Gravand

Häckar i Nordvästeuropa och spritt omkring Medelhavet samt i ett smalt bälte genom Centralasien.

Förekomst i Sverige

Det äldsta fyndet är från Atlantisk tid, cirka 6000 före 0 och hittat vid Segebro utanför Malmö. Fynd i Danmark antyder förekomst från och med Subboreal tid, cirka 4000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

Den första årsdateringen är 1703 då gravanden var känd på Öland (Wallinus 1703). En häckning omtalas från Värmdö vid Stockholm före 1792 (Fauna & Flora 35:276). Denna uppgift ifrågasätts dock av flera (t.ex. Ekman 1922) och den första bekräftade häckningen i Stockholms skärgård kom inte förrän 1966 (Ericson & Tyrberg).

Under 1800-talet beskrevs förekomsten bl.a. så här: ”Vid vår östra kust är hon, ehuru sällsynt, funnen vid Vermdön samt i Södermanlandskären. Söder ut tilltar hon i antal samt finnes på Öland och Gotland i mycket stor mängd. Hon är ej heller sällsynt vid Skånes och Hallands kuster och tämligen allmän i Bohusskären, där hon äfven häckar. Till det inre af landet kommer endast någon enda vilsekommen ungfågel på senhösten” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

Från mitten av 1900-talet nämner SOF: ”Häckar tämligen allmänt-sparsamt vid kusten av Skåne, Blekinge, Halland, Öland, Gotland, Göteborg, Bohuslän; i Skåne även sällsynt i inlandet. Har häckat vid kusten av Småland och Uppland (1700-talet), möjligen i Sörmland; vid invatten i Östergötland (Tåkern) (SOF 1949). Att gravanden skulle ha häckat i Tåkern (1902) ifrågasätts i Sveriges Fåglar 1978 (SOF 1978). En märkbar ökning under senare år, liksom talrikare uppträdande på inlandslokaler, meddelades från slutet av 1960-talet (SOF 1970).

Efter den svenska atlasinventeringen 1974-1984 redovisades häckningar från norra Bohuslän längs hela kusterna, inkl. Öland och Gotland, upp till Stockholms skärgård (Blidö om jag tolkar kartan rätt).   Dessutom fanns det redovisade häckningar i Vänern (första 1975) och Vättern (första 1982). Inlandshäckningar förekom dessutom i vissa områden, inte minst i Skåne samt på Öland och Gotland (Svensson & Tjernberg 1999). Därefter har gravanden häckat i Norrbotten 1991 (Fågelåret 1996), 1996-1997, 2015 samt 2019-2020 (Artportalen). Dessutom nämns tillfälliga häckningar i Hälsingland under 1990-talet (SOF 2002) och på Artportalen finns en redovisad häckning på Stenö i Hälsingland 2002. Utöver dessa häckningar finns mig veterligen inga fler i Norrland och ej heller i inlandslandskapen Värmland, Dalarna, Närke och Västmanland. Dalsland är ett litet frågetecken med tanke på läget vid Vänern. Det finns också en rapport om häckning i Dalsland 1977 på Artportalen. Arten häckar däremot numera regelbundet i Östergötland (första 1976), Sörmland (första 1966) och Uppland (första i nutid 1982). Gravanden är sedd i alla svenska landskap och sist ut var Härjedalen där den första obsen gjordes 1993 (Artportalen).

Omkring millennieskiftet fanns det inga tecken på att gravanden minskade i Sverige, snarare var det tvärtom (Svensson & Tjernberg 1999). Men sen hände något och i årsrapporten från Svensk Fågeltaxering 2020 skrevs: ”Vad händer egentligen med gravanden i Sverige. Fyra av sex beräknade trender är signifikant negativa och p.g.a. detta är arten nu klassad som Nära hotad (NT) i Rödlistan 2020. Våra delprogram tyder på en minskning både på kort och på lång sikt. Minskningstakten verkar ha tilltagit under 2000-talet och är rent ut sagt kraftig under de senaste sex-tio åren” (Green m.fl. 2020).

2008 bedömdes populationen i Sverige bestå av 7 600 par (Ottosson m.fl. 2012).

Ja vad har hänt med gravanden? Jag vet inte men eftersom trenden är ungefär likadan i Danmark kan kanske omständigheter i artens övervintringsområde vara en orsak. Gravanden övervintrar ju ganska koncentrerat från Vadehavet ner till Frankrike. Jag vill också minnas rapporter om massdöd i något av dessa områden men har ingen referens. Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 5 300 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2011-2020 som kraftigt minskande (Wirdheim & Green 2022).

Förekomst i Skåne

Den första uppgiften från Skåne är från 1749 då den nämns av Linné från Slågarp nära Trelleborg, (Linné 1751). Från mitten av 1800-talet anges den som häckfågel här och där i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). En annan uppgift från sydvästra Skåne berättar att: ”Åren 1884, 1885 och 1886 häckade ett par här på en bevuxen betesmark ungefär en kilometer från Yddingesjön. Varje år framkläcktes ungar, som fördes till sjön, där de uppehöll sig ungefär 8 dagar, varefter de försvann (de begav sig till det 20 kilometer avlägsna havet)” (Thott 1892). Från slutet av 1800-talet anges nordöstra och nordvästra Skåne, Skälderviken, Falsterbo, Skanörs ljung, Malmö och Bökebergsslätt som häckorter för arten (Carlsson 1894). Inlandshäckningar nämns i flera källor från slutet av 1800- och första halvan av 1900-talet och från 1950-talet nämns arten som karaktärsfågel i Vombomådet (Ekberg & Nilsson). Ett udda exempel på inlandshäckningar är daterat 1937 och källan säger: ”Bo i halmtak vid Stångby: Tyvärr blevo äggen tagna och förvandlade till skånska ”äggakakor” hos en alltför ärig bonde!” (Otterlind 1946). Från Sjölunda (nuvarande Spillepeng) vid Malmö berättades 1947 att arten tilltagit under senare år (Bergman i Hanström & CL 1947). Som vi ska se längre fram är området än idag välbesökt av arten under vårar och somrar.

Den första Atlasinventeringen 1974-1984 (Figur 1) visade på förekomst i 235 rutor och att gravanden var allmän längs hela kusten samt i inlandet i södra och västra Skåne. Populationen uppskattades till 1 600 par varav 240 par i inlandet (Andell 1986).

Den andra Atlasinventeringen 2003-2009 (Figur 2) visade på förekomst i 253 rutor, trenden bedömdes som stabil och populationen uppskattades till 3 000 par (Bengtsson & Green 2013). Därefter har gravanden minskat på riksbasis (se ovan) och det anas även en minskning för skånskt vidkommande. Martin Green beskriver det så här i mail: ”Det skånska mönstret är alltså en total ökning från 1970-talet till idag, men bakom det finns en egentlig ökning fram till ca 2010 följt av en mindre tillbakagång i det allra senaste”.

Vid Spillepeng (forna Sjölunda) har arten räknats regelbundet från 1990 och trots att antalet häckande och rastande/häckande/översomrande fåglar tycks ha hållit sig stabilt under perioden, märks en minskning om vi bryter ut siffrorna för de första 23 åren 1990-2012 och de senaste tio 2013-2022 (Tabell 1). Gravänderna i detta område består huvudsakligen (sannolikt) till stor del av yngre individer, även om det nog ingår även en del äldre fåglar som av en eller annan anledning inte väljer att häcka just det året. Häckpopulationen i området ligger på omkring tio par.

Tabell 1: Medel av högsta dagsförekomster av gravand i Lommabukten vid Spillepeng 1990-2022.

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av gravand 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av gravand 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Vinterfynd

Det ses gravänder i Skåne varje vintersäsong och sådana observationer är alltså inget unikt. Men jag brukar ändå hävda att gravanden kan utropas till den första vårfågeln och att de ibland är så tidiga att de första kommer redan i slutet på förra året. Lommabukten vid Spillepeng är en bra lokal att utgå från för att hävda detta. Här brukar gravänderna försvinna redan under tidig höst och observationer under november och början av december är få och ibland inga. Alltså menar jag att de gravänder som ses här i slutet av december och början av januari vissa år kan anses som nyanlända. De har åtminstone inte övervintrat här. Ett bland många exempel är från vintern 2022-2023. Efter en tillfällig obs av en individ 1 november dröjde det till 30 december innan nästa sågs. Den menar jag var nyanländ. Några dagar senare var de två, den 10 januari fanns det åtta gravänder i bukten och 14 januari 13 ex – alla nyanlända! Sådana här exempel finns det många av för denna lokal och det tidigaste jag har är från vintrana 1974-1975. Då var datumen för sista resp. första obs 21 september och 6 januari.

Den högsta decemberuppgiften i Skåne lyder på 70 ex på Måkläppen 1999 och för januari finns det fynd på drygt etthundra ex vid Falsterbohalvön 1991, 1994, 1998, 2002 och 2005 (Artportalen).

Förekomst i Danmark (Gravand)

Gravanden omtalas som ganska allmän häckfågel samt som sträck- och vintergäst i Danmark. Den omtalas också som ganska fåtalig häckfågel fram till en totalfredning 1931. Härefter skedde en kraftig ökning och efter 1950 en spridning till inlandslokaler. Populationen uppskattades 2019 till 1 200 par men trenden angavs som negativ med en mer än halvering sedan 1975 (Christensen m.fl. 2022).

Jakt, skydd och attityder

”Om våren … kan man lätt komma honom inom håll, om man döljer sig bakom en gärdsgård, vall e.d. och låter en jakthund, i synnerhet av röd färg, göra en utfart mot flocken samt därefter återvända. Fågeln, som tager hunden för en räv, mot vilken han har en medfödd fiendskap, lyfter sig genast och svänger över honom med kacklande läte … och kan då lätt fällas; stundom fås flera i vart skott. Den här beskrivna jakten såg jag redan för 50 år sedan utövas på den flacka havsstranden mellan Landskrona och Saxtorp. Likväl då denna, som all jakt under fortplantningstiden, är ödande, bör den ej gärna övas.

Nytta: I Pommern och på Rügen hålles hon på somliga ställen tam, parar sig och frambringar avkomma med gräsanden. Dun och fjäder är dugliga, men köttet är segt och mindre gott” (Nilsson 1858).

På flera håll i Danmark anlade man förr så kallade ”andehuller”, vilket var grävda, täckta diken med förberedda boplatser som kunde nås uppifrån via ett lock. Ibland förekom det rena hönshusliknande byggnader där gravänderna bosatte sig i anlagda gropar i marken. Tanken bakom dessa konstgjorda boplaster var givetvis att tillvarata äggen. Man lät dock en del ägg vara kvar. Invånarna i List på ön Sylt sägs ha älskat dessa ägg men en sagesman från 1800-talet beskrev dem som ”fetare än alla andra sjöfågelägg, dock med en så avskyvärd tranig bismak att jag alltid fann dem motbjudande”. Denna typ av äggtäkt pågick ända fram till 1960-talet på ön Læsø i Kattegatt. Mycket mer om denna udda verksamhet finns beskrivet i en diger uppsats i Dansk Ornitologisk Tidskrift (Thorsen 2010).

För svenskt vidkommande fanns det jakttider på gravanden från åtminstone 1880 då den var fredad 16 mars-10 juli (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 17:243). Den senaste allmänna jakttiden gällande för hela landet är från 1943 och var då 1 augusti till 15 november (Svensk Jakt 81:273). 1948 blev den helårsfredad i Skåne, Halland och Bohuslän (Svensk Jakt 86:159) och 1950 totalfredad i hela Sverige (Svensk Jakt 88:161).

Gravanden är Landskronas kommunfågel och till sådan utsågs den 1992 (SkOF 1992, Danielson & Blom 1992).