Gråhakedopping

Gråhakedopping har en ostlig utbredning i Europa med västgräns i Danmark. Vidare finns den centralt i västra Asien. En annan underart, holboellii, finns i östra Asien, Japan, västra Kanada och nordvästra USA.

Förekomst i Sverige

Gråhakedoppingen bedöms ha kunnat invandra till Sverige omkring 8000 före 0. Fynden är dock få. Ett fynd från skånska Ageröd är från Atlantisk tid, cirka 7000-4000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

Den första nedtecknade dateringen är 1794 då den anges som varande känd i Sverige före detta år (Tengmalm 1794). Uppgifter från 1800-talet berättar bl.a. att arten ”Är i södra Sverige icke sällsynt. Han förekommer där på dammar, gravar, torvmossar och andra mindre vatten” (Nilsson 1858). Lite senare konstateras att: ”I Sverige häckar han flersädes i Skåne och är upprepade gånger iakttagen i mellersta Sverige. Enligt meddelande skall han häcka i trakten af Piteå” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

Gråhakedoppingen har två invandringsvägar till Sverige – dels från Danmark till södra Sverige och dels till Norrbotten via Finland. Under 1800-talet var det därför två skilda populationer och en som nämnde detta var Sven Ekman 1922. Han skrev att inga häckningsfynd var gjorda i östra Sverige mellan Skåne och Piteåtrakten vid denna tid. Från västra Sverige nämns blott en häckning i Vartofta i Västergötland i mitten av 1800-talet (Ekman 1922). Under 1900-talet har arten spridit sig både norrut och söderut och var de två delpopulationerna möttes reder jag inte ut. Men jag kan misstänka att det handlar om Dalarna-Gästrikland ungefär. Utvecklingen i de olika landskapen redovisas i korthet nedan.

Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 1 100 par (Ottosson m.fl. 2012). Efter en riksinventering 2011 skattades antalet häckande par i Sverige till 1 300 par med ett intervall på 1 109-1 680 par (Norevik 2014). Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 1 100 par 2018. Trendriktningen var negativ både för 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020, men är inte statistiskt säkerställd (Wirdheim & Green 2022).

Norrbotten: Den första daterade häckningen är från 1854 (Svensson & Tjernberg 1999). Populationen uppskattades till 85 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av minst 100 par (Norevik 2014).

Lappland: Det finns en omtalad häckning i Lule lappmark från 1857 och det är den första för landskapet som jag hittar (Svensson & Tjernberg 1999). Populationen uppskattades till 55 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 25-75par (Norevik 2014).

Västerbotten: Vid slutet av 1900-talet fanns Sveriges starkaste stam i Västerbotten med 250-375 par. Men det första fyndet dröjde till 27 januari 1921 då ett skadat ex togs av daga. Den första registrerade häckningen skedde vid Skellefteå 1946 (Olsson & Wiklund 1999). Populationen uppskattades till 280 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 200-350 par (Norevik 2014).

Jämtland: Det finns uppgifter om häckningar på Frösön 1926-1929 samt 1931. Därefter finns det inga uppgifter om häckning förrän 2014 då ett par sågs bobyggande vid Ånnsjön. Sen dröjde det till 2022 då ett par ruvade fram två ungar (Artportalen). Populationen uppskattades till 0 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 0-10 par (Norevik 2014).

Härjedalen: Gråhakedoppingen har aldrig häckat i Härjedalen och den första observationen gjordes först 2010 (Fågelåret 2010).

Ångermanland: De första häckningarna konstaterades på 1970-talet (Svensson & Tjernberg 1999). Populationen uppskattades till 62 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 40-100 par (Norevik 2014).

Medelpad: Den första uppgiften om förekomst är från före 1949 (SOF 1949) och den första häckningen dateras 2004 (Fågelåret 2004). Populationen uppskattades till två par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 2-5 par (Norevik 2014).

Hälsingland: Det finns tidiga observationer rapporterade från 1873 och 1876 (Curry-Lindahl 1959). Gällande häckningar finns sådana noterade från 1995,1997, 1999 och 2000 på Artportalen. Huruvida arten häckat före 1995 vet jag inte. Populationen uppskattades till 25 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 15-25 par (Norevik 2014).

Gästrikland: Det första häckningsfyndet gjordes 1971 (Artportalen & SOF 1990). Första uppgiften om förekomst är 1962 (Artportalen). Populationen uppskattades till två par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 2-5 par (Norevik 2014).

Dalarna: Den första uppgiften om häckning är från 1955 (Curry-Lindahl 1959). Det finns inga tidigare fynd av vare sig häckningar eller observationer på Artportalen. Populationen uppskattades till fyra par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 2-5 par (Norevik 2014).

Uppland: Den tidigaste uppgiften om förekomst är från före 1949 (SOF 1949). Och den första uppgiften om häckning som jag hittar är från 1976 (Artportalen). Populationen uppskattades till 20 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 55-65 par (Norevik 2014). Under 2019 rapporterades 44 häckande par (Fågelåret 2019).

Västmanland: Lyckade häckningar av ett par redovisas för åren 1956-1959 (Vår Fågelvärld 27:76). Populationen uppskattades till två par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 2-5 par (Norevik 2014).

Sörmland: Det anses troligt att arten häckade årligen i landskapet under åren 1941-1965 men det första bofyndet gjordes först 1955 (Vår Fågelvärld 27:256). En häckning 2002 kommenterades med ”första på många år” men om det var en lucka ända ifrån 1960-talet vet jag inte (Fågelåret 2002). Populationen uppskattades till noll par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 5-10 par (Norevik 2014).

Närke: Arten ska ha setts i Kvismareområdet 1925 (Curry-Lindahl 1959). I senare tid blev detta ett viktigt område för gråhakedoppingen. Den första häckningen i detta område, och i Närke, ägde rum 1979 (SOF 1990). Året med flest antal häckande par bör ha varit 2001 då 25 par bokfördes (Fågelåret 2001). Populationen uppskattades till 22 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 25-30 par (Norevik 2014).

Värmland: Det finns en uppgift om en individ i Värmland i december 1967 på Artportalen. Eftersom den nämns som sedd i landskapet först i SOF 1970 bör detta vara landskapets första fynd. Den första häckningen ägde rum 2008 (Fågelåret 2008). Populationen uppskattades till ett par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 0-2 par (Norevik 2014).

Dalsland: Det finns inga uppgifter om häckningar i landskapet och den första observationen gjordes så pass sent som 1981 (Artportalen). Populationen uppskattades till noll par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet dock bestå av 1-3 par (Norevik 2014). Det bör då betyda att en häckning rapporterats in i samband med inventeringen.

Västergötland: Det finns en uppgift om en häckning från Vartofta, Falköping i mitten av 1800-talet men därefter följer nästa först 1927 och då handlade det om Hornborgasjön (Curry-Lindahl 1959). Denna sjö blev sedermera ett formidabelt centrum för arten i Västergötland och förekomsten nämns som regelbunden fr.o.m. 1968 (SOF 1990). Från att ha hyst några enstaka par under 1980-talet ökade antalet starkt till minst 40 par 1995 (Svensson & Tjernberg 1999). 2006 häckade 151-154 par häckade (Fågelåret 2006) och året därefter hittades 180 par i sjön (Fågelåret 2007). 2019 var antalet häckande par cirka 85 (Fågelåret 2019). Populationen i landskapet uppskattades till 190 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 180-250 par (Norevik 2014).

Östergötland: Här handlar det i synnerhet om Tåkern där det första säkra fyndet gjordes 1924. En äggkull hade förvisso tagits redan 1903 men här kan förväxling med skäggdopping inte uteslutas. Curry-Lindahl (1959) nämner också en observation 1880. Den första kända häckningen skedde 1925. Fram till 1934 konstaterades flera häckningar men därefter är uppgifterna om arten vaga. Först 1971 finns det uppgifter om säkra häckningar och 1974-75 fanns det 70 revir i sjön (Jacobsson 1975). Förmodligen kulminerade arten i sjön omkring 1981 då hela 130 par räknades in (Vår Fågelvärld 41:225). 2006 rapporterades 53 par och 2019 46 par (Fågelåret 2006 och 2019). Populationen uppskattades till 60 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 60-80 par (Norevik 2014).

Öland: Det finns en uppgift om två ex varav den ena sköts vid Ottenby 30 september 1895 (Artportalen). Den första uppgiften om häckning är från 1933 (Curry-Lindahl 1959). Men fram till 1991 verkar arten ha häckat blott sporadiskt på Öland (Fågelåret 1993). Men fr.o.m. 1993 har den häckat årligen (Artportalen). Populationen uppskattades till 40 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 55-65 par (Norevik 2014).

Gotland: Arten ska ha häckat på ön i mitten av 1930-talet (Curry-Lindahl 1959) men därefter verkar den ha varit frånvarande till 1995 då två par häckade. Fr.o.m. detta år var arten årligt häckande enligt SOFs Sveriges Fåglar 2002. Populationen uppskattades till 17 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Men denna uppgift måste ifrågasättas eftersom beståndet efter riksinventeringen 2011 bedömdes bestå av 75-85 par (Norevik 2014). En inventering 2019 påvisade 74 sedda par och det kalkylerades om minst 50 häckande par (Fågelåret 2019).

Bohuslän: Det finns uppgifter om 14 fynd mellan 1837-1896 på Artportalen. Men någon häckning hade aldrig noterats förrän 2015 då en misslyckad häckning ägde rum på Hisingen. Det verkar dock vara oklart om platsen låg i Bohuslän eller Västergötland (Fågelåret 2015 & Artportalen). Populationen uppskattades till noll par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 var läget oförändrat (Norevik 2014).

Småland: Det första fyndet är för mig okänt, men arten nämns som observerad i SOFs förteckning utgiven 1949. Det bör då handla om en observation som gjordes 1942 (Curry-Lindahl 1959). Den första kända häckningen bör ha ägt rum åren strax före 1970 (SOF 1970). Populationen uppskattades till noll par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 5-10 par (Norevik 2014). År 2019 rapporterades fyra häckningar plus cirka fyra revir, de flesta i Kalmar kommun (Fågelåret 2019).

Halland: När den första observationen gjordes vet jag inte, men arten nämns som sedd i SOFs förteckning utgiven 1949. Den första häckningen ska däremot ha gjorts 1984 (Wirdheim 2014). Populationen uppskattades till fem par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 10-15 par (Norevik 2014). År 2019 visade nio par tecken på att häcka (Fågelåret 2019).

Blekinge: Det finns en uppgift om ett fynd 1900 blankt på Artportalen. Det kan handla om en felinmatning eftersom nästa fynd är daterat först 1960. Den första häckningen ska ha gjorts 2001 (Fågelåret 2001). Populationen uppskattades till noll par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Efter riksinventeringen 2011 bedömdes beståndet bestå av 0-5 par (Norevik 2014).

Förekomst i Skåne

Det första kända fyndet handlar om en individ som svarade mot beskrivningen av underarten holboellii och som fångades vid Kullen 7 januari 1835 och sedan lämnades till museet i Lund. Där låg den i 125 år innan den underartbestämdes (Ahlén 1961). Nilsson nämner också arten i sin bok från 1835 (ref saknas).

Från nordöstra Skåne nämns den som ”häckfågel här och där i nordöstra Skåne” vid 1800-talets mitt (Wallengren 1849). Från sydvästra Skåne angavs den som ”Sällsynt. Ett par häckade här i en större torvmosse 1887” (Thott 1892).

Från 1800-talet nämns häckningar på följande lokaler: Trolle-Ljungby, vid Gissleberga, vid Råbelövssjön m.fl. ställen, samt i söder; Vesums, Borgeby och Allarps mossar, vid Falsterbo fyr och vid Ystad (Carlsson 1894). Ekman (1922) nämner: Vesum, Borgeby, Bjällerup, Bara, Torup, Gissleberga vid Landskrona och Trolle-Ljungby.

Bland skånska häcklokaler under första halvan av 1900-talet nämns Krankesjön, Fönesjön, i dammar vid Lomma, Kungsmarken vid Lund, Kyrkheddinge, Sjödiken, Yddingesjön, Ugglarpssjön vid Björnstorp, Vitaby, Kungshults mosse, Sjöbo, Långakärr vid Eslöv samt i Araslövssjön (Curry-Lindahl 1959).

För en gedigen genomgång om arten t.o.m. 1982 hänvisas till Karlsson & Kjellén 1984.

Gråhakedoppingen har inventerats flera gånger och den första gjordes 1968. Den påvisade 28-35 par (Ahlén 1970). Man kan nog misstänka att den egentliga populationen var något större. Efter sjöinventeringen runt 1980 uppskattades den skånska populationen till 100-130 par (Karlsson & Kjellén 1984a).

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (Figur 1) påvisade förekomst i 57 rutor varav säker häckning i 39 rutor. Den andra atlasinventeringen (Figur 2) visade på en stark ökning med förekomst i 134 rutor och säker häckning i 98 av dem. Trenden angavs som starkt ökande och antalet häckande par uppskattades till 250 par (Bengtsson & Green 2013).

Den senaste inventeringen av arten gjordes 2011 och resulterade i 216 påvisade par samt en uppskattning om minst 250 par (Bengtsson 2011).

Gråhakedoppingen har setts i Skåne under årets alla månader.

Figur 1: Resultatet av den första atlasinventeringen av gråhakedopping 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2: Resultatet av den andra atlasinventeringen av gråhakedopping 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Förekomst i Danmark (Gråstrubet Lappedykker)

Beståndsutvecklingen i Danmark beskrivs så här:

• 1960:talet: 350-400 par.
• 1970-talet: 600-800 par.
• 1980-talet: 730-900 par.
• 2010-talet: 997 par.

För 2019 anges 750 par och en huvudsaklig utbredning på öarna och i östra Jylland (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för gråhakedoppingens del en stabil stam under långtidsperspektivet 1986-2020 och en moderat minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

Gråhakedoppingen proklamerades som fredlös 1913 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1912:337) och det hade den säkert varit förut också. Lite bättre blev det 1928 då arten fredades under perioden 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).

Likt alla de andra som inte hade fasta jakttider eller som tidigare saknat skydd i form av fridlysning blev gråhakedoppingen totalfredad från jakt fr.o.m. 1 januari 1968 (Vår fågelvärld 27:96+).

Gråhakedoppingen utsågs till kommunfågel för Ystads kommun (SkOF 1992, Danielson & Blom 1992).

Till slut en sedelärande historia. När Bengt Berg besökte en märgelgrav vid Torup någon gång, förmodligen under första halvan av 1900-talet, utspelades en historia som kanske kan spegla inställningen till mycket av det levande på den tiden.

Berg var ute efter att få se en gråhakedopping och då hände följande: ”Då hördes tunga steg bakom mig. Det var tydligen jordägaren själv som stod där i träskor och med ett spett på axeln. Han undrade med rätta vad jag satt där och bligade efter, och så sporde han kort: ”Vad gör han där?”. Jag försökte hovsamt förklara att mitt besök gällde att få se doppingen i hans märgelgrav. ”Dopping” upprepade han, ”Vad är det för nå´t?”. Med några ord beskrev jag fågeln. Då tog han näven ur byxfickan och blev intresserad. ”Jasså minsann? Och det ska vara en så´n i graven. Det har jag aldrig haft reda på. Men vi kan säga åt min påg, så kan han nog skjuta den” (Berg 1968).