Foto: Anders Åkesson

Grågås

Grågåsen är utbredd i nordvästra Europa men finns också spritt i Östeuropa, på Balkan och Turkiet. Österut sträcker den sig via Sibirien och Centralasien till Mongoliet och nordöstra Kina.

Förekomst i Sverige

Det finns många benfynd av grågås (inkl. tamformer) och det äldsta dateras till Subboreal tid, alltså omkring 4000-1000 före 0. Både Løppenthin och Ericson & Tyrberg anger att arten kan ha funnits i vårt område från och med Preboreal tid (9000-8000 före 0) men då i sparsamt antal.

Den första något sånär daterade indikationen på förekomst i Sverige är från cirka år 1000. Under utgrävningar i Malmö 1920 påträffades ett grågåsägg inbäddat i sanden i själva den gamla, ursprungliga och orörda strandbädden,. Ägget bedömdes stamma från cirka år 1000 (Sjöstedt 1921).

Nästa årsdaterade fynd är från 1792 då grågåsen anges som vara känd i Sverige före detta år (Ödmann 1792).

Grågåsen är kanske den art som gjort den mest häpnadsväckande resan i svensk natur. Från att förmodligen ha varit tämligen allmän under tidigare århundraden blev den allvarligt hotad och näst intill utrotad under slutet av 1800- och början av 1900-talen. Men först sakta och senare explosivt, reste den sig och är idag så vanlig att den betraktas som ett problem. Att beskriva artens historia kräver därför många rader.

1800-talet

En tidig uppgift berättar att grågåsen häckade på småholmar utanför Nothamn i Blekinge i början av 1800-talet (Curry-Lindahl 1959). En annan uppgift nämner en sjö i Nordmalings socken i Ångermanland där ”Gåsar översomrar och lägger sina ägg” (Curry-Lindahl 1959). Ytterligare en tidig uppgift nämner att grågåsen häckade i kustlandet utanför Gävle 1833, samt flerstädes vid insjöar inom Vahlbo socken väster om Gävle 1859 (Hultberg 1956).

Från mitten av 1800-talet, då en minskning förmodligen redan kunde anas, beskrev Nilsson grågåsen så här: ”Hon kläcker vid sjöarna i det nordöstra Skåne, i Blekinge och det inre av Småland… På Hallands Väderö kläcker en gåsart som sannolikt är denna. Till kusterna av östra Skåne och Blekinge anländer vildgässen mot slutet av april och slå sig ner i kärr vid Åhus, Ysanna (Blekinge) m.fl. ställen som ej ligger för långt från kusten. Här para de sig och kläcka (Nilsson 1858). En annan skribent nämner också Gotland, Östergötland och Gästrikland (Carlsson 1894).

Men Nilsson skriver också följande: ” Kring midsommar eller mot slutet av juni, då de gamla fällt vingpennorna och ungarna ännu ej kan flyga, anställes jakt efter dem i de sjöar, där de har kläckt. De dels skjutas i vattnet, dels uppjagas av hundar på landet, där de lätt ertappas och dödas” (Nilsson 1858). Vid denna tid var grågåsen helt fredlös och någon form av lättnad kom inte förrän 1913 då arten fredades under perioden 21 april-31 juli (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 50:339).

En uppgift från 1870 lyder: ”Man känner icke med säkerhet vilka alla de trakter är, där hon har sina egentliga häckningsplatser. Att hon emellertid fortplantar sig i Skåne, Blekinge, Halland och på flera ställen i Småland är fullt säkert. Dessutom synes hon häcka här och var längs Östersjökusten, tämligen långt mot norden”. Denna författare nämner också det faktum att grågåsen är stamfader för en mängd tamgäss och han ger en ingående beskrivning av hållandet av dessa. En smårolig passus är följande: ”Först och främst är deras kött, såväl stekt som rökt, ett särdeles smakligt födoämne, ehuru måhända något hårdsmält för personer, vilka föra ett stillasittande liv” (Holmgren 1870). För 1884 finns uppgift om häckning på Harön vid Karlshamn i Blekinge. Denna referens nämner även häckningar i Ryssbytrakten vid Kalmar, vid Hellvi på nordöstra Gotland, Lindöja söder om Bråviken i Östergötland (1858), Hartsö i Sörmland, Svartlöga, Värmdö, Sandhamnstrakten, Svenska högarna med flera andra områden i Stockholms skärgård, Gävle skärgård och Forsmark i norra Roslagen. Det nämns också att arten tycks saknas hela sträckan mellan Gävle och Piteå skärgård samt på Öland. För det ”nordbaltiska området” nämns häckningsplatser i Piteå och Luleå skärgårdar. Gällande inlandshäckningar nämns flera lokaler i Småland samt några Blekinge, Halland, Skåne och Västergötland (Ekman 1922).

En annan text från slutet av 1800-talet berättar: ”I Sverige förekommer hon huvudsakligen vid östra kusten, där hon sparsamt häckar i yttre skärgården från södra Småland åtminstone till Sandhamn och Valbo i Gästrikland. Ehuru uppgifter oss veterligen saknas längre norrifrån, kan man med kännedom om förhållandena på den finska sidan taga för avgjort att grågåsen häckar även där. Vid Gotland visar hon sig stundom och skall någon gång ha häckat på ön. På Öland finns grågåsen sommaren över, men torde ej häcka där. Hon ska även häcka vid några insjöar i Småland, dessutom i nordöstra Skåne nära Åhus och Ysane i Blekinge, samt i Halland, t.ex. i Torup och Kragsund och på Hallands Väderö. Vid vår västkust häckar hon för övrigt ej och är sällsynt, ehuru vissa år en och annan flock tidtals, även om sommaren, uppehåller sig bland de yttre skären” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

Grågåsen var vid denna tid under stark minskning och en avgörande faktor var en alltför omfattande och hänsynslös jakt på arten. En berättelse från en jakt vid Kävsjön i Småland 11 juli cirka 1880 berättar om vidriga scener. Författaren börjar med att beskriva förekomster i Bolmen, Vidöstern, Rusken och maderna vid Råhult och Härön samt talrikare i Kävsjö mossar och dysjöar, ”ehuru antalet häckande gäss äfven därstädes börjat starkt aftaga”. Därefter följer en hemsk berättelse, dock för lång för att återges här. Det ska nämnas att författaren (sign. O.B.R.) inte gillade det han såg (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 19:121.124).

Utsättningar

Innan vi går in på 1900-talet vill jag sticka in en hel del rader om uppfödningar och utsättningar. Denna verksamhet har bedrivits i stor omfattning och gör att de naturliga förekomsterna blir betydligt svårare att följa. En man som tidigt berättade om parkgäss var Erhard Bergström och jag citerar (nedkortat) en text i hans bok Fågelliv i städernas parkdammar och vattendrag från 1933: ”Näst knölsvanen och gräsanden torde ingen fågel vara så tacksam och lättodlad i fågeldammen som grågåsen. Den fortplantar sig här med lätthet, och ungarna hålla sig i regel kvar i det vatten där de äro födda. I en del städer, t.ex. Eskilstuna, kan man ofta få se en hel flock grågäss komma sträckande efter ån genom stadens centrum. Någon gång händer det att fåglarna ger sig ut på rymmarstråt. Grågäss som sett dagens ljus i Eskilstuna har sålunda hamnat i bl.a. Västerås och Linköping. Det mest lyckade resultatet, när det gäller uppfödning av vilda grågäss, torde Bengt Berg kunna notera. Han skriver därom i en artikel i Svenska Turistföreningens årsskrift bl.a. (och här blir det ett citat i citatet): ”Från den dagen har jag tagit det hederliga svenska yrket att vara gåsuppfödare och föder upp vildgäss av hjärtans lust därnere på kusten. Flock efter flock har fostrats upp, fått lära sig så gott som möjligt att frukta andra människor än oss och slutligen fått resa ut i världen med sina nummerringar om benen. Och de har kommit tillbaka och rikligen lönat mig för mödan. Idag finns där en bofast stam på tio, tolv häckande vildgåspar på skären utanför min strand”. Bergström nämner sedan förekomster av grågäss i följande stadsparker (hans ordning): Landskrona, Trelleborg, Ystad, Kristianstad, Lund, Uddevalla, Borås, Kalmar, Linköping, Kristinehamn, Örebro, Eskilstuna, Västerås, Skansen i Stockholm och Hudiksvall (Bergström 1933).

Jag gör nu några korta nedslag från 1900-talet gällande utsättningar:

1930: Inplanteringsprojekt vid Värnanäs, Småland resulterade i 48 flygga ungar under åren 1926-1930 (Berg 1937).
1940: Inplantering pågår 1940 vid Kävsjö Stormosse i Småland (SNF 1940).
1961: Närke: ”Fyra ex sträckte sydväst 12 november. Det är mycket sällan grågäss spontant uppträder i Närke, däremot finns sedan 1930-talet i Örebro stad en fast grågåsstam på 40-50 ex, som är fritt flygande” (Vår Fågelvärld 22:311).
1962: I SOFs förteckning 1962 nämns häckningar av förvildade fåglar i Hälsingland och Sörmland samt påpekas att återinplanteringar skett på flera håll (SOF 1962).
1964: Ur Svensk Jakt, nummer 6:1964: Under rubrik Planmässig viltvård följer ett stycke om inplantering av vilt. Ur det saxas bland annat ”Jag vill bara framhålla att grågässen sedan länge stått på Öster-Malmas program. Vi har till olika håll i landet sänt ut ett 70-tal grågäss som försök att få till stånd ny kolonisation. På flera lokaler, främst i Småland, har häckningar kommit igång. Och även på Öster-Malma finns sedan några år en helt fri, häckande liten stam”
1965: Småland. ”Denna gås har inplanterats vid Huseby, men stammen tycks öka långsamt” (Vår Fågelvärld 27:270).
1967: Närke: ”Arten hålls som fritt flygande parkfågel i Örebro. Vid Oset uppvisar grågåsen en intressant förekomst. Efter att nästan helt ha saknats 1958 började den 1959 uppträda tillsammans med fritt flygande kanadagäss. Även de båda följande åren uppträdde arterna tillsammans. Fr.o.m. 1963 började grågåsen minska på allvar och 1965-1967 sågs inte vid något tillfälle mer än fem, bortsett från en tillfälligt överflygande flock om 50 ex 29 september 1967. Grågäss som med full säkerhet kunnat rubriceras som vilda har inte iakttagits under tioårsperioden (Thyselius 1974).
1967: Ett häckande par vid Hudiksvall. Troligen parkfåglar från Hudiksvall (Vår Fågelvärld 28:147).
1967: Ett par häckade vid Kvismaren. Förmodligen rörde det sig om parkgäss från Örebro (Vår Fågelvärld 28:269).
1968: ”Ett par häckade lyckosamt 1968 i en sjö på Öster Malmas marker och fick ut fyra vuxna ungar. Häckningen bedöms som ett resultat av utflyttning av från början i Öster-Malmas viltgård hållna fåglar. Första häckningen i sjön skedde redan 1957. Lyckade häckningar har sedan skett av ett eller två par åren 1959, 61, 62 och 63” (Vår Fågelvärld 29:115).
1969: Närke: ”Arten häckar på flera ställen i landskapet, bl.a. Oset och Kvismaren, varvid det i flertalet fall torde röra sig om fritt flygande tamgäss från Örebro stad” (Vår Fågelvärld 30:141).
1970: I SOF 1970 nämns att återinplanteringar gjorts på flera ställen och häckningar med sådant möjligt ursprung meddelas från Hälsingland, Sörmland och Närke.
1971: ”Inplanterad vid Marieby utanför Östersund 1971 och vid Kallsjön 1973. Flyttar årligen och återkommer varje vår. Stammen uppgår till cirka 22 ex. Inget av de unga paren har ännu häckat” (Vår Fågelvärld 33:307).
1978: I SOF 1978 nämns ökningar i Småland och längs kusterna i sydöstra Sverige från 1930-talet och det förmodas att detta beror på Bengt Bergs utsättningar. Isolerade förekomster i Bohuslän, Närke, Sörmland och Hälsingland tros vara resultat av utplanteringar. Inplantering av fåglar i Jämtland nämns också.
Ett bra exempel på hur inplanteringar och gynnande parkliv kan utvecklas till stora problem, både inbillade och verkliga, är utvecklingen i Malmö. Den berättelsen finns i slutet av kapitlet om Skåne.

Grågåsens förekomster 1900-2024

I det följande gör jag decennievisa nedslag hämtade ur diverse källor. För Skånes del beskrivs utvecklingen mer noggrant i nästa kapitel.

1900-talet

I Halland och runt sekelskiftet 1900 nämns att grågåsen: ”Häckar sparsamt i insjöarne i Halland. I närheten af några små ljungmarkssjöar i Hallandsås häckar årligen ett par” (Hollgren 1906).

1910-talet

1909: Fyra par häckade på Rone holmar på Gotland. Anges som första noteringen från lokalen. Det nämns också att det sedan ungefär ett halvt sekel tillbaka hade varit gåstomt vid vår sydsvenska östkust (Curry-Lindahl 1959).
1910: Småland: Vid Åsnen, där grågäss häckade på en liten ö tillhörig Jäthsberg, skötos enligt ägaren benägna meddelande ungfåglar vid andjakten ännu omkring år 1910 (Berg 1925).
1910-1920: Fanns kvar på Björns fyrplats i norra Uppland (Ekman 1922).

1920-talet

1922: En stam på Stora Sandskäret i Ångermanland var ”ganska stark och på ett betryggande sätt omvårdad” (Curry-Lindahl 1959).
1926: Häckningsförsök på Kåreholm, Öland. Plundrades (Curry-Lindahl 1959).
1926: I en text nämns att grågåsen huvudsakligen fanns sparsamt längs östra kusten från Småland och förmodligen upp till Luleå. Häckningar på Gotland nämns, men inte för Öland. Tidigare häckningar i insjöar och kärr i Småland nämns men 1926 verkade arten ha varit borta. För Skånes del nämns häckningar i Åhus och från Vegeholm (Ängelholm) – den senare angiven för 1870-talet. Arten sägs också ha funnits vid Rösjöholm för ”några år sedan” och vid Klippan i dåvarande nutid. Från Halland nämns några få platser men det är oklart om det gäller då- eller nutid. Från Hornborgasjön nämns en kull med sju ungar 1919 och tolv vuxna 1920 – de senare dock utan att häcka (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
Lite mer detaljerat från denna tid får vi via Bengt Berg 1925: ”I närvarande stund känner man blott några få ställen, där grågäss häcka vid sötvatten i södra Sverige, såsom vid Fjällfotasjön några par, vid Rösjöholm uppe under Hallandåsen likaså ett fåtal par och vid Perstorps fiskdammar, enligt uppgift, ett tjugotal par. Vid alla de ställen inom södra Småland, såsom Bolmen, Kävsjö mosse, Åsnen m.fl. där man vet att grågäss förr funnits häckande, synas de idag vara försvunna. … Inom nuvarande svenska gränser känna vi vid Östersjön blott en enda koloni av denna fågel, som på många ställen ute i Europa visar böjelse för att bilda samhällen. Det är på holmarna utanför Rånehamn, där det tack vare en enda mans hägn på ett enda litet skär bor lika många grågäss som i hela Stockholms skärgård. Alla övriga grågäss, vilka häcka vid vår Östersjökust, leva bokstavligen i förskingringen, några enstaka par på enstaka skärgrupper långt ifrån varandra och skygga för människan till ytterlighet”. Bengt Berg, som inte var känd för att skräda orden, skrev också ”Grågässens utrotning hos oss sedd bredvid deras förekomst i grannländerna är en skam inför hela Europa och målande för odugligheten i vår jaktlagstiftning”. Här kan också följande träffande kommentar flikas in ”Talet om att gåsen skulle vara en dum fågel är endast betecknande för egenskaperna hos dem som sagt det”.
Bengt Berg beskrev också läget i Europa enligt följande i den aktuella boken Vildgäss och skräntärnor från 1925: ”Inom Europa var grågåsen ännu för något tiotal år sedan enligt uppgifterna ganska talrik som häckfågel inom mellersta och södra Ryssland, inom Bessarabien, Moldau, Valakiet, Ungern och lämpliga delar av Balkanhalvön nedtill Macedonien, särskilt inom Dobrudscha. Vidare skall den åtminstone före kriget ha haft välbesatta häckplatser inom det forna Österrike med Galizien och Böhmen samt på några trakter i Östersjöprovinserna, där grågäss träffats häckande vid kusten. I våra dagars Tyskland känna vi häckorter med god stam vid sjöar och moras inom Pommern, Mecklenburg och Mecklenburg-Schwerin, med utgrenade mera enstaka fyndorter mot nordväst till Holstein. I Holland fanns ännu i slutet av förra seklet en koloni om cirka 50 par. Från de romanska länderna känna vi grågåsen som flyttfågel, särskilt talrik i södra Spanien, där den med motsägande uppgifter ifrågasättes även vara häckfågel vid Guadalquivirs utlopp. I England var fågeln förr hemma på många ställen, men torde numera blott finnas kvar i norra Skottland och på Hebriderna, talrikast på de yttre. På Färöarna fanns den i mängd boende vid insjöar, men utrotades redan för mer än hundrade år sedan. På Island åter förekommer den häckande på flera ställen och vid sötvatten. I Skandinavien med angränsande Finland har grågåsen förr utan tvivel varit en karaktärsfågel vid de flesta låglänta vattendrag inom södra Sverige och Danmark. Det är betecknande att av den stam som finns kvar, står huvuddelen att finna inom nuvarande Danmark, medan den i den del av Sverige, som en gång tillhörde Valdemar Atterdags rike, för ett årtionde sedan ansågs snart sagt utrotad. I det tätt befolkade lilla Danmark finnes än idag en stam av omkring minst ett tusental grågäss, varav ett hundratal par varje år torde komma till häckning, varav huvuddelen på Själland” (Berg 1925). Uppgiften om Danmark harmoniserar illa med de uppgifter som finns i stycket om Danmark nedan.
1926: En uppgift från Blekinge 1926 berättar om åtminstone ett fall där okynne ertappades och tingsfördes: ”Våren 1926 sköt en fiskaryngling från Stenshamn en grågås, som låg ruvande på sitt rede. Visserligen blev saken upptäckt och vederbörande stämd till tinget i Lyckeby, så man får väl hoppas, att han skall få välförtjänt näpst, men saken är ej avhjälpt härmed, ty det är möjligt, att härmed den sista grågåshonan i denna skärgård, som lidit så mycket genom okynnesskytte, gått all världens väg. Det skedda är ett slående exempel på huru nödvändigt det är, att jaktvårdsföreningens skyddssträvanden få ett vida kraftigare stöd från myndigheternas sida än vad hittills varit fallet” (Lönnberg i Fauna & Flora 1926:285).
1929: ”Två par kvar på Utlängan i Blekinge 1929, de värnas” (Fauna & Flora 24:230).
1920-talet: Bofast på Ronön väster om Norra Ulvön i Ångermanland (Curry-Lindahl 1959).

1930-talet

1939: ”På Gotland finnas Sveriges största kolonier av häckande grågås. Den lilla karga ön Koggen vid ostkusten är den mest bekanta av de favoriserade häckholmarna. Vi inventerade beståndet där den 7 maj 1939. Grågåsen häckar på fyra eller fem av ostkustens öar, och även inne på kusten ha några enstaka fall av häckning inträffat, bl.a. på Hummelbosholm i Burs socken”. Några antalsuppgifter gavs inte (Nordström 1943).

1940-talet

1940: 21 par på Rone holmar på Gotland (Curry-Lindahl 1959).
1943: Livskraftiga stammar på östra Gotland 1943. Skyddade av familjen Cramér sedan början av seklet (Haglund 1944).
1943: Häckningsförsök vid Ottenby, Öland. Plundrades (Curry-Lindahl 1959).
1944: Inlandshäckningar i Halland nämns fr.o.m. detta år (SOF 1970).
1944: I Stenbrohults socken i södra Småland häckade hon 1944-1945 vid tre sjöar (Rendahl 1949).
1944: ”Hittade jag arten häckande på Prästön i Möckeln (Småland). Samma år sågs ett antal gäss, särskilt honor med ungar, på skilda platser i Möckelnområdet, och ungefär samtidigt fann jag också ett par i Töstesjön. På denna myr har det sedan funnits ett häckande par varje år”. Sen följer flera trista kommentarer: ”1944 kom gåshonan förande sina gässlingar genom bäcken på väg från Töstesjön till Steningen. Bäcken går förbi en bondgård. Där tog bonden gässlingarna och satte dem i bur. De dog av köld efter något dygn … Det har varit flera tråkiga historier. Det bo jag omnämnde av grågås på en ö i Möckeln blev plundrat. Äggen hade slagits sönder och det var människor som gjort det. Vad sade polisen? En hel del, men mig veterligen gjorde den ingenting. Lika bedrövligt var saluförandet av skjutna gäss på torget i Älmhult”. Sen följer en längre text om skjutna gäss som avslutas med: ”… i det tredje fallet, som handlar det om ren sadism, pricksköt man på en gåshona med salongsgevär medan hon låg på ägg ute i Töstesjön”. En äldre man berättade för källan att man förr: ”haft massavlivning av vildgäss på steningemyrarna. Man spände på myrskidor och sprang ifatt de ruggande fåglarna” (Sandgren 1951).
1945: ”Aldrig (?) helt borta från Stenbrohult i Småland” (Bromihn & Sandgren 1945).
1945: Bra bestånd på Gotland (Linnman 1945).
1945: Bodde på fyra lokaler i Stockholms skärgård (Curry-Lindahl 1959).
Ca 1946: Gräsholmen, sydöstra Gotland. Minst 17 bon med ägg (Håkansson 1948).
1947: Två par sägs ha häckat på en ö i Enskärsfjärden i Norrbotten (Fauna & Flora 43:54-59).
I SOF:s förteckning 1949 står det: ”Häckar sparsamt till sällsynt på öar längs östra kusten från Gotland, Östergötland Sörmland, Uppland, Ångermanland, Västerbotten och Norrbotten, samt vid invatten i norra Skåne och i Småland. Har även häckat vid kusten av Blekinge, Småland, Öland (möjligen blott förvildad) och Gästrikland. Har häckat vid invatten i Blekinge, Halland, Västergötland, Uppland, Gästrikland och Ångermanland. Dessutom funnen i Bohuslän, Värmland, Hälsingland och möjligen Dalsland. Har särskilt i inlandet minskat starkt sedan slutet av 1800-talet, beståndet nu troligen 200-300 par (SOF 1949).
1948: ”I det syduppländska skärgårdshavet häckar grågåsen bl.a. i Stor-Nassa, Kallskärs och Söderarms skärgårdar, vidare långs kusten norrut och på Gräsö (Curry-Lindahl 1959).
1948: Iakttogs en vildgås med ungar i Bysjön, Kolmården, Sörmland (Bergman 1951).
1949-1952: Häckningar i Oxhultasjön i Halland (Curry-Lindahl 1959). Se också 1951.
1949: ”Troligen häckar grågåsen fortfarande på undanskymda platser utefter Ångermanlands nordligaste kust, ehuru den sig alltmer utbredande sportstugebebygglesen torde lämna allt färre undanskymda häckplatser kvar” (Bucht 1949).

1950-talet

”Numera sällsynt i Östgötaskärgården, där man för ej så länge sedan hade slakt på ruggande fåglar, dock var hon där på uppåtgående 1957-1958” (Curry-Lindahl 1959).

1951: ”Vid en sjö i södra Halland anträffades en grågås ruvande den 28 april 1951. I början av juni konstaterades att kläckningen gått lyckligt och ungarna hade iakttagits av lokalbefolkningen. På samma lokal har grågåsen häckat även 1949 och 1950” (Vår Fågelvärld 10:133).
1952 och1953 ”fann jag tre reden med eller utan ägg i skärgården norr om Kalmar” (Vår Fågelvärld 14:119).
1951: Häckar alltjämt regelbundet i Södermanlands skärgård (Curry-Lindahl 1959).
1954: Arten fanns inte kvar i Gävleområdet 1954 (Hultberg 1956).
1954: Ett ex vid Hästefjorden i Dalsland 8 juni 1954 och 3 ex 1957. Ny art för Dalsland (Vår Fågelvärld 16:214).
1955: Medelpad: Den 21 april låg en ensam grågås i Skrängstasjöns utflöde. Arten finns i litteraturen ej omnämnd för landskapet. Förmodligen ha dock enstaka par förr häckat vid dess kust, även om lämpliga biotoper är sällsynta (Vår Fågelvärld 14:183).
1955: 9 oktober 1955 sträckte 22 ex på låg höjd över Asköviken. Arten ej upptagen för Västmanland i förteckningen (Vår Fågelvärld 15:279).
1955: ”Häckar förmodligen på norra Öland. Flera gånger har jag påträffat ytterst skygga enstaka par i utkanten av Bödaskogen, vilkas beteende pekat på att de haft bo med ägg” (Lundholm 1956).
1955: I Västerbotten fanns ett tiotal häckande par och 1956 rapporterades 15 par (Curry-Lindahl 1959).
1955: ”Från fågelparken vid Djäkneberget i Västerås i Västmanland har grågåsen visat tendens att sprida sig och häcka i frihet utanför staden” (Curry-Lindahl 1959).
1956: Ett par 19-25 maj vid Gävle, Gästrikland (Vår Fågelvärld 16:305).
1956: Ett par häckade i Fräkensjön, Sörmland, ”ett resultat av spontan spridning från ett bestånd vid Öster-Malma Jaktvårdsgård” (Curry-Lindahl 1959).
1959: I Piteå, Luleå, Kalix och Haparanda skärgårdar i Norrbotten häckar grågåsen sparsamt (Curry-Lindahl 1959).
I förteckningen från 1957 nämns att beståndet nu troligen var något större än det som angavs för 1949, då 200-300 par angavs (SOF 1957).

1960-talet

1961: Småland: ”Vid en exkursion till sjön Steningen 9 april nära Älmhult fann vi tre grågåsbon (Vår Fågelvärld 22:84).
1961: ”Artens häckning tycks har varit framgångsrik på Gotlands ostkust. Den 3 juni simmade familjevis 82 ex mellan Silldungen och Kyrkbingegrund. Ungfåglarna uppgick till cirka 50. Den 7 juli uppehöll sig 280 ex vid Burs” (Vår Fågelvärld 22:204).
1962: I SOFs förteckning 1962 hade det sedan 1949 tillkommit något. Nämligen att förvildade fåglar häckade i Hälsingland och att inlandshäckningar förekommit i Halland, Västmanland och Sörmland (de senare förvildade). Arten var dessutom funnen i Närke och Medelpad. Det nämndes också att inplanteringar hade skett på flera håll (SOF 1962).
1962: ”mellan den 4-12 oktober 1962 uppehöll sig 12 ex på en åkerlapp i Kniva (Dalarna), 10 km ESE Falun,. Arten är i Förteckningens 5:e upplaga ej upptagen som påträffad i Dalarna” (Vår Fågelvärld 23:425).
1963: 20 ex Hovran, Hedemora, Dalarna 26 april (Vår Fågelvärld 24:275).
1963: Haparanda Sandskär: ”Den 3 juni hittades ett grågåsbo med fem ägg. Det är inte osannolikt att arten regelbundet häckar på ön. I varje fall översomrar grågässen regelbundet i flockar om 10-15 ex från slutet av maj till september. Högsta antal som noterats är 33 ex 7 juni 1959” (Vår Fågelvärld 26:140)
1963: Ett par häckade 1962 och 1963 i Västerviks skärgård (Vår Fågelvärld 25:71)
1964: ”Grågåsen uppträder numera talrikt i de yttre delarna av norra Smålands skärgård med under den sista tio-femtonårsperioden markant ökande frekvens” (Regnell 1964).
1964: 19 ex rastade vid Asköviken i Västmanland 12 september (Vår Fågelvärld 25:62).
1964: ”I Stenbrohult och Virestad socken finns en liten stam med ca 40 ex. Antalet häckande par uppgår till 10-12 med Steningen och Garanshultsjön som bästa häckplatser. Med anledning av att grågåsen inplanterats flerstädes i södra Sverige på senare tid, kan nämnas att arten häckat i trakten sedan den upptäcktes här 1944. Förekomsten är således en av de få spontana i Sveriges inland. Möjligheten att stammen förstärkts av t.ex. vid Bolmen inplanterade grågäss kan givetvis inte uteslutas” (Vår Fågelvärld 25:74).
1965: Tre ex rastade i Fågelsjön, Kvismaren 16 april och två ex 27 april (Vår Fågelvärld 26:171).
1965: Minst 20 par häckade i Blekinge. Historiskt berättas att populationen minskade i början av 1900-talet och att de sista häckningarna på Utlängan skedde 1926 och 1934. År 1948 häckade ett par i Karlshamns skärgård och 1961-1962 fanns två par i samma område. Därefter fortsatt ökning och spridning västerut (Nilsson & Lundgren 1993).
1966: Öland: Åtta par med nykläckta ungar vid Ölands västra kust 13 maj. ”Det synes vara de första säkert konstaterade framgångsrika häckningarna på Öland” (Vår Fågelvärld 28:60).
1967: Dalsland. 14 ex rastade vid Gösjön 1 april (Vår Fågelvärld 28:54).
1967: Östergötland. ”En ökning har noterats både i norra och södra skärgården. I inre delen av skärgården observerades 5 ex 6 augusti vid Espholmen” (Vår Fågelvärld 29:111).
1967: Första fyndet i Lycksele lappmark – två ex vid Ammarnäsdeltat 21 maj (Bildström 2022).
1967: En undersökning på Gotland visade på 75-125 häckande par på ön (Högström 1971).
1968: Kronoberg. ”Åtskilliga häckade par finns vid Garanshultsjön, Virestadsjöarna, Steningen m.fl. närliggande sydsmåländska sjöar. Möjligen är det frågan om en spillra av den ursprungliga gåsstammen. Linnébygdens Naturvänner utför årligen noggranna inventeringar av beståndet. Totalt fanns 1968 46 gäss inom området. 8 par häckade och resultatet blev 16 ungar” (Vår Fågelvärld 29:33).

1970-talet

1970: Västergötland: Ett par häckade på Djurö i Vänern (Vår Fågelvärld 30:213).
1972: Tåkern: ”För första gången i sjöns historia häckade grågåsen” (Vår Fågelvärld 32:61). Under 1960- och 1970-talen hade antalet ruggande och översomrande individer successivt ökat i sjön. Hela sommaren 1972 uppehöll sig över 200 ex. i vassarna i sydväst och den första häckningen konstaterades. Även 1973 häckade ett par (Vår Fågelvärld 34:271).
1972: Sörmland: Häckade vid Skogstorp, Eskilstuna (Vår Fågelvärld 33:175).
1972: Småland: Ökad häckning längs Kalmarkusten 1969-1972. 2 500 ex betade vid Värnanäs, Halltorp 7 september 1972 (Vår Fågelvärld 33:79).
1973: Medelpad: 1 ex 29-31 mars på Alnön (Vår Fågelvärld 33:256).
1973: 1 par häckade i Hornborgasjön (Vår Fågelvärld 33:170).
1973: Häckning i Tåkern (1 kull) för andra året i följd (Vår Fågelvärld 33:171).
1973: Hittills största antalet häckande (6 kullar) i Kvismaren (Vår Fågelvärld 33:173).
1974: Dalarna: Under åren 1972-1974 har grågäss iakttagits vid 15 tillfällen. Antalet har varierat mellan 1-8 ex (Vår Fågelvärld 34:235).
1974: Medelpad: Ett ex Njurunda 29 september (Vår Fågelvärld 34:242).
1974: Fem ex Östersund 20 april. Dessa tillhör inte den inplanterade grågåsstammen då tre ex bar ringar av metall (Vår Fågelvärld 34:327).
1975: Tolv ex vid Vilhelmina 1 maj var de första i Åsele lappmark (Bildström 2022).
1978: I SOF 1978 nämns ökningar i Småland och längs kusterna i sydöstra Sverige från 1930-talet och det förmodas att detta beror på Bengt Bergs utsättningar. Isolerade förekomster i Bohuslän, Närke, Sörmland och Hälsingland tros vara resultat av utplanteringar. Populationen på Gotland skattas till 75-125 par och det nämns rastande flockar på 3 000-4 000 individer på ön – förmodligen komna från andra Östersjöländer. Inplantering av fåglar i Jämtland nämns också.
1979: Det svenska beståndet uppskattades till 1 700-2 200 par, varav 1 250-1 600 par vid kusten (SOF 1990).

”Under atlasperioden (1974-1984) förekom grågåsen sällsynt till sparsamt längs västkusten, och då främst i de norra delarna. Större delen av det kusthäckande beståndet fanns längs Ostkusten, där arten förekom tämligen allmänt till allmänt från nordöstra Skåne till Gästrikland. Längs Bottniska viken konstaterades enstakat spridda häckningar främst i de norra delarna där skärgårdsområdena i Norrbotten sedan länge är betydelsefulla tillhåll” (Svensson m.fl. 1999).

1980-talet

1980: Cirka 2 000 häckande par i Sverige (Nilsson 1982).
1981: Första fyndet i Torne lappmark. Arten saknas nu bara i Härjedalen och Lule lappmark (Vår Fågelvärld 41:370).
1986: Dalsland: Andra häckningen (Vår Fågelvärld 46:382).

1990-talet

1990: I SOF 1990 beskrevs utbredningen: ”Förekommer tämligen allmänt till sällsynt vid kusterna av Bohuslän, från östra Skåne till Uppland inkl Öland och Gotland, samt i Hälsingland och norra Ångermanland till Norrbotten. Häckar även sparsamt till sällsynt, lokalt tämligen allmänt, vid invatten i södra och mellersta Sverige”. Arten sägs också häcka lokalt i Gästrikland och Jämtland samt tidigare också lokalt i Dalarna och Medelpad (SOF 1990).
1995: I mitten av 1990-talet beräknades det svenska beståndet till mellan 6 000-10 000 par (SOF 2002).
1997: Första fyndet i Härjedalen, Storsjö 8 juni (Fågelåret 1997).
1998: 7-8 häckande par Medelpad (Fågelåret 1998).
1999: ”Efter atlasperioden (1974-1984) har grågåsen fortsatt att öka. Expansionen har i första hand inneburit en förtätning i de områden som redan hyst häckande grågäss. Därtill har nyetableringar skett på en mängd lokaler såväl i inlandet som längs kusterna. Som exempel kan nämnas att grågåsen numera häckar sällsynt även i Västerbottens och Norrbottens kustland (Svensson m.fl. 1999).

En förklaring till grågåsens ökning är ändrade flyttvanor. Tidigare flyttade i princip alla grågäss ur landet och många tog sig ända ner till Donana-området i Spanien under vintrarna. Där utsattes de för en förödande jakt och det gynnade så klart inte den svenska stammen. Men i takt med mildare vintrar och allt fler höstsådda fält började arten övervintra i Sverige i allt högre grad. Idag stannar alltså många grågäss i Sverige och de som flyttar beger sig som regel inte längre söderut än till Danmark, Tyskland och Holland. Blott några få tar sig ända ner till Spanien (flera källor, bl.a. Elmberg 2019).

2000-talet

2007: 5 000 rastande Öland 10 nov (Fågelåret 2007).
2008 bedömdes det svenska beståndet bestå av 41 000 par och häckningar var kända i hela Sverige utom i Härjedalen och Lappland (Ottosson m.fl. 2012).

2010-2020-talen

Möjligen hade den exceptionella tillväxten nått vägs ände vid denna tid. I Svensk Fågeltaxerings årsrapport för 2016 skrivs nämligen: ” Grågåsen ökade kraftigt som häckfågel i Sverige under andra halvan av 1900-talet. Nu synes ökningen ha stannat av. Grågåsens index har inte förändrats signifikant de senaste tio åren”. Liknande uppgift för grågåsen finns i årsrapporten för 2021: ”Förvisso är tioårstrenden för grågäss från standardrutterna signifikant positiv men de samlade resultaten från flertalet olika delprogram antyder att ökningen av antalet grågäss i Sverige under häckningstid har planat ut i det senaste”.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 41 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2003-2022 angavs som måttligt ökande och för 10-årsperioden 2013-2022 som stabil (Wirdheim & Green 2024).

2016: 26 800 ex rastande Hornborgasjön 13-15 juni (Artportalen).
2024: 30 020 ex rastande i Tåkern 31 augusti (Artportalen).

Tabell 1: Några beståndsuppskattningar.

1947: 200-300 par (SOF 1949).

1957: Nu troligen något större bestånd (SOF 1957).

1980: 1 700- 2 200 par (SOF 1990).

1995: 6 000-10 000 par (SOF 2002).

2008: 31 505-51 315 par (Ottosson m.fl. 2012).

2018: 41 000 par (Wirdheim & Green 2024).

Tabell 2: Uppskattade bestånd i de svenska landskapen 2008 (Ottosson m.fl. 2012).

	2008
Skåne	8 000
Blekinge	1 700
Halland	700
Småland	4 500
Öland	1 500
Gotland	1 500
Bohuslän	1 300
Västergötland	3 000
Östergötland	3 000
Dalsland	400
Värmland	1 800
Närke	1 100
Sörmland	3 300
Västmanland	1 300
Uppland	4 000
Dalarna	800
Gästrikland	500
Hälsingland	400
Härjedalen	0
Medelpad	400
Jämtland	10
Ångermanland	400
V-botten	800
N-botten	1 000
Lappland	0

Förekomst i Skåne

1858: På Hallands Väderö kläcker en gåsart som sannolikt är denna. Till kusterna av östra Skåne och Blekinge anländer vildgässen mot slutet av april och slå sig ner i kärr vid Åhus, Ysanna (Blekinge) m.fl. ställen som ej ligger för långt från kusten. Här para de sig och kläcka (Nilsson 1858).
1869: Hallands Väderö: ”Visst är att ett eller två par häcka på ön” (Brorström 1872). Hallands Väderö fungerade som ruggningslokal under åtminstone andra halvan av 1800-talet men fenomenet upphörde efterhand på grund av intensiv jakt. Den sista uppgiften om ruggande individer på ön är från 1910, eventuellt 1912 (Andersson 2014).
1870-1890-talen: Bofast vid Vegeholm (Curry-Lindahl 1959).
1880-talet: ”Vid Rösjöholm under sydsluttningen av Hallandsåsen bosatte sig någon gång på 1880-talet ett grågåspar i kärret mellan Rösjön och Västersjön och 1893 fanns grågäss även i den närbelägna Kyrksjön. Det lilla beståndet – cirka fem till åtta par, när det var som störst höll sig kvar länge, men efter 1926 har inga häckande fåglar setts i trakten” (Curry-Lindahl 1959).
1887: ”Sällsynt om våren; ej observerad om hösten”. Avser sydvästra Skåne, kanske främst Skabersjö-Börringe och gäller rastande fåglar (Thott 1892).
1909 cirka: ”I slutet av första decenniet (1900) slog enstaka par av grågås sig ned i de under 1870- och 80-talen anlagda fiskdammarna på Gustafsborgs Säteri vid Perstorp… Till en början voro gässen säkerligen fåtaliga, men de synas snabbt ha förökat sig tack vare det skydd som fiskdammsanläggningen erbjudit. Ungefär tio år senare, 1919, uppskattades antalet grågäss till ett tjugotal par” (Olsson 1951b).
1920: Rosenius berättar att arten försvann från nordöstra Skåne vid denna tid (Ekberg & Nilsson).
1925: Lite mer detaljerat från denna tid får vi via Bengt Berg 1925: ”I närvarande stund känner man blott några få ställen, där grågäss häcka vid sötvatten i södra Sverige, såsom vid Fjällfotasjön några par, vid Rösjöholm uppe under Hallandsåsen likaså ett fåtal par och vid Perstorps fiskdammar, enligt uppgift, ett tjugotal par.
1929: Krankesjön: ”Länge – hela två år – fingo vi också vänta, innan äntligen grågässen visade sig. Det var på dagen jämnt två år efter vår första gemensamma exkursion (som gjordes 27 april 1927), som Bergengren och jag i skymningen träffades vid lägerelden och överraskade varandra med att vi båda, var och en på sitt håll, hade sett grågäss i sjön” (Swanberg 1931).
1930-1935: Beståndet i Perstorp ökade starkt (Olsson 1951b).
1936: Ur Gustaf Rudebecks dagbok: ”Den 14/5 for vi efter kursens slut omedelbart till Perstorp, till friherre R. von Essen för att se på grågässen. 4 kullar på utsökt fina håll syntes. Stor upplevelse.
Reinhold von Essen, jägare och hund-man, stor specialist på grågäss; de hade en god stam vid Pertorps fiskdammar och sköttes med omsorg och sakkunskap av von Essen”.
1930-talet: Häckade, efter ett långt uppehåll på Flötön i Hammarsjön på 1930-talet (Nordqvist i Hanström 1947).
1945: Beståndet vid Perstorp ökade ytterligare omkring detta år och spridning skedde till andra orter i närområdet (Olsson 1951a, b).
1946: Den 8 juni 1946 räknades 90 grågäss i en flock, som samlats i Fåglasjö (Perstorp) för att invänta ruggningen (Olsson 1951b).
1946: Ägg togs vid en av Englarps sjöar i Röke socken. Tre ungar kläcktes av hönor och slaktades under hösten (Olsson 1951b).
1946: Häckningsfynd i Blaholma by i Röke socken (Olsson 1951b).
1947: Angående rastare på Vombs ängar: ”Har man tur kan man också få se grågäss, vitkindade gäss och spetsbergsgäss, samtliga rariteter av första klass” (Wingstrand i Hanström & CL 1947).
1947: Från Store sjö vid Perstorp berättade Gunnar Nordqvist bl.a. följande i Natur i Skåne: ”I denna sjö lossas inga skott och ingen båt får sättas ut medan gässen är kvar. Dock kan försiktigt uppträdande besökare utan att störa, få ganska goda tillfällen att se de ståtliga fåglarna om han varsamt tar sig fram till stranden” (Hanström & Curry-Lindahl 1947).
1949: Häckning konstaterad i Röke socken (Olsson 1951b).
1951: Spridning från Perstorpsdammarna till sjöar i f.f.a. Hässleholms kommun pågår. Referensen har även nämnt flera andra häckningar i närområdet under slutet av 1940-talet (Olsson 1951a,b).
Vid denna tid arrangerades också bussexkursioner till Perstorp och grågässen var den givna fokusarten. En rapport från en sådan exkursion 6 maj 1951 finns i Vår Fågelvärld 10:189.
1956-1957: Obsar vid Krankesjön: ”Fem observationer föreligger av denna i Skåne sällsynta fågelart: Ett ex 23 mars 1956, ett ex 2 april 1956, ett ex 5 oktober 1956, två ex 6 mars 1957 och två ex 4 juni 1957 (Ulfstrand 1959).
1960-1965: Två ex Sjölunda 12 juni 1960. Ett ex 8 augusti 1960 och 24 ex i augusti 1962 vid Flygeltofta . 1-2 ex vid utfodringsplats Limhamn jan-feb 1963. Insträck från sydväst vid Falsterbo 1 maj 1963 (70 ex). Ett flertal häcklokaler har upptäckts på skilda platser i södra Skåne under 1960-talet (Vår Fågelvärld 26:181).
1960: Etablering i södra Skåne skedde först i början av 1960-talet (Anser 21:223).
1963: ”På eftermiddagen den 25 juli sågs en flock på 105 ex sträcka ut åt WSW över Öresund vid Skanörs hamn. Även om mindre grågåsflockar på 10-25 ex är en regelbunden företeelse i sydvästra Skåne under juli månad, torde – i varje fall på Falsterbonäset – flockar av den ovan nämnda storleksordningen vara mycket sällsynta” (Vår Fågelvärld 24:328).
1964: Två par häckade vid Hammarsjön. Första i området? (Bengtson 1967).
1965: ”Har eventuellt häckat på Ängholmarna, Landön. Noteras regelbundet på sträck (Vår Fågelvärld 26:175).
1967: Bo med sex ägg i Araslövssjön (Vår Fågelvärld 28:133).
1967: I Skogshejdan och Bjäresjö häckade vardera ett par (Vår Fågelvärld 28:286).
1968: Häckade 1968 vid Skogshejdan med ett par, i göl öster om Ruthsbo med ett par, i Baldringe med ett par, i Bjäresjö med ett par och i Fjällfotasjön med minst ett par. 1969 häckade ett par i Krageholmssjön, ett par i Ellestadssjön, ett par i Skogshejdan, 9 ad och 29 juv sågs i Fjällfotasjön 8 juni” (Vår Fågelvärld 29:310).
1971: 6 mars, Lilla Hammarsnäs: ”på isen … stod två grågäss!” (Gustaf Rudebeck, dagbok).
1971-1973: Fjällfotasjön var en ganska säker lokal att skåda grågäss vid och jag har följande egna noteringar därifrån: Fyra ex Fjällfotasjön 9 april 1971. 30 ex Havgård och Fjällfota 27 juli 1971. Sedd Fjällfotasjön 23 april 1972. Och slutligen 25 mars 1973: ”en av dagens roligaste obsar var två grågäss som fällde i sjön”.
1971-1974: Sjölunda vassjöar vid Västkustvägen i Malmö: Denna lokal är idag och sedan länge en känd häckningslokal för åtskilliga par, och etableringen kan ganska säkert sättas till början av 1970-talet. Egna uppgifter följer: 2 maj 1971: ”Längre bort simmade förvånansvärt nog tre grågäss, de var ganska orädda men drog sig dock bort mot vassen”, tre ex Sjölunda 2 april 1972. Sedd 11 maj 1972. tre ex 14 maj 1973. Två ex 14 april 1973. Sedd 2 juni 1973. Fem ex 1 april 1974. Två gamla ex med tre ungar sågs 8 juni 1974 (egna uppgifter). Under SkOFs sjöinventering 1978-1980 hittades ett häckande par åren 1978 och 1979 (Karlsson m.fl. 1982).
1974: ”… grågåsens uppträdande på Måkläppen i slutet av augusti och början av september, då upp till 700 exemplar vid ett par tillfällen rastade på ön. Koncentrationen av denna storleksordning är tidigare helt okända från området” (Vår Fågelvärld 34:72).
1975: Häckningar rapporterades från Sövdesjön (1 par), Araslövssjön (2 par), Hammarsjön (4 par), Perstorp (1 par) och Krageholmssjön (4 par) (Fåglar i Skåne 1975).
1976: Minst 51 häckande par i Skåne. Följande häcklokaler redovisades: Häckeberga, Börringesjön, Fjällfotasjön, Krankesjön, Krageholmssjön, Ellestadsjön, Skogshejdan, Ruuthsbo, Bjäresjö, Gummastorpasjön, Slättsjö vid Röke, Syrkhultasjön och Ageröds mosse (Fåglar i Skåne 1976).
1978: Det skånska beståndet uppskattades till minst 130 par. Vid Måkläppen rapporterades 1 457 ex 16 augusti och i Ellestadssjön noterades 950 ex 3 september (Fåglar i Skåne 1978).
1979: Etablering med ett par på Hallands Väderö. Beståndet ökade till sex par 1994, 15 par 2005 och 35 par 2013 (Andersson 2014).
1979: Nedan ses antal häckande par på några sydskånska lokaler 1975-1979 (Fåglar i Skåne 1979).

I Meddelande från SkOF (föregångaren till Anser) under åren 1962-1973 nämns grågåsen enligt nedan. Bland annat gjordes ett flertal exkursioner till lämpliga områden, men som regel saknas arten i rapporterna.

1962: Noterad i Sorrödssjön 29 april.
Juni-augusti 1962: Frekventa utflykter i Falsterbo (i stil med ”Skåda med PG”): ”Små flockar om 3-18 ex var en vanlig syn”.
1963: Vomb 24 mars: ”Sädgåsflockarna växlande ofta betesplats och genom ihärdig granskning upptäcktes till slut en grågås”.
1963-1964: Vinterfågelinventeringar i Skåne 23 dec-8 jan gav två grågäss vid Kristianstad.
1964: Ett tiotal grågäss i Sorrödssjön 5 april.
1966: Åtta grågäss Krankesjön 8 maj.
1966: Hybridkull med kanadagås Skräbeån, Nymölla.
1966: Foteviken: ”en ensam grågås” 11 september.
1967-1968: En inventering av 150 rutor á en kvadratkilometer, spridda i landskapet, påvisades häckning av grågås i en ruta.
1967: Sex ex vid Helgeå mellan Broby-Knislinge 27 mars.
1968: Tre ex Sorrödssjön 3 mars
1968: Under en exkursion till Bornholm 1-3 juni sågs tre kullar grågås och det skrevs ”kornknarr, rosenfink, sommargylling och grågås fullbordar raritetslistan”. Inget dåligt gäng att bli jämförd med!
1968: Hammarsnäs: Två grågäss 8 september.
1969: Sedd Hammarsnäs 19 oktober.
1970: Vombs ängar 11 oktober: Bland 2 000 sädgäss och fem bläsgäss fanns en grågås.
1971: 18 april: ”På en äng nära Yddingen betade nio grågäss – en ovanlig observation”.
1972: Havgård: Tre grågäss 25 mars.
1972: Noterad Krageholm 22 maj.
1972: Hammarsjön: Sex ex sträckte förbi 28 maj.
Under 1973 nämns arten inte alls.

Tabell 3: Häckande par på några sydskånska lokaler 1975-1979.

	1975	1976	1977	1978	1979
Krageholmssjön	4	4	3	11	?
Ellestadssjön	?	14	14	16	18
Skogshejdan	?	1	1	2	3
Börringesjön	?	1	2	?	13
Krankesjön	0	1	2-3	2	5

1980: 2 000 rastade i Ellestadssjön 8 och 30 september (Fåglar i Skåne 1980).
1981-1982: Ett fåtal övervintrare nämns (Fåglar i Skåne 1982).
1982: Minst 300 häckande par i Skåne varav några få i Malmö (Karlsson m.fl. 1982).
1984: Atlasinventeringen 1974-1984 påvisade säker häckning i 56 rutor och förekomst i ytterligare 39. Man uppskattade populationen till över 300 par (Andell 1986).
1986: Ca 350 häckande par i landskapet (Fåglar i Skåne 1986).
1989: Uppskattas att minst 1 100 par häckar i Skåne (Persson 1990).
1991: I Ellestadssjön häckade 63 par och 14 september rastade 6 150 ex i sjön (Fåglar i Skåne 1991).
1994: Beståndet i sydvästra Skånes sjölandskap uppgick till 530 par (Nilsson 1995).
1998: Hela 13 000 ex vid Foteviken 3 september (Fåglar i Skåne 1998).
2001: Arten var sedan länge en frekvent övervintrare. I januari fanns 1 880 ex i södra delen av landskapet och kring Kristianstad 1 761 ex 17 februari. Under hösten räknades 18 526 ex kring Kristianstad 13 oktober (Fåglar i Skåne 2001).
2008: Populationen i Skåne uppskattades till 6 000-10 000 par (Ottosson m.fl. 2012).
2009: Atlasinventeringen 2003-2009 påvisade förekomst i 339 rutor varav säker häckning i 258. Trenden angavs som starkt ökande. Se figur 1 & 2. (Bengtsson & Green 2013).
2022: Från Kristianstadsområdet rapporterades: ”Flera av de senaste årens gåsräkningar och kontroller av den häckande populationen övertygar oss mer och mer om att det häckande beståndet förmodligen nådde sitt maximum för flera år sedan (Spoven, årsrapport 2022).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av grågås 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av grågås 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Tidiga häckningar

Att finna ruvande grågäss i mars är inte helt ovanligt. Däremot är det sällan som kläckta kullar ses. Den allra tidigaste kända kläckta kullen larmades till mig och Lennart Blomquist från Malmö kanal 12 mars 2009 och vi begav oss till platsen samma dag. Där låg mycket riktigt en grågåshona och värmde fem ungar (Bengtsson 2009). Det finns även rapporter från Sjölunda vassjöar utanför Malmö 13 mars 2013 och från Slottsparken i Malmö samma datum 2018. Ytterligare minst tre kullar kläckta 22-29 mars finns noterade i Malmöområdet och en från Håslövs ängar i nordost 27 mars 2022 (en egen obs + Artportalen).

Tidiga sträckuppgifter under höstarna i Falsterbo

1949: 5 ex, 1950: 5 ex, 1953: 1 ex, 1957: 44 ex, 1958: 111 ex, 1959: 55 ex och 1960: 10 ex (diverse Vår Fågelvärld).

Figur 3: Sträcksiffror av grågås i Falsterbo 1973-2024 (Falsterbo Fågelstation).

Grågässen i Malmö

I Malmös parker hölls 3-4 ex åren 1934-1947 (opublicerade journalblad) och i Skånska Dagbladet kunde man 17 april 1941 läsa: ”Till glädje för dem som bruka njuta av det rika fågellivet i stadens parker, särskilt i dammen i Slottsparken, kan Skånska Dagbladet i dag lämna den underrättelsen att bland de fåglar, som i sommar skola ”befolka” dammarna i Slottsparken, även kommer att ingå ett par grågäss. Det är ett verkligt fint förvärv som Malmö stad gjort, då den förvärvade detta par, ty grågåsen är inte precis någon vanlig fågel i våra fågeldammar. Paret, som det nu är fråga om, kommer närmast från Örebro och som ersättning för detta förvärv har Malmö fått avstå från ett par sångsvanar och dessutom har av stadens överskottsfåglar till Örebro försålts ett par vitkindade gäss”.

Statusen för arten under 1950-1970-talen är inte känd, men troligen var det inte en vanlig parkfågel då. I sina dagböcker levererar Gustaf Rudebeck en uppgift från 16 oktober 1964. Han var i Pildammsparken för att titta på en misstänkt amerikansk brunand och noterade då bland annat grågäss. Gustaf nämner dock inga antal. I samband med SkOFs sjöinventering 1978-1980 räknades som mest 19 ex i Pildammsparken (två häckande par 1980) och sex ex i Slottsparken (ett häckande par 1978). Ny inventering 1982 gav tre par i Pildammsparken och sju par i Slottsparken (Karlsson m.fl. 1982).

1982 lämnade fågelskötaren Lennarth Blomquist dessa uppgifter till SkOF: ”Under de tre-fyra senaste åren har det funnits ca 20 par grågås i Malmö. De rör sig över staden. Alla paren häckar inte. I själva Pildammarna läggs 3-4 kullar per år, och de brukar få ungar. I Slottsparken finns lika många kullar, och oftast ett par som går ut till Sjölunda. Dock i år (1982) inget par i Sjölunda, ety honan kördes över på vägen i våras”. Den s.k. Vassjön vid Sjölunda blev efterhand en rik häckningslokal (se 1971-1974 i stycket om Skåne) och efterhand spred sig gässen även till Malmö hamnområde. En tidig rapport härifrån nämner en kull i Industrihamnen 1982 (Fåglar i Skåne 1982).

Det är ont om uppgifter från Malmö under 1990-talet, men vi kan vara säkra på att grågåsen ökade starkt under decenniet. En uppgift berättar om 60 ex flygande vid Slottsparken 2 januari 1990 (Fåglar i Skåne 1990). Det handlade säkert om gäss hemmahörande i staden.

Efterhand etablerade grågässen tillsammans med vitkindade gäss mycket starka stammar i Malmö. Ja, dessa arter var så framgångsrika att decimerande insatser krävdes och också vidtogs från och med 2010. Vi var då framme vid en ohållbar situation där inte minst allmänhet och media var mycket kritiska. Det handlade bl.a. om ”aggressiva” gäss och om gräsmattor fulla av gåsspillning. Ett annat bekymmer var att åtskilliga gäss blev offer för biltrafik och själv hämtade jag många blodiga, både döda och skadade gäss under dessa år. En inventering 2010 påvisade drygt hundra häckande par grågäss i Malmös innerstad, i huvudsak i parkerna och längs kanalen. Senare samma år räknades 1 001 ruggande grågäss i innerstaden! Därtill skall läggas 186 häckande par av vitkindad gås! (Egna uppgifter). På förfrågan från staden tog SkOF därför beslutet att via äggprickning på sikt decimera beståndet på så fredlig väg som möjligt. Ett avgörande faktum för SkOF var att den aktuella gåsstammen inte var naturligt etablerad utan en följd av utsättningar och omvårdande liv i parkerna. Vi ville inte heller att okunnigt folk skulle sköta uppgiften. Decimeringen tog sin tid men idag (2024) är vi nere på omkring 40 häckande par och ruggflockar på omkring etthundra individer. Att beståndet inte minskat under senare år beror bl.a. på ideliga invandringar utifrån samt nyetableringar i bl.a. Limhamn. Situationen i Malmö är dock under kontroll och de upprörda känslorna bland allmänheten har i princip upphört.

Figur 4: Antalet häckande par grågås i Malmö 2010-2024.

Figur 5: Antalet ruggande grågäss i Malmö 2010-2024.

Förekomst i Danmark (Grågås)

Grågåsen var allmän och spridd i hela landet omkring 1850, men efter hård jakt återstod bara omkring 20 par 1920 och de fanns då bara på öarna. Återetablering på Jylland skedde under 1920-talet och beståndet ökade efter en fredning under första halvåret 1931. Följande beståndsuppskattningar görs.

1961-1969: 923-1 360 par
1971-1974: 2 000 par
1993-1996: 3 500-4 000 par

Arten beskrivs idag som allmän häckfågel och beståndet 2019 uppges till 14 700 par. De tätaste bestånden finns på Själland och Fyn men arten finns lite överallt inkl. öarna. Störst luckor ses i östra och norra Jylland. Trenden beskrivs som ”markant framgång särskilt från mitten av 1990-talet. Beståndet är åttadubblat sedan 1996” (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för grågåsens del en stark ökning ur såväl långtidsperspektivet 1982-2020 som för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021). Se också Clausen 2024.

Jakt, skydd och attityder

(SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift)

1913: Fredad 21 april-31 juli (SJFT 1912:338-339).
1928: Fredad 21 apr-10 aug (inland) enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJFT 65:bilaga)
1935: Fredad 1 mars-31 aug (SOF 1982).
1938: Helårsfredad enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938 (SJFT 76:218).
1945: Flera exempel på olaga jakt, tagande av ungar och plundrade bo i Småland (Sandgren 1951).
1947: Skyddsjakt på Gotland sedan 1947 (Andersson 1995). För övrigt totalfredad (Svensk Jakt 89:185).
1953: Jakttid på Gotland 11 aug-10 sep. I övrigt helårsfredad (Svensk Jakt 91:280).
1954-78: Jakttid endast på Gotland (Jakttabeller).
1954: Studier i USA visade att betande gäss på veteåkrar gav bättre skörd. Förklaringen sades vara att gässen dels gödslade marken, dels genom sin betning härdade vetegrodden så att den sedan växte desto kraftigare. ”Allt som ser ut som viltskador behöver tydligen inte vara det!” (Svensk Jakt 92:63).
1979-85: Skyddsjakt tillkom i Kalmar län (Andersson 1995 + Jakttabeller).
1986-88: Skyddsjakt tillkom i A, C och E län (Jakttabeller).
1989-91: Allmän jakt införs i delar av Fastlandssverige inkl. Skåne 1989 (Andersson 1995). I jakttabellen för 1989 står att det gäller gäss som uppehåller sig på odlade fält. Dessa får jagas 20 juli-15 sep även om det gäller ”över fälten flygande gäss”. Allmän jakttid i BD län 25 aug-15 sep (Jakttabell).
1990: Lst i Malmöhus län beviljade tillstånd till att skyddsjaga 100 grågäss 20 juli till 30 september 1990 (Anser 26:309).
1992-95: Allmän jakttid i Skåne 16 sep-31 okt. Fridlyst i S, W, X, Y, Z och AC län (Jakttabeller).
1996-07: Jakttid i Skåne 11 aug-31 okt (Jakttabeller).
2008: Jakttid i Skåne 11 aug-31 dec (Jakttabell).
2009: SkOF accepterar skyddsjakt i Malmö (Bengtsson 2009).
2009-20: Har fr.o.m. 2009 allmän jakttid i hela Sverige. I Skåne 11 aug-31 dec. Skyddsjaktsmöjlighet på enskilds initiativ p.g.a. sanitär olägenhet. under hela året införs också (Jakttabeller).
2010-xxxx: SkOF medverkar i äggprickningsprojekt i Malmö innerstad (Bengtsson 2010).
2021-xxxx: Allmän jakt 11 aug-31 jan. Skyddsjaktsmöjligheter hela året (SFS2021:334).

Kuriosa

”Enligt uppgift i Smålandsposten, 16 sept. 1879, skall hos arrendatorn S.P. Nilsson i Kjöflinge finnas en gås, som nått den respektabla åldern af 94 år”. (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 17:236).

”Under 1950-talet arrangerades det utflykter till Perstorpsområdet för att få en glimt av den mycket sällsynta och mycket skygga grågåsen. Sådana utflykter görs inte längre!” (Skånes Fågelatlas 2013).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades grågåsen som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 866 000 vuxna fåglar.

Maxålder

Sveriges äldsta avlästes vid 25 år och 9 månaders ålder och en tyskmärkt var 27 år och 4 månader när den sköts (RCs hemsida & European bird ringing).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Andell, P. 1986. Svensk fågelatlas i Skåne: slutrapport, del 1. Anser 25:253-268.
Andersson, Å. 1969. Hallands Väderö som ruggningsplats för grågås under 1800-talet. VF 28:116-123.
Andersson, Å. m.fl. 1987. Återfynd och kontroller av halsringmärkta nordiska grågäss. VF 46:197-201.
Andersson, Å. 2014. Häckande kustfågel på Hallands Väderö 1937-2013. Länsstyrelsen Skåne.
Andersson, Å. 1995. Grågåsen – en dåtida raritet. Vår Fågelvärld 54, nr 6-7:36-38. Många fakta.
Andersson, Å. m.fl. 2001. Migration patterns of Nordic Greylag Geese Anser anser. OS 11:19-58.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. 2009. Tidig grågåskull i Malmö. A 48:100-102. Kläckta 12 mars.
Bengtsson, K. 2009. Gåsproblematiken i Malmö. A 48:131-133.
Bengtsson, K. 2010. Att mota gås i grind. A 49:252-254.
Bengtsson, K. 2013. En dag – tre livserfarenheter. A 52:2:44. Takhäckning i Malmö.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Bengtson, S-A. 1967. Antal och biotopval hos häckande andfåglar i Hammarsjön under 1956-1967. M SkOF 6:61-71.
Berg, B. 1925. Vildgäss och skräntärnor, andra upplagan. Norstedt. Sthlm.
Berg, B. 1937. Mina försök med vildgäss. Norstedt. Sthlm.
Bergman, B. 1951. Fåglarna i trakten av Virlången. Fauna & Flora 46:74
Bergström, E. 1933. Fågelliv i städernas parkdammar och vattendrag. Ebe-förlaget, Hudiksvall.
Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
Bromihn, J. & Sandgren, G. 1945. Häckning av grågås i Stenbrohult i Småland. VF 4:142.
Brorström, W. 1872. Jagtanteckningar och iakttagelser. SJFT 10:84-87.
Bucht, A. 1949. Fågellivet i trakten av Härnösand. Fauna & Flora 44:178-194.
Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
Cavallin, B. 1980. Vildgässens födoval och inverkan på odlade fält – en litteraturöversikt. A 19:147-166
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Clausen, K.K. & Heldbjerg, H. 2024. Grågæssene i Danmark stiger voldsomt i antal og ændrer trækvaner. DOFT 118:57-58.
Curry-Lindahl, K. 1959. Våra fåglar i Norden. Natur och kultur, Stockholm.
Dessborn, L. & Elmberg, J. 2007. Är ökande gåsstammar verkligen en skitsak? VF 66:7:11-14. Om vattenföroreningar.
Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
Ekman, S. 1922. Djurvärldens utbredningshistoria på Skandinaviska halvön. Stockholm.
Elmberg, J. 2019. Grågässens nya flyttvanor. VF 5:2019.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
Fabricius, E. 1981. Homosexualitet hos grågåshanar. VF 40:427-446.
Haglund, B. 1944. De vitkindade. SJ 82:183-188.
Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
Hermelin, G. 1972. Jägarboken. Bonniers.
Hollgren, C.A. 1906. Faunistiska notiser. FoF 1:132-135.
Holmgren, A. E. 1870. Handbok i Zoologi, senare bandet. Stockholm.
Hultberg, G. 1956. Gävletraktens fåglar. Vår Fågelvärld 15:81-120.
Håkansson, G. 1948. Strandhugg på Gräsholmen. Svensk Faunistisk Revy 10:28-32.
Högström, S. 1971. Ett försök att fastställa storleken av den häckande stammen grågäss på Gotland. VF 30:201.
Insley, G.I. 1997. Skånsk grågås utvandrad till Skottland. A 36:272-274.
Jensen, H. 1998. Grågäss i storstaden. A 37:231-244. Om Köpenhamns grågäss.
Jensen, H. 2000. Ekstremt stort grågåsekuld: Adoption eller æggdumpning af flere hunner? OS 10:173-177. Kommentar till Söderholm 2000.
Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
Kampe-Persson, H. 2003. Variation in bill colour among Greylag Geese Anser anser breeding in south-west Scania. OS 13:63-66.
Kampe-Persson, H. 2007. Häckning i träd – en ny trend bland svenska grågäss? OS 17:187-189.
Kampe-Persson, H. 2021. En analys av Nordöstra Skånes Fågelklubbs gåsräkningar. Spoven 2021:4:26-35.
Karlsson, J. m.fl. 1982. Grågåsen som häckfågel i Skåne 1978-1982. A 21:223-232. Bra historik.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
Lilja, N. 1946. Från grågåsens häckning vid Perstorps fiskdammar åren 1943-1945. VF 5:9-15.
Linnman, N. 1945. Några fågeldagar. Svensk Faunistisk Revy 7, nr 3:72-78.
Lundholm, L. 1956. Några ornitologiska observationer i Sydsverige. Fauna & Flora 51:46.
Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Nilsson, L. 1982. Det häckande grågåsbeståndets storlek och utbredning i Sverige. VF, suppl 9.
Nilsson, L. & Persson, H. 1992. Feeding areas and local movement patterns of post-breeding Greylag Geese Anser anser in South Sweden. OS 2:77-90.
Nilsson, L. & Persson, H. 1993. Variation in survival in an increasing population of the Greylag Goose Anser anser in Scania, southern Sweden. OS 3:137-146.
Nilsson, L. 1995. Grågåsens frammarsch i de skånska sjöarna. Skånes Natur årsbok 1995:81-87.
Nilsson, L. 1995. Det häckande grågåsbeståndet i det sydvästskånska sjöområdet 1985-1994. A 34:21-26.
Nilsson, L. 1998. Nordiska grågåsprojektet. VF 57:8:16-18.
Nilsson, L. 2017. Migration of Greylag Geese Anser anser according to recoveries of birds marked with traditional leg-rings in Sweden. OS 27:132-138.
Nilsson, L. & Persson, H. 1998. Field choise of staging Greylag Geese Anser anser in relation to changes in agriculture in South Sweden. OS 8:27-39.
Nilsson, L. & Kampe-Persson, H. 2017. Local movements of Greylag Geese Anser anser in South Sweden during the non-breeding season. OS 27:13-22.
Nilsson, L & Kampe-Persson, H. 2018. Changes in migration and wintering patterns of Greylag Geese Anser anser from southernmost Sweden during three decades. OS 28:19-38.
Nilsson, L. & Kampe-Persson, H. 2018. Lifetime reproductive success of Greylag Geese Anser anser breeding in south Sweden. OS 28:39-47.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Nilsson, T. & Lundgren, U. 1993. Blekinges fåglar. Blekinge Orn. Förening, suppl 1993:1.
Nordström, R. 1943. Sällsynta fåglar på Gotland. Svensk faunistisk Revy 5:3-4:8.
Olsson, H. 1951a. Grågåsens förekomst i Västra Göinge. Natur i Göinge 1951, nr1, sid 1-7.
Olsson, H. 1951b. Nya häckplatser för grågås i norra Skåne. VF 10:81-83.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Persson, H. 1990. Grågåsen i Skåne inför 90-talet. A 29:147-152.
Persson, H. 1994. Halsringmärkning av grågäss i Skåne 1984-1993. A 33:101-106.
Persson, H. 1995. Hybridisering mellan grågås och kanadagås. A 34:51-53.
Persson, H. 1996. Skånska grågäss drabbade av oljeutsläpp. A 35:30-31.
Persson, H. 1998. Skånska grågäss drabbade av oljeutsläpp – vad hände sedan? A 37:197.
Persson, H. 1999. 9448 är död. A 38:259. Minst 22 år och 3 månader.
Persson, H. 2000. Neck collar retention in a Greylag Goose Anser anser population. OS 10:155-160.
Persson, H. 2000. Halsringmärkning av grågäss i Skåne 1984-2000. A 39:167-172.
Persson, H. 2002. Kullsammanslagning hos grågås. OS 12:96-99.
Red. 1889. Vildgåsjakter i Spanien. SJFT 27:145-156.
Regnell, S. 1964. Häckning av gravand, grågås och småtärna i nordsmåländsk bergskärgård. VF 23:245-255.
Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
Roos, G. & Lindskog, H. 1976. En ny rastplats för grågäss på Måkläppen i sydvästra Skåne. A 15:101-108.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
Sandgren, G. 1951. Sjön Steningen och dess sällsyntare fåglar. FoF 46:237-243.
Sjöstedt, G. 1921. Fauna o Flora 16:283-284.
SNF. 1940. Svenska Naturskyddsför. Årsberättelse 1939-1940. Bygd och Natur 1940:172.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1957. Förteckning över Sveriges fåglar. 4:e upplagan. Stockholm.
SOF. 1962. Förteckning över Sveriges fåglar. 5:e upplagan. Stockholm.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
SOF. 1982. De svenska gässen. VF Suppl. Nr. 9. Stockholm.
SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
Sondell, J. 2008. Gässen utrotar vass och säv i fågelsjöar! VF 67:2:20-21.
Swanberg, P.O. 1931. Krankesjön – ett fåglarnas paradis. Natur och Kultur, Stockholm.
Söderholm, S. 2000. En extremt stor grågåskull vid Angarnsjöängen. OS 10:53-55. 15 ungar. Se kommentar av Jensen 2000 och egen replik 2001.
Söderholm, S. 2001. Genmäle till Jensens kommentar rörande observation av en extremt stor grågåskull vid Angarnsjöängen. OS 11:101-103.
Söderholm, S. 2002. Har grågås börjat anlända tidigare till Uppland? OS 12:185-195.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Thyselius, B. 1974. Förekomsten av sjöfåglar vid Oset, Närke, 1958-1967. VF 33:28-43.
Ulfstrand, S. 1959. Fågelfaunan i Krankesjön. F&F 54:9-59.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
Wallin, L. 1962. Fotografiskt belägg för grågässens halsbrytande akrobatik vid landningskast. VF 21:133-135.
Williams, L. 1963. Med jägarhälsning från LW. SJ 101:196. Kåserande text som dock beskriver grågåsens nedgång, fall och sedermera comeback i Småland.
Wirdheim, A. & Green, M. 2024. Sveriges fåglar 2023 – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
Voslamber, B. m.fl. 2010. Dutch Greylag Geese Anser anser: migrants or resident? OS 20:207-214..
Ödmann, S. 1792. Specimen Ornithologiae Vermdöensis ex observationibus propriis. Nov. Act. R. Soc. Sc. Ups. V (1792):50-84.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i februari 2025.