Toppskarv

Häckar idag längs den svenska västkusten via Norge till Murmansk i Ryssland. Dessutom på Brittiska öarna, i västra Frankrike samt i Svarta havet och Medelhavet. I de senare områdena handlar det om underarter till den nordliga nominatrasen.

Förekomst i Sverige

Toppskarven lär ha varit känd i Sverige före 1821. Referensen är Nilsson 1821 och den har jag hittat i Tommy Tyrbergs genomgång av svenska förstafynd i Vår Fågelvärld 1993:1:14-28. Men i andra källor anges ett fynd i Bohuslän den 14 oktober 1882 som det första i Sverige (Breife m.fl. 1990). Nästa fynd gjordes något förvånande vid Kalmar genom en skjuten adult fågel i maj 1887. Den ska finnas/ha funnits på Kalmar läroverks museum (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Vidare under 1800-talet nämns att arten sköts vid Kosteröarna vintern 1891 (Gbg Handels & Sjöfartstidning 6 april 1891 i Jägerskiöld & Kolthoff 1926) samt att elva exemplar sköts vid Strömstad andra veckan i februari 1892 (Carlsson 1894).

Toppskarvens förekomst i Sverige är starkt koncentrerad till Bohuslän, följt av frekventa fynd i Västergötland, Halland och Skåne under senare tid. Förekomster i övriga landskap är mycket få och jag har nog hittat de flesta.

Blekinge: Det dröjde till 2021 innan det första fyndet gjordes av en 2K-fågel vid Utlängan 22-29 juni (Fågelåret 2021). Ytterligare en 2K-fågel sågs vid Lindö udde 28 februari 2022 (Artportalen).

Småland: Det finns inga fynd på Artportalen och fågeln vid Kalmar verkar ha tillförts Öland. Den finns nämligen rapporterad från just Öland på Artportalen. Däremot nämns ett ex vid Skäggenäs 23 juli 1963 (Curry-Lindahl 1963). Kanske är detta fynd underkänt idag?

Öland: Det enda fynd jag hittar är det som nämnts tidigare och som sköts vid Kalmarsund 31 maj 1887. En viss Kjell Kolthoff står som observatör (Artportalen).

Gotland: En toppskarv ska ha setts vid Stora Karlsö 9 april 1958 (Curry-Lindahl 1963). Huruvida denna är godkänd vet jag inte. I Fågelåret 1999 nämns fynd av ett ex vid Holmuddens fyr 30 maj 1998, en adult vid När fyr 29 november 1998 och på Artportalen nämns ett ex vid Holmuddens fyr 9 maj 1999.

Gästrikland: Ett ex sågs vid Eggegrund 25 maj 1975 (Vår Fågelvärld 35:330).

Hälsingland: Ett ex sågs vid Korsholmsudden 9 maj 1998 (Fågelåret 1999).

Västerbotten: Den första obsen för landskapet (nämns uttryckligen) gjordes av en rastande adult vid Lövöbådan i Holmsunds skärgård 9 maj 1990 och den andra av en sträckande fågel vid Brötögern, Sävar 31 maj 1993 (Olsson & Wiklund 1999). Ett fynd vid Holmsunds skärgård 13 maj 1998 nämns som det åttonde fyndet för landskapet (Fågelåret 1998) men jag misstänker att antalet angavs felaktigt och att det bara handlar om totalt tre fynd.

Omskrivna fynd i Närkes del av Vättern 1941 och i Värmland 1948 anges som felaktiga i SOF 1978.

Utöver de fyra västsvenska landskapen har arten alltså bara setts i ytterligare sju, möjligen bara sex om Smålands fynd är underkänt. Jag redovisar alltså totalt 13 fynd längs den östra kusten och hela åtta av dem är gjorda i maj. Övriga i februari, juni, juli och november. Det avviker starkt mot det normala tidsschmat för västkustens fåglar före deras etablering som häckfågel. Då ansågs fynd redan i april vara mindre vanliga. Inlandsfynd är än ovanligare än fynd längs ostkusten. Det första jag hittar är ett fynd i Vänersborgsviken 2-4 juni 1981 (Vår Fågelvärld 42:403). Ytterligare ett fynd gjordes vid Vänersborgsviken 27 maj 1993 (Fågelåret 1993).

Förekomst längs Västkusten

Bohuslän: Detta var länge artens huvudfäste i Sverige och efterhand började det spekuleras om häckningar. Och så blev det 2004. Då upptäcktes ett par på Soteskär – där lunnefågeln häckade förr i tiden (Bergqvist & Järås 2004). Utvecklingen har därefter varit dramatisk och arten har spritt sig till andra öar längs Bohuskusten, inte minst till Väderöarna. Antalet häckande par i Bohuslän 2004-2021 kan ses i figur 1. Här syns inte talen för 2004 (1), 2007 (3) och 2008 (8). Inga räkningar har gjorts under tomma år.

Figur 1: Antal häckande par i Bohuslän 2004-2021 (källa diverse Fågelåret).

Västergötland: Detta landskap har en kort kuststräcka i Göteborgs skärgård och jag reder inte ut hur många fynd det finns i landskapet. Det första fyndet jag hittar och som har bokförts på Västergötland är en skjuten individ på Känsö 31 december 1912 (Artportalen). En sedan länge väntad etablering av häckande par skedde 2021 då cirka 15 par häckade på Inre Tistlarna (Fågelåret 2021).

Halland: Det bör ha gjorts fynd före det som jag hittar som det första. Men jag hittar alltså inget före 1970 då två ex flög mot söder vid Onsalahalvön 4 oktober (Vår Fågelvärld 31:132). Även här var det väntat med en etablering av häckande par och det första försöket gjordes vid Varberg 2017 (Fågelåret 2017). Några år senare uppskattades att arten häckade med minst 20 par på fyra till fem lokaler i landskapet (Fågelåret 2021).

Förekomst i Skåne

Skånes första fynd gjordes av en juvenil fågel på Hallands Väderö 5 januari 1962 (Vår Fågelvärld 22:300). Därefter följde:

• 1970: Ett ex Rönnen 16/5 och ett ex vid Kullen 30 oktober (Vår Fågelvärld 31:57).
• 1971 Ett ex 25 februari och två ex 12 december båda fynden vid Kullen (Vår Fågelvärld 32:65).
• 1975: 1 adult vid Kullen 13 april (Vår Fågelvärld 35:330).
• 1977: 1 adult sträckte Kullen 15 september och en juvenil sågs vid Sandön 19 september (Fåglar i Skåne 1977).
• 1978: Ett fynd vid Rönnen 15 maj är nämnt i Fåglar i Skåne 1978 men det är sannolikt underkänt.

Därefter dröjde det till 1992 innan nästa fynd gjordes. Möjligen beror detta på att möjliga förekomster vid Torekov och på Hallands Väderö ännu inte var kända och kanske också på att skånska skådare inte var helt inlästa på arten. Men 1992 sågs plötsligt fyra individer vid Torekov och på Väderön (Fåglar i Skåne 1992) och därefter har arten setts i princip årligen och framförallt vid just Torekov och på Väderön. Undantagen är 1998 och 2000 då inga fynd gjordes. Se figur 2 för antal rapporterade fåglar 1992-2021 (Fåglar i Skåne resp. år). I figuren anges de högsta antalen som uppgivits för vår- resp. höst varje år.

Märkligt nog gjordes fynden under 1970-talet vid Kullen och inne i Skälderviken. Annars är Torekov och Hallands Väderö huvudorter för denna art i Skåne och det är nästan uteslutande här som arten setts därefter. Enstaka fynd vid Kullen och inne i Skälderviken har förvisso gjorts även senare och det första söder om Kullen gjordes vid Domsten 14 april 2018 (Fåglar i Skåne 2018). Ytterligare fynd vid Domsten gjordes 4 januari och 21 november 2020 (Fåglar i Skåne 2020). Men toppskarvar skulle söka sig än längre söderut och 2022 gjordes plötsligt tre fynd vid Nabben, Falsterbo. Det började med en 1K-fågel 12 september, fortsatte med ytterligare en 1K den 4 oktober och slutligen en 2K den 12 oktober (Artportalen). Dessa är dock ännu inte formellt godkända när detta skrivs.

Skånska häckningar

Det första häckningsfyndet gjordes på ett av skären vid Hallands Väderö 2018 där tre par hittades. Följande rapport gavs 10 juli: ”Det har gått bra för de häckande toppskarvarna på skären sydväst om Väderön. När vi på morgonen följde upp årets inventering hittade vi minst 27 fåglar varav åtta årsungar i varierande storlekar. En av de äldre fåglarna var ringmärkt och dessutom färgmärkt med en röd ring. Med kamerans och bohuslänska ornitologers hjälp fick vi reda på att den var märkt som bounge på Soteskär i Sotenäs kommun i juni 2016” (Wallin 2018). Året efter sågs fyra ruvande fåglar (Fåglar i Skåne 2019) men för 2020 finns inga uppgifter. Men 2021 uppskattades antalet häckande par till 15-20 (Fåglar i Skåne 2021) och 2022 till 20-25 par (Anser 2022:4:32).

Figur 2: Antalet sedda toppskarvar i Skåne 1992-2022 (diverse Fåglar i Skåne).

Förekomst i Danmark (Topskarv)

Det första fyndet handlar om en juvenil fågel som sköts vid Knudshoved på Själland cirka 1870. En mindre uppblomstring registrerades mellan 1908 och 1935 med 27 fynd. Totalt hade det gjorts 35 fynd fram till 1950. Fram t.o.m. 2019 hade det gjorts 251 fynd av 470 fåglar. Fynden görs huvudsakligen vid Skagen samt längs danska västkusten (Christensen m.fl. 2022).

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2015: Starkt hotad (EN)
• Rödlistad 2020: Sårbar (VU)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades toppskarven som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 152 000 vuxna fåglar.

Jakt, skydd och attityder

• 1913: Fredlös året om (Svenska Jägareförbundets Nya Tidskrift 1912:337).
• 1928: Fredad 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (SJFT 65:bilaga).
• 1968: Totalfredad fr.o.m. 1 januari (Vår Fågelvärld 27:96+). Eftersom alla fåglar utan uttalad jakttid blev totalfredade efter detta datum blev uppenbarligen en del jägare oroliga. För att slippa riskera att skjuta på fredad art föreslogs nämligen att flera tillfälliga arter skulle få allmän jakttid – det gällde rostand, rödhuvad dykand, vitögd dykand, praktejder, alförrädare, vitnackad svärta, strömand, islandsknipa, vit- och svartnäbbad islom, toppskarv och dvärgskarv (Svensk Jakt 5:1968). Förslaget vann inte gehör.

Maxålder 

En i Storbritannien ringmärkt toppskarv blev 30 år och 7 månader (se RCs hemsida).