Gråkråka

Kråkan representerades länge av två underarter – en grå (cornix) och en svart (corone). Eftersom denna text i huvudsak handlar om Sverige behandlas bara den grå varianten. Den är utbredd i norra Europa, inkl. Irland och Skottland samt öster om en linje mellan Danmark och Italien. Vidare finns den österut till Ural samt i Turkiet och Mellanöstern. Svartkråkan är utbredd i västra Europa.

Det var länge tal om att ge båda tidigare underarterna artstatus och kanske det på goda grunder. När texten nedan skrevs handlade det dock fortfarande om en art med två underarter. Detta gällde dock inte länge. 2024 proklamerades nämligen artstatus för de båda tidigare underarterna (Vår Fågelvärld 2024:1:39). Gråkråkan heter idag Corvus cornix och till den hör underarterna – cornix, sharpii, pallescens och capellanus.

Förekomst i Sverige

Kråkan tros ha kunnat bebo Sverige sedan Preborial tid, cirka 9000 före 0. De äldsta benfynden är från Bohuslän och Atlantisk tid, cirka 7000 före 0. För Danmarks del utesluts inte möjlig förekomst redan under Senglacial tid, kanske av den svarta rasen (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

Den första nedtecknade uppgiften om förekomst är från 1330 och den berättar att arten var känd i Sverige (Bernström 1956-76).

Det finns inte mycket att säga om kråkan mer än att den finns och har funnits i hela landet sedan mycket gammalt. Jag ger några exempel på hur den har presenterats.

• 1858: Är en allmän fågel, och förekommer överallt, såväl i Lappland som i Skåne (Nilsson 1858).
• 1912: ”Helt säkert är det tilltagandet af afskräde kring våra städer, som allt mer gör det möjligt för kråkan att öfvervintra. Detta i förening med nutidens bruk att vintertiden köra ut gödseln på fälten” (Kolthoff 1912).
• 1926: I Sverige förekommer hon nästan överallt och är särskilt allmän vid havskusterna, kring insjöarna och på slättbygderna samt vid bebodda platser (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
• 1949: Häckar allmänt, mest i anslutning till odlad bygd, från Skåne till norra Lappland (SOF 1949).

Det antas att kråkan, liksom många andra som gärna åt spannmål, drabbades av det kvicksilverbetade utsädet som brukades under många år fram till 1966 då det förbjöds. Inventeringar visade också att kråkbeståndet ökade något under slutet av 1960-talet men att denna ökning upphörde under 1970-talet (Loman 1988).

Den svenska populationen uppskattades till 180 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012). Men därefter har arten gått tillbaka och 2016 skrev Svensk Fågeltaxering att: ”Enligt standardrutterna är trenderna i huvudsak negativa de senaste 10 åren (2007-2016). Korp, kråka, skata och nötskrika har minskat signifikant med mellan 1,5 och 2,6 % per år” (Green m.fl. 2016).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 145 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2012-2021 som stabil (Wirdheim & Green 2023). Minskningen, som efter vad jag hört huvudsakligen skett i norra Sverige, innebar att kråkan listades som Nära hotad 2020.

Kråkan var förr en mer eller mindre utpräglad flyttfågel men successivt under 1900-talet har övervintring i södra Sverige blivit allt vanligare och slutligen dominerande. Trenden syns tydligt på sträcksiffrorna i Falsterbo åren 1973-2022 (Figur 1).

Figur 1. Sträcksiffror av kråka i Falsterbo 1973-2022 (Falsterbo Fågelstation).

Förekomst i Skåne

Kråkan har sannolikt funnits i Skåne lika länge som i övriga Sverige och den har lika sannolikt haft sin hemvist i hela landskapet hela tiden. Lokalt kan den dock ha varit mindre vanlig p.g.a. förföljelse. Ett sådant exempel från 1887 berättas från sydvästra Skåne: ”Mycket allmän, men minskar varje år i antal, särskilt där berguven används vid jakten” (Thott 1892).

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 491 av totalt 506 rutor och populationen uppskattades till 13 500 par. Den andra atlasen 2003-2009 (som omfattade 517 rutor) visade på förekomst i 508 rutor och populationen uppskattades till 13 000 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av kråka 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av kråka 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Förekomst i Danmark (Gråkrage)

Det verkar som att både den grå och svarta kråkan har artstatus i Danmark och gråkråkan anges som en mycket allmän häckande stannfågel. Beståndet uppskattades till 137 000 par 2019 och trenden angavs som stabil men fluktuerande 1975-2019 samt avtagande de senaste tio åren. Det nämns också att det danska sträck- och vinterbeståndet har minskat och anledningen tros vara en tillbakagång i Sverige samt att nordliga och östliga bestånd i högre grad övervintrar i hemmaområdena (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

”Vi är på ett vis ganska lika varandra – människan och kråkan. Smarta, beräknande och företagsamma. Kanske är det också likheterna som gör att kråkan är så illa sedd av så många”.

Så skrev vi i Skånes Fågelatlas från 2013. Och visst har kråkan varit illa sedd och är så än idag i många kretsar. Människans uppfinningsrikedom vad gäller medel för bekämpning av kråkor har varit mycket stor och resulterat i ett otal fällor, olika gifter och olika jaktmetoder. Hatet har varit så stort att man förundras över att arten ändå lyckats bibehålla en ganska stark stam under alla år. I det följande ges flera exempel på hur det har låtit. Stycket avslutas med de jakttider (eller avsaknad av sådana) som gällt under årens lopp.

Referensen SJFT = Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift.

• 1741: ”Kunglig förordning 16 oktober 1741 ”angående rov- och skadefåglars utdödande” att skottpengar (vedergällning) skulle utgå till den som sköt eller fångade; örn, slaghök, uv, glada, lärkfalk, uggla, sparvhök samt korp, kråka, kaja, råka och skata, ävensom ”de mindre fåglar, såsom gråsparvar, tättingar och spinkor”. Dylika rov- och skadefåglars bon och nästen borde flitigt uppsökas och förstöras och erhölls ersättning även för dödade ungar och tagna ägg” (SJFT 62:124).
• 1858: ”Nytta och skada: Dess kött, som är segt och illa luktande, ätes i allmänhet icke. Dock förtäres det någon gång under vintern, och det finnes de som sätta mycket värde på Thormånads-kråkor. Eljest gagnar kråkan mest därigenom att hon förtär en mängd skadliga insektlarver och maskar. Hon skadar därigenom att hon förstör ägg och ungar av nyttiga fåglar; I Norge och Norrland därigenom att hon uppäter ripor, orrhöns, järpar m.m. som fångats i snarorna. I trädgårdarna gör hon stor skada på körsbär och äter stundom även annan frukt; men sällan upplockar hon den utsådda säden på åkrarna” (Nilsson 1858).
• 1867: ”Denna, den besvärligaste av alla kråkfåglar sågs överallt där någon skog fanns. Den förstörelse av ägg, ungfåglar och små däggdjur som den anställer är överallt känd, men knappast torde den annorstädes vara till den grad glupsk som på Öland. Under träd vid skogsbrynet vid Lunden i Ottenby kunde man dagligen hitta en mängd skal av ägg, t.ex. rödbena, tofsvipa, brushane, kärrsnäppa, enkelbeckasin, större strandpipare m.fl. . Äggen av änder och andra större fåglar förtärde de vid boet. Säkert skulle antalet av vissa andra fåglar tillväxa i samma mån som kråkornas antal minskades” (Meves 1868).
• 1874: Detta år skrev G. von Düben: ”Boplundring torde vara det enda rationella sätter att utrota kråkorna. Efter att hafva låtit pålysa en premiering af 1 krona per tjog kråkägg eller ungar, har jag haft det nöjet att utbetala 23 kronor i dylika premier; således 460 kråklif tillintetgjorda (SJFT 12:185).
• 1887: ”Mycket allmän, men minskar varje år i antal, särskilt där berguven används vid jakten; dock orsakar den för närvarande betydande skador, och det får önskas att kajan tränger bort kråkan ännu mer, men ännu så länge erfordras kraftig hjälp från människan”. Avser sydvästra Skåne, kanske främst Skabersjö-Börringe (Thott 1892).
• 1894: ”Hon är en rovgirig och ytterst skadlig fågel, som saklöst kan nedskjutas var hon anträffas. Den skada, hon gör på villebråd, är mycket stor, och hon är en oförbätterlig äggtjuv” (Carlsson 1894).
• 1898: ”Är dessvärre allestädes närvarande”. Gäller Västernorrland (Gylling 1898).
• 1906: Skottpengar i 14 län (SJFT 1909:215-224).
• 1906: ”Jägare och zoologer ha större skäl att ägna henne ett decideradt hat, ty som äggfördärfvare är kråkan dödsvärdig… Med stor illslughet snokar hon reda på ändernas, doppingarnas, sothönsens, bäckasinernas, ejdrarnas och brushanarnas m.fl. bon samt äter ogeneradt upp äggen. Äro ungarna framkomna, så försmår hon heller ej dem… att kråkan har några synnerligen goda vänner i människorna, tro vi icke” (Winter 1906).
• 1910: ”Då vårvintern är inne, återvända dessa små asgamar från sydligare länder, och speciellt i skärgården vid iskanten vimlar det då af den svarta affödan. Då är det tid att utsätta fosformos, om man vill göra massmord och är nog välvillig att utom sig själf hjälpa äfven andra” (Londen 1910). Synpunkter för och emot denna lösning finns i SJFT 49:90-93 (Nathorst 1911) och 216-218.
• 1926: ”Om man bedömer kråkan från jägarens eller fågelvännens synpunkt, blir domen ej blid! (åtskilliga exempel har givits, bland annat att de kan jaga i flock och att de t.o.m. har dödat en katt) Något annorlunda ställer den (domen) sig stundom, avkunnad från jordbrukarens ståndpunkt, ty om kråkan ock kan göra även honom skada och förtret, så gör hon ibland kanske än större nytta genom att hålla efter insekter och deras larver, råttor och även sorkar” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
• 1929: ”Kråkorna synas äntligen börjat minska, tack vare fosformetoden” Ur Svenska Jägarförbundets årsberättelse (SJFT 67:140).
• 1934: Om fosformos: ”Gift är inget sympatiskt medel i människans kamp mot skadedjuren, och en livlig polemik har ofta förts mellan fosformosets anhängare och dess antagonister. Men nöden har ingen lag och kråkornas oerhörda skadegörelse tvingar oss att tillgripa alla lovliga medel… Jaktvårdaren A.J. Svensson i Västboås (Småland) tog 1931 med 4 500 gram fosformos livet av inte minde än 2 200 kråkor” (Lundbergh 1934).
• 1934: Under rubriken ”Kråkdödarkurs” meddelas att Jägarförbundets avdelning för Stockholms stad anordnat en kurs för decimering av kråkor (SJFT 72:125).
• 1939: 219 000 kråkor ansågs ha avlivats i Sverige, varav nära hälften via fosformos 1939 (Svensk Jakt 78:525)
• 1942: Uppsats om kråkans skadlig- eller nyttighet. Slutsats: ”hon är till övervägande delen skadlig för lanthushållningen” (Notini 1942). Se också Svensk Jakt 81:263-265 (1943). Här redovisas en magundersökning av Notini som leder till den icke oväntade slutsatsen: ”Diskussionen om kråkans nytta eller skada kan i och med detta arbete avföras från dagordningen. Åtgärder för kråkans decimering äro i hög grad berättigade”.
• 1946: Ny hätsk text mot kråkan som avslutas med ”Samla alla krafter inom länet till strid mot kråkan och hennes släktingar. Organisera under länsjaktvårdsföreningens ledning en allmän kråkmånad i vår och vädja till det allmänna med enträgen begäran om hjälp” (Hamilton 1946).
• 1949: ”… en hänsynslös boplundrare … ute i skärgården är hon ett fullständigt plågoris… Kråkan är föga omtyckt av människan. Redan hennes hesa kraxande är icke ägnat att ingiva några behagligare känslor, därtill kommer också, att kråkan på det hela taget måste betraktas som ett utpräglat skadedjur” (författaren refererar sedan till tyska undersökningar som utmynnar i att kråkan hamnar på förtjänstsidan vad gäller åkerbruket). ”Vad som här kan skrivas kråkan till godo motväges emellertid å andra sidan av hennes skadegörelse å ägg och fågelungar, vilken i ej ringa grad även drabbar för oss nyttigt villebråd” (Rendahl 1949).
• 1950: Varför äter inte svenskarna kråkor? ”Man brukar hemma i Danmark säga, att de flesta kycklingstekar man får på restaurangerna om våren är råk- eller kråkungar. Jag vill inte påstå att det är sant, men det är i alla fall bättre än en gammal seg dvärghöna, såld som prima gödkyckling på torget” (Skeelsö 1950)
• 1953: Skjut en kråka och tjäna 100 kronor! Kampanj med märkta kråkor. Uppföljning i samma årgång (Svensk Jakt 1953).
• 1953: Kampanjen mot kråkan har på många platser haft god effekt. Nedgång i stammen har särskilt märkts i Västmanland, Härjedalen, Jämtland och i södra Närke. Rapporter om ökning förekommer, bl.a. från Dalsland. I Stockholms skärgård ökar kråkan oroväckande, exempelvis på Utö (Sveriges Natur nr 2:1953, sid. 47).
• 1956: Kampanj i Sörmland (vingmärken) med prispengar på upp till 500 kronor (Svensk Jakt 94:101).
• 1972: ”Ända till mitten av 1960-talet använde varje viltvårdare med självaktning förgiftade beten och fosforsprutade ägg i kampen mot kråkorna. Metoden var mindre tilltalande från djurskyddssynpunkt, men oerhört effektiv. När fosforn förbjöds användes kloralos under ett par säsonger, men snart drabbades även denna av långtgående restriktioner och idag (1972) har viltvården knappast några lagliga möjligheter att bekämpa kråkfåglarna på annat sätt än med skytte och fångst” (Hermelin 1972).
• 1984: Jägareförbundet presenterade ”Kråkguldet”. 385 kråkor ska ringmärktas och den som skjuter en av dem premieras med en ”nål i gediget guld” (Svensk Jakt nr1:1984) och (Skånes Natur nr 2:1985).

Det fanns också de som såg positivt på kråkans leverne och en av dem var Linné. Från Hallandsås 18 juli 1749 noterade han: ”Kråkor upphackade ängen, att hon låg beströdd med små torvor eller tofsar av gräs och besynnerligen av Nardus (stagg) och fårgräset (fårsvingel), när som maskar lågo under dessas rötter, dem de liksom lukta ovan jorden. Jag grov (grävde) här, där de mycket plockat ängen, och fant straxt en hop fetpölsor eller larvas Tipulae (harkrank eller mer troligt ollonborre). Då kråkorna gå på våra åkrar, tro vi allmänt, att de plocka korn, som dock torde låta sig åtnöja sig med de maskar, som äta de små rötter på säden, och alltså göra oss större nytta än skada” (Linné 1749).

Och så jakttiderna – eller avsaknaden av sådana – fram till 1995:

• 1913: Räknas som skadligt djur enligt jaktlagen från 8 november 1912 (SJFT 51:2-9).
• 1928: Fredlös året om enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJFT 65:bilaga).
• 1994: Fredlös (SFS 1994:108).
• 1995: Allmän jakttid 1 aug-15 apr införs (SFS 1995:443). Tidigare fredlös året om i hela Sverige.
• 1996-2020: Jakttid 1 juli-15 april (Jakttabeller).
• 2021-xx: Jakttid i södra Sverige 1 juli-15 april (SFS2021-334). Naturvårdsverket föreslog betydligt kortare tid men beslutet blev detta.

Vingbandskråkor

Ett nyare, eller åtminstone accelererande fenomen, är det som drabbar en hel del unga kråkor, nämligen ljusa, melaninfattiga och därmed sämre vingpennor, se figur 4 nedan. Magnus Ullman skriver om detta i Vår Fågelvärld 6:2018 och han nämner att fenomenet först uppmärksammades i Storbritannien under 1950-talet och att orsaken tros vara brist på näringsämnen under uppväxten genom rikligt intag av s.k. skräpmat, förmodligen i huvudsak vitt bröd. Att dessa vingbandskråkor blivit allt vanligare är också min personliga erfarenhet. Visst ser man fler sådana idag än för 20-30 år sedan. Gustaf Rudebeck nämner i sin dagbok ett möte med en sådan kråka i Lund i juli 1978. Han benämner den visserligen som halvalbinistisk men hans beskrivning stämmer väl överens med en vingbandskråka. Att Gustaf så noga beskriver denna kråka tyder på att han inte förut sett en sådan, alltså bör fenomenet ha varit ovanligare då eftersom han noterade allt.  Gustaf intygar också att det var en årsunge. Eftersom de drabbade pennorna är av så dålig kvalitet och därför lätt bryts är det nog få förunnat att bli äldre än just årsungar. Men måttligt drabbade kråkor kan överleva fram till nästa års fjäderbyte och då är det min erfarenhet att normala pennor växer fram. Gustaf ger ett exempel på en drabbad ungkråka som överlevt till åtminstone april. På hemväg från Helsingborg 18 april 1979 efter en utfärd med Mikael Kristersson skrev Gustaf: ”En rolig sak till: en kråka med välutbildat vitt vingband korsade vägen nära Löddeköpinge. Den vita teckningen bestod av stora vita fläckar på vingpennornas infan omedelbart utanför övre vingtäckarnas spetsar”.