Grönfink

Grönfinken förekommer i hela Europa, angränsande delar av Nordafrika och Mellanöstern samt i Ryssland bort till Ural.

 

Förekomst i Sverige

Artens tidiga historia är dåligt känd, men förutsättningar bedöms ha kunnat finnas från Preborial eller Boreal tid, cirka 8000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004). Det första daterade året är 1538 då arten anges vara känd i Sverige (Olaus Petri 1538 i VF 1993, nr 1, sid 27). I mitten av 1800-talet beskrivs grönfinken så här av Nilsson: ”I det södra Sverige är denna fågelart om sommaren tämligen sällsynt; dock har han, under senare åren, börjat visa sig på flera ställen, även i trädgårdarna vid Lund, där han förr ej fanns. Mot vintern infinner han sig här oftare, likväl aldrig i mängd. Sommaren tillbringar han mest i barrskogarna i Skandinaviens mellersta och nordliga trakter” (Nilsson 1858). En annan uppgift från den tiden berättar att arten häckade i Haga park i Stockholm 1840 (J.E. Wikströms Stockholms flora 1840 i Jägerskiöld & Kolthoff 1926 tillägg). En liknade uppgift som Nilssons lämnas av Carlsson 1894: ”Häckar i mellersta och södra Sverige, mest i de östra landskapen. I Skåne allmännare vinter än sommar”.

 

Vid 1900-talets början lät det så här: ”I Sverige häckar han från Skåne upp till Sundsvall och, om än sällsynt, till mellersta Jämtland. I Skåne övervintra de allmänt” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Och i mitten av seklet: ”Häckar tämligen allmänt-sparsamt i öppna marker från Skåne till Jämtland, Ångermanland, Väster- och Norrbotten, Har häckat även i södra Lappland (SOF 1949). En annan beskrivning från denna tid är följande: ”Den obestridliga fruktsamhet som utmärker grönfinken tycker man borde göra honom till en utomordentligt talrikt förekommande fågel. Men även om grönfinken på många trakter är rätt vanlig kan man knappast säga att han någonstädes uppträder i mängder” (Curry-Lindahl 1963).

 

Så går vi vidare till nyare tider då fruktsamheten verkade ha tagit fart. Grönfinken ökade nämligen successivt och en kraftig ökning noterades 1975-1981 och den fortsatte till omkring 1995 då beståndet ansågs vara tre gånger så stort som under 1970-talets början (Svensson & Tjernberg 1999).

 

Upp som en sol och ned som en pannkaka – det gamla uttrycket passar ganska bra för grönfinken. För efter den kraftiga ökningen under 1900-talet hände något i början av 2000-talet. Detta något var en flagellat (encellig parasit) vid namn Trikomonas gallinae eller mer populärt gulknopp. Åkomman drabbar mun, svalg och kräva och gör att fåglarna till slut inte kan svälja. Parasiten sprids bland annat via foderplatser.

 

Gulknopp uppmärksammades först i Storbritannien 2005 och märktes i Sverige omkring 2008. Och grönfinken var en art som drabbades hårt under en lång följd av år. Vi kan följa förloppet via Svensk Fågeltaxerings årsrapporter. Kanske hade den tidigare ökningen nått vägs ände redan vid millennieskiftet för i årsrapporten för 2002 står det: ”Den långsiktiga ökningen förefaller ha avstannat”. Denna mening följde sedan i flera årsrapporter men i den för 2011 började det bli negativt. ”Ökad dödlighet hos grönfinkar har uppmärksammats av allmänhet och media vid flera tillfällen under senare år. Möjligen kan vi nu se spåren av detta även i antalet grönfinkar i landet. Grönfinken ökade stadigt i antal fram till 2006 ungefär. Därefter har index varit vikande i alla tre systemen”.

• 2012: ”Det råder inte längre någon tvekan om att grönfinken nu minskar snabbt i Sverige … Den sentida minskningen innebär att grönfinken nu är nere på en nivå liknande den som fanns innan den stora ökningen tog fart”.
• 2014: ”Kräftgången fortsätter och ingen avmattning i minskningstakten kan ses. På tio år har grönfinksbeståndet mer än halverats”.
• 2015: ”Artens i stort sett fria fall fortsätter! De senaste tio åren har antalet grönfinkar i Sverige minskat med drygt 65 %. Minskningen i sydligaste Sverige är inte lika kraftig som i resterande delar”.
• 2017 anades visst hopp. Så här skrevs: ”Nu tre år i rad med ganska oförändrade index. Är gulknoppsutbrottet över nu?”. Men det var nog inte så för i rapporten för 2019 stod det att läsa: ”Det finns fortfarande inga tecken på att minskningen stoppats”.
• 2020: ”Inte heller för grönfinken syns någon ljusning … Det hörs dock en del lokala signaler om att fler grönfinkar setts nu i det senaste jämfört med när det var som allra sämst”. Men denna genomgång slutar i moll, för i rapporten för 2021 står det: ”Det är fortsatt dystert och nedåt för grönfinken, så den förväntade återhämtningen från utbrottet av gulknopp med start runt 2005 verkar vägra att infinna sig”.

 

2008, innan den stora kraschen, uppskattades den svenska populationen till 660 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Det antalet ska jämföras med de 211 000 par som Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 2018. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som kraftigt minskande (Wirdheim & Green 2022). Den sentida kraftiga nedgången visas också av fångst- och sträcksiffrorna i Falsterbo (Figur 3-4).

 

Grönfinken har idag häckat i alla svenska landskap och under toppåren uppskattades antalet häckande par till allt från 80 000 i Småland och Uppland till 3 000 i Härjedalen och Medelpad (Ottosson m.fl. 2008).

 

Förekomst i Skåne

Hur pass vanlig grönfinken var i Skåne förr i tiden verkar vara svårt att få bra grepp om. Den första uppgiften jag hittar är från mitten av 1800-talet då den anges som häckfågel här och där i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). Från sydväst och 1887 sägs: ”Allmänt häckande; verkar dock avta” (Thott 1892). En indikation på att arten inte häckade talrikt och överallt är denna från cirka 1870: ”Om sommaren blifver han visserligen söderut mer och mer sällsynt, men fortplantar sig likväl, till och med på åtskilliga ställen i de skogbeväxta delarna af Skåne (Holmgren 1870).

 

Men efterhand blev grönfinken en mycket talrik häckfågel i Skåne och förloppet, liksom den följande nedgången, kan följas i texten för Sverige ovan.

 

Den första atlasinventeringen 1974-1984 (Figur 1) påvisade förekomst i 488 rutor och populationen uppskattades till 40 000 par (Andell, Jönsson & Nilsson 1988). Den andra (som genomfördes 2003-2009 före den stora kraschen) visade på nästan total förekomst då den registrerades i 502 av 517 möjliga rutor (Figur 2). Populationen uppskattades då till 35 000 par och trenden angavs som stabil (Bengtsson & Green 2013). Men därefter har mycket hänt och förmodligen gäller samma sak för Skåne som för övriga Sverige när vi nu skriver 2022, nämligen en kraftigt minskande trend.

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av grönfink 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av grönfink 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

 

Figur 3: Ringmärkning av grönfink i Falsterbo 1980-2021.

 

 

Figur 4: Sträck av grönfink i Falsterbo 1980-2021.

 

 

Förekomst i Danmark (Grønirisk)

En uppgift som bör gälla för 2011 berättade om 500 000 par och en stabil trend (DOF.dk 2015). Men det var före den stora kraschen och 2019 anges bara 332 000 par. Det beskrivs att arten ökade starkt mellan 1976-1990 men också att det skett en markant nedgång under senare år (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för grönfinkens del en moderat ökning ur långtidperspektivet 1976-2020 och en stark minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

En tidig uppgift berättar om hur det var då: ”Fångst: Med limspön, som man om vintern lägger över kardborrar m.m. Även med lockfågel på limträd. Nytta: Denna art blir i bur och voljär ganska tam och kan lära sig att flyga ut och in samt att efterpipa arior m.m.” (Nilsson 1858). Vid den tiden var arten fredlös och det förblev den även efter att nya jakttider sattes 1913 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1912:337). Men när en ny översyn gjordes 1928 fredades arten under perioden 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Så förblev det till 1 januari 1968 då grönfinken likt alla de andra som inte hade fasta jakttider, eller som tidigare saknat skydd i form av fridlysning, blev totalfredad från jakt (Vår fågelvärld 27:96+).

 

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2015: Nej
• Rödlistad 2020: Starkt hotad (EN)

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades grönfinken som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 50 800 000 vuxna fåglar.

 

 

Maxålder 

Sveriges äldsta blev 10 år och en från Tjeckien 13 år och 7 månader (se RCs hemsida)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Jönsson, P-E. & Nilsson, L. 1988. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 8. Anser 27:245-258.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
• Enemar, A. & Nyholm, E. 2004. Tidig häckning av grönfink. OS 14:47-48. Start medio mars.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Green, M., Haas, F. & Lindström, Å. 2016. Övervakning av fåglarnas populationsutveckling. Årsrap. för 2016.
• Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i oktober 2022.