Gråsiska

Det här är en svår art att beskriva kortfattat. Från att ha ansetts ha varit två arter och med en tredje påtänkt (brunsiska) är komplexet idag sammanfört till en art med för Sveriges del tre raser. I övriga delar av norra halvklotet finns ytterligare tre raser. För djupare studier av komplexet rekommenderas t.ex. Lagerqvist m.fl. 2017, Molau 1985 och Ottvall m.fl. 2002.

Gråsiskan, Carduelis flammea hade tidigare en underart cabaret (även kallad brunsiska) och snösiskan Carduelis hornemanni var egen art fram till 2017. Men idag anses alla tre tillhöra samma art nämligen Acanthis flammea (Lagerqvist m.fl.2017). Tankarna på att bryta ut den sydliga rasen cabaret som egen art under namn av brunsiska är alltså skrinlagda. För närvarande åtminstone. För att komplicera det hela ytterligare har arten nyligen fått ändrat släktnamn från Carduelis till Acanthis. Det verkar dessutom som om de tre raserna betraktas som egna arter i Danmark – se Danmark nedan.

En översikt av de olika raserna hittas på Wikipedia, och jag tar uppgifter därifrån:

• Nominatformen av gråsiska, Acanthis flammea flammea, även kallad nordlig gråsiska, häckar i norra Eurasien och i stora delar av arktiska Nordamerika.
• Brunsiska Acanthis flammea cabaret – häckar i Storbritannien, på Irland, i södra Norge, södra Sverige och Danmark, söderut till norra Frankrike och Alperna. Den har också introducerats till Nya Zeeland.
• Snösiskan Acanthis flammea hornemanni – häckar cirkumpolärt i mycket nordliga områden samt på Grönland och angränsande delar av Kanada
• Snösiskan Acanthis flammea exilipes – häckar i Nordamerika samt Eurasien.
• Grönlandssiska Acanthis flammea rostrata – häckar på Baffinön och södra Grönland.
• Islandssiska Acanthis flammea islandica – häckar främst i björkskog på Island.

Förekomst i Sverige

Gråsiskan fanns sannolikt på plats redan under Senglacial tid och har sedan dess varit Sverige trogen. Men när det gäller nominatformen flammea har förekomsten successivt förskjutits norrut och för Danmarks del räknas den ha försvunnit i början av Boreal tid, cirka 8000 före 0. Den sydliga rasen cabarets historia förefaller vara mer svårutredd och kanske är denna ras historia helt nutida hos oss (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

Den första årsdateringen är från 1611 då arten var känd i Sverige (Forsius 1952).

En häckning i Östergötland 1876 beskrivs ha varit av ”den kortnäbbade formen” som också benämns Fringilla linaria och som sägs normalt häcka i landets nordliga trakter. En av fåglarna blev uppstoppad (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 15:35). Fringilla linaria var dåtidens latinska namn på gråsiskan och enligt Nilsson 1858 var det bara den kortnäbbade formen som han hade ”granskat” i Skåne och det handlade enligt uppgift om hundratals. Vi får nog aldrig veta vad det var för gråsiskor som häckade i Östergötland 1876.

I början av 1900-talet beskrevs förekomsten så här: ”De olika gråsiskornas utbredning i Norden är ännu ej utredd. Stundom, ehuru mycket sällan, stannar ett och annat par kvar och häckar nere i mellersta Sveriges granskogar (Kolmården, Värmland, på Dal, vid Karlsborg och Uppsalatrakten nämns som säkra eller troliga platser)” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

Enligt SOFs förteckning 1949 häckade gråsiskan i norra Dalarna, Härjedalen, Jämtland, Ångermanland, Västerbotten, Norrbotten och Lappland. Tillfälliga häckningar meddelades även från Västergötland, Östergötland, Dalsland, Värmland, Gästrikland, Hälsingland, Medelpad och troligen även i Uppland. För snösiskans del nämns ett fynd av hornemanni – Lappland 1934. Här nämns inget om den sydliga rasen cabaret (SOF 1949).

I utgåvan från 1951 nämns att rasen exilipes (snösiskan) vissa år häckar i norra Lappland (SOF 1951).

I utgåvan från 1954 har Närke tillkommit som landskap där tillfällig häckning av flammea skett (SOF 1954).

I utgåvan från 1970 beskrivs läget på samma sätt men för exilipis del nämns vinterfynd ända ned till Skåne (SOF 1970).

I samband med rik produktion av granfrön kan flammea häcka längre söderut och exempel på sådana år är 1968 och i än högre grad 1975 då häckningar konstaterades i Småland, Bohuslän, Västergötland, Östergötland, Värmland, Närke, Västmanland och Uppland (Götmark 1982).

I Sveriges Fåglar 1978 beskrivs tillfälliga häckningar i södra Sverige, bl.a. en i skånska Borrby 1971, en i Halland 1975 och flera i Dalsland redan 1968. Här öppnades också för tankar om att rasen cabaret kunde vara inblandad i de sydliga häckningarna men bevis för att den anträffats i Sverige saknades. För Dalslands del 1968 tros dock att häckningarna var av flammea efter ett bra grankottsår (Vår Fågelvärld 33:167). För snösiskans del beskrevs att rasen exilipes häckat i Lappland redan 1938. För hornemanni gällde fortfarande ett fynd – det från 1934 (SOF 1978).

I Sveriges Fåglar 1990 har det hänt mycket. Här nämns att rasen cabaret häckade på Västkusten sedan 1970-talet och härefter blir det svårt att med säkerhet klargöra vilken ras det handlar om vid häckningar i gränsområdena. Generellt beskrivs att flammeans sydgräns går vid norra Dalarna.

Populationen i Sverige beräknades 2008 bestå av 480 000 par (Ottosson m.fl. 2012).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen av flammea uppgick till 358 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som stabil och för 10-årsperioden 2011-2020 som kraftigt ökande.  För den sydliga rasen cabaret uppskattades beståndet till 12 000 par och trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som kraftigt ökande (Wirdheim & Green 2022).

Förekomst snösiska Acantis flammea exilipes

Denna ras (förmodligen avses exilipes) kan ha funnits i Sverige sedan Senglacial tid (Ericson & Tyrberg 2004). Det första säkra fyndet i landet handlar om en fågel som uppenbarligen samlades in i Karesuando i Torne lappmark 16 februari 1881. Den fanns därefter i en fågelsamling benämnd Lundborgska fågelsamlingen i Norrköping (Vår Fågelvärld nr 1, sid 27).

De första häckningarna rapporteras från 1938 då 13 bon påträffades vid Vittangijärvi (SOF 1978). Vid ungefär samma tid nämndes också att snösiskan ”Häckar åtminstone vissa år inom videregionen i norra Lappland och då ställvis i större antal; säkra bofynd dock hittills blott från Torne Lappmark” (SOF 1949). Det anges också att det är rasen exilipes det handlar om (SOF 1951).

I SOFs förteckning från 1970 nämns för exilipis del vinterfynd ända ned till Skåne (SOF 1970).

Snösiskor har idag setts i samtliga svenska landskap men häckningar har bara konstaterats i Lappland.

Populationen i Sverige bedömdes 2008 uppgå till 3 800 par (Ottosson m.fl. 2012).

Förekomst snösiska Acantis flammea hornemanni

Ett fynd av denna ras nämns från Lappland 1934 (SOF 1949). I SOF 2002 beskrivs detta fortfarande som det dittills enda fyndet i landet och källan anges till Fauna & Flora 36:83. Därefter finns det flera rapporter på Artportalen under åren 2006-2022 men så vitt jag förstår är inga av dessa godkända.

Förekomst grönlandssiska Acantis flammea rostrata

En 2K hona av denna ras ringmärktes på Landsort 23 mars 2005 och sågs sedan i fält till den 27e då den hittades död. Märkligt nog stod Landsort även för Sveriges andra fynd genom en ringmärkt 1K hane 30 december 2006 (Fågelåret 2006 & 2007). Men efter en omgranskning efter ytterligare ett rapporterat fynd 2013 underkändes fyndet från 2005 liksom fyndet från 2013. Kvarstod gjorde alltså bara fyndet från 2006 (Fågelåret 2013).

Det finns även ett fynd från Sörmland 2017 på Artportalen med det verkar inte heller vara godkänt.

”Brunsiska” Acantis flammea cabaret

Denna ras av gråsiskan etablerade sig som häckfågel i sydvästra Sverige under 1970-talet och spridningen skedde från Danmark. Se bl.a. Götmark för vidare studier i denna komplicerade fråga.

Brunsiskan har rapporterats från alla svenska landskap och häckat i tio av dem. Utöver de fyra pionjärlandskapen Bohuslän, Västergötland, Halland och Skåne har häckningar även rapporterats från Blekinge, på Öland och Gotland, Småland, Uppland och Dalsland (Artportalen).

Förekomst i Skåne – alla raserna

Den första uppgiften är från nordöstra Skåne där den sades vara allmän men ej noterad som häckfågel (Wallengren 1849). Nilsson formulerar sig så här: ”Hon förekommer då (under höst o vinter) flocktals i Skåne … man träffar henne aldrig om sommaren i det södra Sverige” (Nilsson 1858). Och från sydvästra Skåne hette det 1887: ”Talrik varje vinter” (Thott 1892).

Mycket mer om den nordliga rasen flammea finns inte att säga. Den har uppträtt sparsamt till allmänt i Skåne under vinterhalvåret i alla tider. Men vi kan ju titta på sträck- och ringmärkningssiffror i Falsterbo som måhända indikerar invasionsår (Figur 1-2). Det är dock uppenbart att de två diagrammen visar på olika toppår. Ett absolut sådant var dock 2017 då rekordmånga sträckte vid Falsterbo (Fåglar i Skåne 2017). Vi kan också nämna en häckning i Borrby på Österlen 1971 som ofta anges som den första av rasen cabaret i Skåne och nog också Sverige. Rapporten ifråga nämner dock att rastillhörigheten var okänd (Vår Fågelvärld 32:64). Min egen fundering är att det känns udda att den första häckningen i Sverige skulle göras i Borrby när det annars görs gällande att invandringen skedde från Danmark till den svenska Västkusten. Å andra sidan sågs jag själv två gråsiskor i lämplig häckningsmiljö vid sydvästra delen av Sövdesjön 7 maj 1973. Jag hävdar inte att det var cabaret-siskor och inte heller att det handlade om häckning. Men datumet och miljön…

Figur 1: Sträcksiffror av gråsiska i Falsterbo 1973-2021.

Figur 2: Ringmärkta gråsiskor i Falsterbo 1980-2021. För åren 1973-1979 saknas uppgifter.

Det skulle också dröja flera år innan nästa häckfynd av cabaret gjordes i Skåne. Den första uppgiften jag hittar är en från Kullen 4 maj 1979 och gäller en hane med bomaterial i näbben (Fåglar i Skåne 1979). Den första helt säkra uppgiften är från Klören, Vegeholm 1980 (Fåglar i Skåne 1980). Hur etableringen gick till därefter reder jag inte ut men ger några exempel på vad andra har skrivit:

• 1978: Inventering påvisade ett fåtal troligt häckande par i det inre av Skälderviken, på Kullaberg och Hallands Väderö samt möjligen vid Lomma och Hagestad (Götmark 1981).
• 1980: Sparsam förekomst i nordvästra Skåne, på Falsterbohalvön och vid Sandhammaren/Hagestad (Ottvall & Råberg 1998).
• 1990: Ökad frekvens av observationer och konstaterade häckningar i kärnområdena enligt ovan, samt tendens till spridning (Ottvall & Råberg 1998).
• 1995: Ytterligare spridning framförallt längs västkusten ner till Salviken samt etablering på flera inlandslokaler, bl.a. vid Krankesjön och runt Kristianstad (Ottvall & Råberg 1998).

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 16 rutor, samtliga i nordväst, se Figur 3 (Andell, Jönsson & Nilsson 1988). Den andra atlasinventeringen 2003-2009 påvisade förekomst i 119 rutor och antalet häckande par angavs till 300, se Figur 4. Trenden var starkt ökande (Bengtsson & Green 2013).

Figur 3: Resultatet av den första atlasinventeringen av gråsiska 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 4: Resultatet av den andra atlasinventeringen av gråsiska 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

För snösiskans del lär det första skånska fyndet ha gjorts i Malmö i mars 1963 (Ekberg & Nilsson 1996) och från åtminstone 1975 har observationer gjorts så gott som årligen (diverse Fåglar i Skåne).

Förekomst i Danmark (Stor Gråsisken, Lille Gråsisken och Hvidsisken)

Enligt namngivningen hanteras dessa tre som egna arter i Danmark. Den stora (flammea) beskrivs som allmän sträck- och vintergäst och med invasionsaktigt uppträdande vissa år.

Den lille (cabaret) häckade för första gången i Husby Klitplantage i Västjylland 1954. 1966 uppskattades att 200 par häckade längs den Jylländska västkusten och omkring 1970 bedömdes populationen uppgå till 1 000-2 000 par och dessa fanns då från Rømø i söder till Skagen i norr. 1971 hittades arten häckande på Læsø, 1972 på mellersta Jylland, 1973 på Anholt och 1974 för första gången på norra Själland. Beståndet uppskattades till 4 000 par 2019 och då fanns den allmänt i Jylland samt spritt på Fyn, Själland, Sydöarna samt på Bornholm.

Den första snösiskan (Hvidsisken) sköts på Amager 1 januari 1918 och det var en juvenil hane. Fram till 1965 hade det bara gjorts ytterligare två fynd. Säsongen 1965-66 registrerades en invasion med omkring 60 individer. Snösiskan har därefter noterats mer regelbundet efter 1970 (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för den Lille Gråsiskens del en minskning ur långtidperspektivet 1984-2020 och en stark minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

Fångst: Om vintern fångas hon lätt med limspön eller med slagnät (Nilsson 1858).

Gråsiskan fredades under tiden 1 mars-15 september fr.o.m. 1905 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1905:221-224). Perioden justerades 1928 till 1 mars-31 augusti (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Så förhöll det sig till 1968 då gråsiskan likt alla de andra som inte hade fasta jakttider eller som tidigare saknat skydd i form av fridlysning blev totalfredad från jakt fr.o.m. 1 januari 1968 (Vår fågelvärld 27:96+).

En trist och kanske inte helt ovanlig historia utspelade sig utanför Malmö 2010 då gråsiskor (och andra) fångades med limstickor (Dahlin 2010). Om jag minns rätt blev de skyldiga dömda i domstol.