Gök

Arten förekommer i hela Europa och österut till Central- och Östasien.

Förekomst i Sverige

Göken fanns sannolikt i vårt område redan under Senglacial tid och har i så fall en mer än 12 000-årig historia hos oss. Det äldsta svenska benfyndet stammar från Gotland och Subboreal tid, cirka 2500 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

Denna art är en av dem som har ett av de äldsta ”först-kända-år”. Det finns nämligen nedtecknade uppgifter om att den var känd i Sverige redan 1307 (Söderwall).

Eftersom göken i långa tider varit en allmän och mycket spridd fågel i hela Sverige är beskrivningarna av den tämligen likartade. Ett exempel från slutet av 1800-talet låter så här: ”I Norden förekommer han nästan öfver allt. Endast på de stora slätterna i Sverige saknas han eller är åtminstone sällsynt: däremot är han i Danmark kanske allmännast just på Jyllands heder” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

Men minskningar har anats och bekräftats vid flera tillfällen och ett exempel är från början av 1900-talet: ”I Norden förekommer han nästan överallt, ehuru i regel ingenstädes synnerligen talrik om än rätt spridd. Åtminstone i västra och södra Sverige synes han under de senaste 20-30 åren ha avsevärt avtagit i antal” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

Mycket fler detaljer om förekomster eller minskningar/ökningar finns inte förrän under senare tid. Det är väl som det skrivs i Svensk Fågelatlas 1999: ”Eftersom göken är så vanlig och så spridd i landet, har den knappt behandlats i den ornitologiska litteraturen. Det gör att det är mycket svårt att skapa sig en bild av utvecklingen under 1900-talet” (Svensson & Tjernberg 1999). Men samma bokverk slår fast att göken hade haft en kraftigt vikande beståndsutveckling i Sverige allt sedan 1980-talets början och att minskningen var mest uppenbar i södra Sverige. Der svenska beståndet uppskattades till 40 000-70 000 par eller ropande hannar vid 1990-talets mitt.

Nästa beståndsuppskattning gäller för 2008 och då angavs 78 000 par (Ottosson m.fl. 2012).

Under 2000-talet har vi bra uppgifter från Svensk Fågeltaxering och jag citerar några kommentarer från dem i deras årsrapporter:

• 2002: ”Gökens kräftgång fortsätter även om nedgången avstannat det senaste decenniet”.
• 2009: Och så plötsligt: ”Göken har en positiv populationsutveckling under de senaste tolv åren”.
• 2012: ”Göken fortsätter att öka i antal efter millennieskiftet. Denna ökning sker framförallt i södra Sverige”.
• 2014: ”Gökens ökning fortsätter, men med tydliga skillnader mellan olika landsändar. De senaste tio åren har den ökat rejält i söder men har en svag men signifikant minskning i norr”.
• 2020: ”… antalet gökar i Sverige har varit ganska stabilt på 2000-talet. Bakom denna nationella stabilitet finns en signifikant ökning i södra Sverige 2002-2020 och en lika signifikant minskning i norr under samma tid”.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 67 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som stabil och för 10-årsperioden 2011-2020 som måttligt minskande (Wirdheim & Green 2022).

Förekomst i Skåne

Göken nämndes redan av Linné och det handlade då om förekomst i Vittskövle 1749 (Linné 1751). Göken har, som nämnts ovan, under flera perioder rapporterats ha minskat och ett sådant larm kom redan i slutet av 1800-talet: ”Allmän; avtog i antal 1886; betydligt fåtaligare 1887” (Thott 1892).

Jag hittar inga vettiga uppgifter om förekomsterna i Skåne för perioden fram till atlasinventeringarna utöver de som nämns för Sverige – se ovan.

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (figur 1) påvisade förekomst i 480 rutor och (Andell & Nilsson 1987c).

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (figur 2) påvisade förekomst i 478 rutor, trenden bedömdes som stabil och populationen uppskattades till 2 000 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av gök 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av gök 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Fenologi Skåne

Den tidigaste sågs vid Herculesdammarna i Kristianstad 22 april 1994 och den senaste i Skanör 1 november 2010 (Fåglar i Skåne 1994 & 2010).

Förekomst i Danmark (Gög)

Beskrivs som en allmän häckfågel med ett bestånd 2019 uppskattat till 13 000 par fördelade på i princip hela landet. En tillbakagång har märkts och den förklaras av minskningen av de två värdarterna gulärla och ängspiplärka (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för gökens del en måttlig minskning ur såväl långtidperspektivet 1976-2020 som för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

I en revidering av jakttider 1913 förblev göken fredlös året om (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1912:337). En fredning under perioden 1 mars-31 augusti kom till 1928 enligt K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga) och först 1968 blev arten totalfredad (Vår Fågelvärld 27:96+).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades göken som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 10 800 000 vuxna fåglar 

Maxålder 

En svenskmärkt blev 7 år och 1 månad medan en tyskmärkt blev 12 år och 11 månader (RCs hemsida).

Kuriosa

• ”Tidigare (än slutet av april) hörs han ej, i övrigt trovärdiga personer, som rapportera göken till tidningarna redan vid påsktiden, ha varit utsatta för bedrägeri – det finns nämligen också s.k. muntergökar ute i bygderna” (Rosenberg 1953).
• ”Göken är en ensligt lefvande, skygg, vild och obändig fogel … De tyckas nära nog icke känna någon annan glädje här i lifvet, än att frossa, skrika och kifvas” (Holmgren 1870).
• ”Hans föräldrar äro rent af ett patrask, som kastar sin afkomma på fattigvården. Faktum är att de icke alls befatta sig med bosättning, rufning, ungdomens uppfostran och tockedär. Att äta och dricka, frambringa ett obestämbart antal ägg samt ropa kou-kou kou-kou! om vårarna tyckes vara deras enda sysselsättning.” (Reinhold Winter Fågelkåserier 1906).

Man kan kanske mildra dessa delvis mycket nedsättande kommentarer med några rader som jag själv skrev i något sammanhang för en del år sedan: ”Årets första gökrop – det första tvåstaviga ko-koo – är en stark upplevelse. Fastän det upprepas varje år är det varje gång, varje år, något såväl nytt som urtidsaktigt bekant. Den ljusa majmorgonen med dimsvep över ängarna och övrig fågelkör i full extas är i sig en magisk upplevelse. När så årets första gökrop ljuder över trakten känns både det historiska vingslaget och nuet extra starkt. Här och nu och för tusen år sedan. Likadant”.

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Alerstam, T. m.fl. 2015. Gökens okända flytt avslöjad. VF 74:3:38-45. Satellitprojekt.
• Andell, P. & Nilsson, L. 1987c. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 4. Anser 26:161-178.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. 2012. Fem gökar i flockflykt. A 51:3:45.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Davies, N. 2015. Cuckoo, Cheating by Nature. Bloomsbury, London. Bok.
• Ericson, P.G.P. & Sjögren, H. 2000. Göken och dess ägg: Honan väljer den värdart hon själv vuxit upp hos. VF 59:4:8-15.
• Ericson, P.G.P. & Sjögren, H. 2004. Boken om Göken. Atlantis förlag. Bok. Ingående om ägg o häckning.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173. 
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Linné, C v. 1751. Skånska Resa på Höga Öfverhetens Befallning Förrättad år 1749. Stockholm.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Olsson, V. 1948. Om en gökunges tillväxt. Några iakttagelser och jämförelser. VF 7:49-56.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Persson, C. 1942. Några anteckningar om göken (flockning i norr om våren). SJ 80:274-276.
• Red. 1875. Gökungen. SJFT 13:242-249.
• Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
• Rudbeck, O. 1971. Olof Rudbecks fågelbok 1693-1710. Eden bokförlag. Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
• Söderwall, K F. 1884-1918. Ordbok öfver Svenska Medeltids-språket. Bd 1-3 (+ supplement Bd 1-2 1953-73. Lund.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Winter, R. (sign. Regulus). 1906. Fågelkåserier. Beijers bokförlag. Stockholm.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i november 2022