Gärdsmyg

Arten är utbredd i hela Europa inklusive Island samt i delar av Nordafrika, vidare genom Ryssland och Centralasien till Kina och Japan. Arten företräds av åtskilliga underarter, men den för oss gällande är nominatformen troglodytes.

Förekomst i Sverige

Det saknas kända benfynd, men det antas att arten invandrade till Sverige under Preborial eller Boreal tid, cirka 9000-7000 före 0 och att den därefter tillhört landets fauna (Ericson & Tyrberg 2004). För Danmarks del utesluts inte förekomst redan under Senglacial tid (Løppenthin 1967).

Den första årsdateringen är 1520 då den anges vara känd i Sverige cirka detta år (Bernström 1956-76).

Gärdsmygen har i modern tid alltid varit en vanlig fågel, och därför är uppgifterna om förekomst tämligen likartade. Men stränga vintrar har periodvis också påverkat populationerna starkt. Jag ger några exempel på hur det låtit under 1800- och 1900-talen:

• ”Förekommer i alla landskap i Sverige” (Nilsson 1858).
• ”Finnes i hela Sverige upp till trakten af Umeå och norra Jämtland” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).
• ”Häckar sparsamt, norrut sällsynt, i skogar från Skåne till Jämtland, Ångermanland och södra Lappland. Beståndet minskade betydligt under köldvintrarna 1939-42 och har ännu ej återhämtat sig” (SOF 1949). Dessa minskningar under kalla vintrar har varit återkommande och exempel på sådana följer:
• ”1955-56 reducerades stammen på nytt av klimatskäl” (Curry-Lindahl 1963).
• ”Beståndet minskade betydligt under köldvintrarna 1962-63 men torde nu i stort sett ha återhämtat sig” (SOF 1970).
• En ny kraftig minskning med 90 % drabbade arten mellan 1975-1979 (Svensson & Tjernberg 1999). Ännu en kraftig åderlåtning skedde efter hårda vintrar 1984/85-1986/87. Denna minskning följdes av en markant tillväxt under en tioårsperiod (SOF 2002).

Populationen i Sverige uppskattades 2008 bestå av 500 000 par (Ottosson m.fl. 2012) men därefter väntade en ny nedgång – och sen en rejäl uppgång. Vintrarna 2010-2011 tog nämligen hårt och i årsrapporten för 2011 skriver Svensk Fågeltaxering: ”Ett par nya bottenrekord var inte oväntat givet två mycket kalla vintrar på rad … I vilket fall är dock gärdsmygen nu nere på samma låga nivå som efter 1980-talets kalla vintrar”. Några år senare (2016) lät det så här: ”Efter djupdykningen 2010 och 2011 är arten uppe i historiskt höga nivåer” och för 2020 så här: ”Det är känt sedan länge att gärdsmygens antal styrs nästan uteslutande av vintrarnas hårdhet. De många milda vintrarna på senare år har tillåtit arten att nå sitt högsta index på standardrutterna sedan räkningarna började. Den sentida ökningen är mest markant norr om 60°N”. Fångstsiffrorna i Falsterbo (figur 1 & 2), f.f.a. de under höstarna ger en bra bild av artens svängningar i antal.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 857 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som måttligt ökande och för 10-årsperioden 2011-2020 som kraftigt ökande (Wirdheim & Green 2022).

Figur 1: Ringmärkning av gärdsmyg vid fyren Falsterbo vårarna 1980-2022.

Figur 2: Ringmärkning av gärdsmyg vid fyren Falsterbo höstarna 1980-2022.

Förekomst i Skåne

I mitten av 1800-talet angavs gärdsmygen som en allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849) och från sydvästra Skåne lät det så här 1887: ”Allmän höst och vinter; häckar sparsamt; har avtagit de senaste åren” (Thott 1892).

Mycket mer finns inte att säga om denna art. Den har funnits i landskapet hela tiden och fluktuationerna i antal p.g.a. kalla vintrar har följt de trender som visats för beståndet i Sverige.

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (se Figur 3) påvisade förekomst i 445 rutor och man uppskattade den skånska medelpopulationen till omkring 50 000 par (Andell & Nilsson 1987d).

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (se Figur 4) påvisade förekomst i 489 rutor, trenden bedömdes som stabil och antalet par uppskattades till 50 000 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 3. Resultatet av den första atlasinventeringen av gärdsmyg 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 4. Resultatet av den andra atlasinventeringen av gärdsmyg 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Förekomst i Danmark (Gærdesmutte)

Anges som mycket allmän häck- och stannfågel i Danmark. Beståndet uppskattades 2011 till 180 000 par 2011 och hela 433 000 par 2018 (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för gärdsmygens del en måttlig ökning ur långtidperspektivet 1976-2020 och en stark ökning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Maxålder 

Det gällande rekordet är 6 år och 10 månader och det gäller för en svensk- och en italienskmärkt individ (RCs hemsida)

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades gärdsmygen som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 80 200 000 vuxna fåglar.

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987d. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 5. Anser 26:241-258.
• Armstrong, E.A. 1955. The Wren. Bok.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bernström, J. 1956-76. Ett flertal artiklar om fåglar i Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid, Bd 1-20. Malmö.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Curry-Lindahl, K. 1959. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Green, M., Haas, F. & Lindström, Å. 2016. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrap. för 2016.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Larsson, P.G. 2002. När fågelskådning är som bäst – 3 hg gärdsmyg. A 41:53-55. 28 ex nattar i holk.
• Lindström, Å. & Green, M. 2010. Tuff vinter för gärdsmygen. VF 69:5:8-10. Vinterdödlighet.
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
• SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
• Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i november 2022