåne (Bengtsson & Green 2013).

 

1994 genomfördes en ny riksinventering och i den redovisas bara två knarrande knarrar för Skåne (Pettersson 1995). Dock nämns tre ex i Fåglar i Skåne 1994 (Hyby backar, Höör och Klosterviken).

 

Samma år konstaterar Bo Ekberg sorgsamt att ”De senaste åren har den varit deprimerande fåtalig” (Ekberg & Nilsson). Men det går upp och ner för kornknarren och 1998 rapporterades hela 38 fåglar i Skåne varav en säker häckning vid Sote mosse (Fåglar i Skåne 1998). Än bättre blev det 2002 då minst 57 individer noterades (Erterius 2002 & Fåglar i Skåne 2003). En fjärde riksinventering genomfördes 2008 och för Skånes del resulterade den i 20 ropande kornknarrar (Pettersson 2008).

 

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 visade på förekomst i 51 rutor varav 21 med trolig häckning och trenden bedömdes som stabil – se figur 3-4 (Bengtsson & Green 2013).

 

Det finns mycket få kända häckningar i Skåne under senare tid. En sådan rapporterades under den första atlasinventeringen 1974-1984 från området strax nordost Ivösjön, men några detaljer finner jag inte. 1989 skedde en häckning vid Eljaröd på Österlen och i källan anges att det var den andra kända häckningen sedan 1966 (Fåglar i Skåne 1989). Men någon häckning 1966 hittar jag inte. Däremot hittar jag uppgifter om häckningen vid Sote mosse 1998 och vid Höja, Ängelholm 2012 (Fåglar i Skåne). Det är faktiskt allt om kända häckningar. Men det är givetvis inte lätt att hitta bevis för häckningar och ytterligare sådana har säkert förekommit under senare år.

 

Figur 3: Resultatet av den första atlasinventeringen av kornknarr 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Figur 4: Resultatet av den andra atlasinventeringen av kornknarr 2003-2009. Orange & gul prick = trolig & möjlig häckning.

 

Figur 5: Ropande kornknarrar i Skåne 1968-2022 (Fåglar i Skåne & Artportalen)

 

 

Fenologi Skåne

Den tidigaste vårfågeln sågs 8 maj 2013 och 2020 vid Sillesjö dammar resp. Dösjöbro. Den senaste höstfågeln var en ungfågel som hittades levande i en tvättstuga (!) i centrala Trelleborg 29 september 2020. Sannolikt släpptes denna fri. Det finns således inga aprilfynd i Skåne. Sådana finns det däremot en del av i övriga Sverige (Fåglar i Skåne resp. år).

 

Förekomst i Danmark (Engsnarre)

Kornknarren var en mycket allmän häckfågel i nästan hela landet under 1800-talet och det häckande beståndet tros ha uppgått till 10 000-20 000 par vid sekelskiftet. Men efter 1900 föll beståndet kraftigt på grund av förändrade odlingsformer. Efter 1940 föll antalet fynd återigen markant och fågeln var en oregelbunden häckfågel fram till mitten av 1990-talet (Christensen m.fl. 2022). Det var till och med så illa att en häckning 1993 betraktades som den sista i landet (Fugle og Natur nr 2:1999). Därefter har beståndet återhämtat sig och toppade kanske 2004 med 500 ropande hanar. Den senaste uppgiften talar om 139-320 par och de är spridda i hela landet, fast glest i Mitt- och Västjylland samt saknas på Lolland och Falster (Christensen m.fl. 2022).

 

Jakt, skydd och attityder

”Ängsknarren är svår att komma åt. Likväl uppsöker rapphönshunden honom lätt och det lyckas stundom att driva upp honom, då han utan svårighet kan fällas i flykten; merendels löper han dock för hunden. Med stickgarn kan han fångas. Stundom händer att ungarna om hösten blir av skördemännen huggna med lien, eller gripna med händerna. Nytta gör ängsknarren därigenom att han bortplockar maskar och insekter; dess kött är om hösten ganska fett och anses för en läckerhet” (Nilsson 1858).

 

Det är svårt att idag förstå den attityd till det vilda som gårdagens människor visade. Då gällde nytta eller skada, och nytta var ofta synonymt med ”gott att äta”. Men många hade det också knapert och i de fallen är det lättare att förstå att man tog till vara på det som fanns.

 

Vid denna tid hade man också andra konstigheter för sig. I Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1890 refereras till några åsikter som hade framförts av Brehm: Under flyttningen är det sannolikt att kornknarren ”tillryggalägger större delen af vägen till fots. Redaktionen hade dock svårt för att tro på uppgiften. Jag vill också minnas att även August Strindberg framförde denna teori, men i detta fall genom att hävda att den gick till Afrika. Kanske hade han fått idén via Brehm? Denne Brehm lär också ha skrivit att: … han tillhör roffoglarne och är sannolikt en af de argaste boplundrare som finnas. Märkliga idéer!

 

Kornknarren var helt fredlös fram till 1928 då den fredades 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Detta höll i sig till 1938 då den helårsfredades enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 76:218). Detta har sedan gällt till våra dagar.

 

Men jakt var inte det enda hotet. Om ett annat, och än idag gällande hot, skrev Erik Rosenberg 1953: ”Hans framtid i landet är mörk … hans värsta fiende är slåttermaskinen”.

 

 

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2005: Sårbar (VU)
• Rödlistad 2010: Nära hotad (NT)
• Rödlistad 2015: Nära hotad (NT)
• Rödlistad 2020: Nära hotad (NT)

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades kornknarren som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 2 800 000 vuxna fåglar.

 

Maxålder 

Inga uppgifter.

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 2. Anser 26:9-26.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Cederström, C. 1891. Litet till om kornknarren (om en hemtamd). SJFT 29:108-110.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
• Ekberg, B. 2015. Jag tyckte mig se en swart stork. Ellerströms förlag, Lund. Ur Anders Cronsjös dagbok 1833-1847.
• Enemar, A. 1957. Gräshoppsångare och kornknarr i Sverige år 1957. VF 16:269-287. 5 lokaler i Skåne.
• Enemar, A. 1969. Om förekomsten av kornknarr i Sverige år 1968. VF 28:194-198.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Erterius, D. 2002. Kornknarren i Skåne 2002. A 41:211-214.
• Forsius, S A. 1952. Physica. Uppsala Universitets Årsbok 1952:10.
• Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
• Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 1995b. Hotade och sällsynta fåglar i Skåne – en regional rödlista. Anser 34:245-264.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Larsson, K. 1968. Förekomsten av vaktel och kornknarr i Närke. VF 27:122-135.
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Olsson, P. m.fl. 2010. Känner sig skånska kornknarrar som skåningar? A 49:69-78.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Ottvall, R. & Pettersson, J. 1998. Kornknarrens biotopval, revirstorlek och ortstrohet på Öland: en radiosändarstudie. OS 8:65-76.
• Ottvall, R. & Pettersson, J. 1998. Is there a viable population of Corncrakes Crex crex on Öland, southeastern Sweden? : habitat preference in relation to haymowing activities. OS 8:157-166.
• Pettersson, J. 1994. Kornknarren på Öland 1994. Calidris 23:123-127. 137 hörda ex.
• Pettersson, J. 1995. Kornknarren – riksinventeringsart 1994. VF 54:2:23-26.
• Pettersson, T. 2009. Kornknarren i Sverige. Riksinventering 2008. Fågelåret 2008. SOF.
• Red. 1890. Kornknarren. SJFT 28:215-16; 244-251.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Risberg, L. 1988. Kornknarr. Fåglar i jordbrukslandskapet 183-188. VF supl. Nr 12. Stockholm.
• Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Thorup, O. 1999. Engsnarrens yngleforhold i kulturlandskapet, og artens fortid, nutid og eventuelle fremtid i Danmark. DOFT 93:71-81.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i mars 2023.