Foto: Mikael Arinder

Ortolansparv

Förekommer i norra Spanien, Italien norrut till östra Tyskland och östra Sverige, mot öst i Östeuropa och vidare österut i ett brett bälte till södra Sibirien och norra Centralasien.

Förekomst i Sverige

Det finns ett benfynd från Öland och sen Järnålder, cirka 1000-1300 efter 0, men för övrigt är väldigt lite känt om artens tidigare historia. Det antas dock att den kan ha invandrat under Subboreal tid, cirka 3000 före 0. För Danmarks del finns det inga säkra uppgifter om häckningar (Ericson & Tyrberg 2004 & Løppenthin 1967).

Den första nedtecknade noteringen om svensk förekomst är från åren 1694/1710 (Rudbeck, bild i VF 1993, nr 1, sid 27). I mitten av 1800-talet beskrivs arten som talrik häckfågel i Skåne, Halland och Bohuslän. Vidare sägs det: ”I det inre af landet går han långt åt norr: I Wermland förekommer han i vissa trakter. I Dalarna är han allmän och i Lappland är han allmän ända upp i fjällen. Men deremot är han i östra kusttrakterna och på öarna sällsynt, t.ex. på Gotland”. Nilsson tillåter sig också att vara lite fundersam: ”Märkligt är att denna sparf, som är allmän i norra Afrika och sydvästra Asien, äfvensom i Italien, Sicilien och Frankrike, men deremot sällsynt redan i Tyskland och än mer i England och Danmark, förekommer i så stor mängd i Skandinavien och så långt upp åt norden. Många fenomener inom fogelverlden kunna ännu icke förklaras” (Nilsson 1858).

I slutet av 1800-talet beskrevs den kortfattat så här: ”I Sverige finnes han om än sparsamt nästan öfverallt, där passande lokaler förekomma. Från Skåne går han mot norden långt upp i Lappland” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

Utbredningen vid 1900-talets mitt beskrevs så här i SOF:s förteckning 1949: ”Häckar i öppna marker från Skåne till norra Lappland, dock ej på Öland och Gotland. Kan ställvis vara tämligen allmän men i andra trakter helt saknas. Från Skåne till Jämtland och Ångermanland övervägande sparsam. I Västerbotten och Norrbotten flerstädes allmän (SOF 1949).

En mer övergripande beskrivning får vi i SOF 1978: ”Ortolansparven häckade på 1850-talet allmänt inom vissa områden i Skåne, Halland, och Bohuslän. Ända in på 1940-talet var den en karaktärsfågel i jordbruksbygderna i Västergötland och Dalsland samt var talrik i norra Småland. Ortolansparven var en av de fågelarter som drabbades hårdast av biociderna, men även andra decimerande faktorer torde ha inverkat (Vår Fågelvärld 33:216). Från slutet av 1950-talet anges den ha varit försvunnen från de nämnda landskapen frånsett Västergötland, där dock en mycket stark nedgång noterades (Vår Fågelvärld 29/111 & 35:235). Också i mellersta Sverige ägde en betydande minskning rum, medan förändringarna i Norrland inte tycks vara lika drastiska (Vår Fågelvärld 23:373)”.

I två långa texter om effekterna i samband med biocideländet under 1950-60-talen beskrevs situationen ganska omfattande för många landskap.
Läget 1964 var i korthet följande:

Småland: Kraftig minskning,
Bohuslän: Ses numera endast under sträcktiden,
Västergötland: Kraftig minskning och försvunnen från flera områden,
Värmland: I princip försvunnen,
Närke: Borta från de flesta lokaler där den tidigare förekommit,
Västmanland: Rätt allmän 1958. Därefter katastrofal minskning och 1963 sågs bara en fågel,
Uppland: allmän minskning,
Dalarna: successiv minskning från 1950-talet och lokalt katastrofal,
Norrland behandlas summariskt och därifrån rapporteras såväl minskande som stabila bestånd (Otterlind & Lennerstedt 1964).

Arten återhämtade sig något efter att betning med kvicksilver förbjöds 1966 (Vår Fågelvärld 26:96+) och att DDT förbjöds inom jordbruket 1970 samt inom skogsbruket 1975 (Vår Fågelvärld 42:439). Reella ökningar rapporterades bl.a. från flera landskap i Svealand och delar av Norrland.

Här följer några korta exempel på denna, som det skulle visa sig, temporära ökning.

Jämtland: Uppträdde invasionsartat 1973 efter att i många år ha varit sparsam. Kring Storsjön sjöng den på i stort sett varje lämplig lokal. Har ökat även i västra Jämtland (Vår Fågelvärld 33:308).
Närke: ” I Kvismaredalen noterades klara uppgångar 1966 och 1967” (Stolt 1988).
Sörmland: Rapporteras sedan 1968 i ökad omfattning (Vår Fågelvärld 31:142).
Uppland: ”Arten har ökat kraftigt sedan 1967 och finns nu tämligen allmänt på lämpliga lokaler över hela Uppland” (Vår Fågelvärld 30:261 & 264).
Västmanland: Flera rapporter om sjungande hanar 1968 inkl. en säker häckning vid Åvestbo, syd Fagersta. Håller tydligen på att öka (Vår Fågelvärld 29:123).

Efter den svenska atlasinventeringen 1974-1984 skrevs det: ”Under atlasperioden häckade arten sparsamt till tämligen allmänt, ofta dock med en mycket fläckvis förekomst, i Östergötland, Södermanland, Närke, Värmland, Västmanland och Uppland samt i en bred zon längs Norrlandskusten upp till finska gränsen. Utanför det ovan angivna området fanns arten regelbundet häckande även i Västergötland och i nordöstra Småland, medan den saknades som regelbunden häckfågel i övriga delar av södra Sverige”. Det noterades också att arten saknades som häckfågel på Öland och Gotland. I mellersta och norra Sverige ökade ortolansparven i antal under 1970-talet, vilket bl.a. ledde till att den upptäcktes på allt fler lokaler. Några år in på 1980-talet noterades en begynnande populationsminskning, varefter det har skett en katastrofal minskning fram till 1999 (Svensson & Tjernberg 1999).

Den tillbakagång som berättas om ovan skulle tyvärr fortsätta och det i eskalerande takt. Ur Svensk Fågeltaxerings årsrapporter framgår följande:

2004: ”Har minskat dramatiskt och nu återstår bara 20 % av landets ortolansparvar, jämfört med 1975. Minskningen är välbelagd även vid sträcklokalerna Ottenby och Falsterbo och i Finland är läget lika katastrofalt”. Här kan läggas till att beståndet i Finland minskade med 95 % under perioden 1983-2005 (Ottvall m.fl. 2008).
2007: ”En analys av standardruttsdata har visat att drygt 90 % av det nuvarande nationella beståndet förekommer i Norrland. Det är därför hoppingivande att trenden det senaste decenniet är någorlunda stabil enligt standardrutterna. I Sydsverige tycks dock minskningen ha accelererat under samma tidsperiod”.
2009. ”Läget för ortolansparvarna i södra Sverige verkar vara minst sagt miserabelt. Under 2009 sågs en enda ortolansparv sammanlagt på standardrutter och punktrutter i södra halvan av landet”.
2010: ”Man kan undra om vi får ha kvar ortolansparven som svensk häckfågel så värst länge till. Att läget är prekärt i södra Sverige har varit känt länge men standardruttskurvan antyder att även norra Sveriges ortolansparvar tenderar att minska i antal”.
2014: ”Denna art är en av de största förlorarna i modern tid i Sverige och förefaller att vara på väg att hamna utanför täckningen inom fågeltaxeringen”.
2019: ”Långtidstrenden är deprimerande dålig. Minskningen de senaste tio åren är – 16,5 % per år, alltså i stort sett ett fritt fall”.
2021: ”Fortfarande en av våra mest hotade arter, numera klassad som Akut hotad i Sveriges rödlista. Arten sågs under 2021 endast på fem standardrutter, alla i Norrland. Möjligen går det att skymta en tendens till utplaning på såväl standard- som sommarpunktruttskurvan, men artens framtid i landet är onekligen skör”.

Den svenska populationen uppskattades till 6 300 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012), men skrevs ner till bara 1 500 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som kraftigt minskande (Wirdheim & Green 2023). En uppgift från 2008 berättar att de tre länen Västerbotten, Norrbotten och Västernorrland tillsammans höll 80 % av landets ortolansparvar (Ottvall m.fl. 2008).

Vad beror då denna dramatiska nedgång på? Klart torde vara att arten tillsammans med många andra, inte minst andra fältsparvar, drabbades hårt av biocidkatastrofen på 1950- och 60-talen. Dock återhämtade sig arten lokalt under slutet av 1960- till början av 1970-talen varefter en ny minskning tog fart. En annan förmodligen inte obetydlig faktor är att arten fångats i stor skala i södra Europa under lång tid och i gourmetmatsyfte, inte minst i Frankrike. Men landskapsförändringar här hemma tros också ha haft stor betydelse för tillbakagången (se t.ex. Sondell 2015 & 2020).

I boken Fåglar i jordbrukslandskapet, utgiven 1988, skriver Bengt-Olov Stolt om ortolansparven och han redogör särskilt om utvecklingen i några landskap. Jag redogör kort för det intressantaste och klipper också in uppgifter från andra källor. Det ska noteras att mycket av detta gäller för perioden innan den sentida kraftiga minskningen.

Jämtland: Uppträdde invasionsartat 1973 efter att i många år ha varit sparsam. Kring Storsjön sjöng den på i stort sett varje lämplig lokal. Har ökat även i västra Jämtland (Vår Fågelvärld 33:308).

Beståndsuppskattningen 2008 resulterade i 200 par (Ottosson m.fl. 2012).

Närke: ”Omkring 1950 var ortolansparven tämligen allmän i den norra delen av landskapet och sparsam i den södra” (Stolt 1988). I en fågelrapport för åren 1955-1956 nämns kortfattat att: ”Av hittills okända orsaker har denna art minskat högst betydligt i antal. Sommaren 1956 saknades den på många tidigare säkra lokaler” (Vår Fågelvärld 16:132). ”1962 iakttogs endast ett par under häckningstid, samt dessutom tre ensamma hanar. Från hela landskapet föreligger från början av 1960-talet endast enstaka observationer. I Kvismaredalen noterades klara uppgångar 1966 och 1967. Antalet ortolansparvsrevir var 10-20 under perioden 1968-1972. Numera är förekomsten ganska god på flera ställen i Närke” (Stolt 1988). ”Arten har under de senaste åren ökat markant och torde nu (1970) ha återhämtat sig fullständigt på flera lokaler (Vår Fågelvärld 30:253).

Beståndsuppskattningen 2008 resulterade i 100 par (Ottosson m.fl. 2012). Den senaste rapporten på Artportalen berättar däremot bara om tre par 2019 – Närkes samtliga skrivs i kommentaren.

Sörmland: I en rapport för 1967-1968 skrivs: ”Sannolikt lokalt ökande jämsides med gulsparven. Inte mindre än 24 sjungande hanar rapporterades 1968, därav 19 inom Eskilstunaområdet där också flera par häckat. Arten har aldrig varit vanlig i Sörmland. Under 1960-talet har den betraktats som en raritet” (Vår Fågelvärld 29:121). 1970: ”Ökar, men ännu endast rapporter från norra och östra Sörmland. 36 sjungande” (Vår Fågelvärld 30:254). 1971: Rapporteras sedan 1968 i ökad omfattning. 38 sjungande och 4-6 häckningar (Vår Fågelvärld 31:142). ”År 1977 rapporterades minst 94 sjungande hanar … I större delen av Sörmland saknas ortolansparven eller förekommer mycket sparsamt” (Stolt 1988).

Beståndsuppskattningen 2008 resulterade i 25 par (Ottosson m.fl. 2012). På Artportalen finns en häckning redovisad 2012.

Uppland: ”Förekomsten i Uppsalatrakten är gammal och belagd åtminstone sedan 1840-talet. Sedan omkring 1950 har i stort sett en minskning av antalet ortolansparvar ägt rum. Variationer i antal mellan olika år har dock medfört tillfälliga ökningar, t.ex. under början av 1970-talet. Vid en inventering 1982 av ett 10 km2 stort område runt Angarnsjöängen räknades 37 sjungande ortolansparvar” (Stolt 1988).

1970: ”Efter att ha varit nästan försvunnen som häckfågel i Stockholmstrakten, har arten under de senaste åren kommit starkt tillbaka. Upprop om artens förekomst resulterade i ca 75 sjungande på 29 lokaler”. Specifikt för Uppland sägs: ”Arten har ökat kraftigt sedan 1967 och finns nu tämligen allmänt på lämpliga lokaler över hela Uppland” (Vår Fågelvärld 30:261 & 264).

Beståndsuppskattningen 2008 resulterade i 120 par (Ottosson m.fl. 2012). På Artportalen finns en uppgift om en häckning 2020.

Västergötland: ”Under 1940-talet och ännu omkring 1950 var ortolansparven en ganska allmän fågel på flera ställen i Västergötland … En kraftig tillbakagång skedde under 1950-talet … På Falbygden uppmärksammades arten 1962, och den förekom där på minst sex platser i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet … Vid ett besök på en av dessa platser i maj 1982 kunde minst fyra sjungande hanar avlyssnas, men ortolansparven är numera en mycket sällsynt fågel i Västergötland” (Stolt 1988).

I en rapport för 1968 skrivs: ”En mindre stam finns på Falbygden. I övriga delar av länet saknas arten”. (Vår Fågelvärld 29:111). Enstaka häckningar rapporteras för 1969-1971 (Vår Fågelvärld 31:136, 31:280 och 32:145) men 1973 skrivs: ” Ses alltmera sällan. Ingen häckning 1972. Inga obsar 1973” (Vår Fågelvärld 33:168). På Artportalen hittar jag en rapport om en häckning 1985. Var det den senaste? Beståndsuppskattningen 2008 resulterade i noll par (Ottosson m.fl. 2012).

Västmanland: ”Flera rapporter om sjungande hanar 1968 inkl. en säker häckning vid Åvestbo, syd Fagersta. Håller tydligen på att öka” (Vår Fågelvärld 29:123). 1969 skrivs: ”Ökar. En häckning konstaterad. 10 sjungande hanar under häckningstid. Dessutom en rad enstaka observationer under 1969 (Vår Fågelvärld 29:240). 1970: Minst 24 sjungande på olika platser i landskapet 1970 (Vår Fågelvärld 31:203).

Beståndsuppskattningen 2008 resulterade i 150 par (Ottosson m.fl. 2012). En häckning 2022 finns redovisad på Artportalen. Det var den första rapporterade häckningen sedan 2003.

Ångermanland: I en uppsats om mellersta Ångermanlands fågelfauna 1953-1955 nämns att ortolansparven var ”mycket allmän häckfågel i anslutning till de större uppodlade områdena i dalstråken. Den var betydligt vanligare än gulsparven” (Andersson 1972). I en senare uppsats lät det som följer: ”17 ex noterades sjungande på 15 lokaler i Nordingrå socken 18-23 juni 1967. Anderssons uppgift att arten var betydligt vanligare än gulsparven kunde ej bestyrkas 1967 … Arten förekommer talrikt även i Vibyggerå socken samt kring Örnsköldsvik” (Stolt 1968).

Beståndsuppskattningen 2008 resulterade i 1 100 par (Ottosson m.fl. 2012).

Östergötland: Flera observationer i maj 1970 vid Bjärka-Säby och Stjärntorp. På den senare lokalen konstaterades även häckning (Vår Fågelvärld 30:144). Ett tiotal ex. rapporterades under våren 1971 (Vår Fågelvärld 31:140). På Artportalen finns en häckning redovisad för 1977.

Beståndsuppskattningen 2008 resulterade i noll par (Ottosson m.fl. 2012).

Förekomst i Skåne

Under 1800-talet beskrevs förekomsten bl.a. så här: ”Han förekommer talrikt på vissa ställen i Skåne t.ex. vid Höör, Billinge, Bårslöv, Ängelholmstrakten o.s.v. I nordöstra Skåne är han vissa år ganska allmän, i andra däremot förekommer han sparsamt och stundom finnes han alls icke” (Nilsson 1858). För sydvästra Skåne lät det emellertid så här 1887: ”Inte vanlig. Anträffas icke häckande här i trakten” (Thott 1892).

Artens situation i Skåne skulle emellertid ändras dramatiskt och vi gör några nedslag i äldre litteratur – nedslag som beskriver en trist utveckling.

1922: Allmän som häckfågel delar av norra Skåne (Linder 1922).
1920-1959: På Kullahalvön beskrevs den som regelbunden men sparsam häckfågel ännu på 1920-talet, men efter kalla och regniga somrar 1927 och 1928 försvann arten tydligen helt. På 1940- och 1950-talet fanns ortolanen kvar lokalt, t.ex. vid Västra Sönnarslöv och Raus, på den senare lokalen ännu 1959. Därefter föreligger inga bevis för häckning inom området (Jönsson 1990).
1945-1950: Anges som allmän i Ringsjötrakten (Fauna & Flora 46:171-174).
Cirka 1940 gällande för sydskånska sjölandskapet: ”Ortolansparven är ju känd för sin oregelbundna och svårförklarliga utbredning. Den tycks ha tämligen speciella miljökrav, föredrager öppen terräng med buskar och enstaka träd eller alléer och finns inom vårt område sparsamt i Sjöbotrakten och på Romeleåsen men går ej längre mot sydväst” (Nordqvist & Rudebeck i Hanström & CL 1947:180).
Gustaf Rudebeck nämner arten förvånansvärt sällan i sina dagböcker för åren 1938-1940. Eftersom GR noterade i princip allt och var flitig i fält tyder detta på att arten inte fanns överallt (det gjorde emellertid gulsparven!). GR exkurerade frekvent i bl.a. Sövde-Snogeholmsområdet och den enda obsen jag finner därifrån under dessa tre år är en hane vid Tågra 7 juni 1939. Gustaf kommenterade obsen ”Trevligt”. I dagboken för 1938 finns två noteringar. Dels från allén mellan Harlösa och Hjälmaröd 5 juni 1938 där det skrivs: ”oväntat rik förekomst”. Sen beskrivs obsar av totalt fyra hanar och noteringen avslutas med ordet ”märkligt”. Den andra noteringen gäller en adult och två juvenila sittande på telefontrådar vid Vellinge strandängar 14 augusti 1938. Här handlade det sannolikt om rastande individer (min kommentar).
1950: Ett häckande par i ett rapsfält vid Kämpinge i sydvästra Skåne rapporterades i Vår Fågelvärld 19:182. Georg Olofson, som rapporterade, tillade att ”arten anses som sällsynt i dessa trakter, varför fyndet kan vara av intresse”.
1952-1957: ”I Fågelsångsdalen nära Lund, har årliga inventeringar gjorts sedan 1952. Fram t.o.m. 1957 häckade ortolansparven i dalen. Åren 1955 och 1956 fanns fyra par. 1957 hade antalet sjunkit till två par, och fr.o.m. 1958 har arten inte förekommit som häckfågel, vare sig i dalen eller i dess närmaste omgivningar” (Otterlind & Lennerstedt 1964).
1957: Allén mellan Klågerup och Hyby nämns som en av de få säkra lokalerna för ortolansparven i sydvästra Skåne (Skånes Natur 1957:67).

Därefter är uppgifterna mycket sparsamma fram till att Fåglar i Skåne började ges ut 1975. Men jag hittar en uppgift om minst fyra ex. vid Lillö Kungsgård i nordost 16 maj 1970 i Gustaf Rudebecks dagböcker.

I årsböckerna Fåglar i Skåne ser vi att arten i stort sett endast fanns kvar som häckfågel (1-5 hanar) vid Munka Tågarp söder om Tomelilla fram till slutet av 1980-talet. 1988 sågs en hane på platsen, men sen var ortolansparvens historia som skånsk häckfågel tillända (diverse Fåglar i Skåne). Det finns dock en obekräftad uppgift om att två par häckade vid Örnahusen i östra Skåne 2002 (tre till fyra ungar sades ha setts). Fåglar sågs även på platsen 2003 men då kunde ingen häckning noteras (Anser 2003:4:278). Utöver förekomsten vid Munka-Tågarp noterades en häckning i Ballingslöv (Hässleholms kommun) 1975 (Fåglar i Skåne 1975). Sjungande hanar kunde dock ännu noteras på skilda platser vid denna tid och för 1978 rapporterades sådana från, Skogshejdan, Klagshamn, Knösen-Skanör, Falsterbo, Hallands Väderö och Glimåkra (Fåglar i Skåne 1978). Här handlade det sannolikt om rastande individer som sjöng lite och sen drog vidare.

Under den första atlasinventeringen 1974-1984 noterades arten i 29 rutor varav tre med säker häckning. Dessa tre är från redan nämnda Munka Tågarp och Ballingslöv samt den tredje i ruta 03D4F, väster om Vinslöv och ganska nära Ballingslöv (Bengtsson & Green 2013). Någon ytterligare information och den senare häckningen verkar inte stå att finna, men förmodligen låg platsen i närheten av Lommarp varifrån en sjungande hane rapporterades 1975 (Fåglar i Skåne 1975).

Ortolansparvens kraftiga minskning speglas väl av de minskande rapporterna från Skåne – se figur 1 där uppgifter från diverse Fåglar i Skåne visas.

Figur 1: Sträckande och rastande individer av ortolansparv i Skåne 1980-2021. Vår = blå stapel, höst = röd stapel.

Fenologi Skåne

De tidigaste vårfynden dateras 24 april och gjordes vid Knösen, Skanör & Kullen 1993 samt vid Nabben, Falsterbo 1994.

Senaste höstfyndet gjordes vid Nabben, Falsterbo 16 oktober 2001.

Något om förekomst i angränsande landskap

Halland: Anders Wirdheim refererar till Nilsson och Hollgren vilka nämner att arten var allmän i åtminstone delar av landskapet under 1800-talet. Under 1900-talet gick det utför, men ännu i början av 1950-talet fanns den från Halmstad och norrut. Kort därefter gjorde det betade utsädet processen kort med arten och ortolansparven försvann som häckfågel från Halland (Wirdheim 2014).
Småland: I en uppsats om biocidskadorna i Vår Fågelvärld 1964 skrivs följande om Småland: ”Vid Stävlö, norr om Kalmar, har funnits en liten stam vilken troligen varit den enda i Kalmartrakten under senare år. År 1960 häckade 6-7 par. Detta var sista året som ortolansparven förekom på lokalen. Även på andra håll i Småland rapporterades tillbakagång. I Vetlanda-trakten konstaterades den sista häckningen 1951. Vid Bankeryd i norra Småland var ortolansparven talrik till omkring 1940. Under 1940-talet minskade arten kraftigt för att numera vara helt borta som häckfågel – den sista häckningen konstaterades 1954” (Otterlind & Lennerstedt 1964). Ur rapporten för ”Norra Småland 1964-65” läser vi: ”Arten är så gott som ur länets fauna och endast få rapporter föreligger, trots efterlysning. Vid Landsjön finns ett litet bestånd och ökning rapporteras för 1964, då sång hördes på fem platser”. En häckning konstaterade 1964 och tre 1965 (Vår Fågelvärld 29:38). I en rapport från Kronobergs län läser vi: ”Några ex i maj 1970. Inga rapporter 1966, 1968 och 1971” (Vår Fågelvärld 32:69).
I SOF 1990 nämns 10-15 häckande par i Kalmar län i mitten av 1980-talet medan SOF 2002 bara anger tre häckningar under perioden 1989-1999, samtliga i H-län. När Sveriges bestånd uppskattades 2008 blev antalet par noll för Småland liksom för övriga landskap i Götaland, undantaget Östergötland där tio par troddes finnas (Ottosson m.fl. 2012). På Artportalen finns en häckning 2006 redovisad – kanske den sista i landskapet.
Blekinge: Arten har antagligen aldrig varit allmän i landskapet. I en bok från 1993 redovisas fyra kända häckningar – 1972, 1973, 1974 samt 1982, de tre förstnämnda på samma lokal vid Johannishus (Nilsson & Lundgren 1993).
Öland: För denna ö redovisar Curry-Lindahl 1963 två kända häckningar och refererar till Durango 1948. Men vart referensen leder meddelas inte (Curry-Lindahl 1963). I Holmström 1944 meddelas bara att arten ”är sällsynt”.
Gotland: I Holmström 1944 sägs: ”På Gotland, där han bl.a. i trakten av Visby iakttagits redan på 1860-talet, synes han nu saknas som häckfågel”. Därefter redovisas häckningar på Stora Karlsö 1949, 1950 och 1959 (Curry-Lindahl 1963) samt sannolikt på Fårö 1949 då fåglar sågs med mat i näbben (Wigsten 1949). I en rapport gällande för 1972 skrivs: ”Många rastande. Märkbar ökning av arten under senare år” (Vår Fågelvärld 33:84). Några häckningar nämns inte.

Förekomst i Danmark (Hortulan)

Ortolansparven har veterligen aldrig varit en fast häckfågel i Danmark. Det finns några misstänkta häckningar från första halvan av 1900-talet men ingen som verkar vara helt bekräftad. Den mest troliga ska ha skett i Bjerringbro på Mittjylland 1910 (Løppenthin 1967).

Idag förekommer alltså arten bara som genomsträckare och precis som i Skåne i minskad omfattning. Från att ha handlat om 200-600 individer årligen före 1995 har det under 2010-talet handlat om 13-46 fåglar per höst (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

1858: ”Nytta: Om hösten är ortolanen mycket fet och deras kött utmärkt läckert. I Italien och Frankrike fångas de om hösten i mängd. De mesta fångas likväl på Cypern, förvällas i hett vatten, inläggas därefter i kryddor och ättika, samt skickas på fat inlagda till Europas större städer” (Nilsson 1858).
1898: ”Ansågs under de romerska käjsarnas tid som en stor läckerhet, och ännu är han under sin vinterflyttning i Medelhafsländerna utsatt för massförföljelser” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).
1953: ”I Medelhavsländerna fångas fågeln i mängd och i forna tider t.o.m. göddes i bur, innan han slaktades” (Rosenberg 1953).

Den jakt som nämns ovan förekom länge, och gör det i värsta fall fortfarande, främst i departementet Les Landes i sydvästra Frankrike. Här fångades länge omkring 50 000 ortolaner varje höst. År 1999 fridlystes arten inom EU men jakten fortsatte illegalt i Frankrike med kulturellt betingade kulinariska och ekonomiska värden som ursäkter. En välgödd ortolansparv lär ha kunnat betinga ett pris av 100-150 Euro omkring 2012 (Sondell 2012 & Wirdheim 2013).

I Sverige var ortolansparven fredlös fram till 1928 då en fredningstid 1 mars-31 augusti infördes enligt K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Så förhöll det sig till 1968 då alla fågelarter utan specifik jakttid blev fredade året om (Vår Fågelvärld 27:96+).

Rödlistning Sverige

Rödlistad 2005: Sårbar (VU)
Rödlistad 2010: Sårbar (VU)
Rödlistad 2015: Sårbar (VU)
Rödlistad 2020: Akut hotad (CR)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades ortolansparven som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 8 940 000 vuxna fåglar.

Maxålder

En svenskmärkt fågel blev 7 år och 10 månader. Äldre i Europa lär inte finnas (se RCs hemsida).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Andell, P. & Jönsson, P-E. & Nilsson, L. 1988. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 8. Anser 27:245-258.
Andersson, S. 1957. Fågelfaunan i mellersta Ångermanlands kustland. Fauna & Flora 52:161-181.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
Engström, K. 1952. Ortolansparvens och blåmesens utbredning i Sverige. VF 11:27-32.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Jönsson m.fl. 1990. Nordvästskånska Fåglar. Helsingborg.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
Linder, S. 1922. Fåglar i V och Ö Göinge och N och S Åsbo härader. F&F 17, diverse sidor.
Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Mascher, J.W. & Stolt, B-O. 1961. Lufttryckets inverkan på ortolansparvens aktivitet under vårflyttningsperioden. VF 20:97-111.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Nilsson, T. & Lundgren, U. 1993. Blekinges fåglar. Blekinge Orn. Förening, suppl 1993:1.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Otterlind, G. & Lennerstedt, I. 1964. Den svenska fågelfaunan och biocidskadorna. Vår Fågelvärld 23:363-415.
Ottvall, R. m.fl. 2008. Ortolansparvens förekomst och habitatval i Sverige. OS 18:3-16.
Percival, J.A. & Dale, S. 2016. Habitat selection of Ortolan Buntings Emberiza hortulana on forest clear-cuts in northern Sweden. OS 26:89-103.
Persson, M. & Sondell, J. 2018. Den andra kända observationen av polygyni hos ortolansparv. OS 28:74-76.
Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
Selstam, G. & Sondell, J. 2014. Projekt ortolansparv – Satsningen fortsätter. VF 73:1:14-16.
Selstam, G. m.fl. 2015. Wintering area and migration routes for Ortolan Buntings Emberiza hortulana from Sweden determined with light-geologgers. OS 25:3-14.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
Sondell, J. m.fl. 2011. Ortolan Bunting Emberiza hortulana at Kvismaren, central Sweden – breeding studies and suggested management. OS 21:167-178.
Sondell, J. 2012. Aktion för ortolansparven. VF 71:5:13. Ang. jakten i Frankrike.
Sondell, J. 2015. Projekt Ortolansparv 2011-2014. Fågelåret 2014. SOF.
Sondell, J. 2020. En extra markberedning på hyggen kan ge bättre förutsättningar för ortolansparven. VF 2020:2:10.
Sondell, J. 2020. Ortolansparven – akut hotad. BirdLife Sverige 2020. Fågelåret 2019. Halmstad.
Stolt, B-O. 1968. Fågellivet i Nordingrå. Fauna & Flora 63:27-35.
Stolt, B-O. 1974. Gulsparvens och ortolansparvens förekomst vid Uppsala under 1960-talet. VF 33:210-217.
Stolt, B.O. 1987. I vilken riktning flyttar ortolansparvar från Norden genom Europa? VF 46:48-53.
Stolt, B.O. 1988. Ortolansparv. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:369-374.
Stolt, B.O. 1994. Vad händer med ortolansparven? FiU 21:29-35.
Stolt, B.G. 1996. Ortolansparven jagas i Frankrike. FoF 91: Nr 1:30-33.
Swanberg, P.O. 1976. Ortolansparven i Valle, Västergötland, 1940, 1961 och 1975. VF 35:235-236.
Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-31.
Wigsten, H. 1949. Ortolansparven sannolikt häckande på Gotland. VF 8:187.
Wirdheim. A. 2013. Det franska köket inte alltid ett föredöme. A 52:4:38-39.
Wirdheim, A. 2014. Hallands fågelatlas. HallOF, Halmstad.
Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
Wärnbäck, J. m.fl. 2011. Kämpar för sin existens. VF 70:4:12-17. Art i kris.
Åström, G. & Stolt, B.O. 1993. Regional song dialects of the Ortolan Bunting Emberiza hortulana L. in Sweden. OS 3:1-10.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i februari 2023.