Gråsparv

Gråsparven är utbredd i hela Europa, norra Afrika och Mellanöstern bort till östra Asien plus norra Japan. Introducerad i Nord- och Sydamerika, Australien och Nya Zeeland.

Förekomst i Sverige

Gråsparven var förmodligen en sen invandrare och har sannolikt inte dykt upp förrän under sen Subboreal tid, cirka 1200 före 0. Det äldsta svenska benfyndet är från Uppland och daterat till 1200-800 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

Första gången som gråsparven nämns i text är från perioden 1694/1710 då det meddelas att den var känd i Sverige (Rudbeck bild i Vår Fågelvärld 1993, nr 1, sid 27). Från första halvan av 1800-talet hette det: ”Träffas alltid i närheten av människors boningar vid torp, gårdar, byar och städer … talrikast förekomma de vid städer och byar i det mellersta och södra Sverige” (Nilsson 1858).

I början av 1900-talet beskrevs den som ”allmän nästan överallt” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926) och i SOFs förteckning från 1949 så här: ”Häckar allmänt i anslutning till bebyggelse från Skåne till norra Lappland” (SOF 1949).

En längre redogörelse, som också andas den nedgång som vi senare återkommer till är denna:

”I Sverige förekommer gråsparven praktiskt taget överallt där det finns någon bebyggelse. På dylika platser är den ofta en talrik häckfågel. Ehuru gråsparven i mångas ögon förefaller att vara den vanligaste av småfågelarterna är detta ingalunda fallet. I fråga om sin totala numerär i landet kommer den efter en lång rad av andra småfåglar. Dessutom har arten gått rätt starkt tillbaka under de senaste decennierna. Denna minskning har antagligen flera orsaker, men en väsentlig anledning är säkerligen hästarnas försvinnande” (Rudebeck 1962).

En nyare och mer precis utbredning beskrivs i Svensk Fågelatlas från 1999: ”Gråsparven förekommer allmänt till tämligen allmänt upp till Härjedalen och Jämtland samt längs Norrlandskusten upp till finska gränsen. I Norrlands inland och i norra Norrbotten finns arten sparsamt till sällsynt, och oftast mycket lokalt” (Svensson & Tjernberg 1999).

Populationen i Sverige bedömdes 2008 bestå av 450 000 par (Ottosson m.fl. 2012) och Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 451 000 par 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som stabil (Wirdheim & Green 2022). Den här omtalade stabiliteten gäller för senare tid. Mer om en mer allmän minskning återkommer jag till senare i texten.

Förekomst i Skåne

Gråsparvar har förstås funnits i Skåne under lång tid men det första nedtecknade beviset är från 1749 och det är Linné som nämner den i sin reserapport (Linné 1751). Etthundra år senare nämns den som allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849) och från sydvästra Skåne som ”Mycket talrik” 1887 (Thott 1892). Mycket mer finns inte att säga om gråsparvens dåtida förekomst i Skåne under 1900-talet. Den fanns då i hela landskapet utom i en del nordliga och skogliga områden.

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (Figur 1) påvisade förekomst i 461 rutor (av 506) och populationen uppskattades till drygt 230 000 par (Andell, Jönsson & Nilsson 1988).

Efter den andra atlasinventeringen 2003-2009 (Figur 2) kunde en markant minskning i utbredning påvisas i de nordöstra skogliga delarna av landskapet. Inventeringen visade på förekomst i 400 rutor, populationen uppskattades till 85 000 par och trenden angavs till minskande (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av gråsparv 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av gråsparv 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Minskning är numera ett vanligt ord när det gäller gråsparven och ett exempel är fångstsiffrorna i Falsterbo 1980-2021 (Figur 3). Trenden förefaller ju vara mycket tydlig (och stämmer med min bild från Burlöv – se nedan) och minskningen kan ju bero på minskad lokal förekomst, eller möjligen på en högre flyttningsdrift i början på perioden. Fast det senare tror jag inte på.

Figur 3: Ringmärkning av gråsparv i Falsterbo 1980-2021.

En personlig reflexion

”Gråsparvarne höllo på att samla upp skräp, som de sedan gömde under takpannorna på navigationsskolans hus; de drogos om spillror av rakethylsor från sista höstfyrverkeriet, de plockade halmen från unga träd som året förut sluppit ur skolan på Rosendal – och allting sågo de! De hittade barège-lappar i bersåer och kunde mellan stickorna på en bänkfot draga fram hårtappar efter hundar, som icke slagits där sedan Josefinadagen i fjor. Där var ett liv och ett kiv” (Röda rummet av August Strindberg 1879).

”Där var ett liv och ett kiv ”stämmer ju bara så bra! Jag minns sparvarna från min hemort Arlöv från 1960-talet och framåt och från de tidiga åren minns jag också livet och kivet. Men tyvärr har det successivt blivit allt färre av dem, definitivt tystare och allt eftersom mindre att minnas.

Då, på 1960-talet, fanns de överallt, inte minst längs ”min gata”, Lommavägen. Det var tjatter överallt och det byggdes i skrymslen och vrår på de äldre och ofta skraltiga husen. Min far har berättat att han och hans bror under 1940-talet fångade åtskilliga sparvar på vinden som farmor sedan stekte. Och farmor i sin tur lindade snubbeltrådar över krokusarna i rabatten för att hindra sparvarna att käka upp dem. Det hade hon inte behövt göra idag.

Möjligen hade de blivit något färre sedan min fars unga dagar när jag började notera dem runt 1960, men många var de fortfarande – åtminstone i min värld. Och de fanns tillsynes överallt i byn. Fanns gjorde de också på mina morföräldrars gård Klövhus utanför Stehag. Gården låg lite avsides med skog mellan den och samhället men sparvarna fanns där och hade väl så gjort under lång tid. När de försvann från Klövhus minns jag inte men det är åtskilliga decennier sedan och förmodligen skedde det i samband med att hästen och de andra djuren avyttrades.

Gråsparvarna i Arlöv har inte försvunnit men de har blivit oroväckande få. Några tjattrande flockar upplever jag inte längre och jag ser inga gråsparvar om jag inte letar specifikt i de få kvarter där de fortfarande klamrar sig fast. Annat var det 1991 då jag och Pär-Gunnar Larsson inventerade hela Burlövs kommun. Då var gråsparven med sina 924 par kommunens vanligaste fågel och i Arlöv räknade vi in 371 häckande par. När vi gjorde om denna inventering 2021 skedde det förvisso inte med exakt samma metodik men det stod helt klart att gråsparvarna hade minskat och dessutom försvunnit från många platser. En tämligen säker skattning gav vid handen att populationen i kommunen understeg 200 par och i Arlöv handlade det om färre än 100.

En människas uppfattning om vad som är normalt i fågelvärlden har ofta med dennes ålder att göra. Man minns vad som varit och jämför dagens situation med hur det var ”förr i tiden” – alltså under sin egen tid på Jorden. Det blir normaltillståndet och utifrån det bedömer man ökningar och minskningar. Dagens unga skådare, som inte upplevt gråsparvar en masse, har en annan bild av normaltillståndet. Har man ingen historisk kunskap saknar man inget.  Det är jaget som bedömer. Själv minns jag alltså gråsparven som kolossalt talrik under 1960-talet och några decennier framåt. Och idag noterar jag att den har minskat väldigt. Ergo.

När jag nu rotar runt i gamla texter förstår jag att gråsparven måste ha varit betydligt talrikare i äldre tider. Att min bild av en kolossalt vanlig fågel egentligen handlade om en art som redan var på nedgång. När jag grundade min bild av ett normaltillstånd hade gråsparvarna alltså redan minskat från toppåren, som väl inträffade någon gång under 1700- eller 1800-talet. Eller tidigare. Jag ger fyra exempel på beskrivna minskningar.

• 1899: Från Uppsala: ”Från gårdarna kvittra gråsparfvar, men de äro visst ej så talrika, som de blifvit utskrikna för. I min barndom, när alla boningshus voro täckta med tegelpannor och alla ladugårdar med halm, fanns gråsparfven, åtminstone i Västergötland, i mycket större mängd. Flockar på mångfaldiga tusental voro då vanliga. På sista åren har jag ingenstädes sett så många” (Kolthoff 1899)
• 1940: ”… upplevde en glansperiod runt sekelskiftet och ansågs nära nog som en landsplåga. Är numera (1940) långt ifrån så överflödande som på 1890-talet. Dock alltjämt en av våra vanligaste fåglar” (Holmström 1944).
• 1953: ”Förekommer endast vid bebyggelse och är på långt när icke så individrik som folk i allmänhet tror. Dessutom har hans antal på senare tider gått ned väsentligt. De väldiga flockar som man förr kunde se på torg och gator i större städer äro försvunna tillsammans med hästarna, på vilka dessa fågelmassor byggde sin ekonomi” (Rosenberg 1953).
• Någon gång runt 2000 återvände Göran Bergengren till Mjölby varifrån han hade minnen från 1950-talet. Då: ”På tegeltaken runtom sjöng gråsparvar i rännorna. Överallt. Och i syrénbuskaget runt soptunnorna pågick deras överläggningar”. Nu (boken utkom 2007): ”En majdag strövar jag i kvarteren som jag en gång gnodde runt i. Det är asfalterat, städat och prydligt … Inte en gråsparv någonstans. Men gott om paraboler” (Bergengren 2007).

Jag karakteriserar gråsparven som en klusterart. Där den finns, finns den, och där är den som regel talrik och mycket stationär. Men om den försvinner därifrån, och det är långt till nästa kluster, är de borta, om inte för alltid så för ett bra tag. Så tror jag att de sentida minskningarna, inte minst i min hemkommun Burlöv, har gått till. Finns det inga reserver i närheten att kalla in när den egna källan sinar, förblir byn eller kvarteret som regel tomt. Det finns dock uppgifter om spridningar på flera mil och sådana kan givetvis ske på spontan väg. Kanske hänger de med de mer rörliga pilfinkarna? Men om det handlar om åtskilliga mils spridning utesluter jag inte att de åkt med en lastbil, båt eller annat transportmedel.

”Populationstrenden 1998-2022 för denna art är exakt 0, alltså ingen förändring alls. Det gör gråsparven till en av de mest stabila arterna av alla vi följer”. Så står det i Svensk Fågeltaxerings årsrapport 2021.  Det låter ju bra men det verkar vara en stabilitet efter en tidigare markant nedgång. I årsrapporten för 2003 stod det nämligen så här: ”Har minskat långsiktigt både vinter och sommar. Arten går starkt tillbaka i de flesta Västeuropeiska länder av flera orsaker, bland annat genom generellt sämre tillgång till spillsäd och boplatser”.

Varför har då gråsparvarna blivit färre? Det som allmänt beskrivs som orsak är förändringarna i odlingsformer, allmänt mindre spillföda, nyare och för människan bättre byggnader utan möjligheter till boplatser samt hästarnas försvinnande. Till detta kan säkert läggas andra faktorer och trafiken tror jag är en. Gråsparvsflockar har ofta en benägenhet att uppehålla sig på vägar och när en olycka sker faller ofta mer än en sparv. Handlar det om ett kluster som är på upphällningen kan en sådan olycka förmodligen vara avgörande.

Förekomst i Danmark (Gråspurv)

Gråsparven är sedan länge utbredd i hela Danmark, inklusive alla öarna, och omtalas som en mycket vanlig häckfågel med en population på cirka 640 000 par 2019. De tätaste bestånden finns på Själland, Als, Sydfalster och Bornholm. Det nämns också att arten är på tillbakagång både på lång och kort sikt och att beståndet har halverats sedan 1976 (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för gråsparvens del en måttlig minskning ur såväl långtidsperspektivet 1976-2020 som för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

Om gråsparvar har det tyckts och skrivits mycket och i äldre tider var det mesta negativt. Gråsparven var talrik och upplevdes av många som en landsplåga. Tips och råd om hur man skulle bli kvitt ”luftens råttor” var både många och förfärliga. Vi börjar denna ganska hemska genomgång av inställningar med en Kunglig förordning daterad 16 oktober 1741 ”angående rov- och skadefåglars utdödande”: Det sades: ”att skottpengar (vedergällning) skulle utgå till den som sköt eller fångade; örn, slaghök, uv, glada, lärkfalk, uggla, sparvhök samt korp, kråka, kaja, råka och skata, även som ”de mindre fåglar, såsom gråsparvar, tättingar och spinkor. Dylika rov- och skadefåglars bon och nästen borde flitigt uppsökas och förstöras och erhölls ersättning även för dödade ungar och tagna ägg från desamma” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 62:124). Gråsparvarna har (tillsammans med pilfinkarna – de drogs ofta över samma kam) många lokala namn och spinkar var ett av dem. Täcklingar och pjoddar var andra och det senare användes frekvent av t.ex. Gustaf Rudebeck.

Sven Nilsson skriver mycket om olika jaktsätt, som t.ex. fågeldunst (40-50 kan skjutas med ett skott), slagnät, limspön, limspöträd samt ytterligare några metoder. Det långa stycket om Nytta och skada innehåller både för- och nackdelar och mynnar ut i ”Deras stora nytta torde dock uppväga den skada de göra. Likväl bör en förståndig lantbrukshållare söka förekomma deras allt för starka tillväxt” (Nilsson 1858).

Jag fortsätter med ett axplock ur diverse litteratur.

• 1870: ”Till skaplynnet är han slug och försigtig; men man kan äfven hos honom spåra ett slags tölpaktighet, som gifver åt hela hans väsende en viss rå anstrykning … Om hösten äro de ganska feta, och köttet är sundt och välsmakande”. Vi tar även med denna lite komiska mening ”Öfver hufvud taget gifves det inga foglar, som äro mera brunstiga än husfinkarna” (Holmgren 1870).
• 1879: ”Bort sålunda med de fridstörande obehagliga gråsparfvarne allestädes der plats finnes för en ädlare fogelvärld. De kunna möjligen passa i stora städer, som hvarken hafva svalor eller trädgårdar, men jag hemställer, om ej t.ex. Stockholmarne skulle ha bra mycket mera nöje af att, i stället för att årligen gifva gråsparfvarne i Strömparterren mera socker och hvetebröd än hvad åtskilliga fattiga familjers uppehälle kan kosta, vänja de sirliga fiskmåsarne vid att der bli utfodrade. Dessa äro oskadliga och behagliga foglar, hvilkas omhuldade borde höra till den vackra, vattenomgördlade hufvudstadens egendomligheter” (G:son Hjort).
• 1886: ”Lantgårdar utan gråsparfvar torde vara temligen sällsynta, men, heter det i en tidningsnotis, vid herresätena Prinshaga och Ökull i Vestergötland finns ej en enda gråsparf. Sedan man der märkt att dessa foglar gjorde skada å sädesfälten, fördefvo sångfoglar och inkräktade redan bebodda svalbon m.m., beslöts deras utrotande, och 370 stycken ha våren i år fått tillsätta lifvet till synbar fromma för ädlare fogelarter” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 24:186).
• 1898: ”Tyvärr har hussvalan på sista tiden i många trakter af vårt land starkt aftagit i antal. En bidragande orsak härtill torde gråsparfven vara. Sedan tegel- och halmtaken börjat komma ur bruk, har denna fågelvärldens parias ondt om häckplatser och inkräktar då på den svagare hussvalans bo” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).
• 1906: ”Det är icke godt, gråsparfvens rykte, och någon egentlig vänskap ifrån människornas sida kan han icke räkna på. ”Luftens råttor” kallas familjens samtliga medlemmar af sina värsta vedersakare, som obarmhärtigt predika massmord öfver hela byket. Några sådana ha dock aldrig satts i scen, och gråsparfven lefver tämligen väl fredad sitt torftiga lif, tolererad om ock ej älskad” (Winter 1906).
• 1913: Fredlös året om (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1912:337).
• 1926: ”Ur människans synpunkt är han närmast en paria bland småfåglarna, ty det anseende, han i allmänhet åtnjuter, hör ej till de bättre (sen rabblas illgärningar). Men han gör också stor nytta genom att förstöra skadliga insektslarver” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).
• 1928: Fredlös året om enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga).
• 1934: En till övervägande del försvarande text tas tillbaka i eget genmäle. Sens moral: ”Låt icke gråsparvarna bliva alltför många” (Nicus 1934).
• 1941: ”En mera påpasslig fodertjuv i rapphönsfarmen och fasaneriet kan knappast tänkas och stora mängder dyrbart specialfoder, som åstadkommits med dryga kostnader och mycket besvär, försvinna till ingen nytta”. I samma text sägs också ”Enbart vid … ha över 900 sparvar fångats sedan fällan monterades upp i december förra året” (Notini 1941).

Under Andra Världskriget salufördes bofinkar, bergfinkar, koltrastar, gråsparvar och pilfinkar som kristidsföda i Lund (Fauna & Flora 1943, sid 47). Det var inte heller bara i jaktlitteratur som negativa synpunkter fördes fram. I Rendahls Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild utgiven 1949 står följande att läsa: . ”Gråsparven är en fräck och grälsjuk fågel med föga tilltalande egenskaper. Han lever mest av … samt är en skadegörare” (Rendahl 1949).

Gråsparvens fredlöshet varade ända fram till 1989. Från att tidigare ha fått jagas året runt infördes nu istället skyddsjakt året runt om de ”orsakar sanitär olägenhet i ladugårdar, livsmedelslager eller andra motsvarande anläggningar” (Jakttabell 1989). Och så är det fortfarande 2022.

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades gråsparven som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 316 000 000 vuxna fåglar.

Maxålder 

En svenskmärkt individ blev 16 år och 3 månader och en dansk19 år 9 månader (se RCs hemsida)

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Jönsson, P-E. & Nilsson, L. 1988. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 8. Anser 27:245-258.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bergengren, G. 2007. Pilfink. Carlssons bokförlag. Stockholm.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• G:son Hjort, E. 1879. Ned med gråsparfvarne! SJFT 17:78-81.
• Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
• Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Kolthoff, G. 1899. Ur djurens lif, förra delen. Stockholm.
• Linné, C v. 1751. Skånska Resa på Höga Öfverhetens Befallning Förrättad år 1749. Stockholm.
• Lund, H. 1956. Gråspurven i Nord-Norge. Utbredelsehistorie. DOFT 50:67-75.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nicus. 1934. Är gråsparven misskänd? SJFT 72:216 & 318.
• Nilsson, L. 2008. Nyupptäckt åldersmarkör hos gråsparv. VF 2008:3:28.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Notini, G. 1941. En sparvfälla efter modell av den norska kråkfällan. SJ 79:366-367.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Ottvall, R. 2013. Människan – gråsparvens bästa vän? A 52:2:12-14. Referat av avhandling.
• Red. 1878. Om gråsparfven. SJFT 16:147-154 (Nytta/skada + införsel till USA).
• Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
• Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Tyrberg, T. 1988. Gråsparv. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:355-358.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Winter, R. (sign. Regulus). 1906. Fågelkåserier. Beijers bokförlag. Stockholm.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i oktober 2022.