Grönbena

Grönbenan häckar från Danmark i väster via Skandinavien och Baltikum till större delarna av nordliga Ryssland.

Förekomst i Sverige

Det finns inga benfynd och den tidiga historien är svårbedömd. Förekomst under Senglacial tid utesluts dock inte (Ericson & Tyrberg 2004). Den första årsdaterade uppgiften är från 1695 då den anges som känd i Sverige (Vår Fågelvärld 1993, nr 1, sid 24).

Senare beskrivningar talar till en början om en allmänt förekommande fågel i hela landet:

• ”Förekommer där och var i kärr och mossar, i synnerhet i skogstrakter, så väl i Skåne, där hon på somliga ställen är talrik, som i det mellersta och övre Sverige” (Nilsson 1858).
• ”I Sverige förekommer hon från och med Skåne öfver hela landet” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

Men efterhand tycks arten ha minskat i söder och några exempel på det är:

• ”Numera en relativt sällsynt häckfågel i södra Sverige” (Holmström 1944).
• ”Häckar på mossar från norra Skåne till norra Lappland, i södra och mellersta Sverige sparsamt-sällsynt. Saknas veterligt på Öland, i Västmanland, Sörmland och Gästrikland” (SOF 1949). Uppgifterna om saknad i Gästrikland och Västmanland känns märkliga och beror sannolikt på bristande kunskap. För Ölands, Sörmlands och nu även Östergötlands del upprepas frånvaron i SOF 1970 men det sägs också att de tidigare har häckat där.
• ”I de södra delarna av utbredningsområdet har den avtagit starkt på grund av sankmarkernas torrläggning. I södra och mellersta Sverige finns den nu endast lokalt och sparsamt” (Rudebeck 1962).

Omkring millennieskiftet beskrevs utbredning främst omfatta norra Sverige ned till mellersta Värmland och Uppland. Söder om denna linje var utbredningen glesare och arten mer sällsynt. En kraftig minskning i söder beskrivs också ha skett sedan mitten av 1980-talet (SOF 2002). En närmre titt på några sydliga landskap ger följande bild:

• Blekinge: Beskrivs som sparsamt häckande i Ronnebytrakten vid slutet av 1800-talet. Därefter saknas häckningsfynd (Nilsson & Lundgren).
• Bohuslän: Kartan efter atlasinventeringen 1974-1984 ser för Bohusläns del mycket glesbesatt ut. Men 2008 bedömdes att landskapet kunde hålla 15 par (Ottosson m.fl. 2012).
• Gotland: Beskrevs under 1800-talet som en allmän häckfågel. Men p.g.a. utdikningar minskade arten kraftigt och vid slutet av 1930-talet fanns bara ett fåtal par kvar. Länge troddes det att grönbenan försvann som häckfågel 1947 men när den återupptäcktes i början av 1970-talet kunde det inte uteslutas att den varit kvar med ett fåtal par hela tiden (Svensson & Tjernberg). På Artportalen finns sex rapporter om troliga häckningar mellan 1960-2014. I Ottosson m.fl 2012. anges noll par för Gotland 2008.
• Halland: Under atlasinventeringen 2005-2009 hittades några par och populationen uppskattades till 20 par 2010 (Wirdheim 2014). På Artportalen nämns en häckning 2019.
• Skåne: Se särskilt stycke.
• Sörmland: Det finns några få rapporter om häckningar 2014 samt 2016-2018 på Artportalen. I Ottosson m.fl. 2012 anges noll par för landskapet.
• Öland: I SOF 1949 nämns att arten tidigare har häckat på ön. I övrigt hittar jag ingenting.
• Östergötland: Det finns ett svagt häckningskriterie från 2015 på Artportalen och för 2008 uppskattades det finnas tio par i landskapet (Ottosson m.fl. 2012).

Götalands tätaste bestånd finns i Småland med uppskattat 220 par och Västergötland med 150 (Ottosson m.fl. 2008).

Den svenska populationen beräknades 2008 uppgå till 130 000 par (Ottosson m.fl. 2012) och Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till oförändrat 130 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som stabil och för 10-årsperioden 2011-2020 som måttligt minskande (Wirdheim & Green 2022).

Förekomst i Skåne

Från nordöstra Skåne finns en uppgift som anger grönbenan som häckfågel här och där i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). I sydvästra Skåne häckade arten inte vilket också framgår av en beskrivning gällande för år 1887: ”Allmän på hösten; häckar inte här i trakten” (Thott 1892).

Under en lång period på 1900-talet hittar jag inte mycket mer än allmänna beskrivningar av en gles stam i norra Skåne. Men 1965 genomfördes en inventering i Göinge som bara påvisade ett häckande par och utmynnade i en uppskattning om maximalt fem par (Bengtson & Persson 1965). Förmodligen var detta inte hela sanningen eftersom den inventering av de skånska mossarna som genomfördes 1977-1978 påvisade 5-7 par och från andra lokaler rapporterades ytterligare 5-6 par. Den skånska populationen uppskattades bestå 15-20 par, samtliga i norra Skåne (Johnsson 1979).

Här ska också resultatet av den första atlasinventeringen 1974-1984 nämnas (Figur 1). Det arbetet resulterade bara i en säker häckning och tolv troliga (Andell mfl 1987b). Detta visar på de problem som finns med denna art som häckar i glest befolkade (i synnerhet av fågelskådare) områden. En riktad inventering 1977-1978 visade alltså mycket bättre resultat än den tioårslånga atlasinventeringen!

Uppskattningen att beståndet bestod av 15-20 par bestod sedan i flera år men fr.o.m. mitten av 1990-talet började frågetecken att uppstå. I Fåglar i Skåne 1998 ställdes frågan ”Hur går det med grönbenan i Skåne?”. En ny bedömning sänkte också antalet till 5-10 par 1995 (Jönsson 1995b).

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 (Figur 2) gav också en säker häckning men bara två troliga. Trenden beskrevs som starkt minskande (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av grönbena 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av grönbena 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Uppgifter om säkra häckningar under 2000-talet inskränker sig till en (1) och året var 2009. Dessförinnan handlade det om 1986! Men det finns en hel del troliga/möjliga häckningar under hela perioden fram till 2022 och alla uppgifter som hittats i de olika årgångarna av Fåglar i Skåne ses i figur 3 och 4. Som synes finns åtskilliga helt tomma år men det betyder sannolikt inte att arten saknades, utan istället att ingen eftersökt dem (alternativt inte rapporterat dem).

Grönbenor kan ses i stora antal som rastande under vårarna. Den absolut största ansamlingen som rapporterats i Skåne är 700 ex vid Vombs ängar 10 maj 2017 (Fåglar i Skåne 2017).

Figur 3. Säkra (röda) och troliga/möjliga (orange) häckningar i Skåne under åren 1975-1999 (angivet som 75 – 99 i figuren) enligt årgångar av Fåglar i Skåne. Siffror anger antal par och bokstäverna P, R, S, T och V står för par, revir, spel, trolig och varnande.

Figur 4. Säkra (röda) och troliga/möjliga (orange) häckningar i Skåne under åren 2000-2022 (angivet som 00 – 22 i figuren) enligt årgångar av Fåglar i Skåne. Siffror anger antal par och bokstäverna P, R, S, T och V står för par, revir, spel, trolig och varnande.

Fenologi Skåne

• Vår: 8 april, Åkerslund, Ängelholm 1999 och Torupa Flo 2004.
• Höst: 4 november, Alnarps fälad, Lomma 1990.
• Det finns också ett vinterfynd från Barsebäcks mosse 2 januari 1975 (Fåglar i Skåne resp. år).