Grönsiska

Grönsiskan är utbredd i Nord-, Central- och delar av Östeuropa, österut till sydliga Centralsibirien, plus några isolerade förekomster i Kaukasus, Östsibirien och nordöstra Kina.

Förekomst i Sverige

Artens tidiga historia är svårbedömd, men den kan eventuellt ha gjort entré i Sverige redan under Preborial tid, cirka 8000 före 0. För Danmarks och troligen också Skånes del kan förekomsten av gran ha varit avgörande och i så fall bör artens historia vara betydligt kortare här (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967). Den första årsdaterade förekomsten är från 1611 men berättar bara att arten var känd i Sverige (Forsius 1952).

Grönsiskan är hårt knuten till granskogar och utbredningen i södra delen av Sverige har ökat i samband med att granens expansion i landet. Att grönsiskan tidigare var ovanligare söderut framgår av Nilsson 1858: ”Finns om sommaren från Halland och Småland ända till Norrland. Jag har icke sett honom i södra Skåne under sommaren; men om hösten och under hela vintern träffas han här i stora skaror”. Hundra år senare konstaterade SOF att grönsiskan: ”Häckar tämligen allmänt i barr- och blandskog från Skåne till norra Lappland” (SOF 1949).

Mycket mer spännande blir det inte utan denna beskrivning av förekomsten är legio i de flesta källorna. Det kan dock tilläggas att förekomsterna kan variera år för år och att denna variation styrs av granens frösättning.

Populationen i Sverige uppskattades 2008 bestå av 820 000 par (Ottosson m.fl. 2012).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 817 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som måttligt ökande och för 10-årsperioden 2011-2020 som stabil (Wirdheim & Green 2022).

Förekomst i Skåne

Eftersom granen är grönsiskans livsträd var förekomsterna i Skåne mindre under 1800-talet än den är idag. Det visas också av följande källor från det århundradet:

• ”Förekommer som häckfågel här och där i nordöstra Skåne” (Wallengren 1849).
• ”Finns om sommaren från Halland och Småland ända till Norrland. Jag har icke sett honom i södra Skåne under sommaren; men om hösten och under hela vintern träffas han här i stora skaror”. Rönneholm och Trolle-Ljungby nämns som häckorter i Skåne (Nilsson 1858).
• Sydvästra Skåne: ”Talrik om vinter och höst. Häckar inte”. Uppgiften är från 1887 (Thott 1892).
• ”Ej så allmän i Skåne, men häckar där vid Rönneholm, Rörsjöholm, Trolle-Ljungby, Lund m.fl. ställen. Däremot allmän i Blekinge” (Carlsson 1894).
• ”I Sverige är hon om sommaren allmännast i de mellersta landskapen, I Skåne är hon den tiden sällsynt, men häckar dock på flera ställen” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

I samband med att gran blev ett allt mer etablerat träd i Skåne ökade förekomsten men ännu 1970 fann SOF anledning att skriva: ”I Skåne åtminstone somliga år en sparsam och kanske ej ens regelbunden häckfågel” (SOF 1970). Men efter den första atlasinventeringen 1974-1984 (Figur 1) kunde förekomst påvisas i 225 rutor och populationen uppskattades till 7 200 par (Andell, Jönsson & Nilsson 1988).

Den andra atlasen 2003-2009 (Figur 2) visade i princip samma utbredning med förekomst i 231 rutor och trenden angavs som stabil. Populationen uppskattades då till 6 000 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av grönsiska 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av grönsiska 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Grönsiskan tillhör den grupp där invasionsartade uppträdande kommer med års mellanrum. Det fenomenet visas tämligen tydligt av Falsterbo Fågelstations fångstsiffror under höstarna – se figur 3.

Figur 3: Ringmärkta grönsiskor i Falsterbo höstarna 1980-2022.

Förekomst i Danmark (Grønsisken)

Grönsiskan fanns möjligen på Bornholm omkring 1860, men invandrade annars till Danmark under slutet av 1800-talet och i samband med att barrträdsplantagerna tilltog. Det första säkra häckningsfyndet gjordes 1889 vid Viborg i Nordjylland. Därefter följde häckfynd vid Ringkøbing 1923 och på Bornholm 1931. Under följande år upptäcktes åtskilliga par i Jylland och på norra Själland. Idag kan arten häcka lite varstans i landet men antalet fluktuerar mellan knappt några par upp till ettusen beroende på granens frösättning. Det senare antalet avser 1993 och 1995 (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för grönsiskans del en måttlig minskning ur långtidperspektivet 1982-2020 och en stark minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Jakt, skydd och attityder

Grönsiskan tillhör de arter som förr i tiden fångades i stor skala, bl.a. för att hållas i bur. Detta ofog florerar fortfarande i många länder runt Medelhavet och grönsiskan är en vanlig art i sammanhanget. Sven Nilsson beskrev fångsten så här: ”Denna är en av de fåglar, som man lättast fångar på limspön med lockfågel. Stundom slår sig en hel flock på limspöträdet. Denna fångst anställes höst och vinter” (Nilsson 1858). Med tiden (1905) blev grönsiskan dock fredad under tiden 1 mars-15 september (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1905:221-224). Perioden justerade 1928 till 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga) och först 1968 fick den status som åretrunt-fredad (Vår Fågelvärld 27:96+).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades grönsiskan som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 19 000 000 vuxna fåglar. 

Maxålder 

En svenskmärkt blev 7 år och 9 månader och en från Ryssland 13 år och 6 månader (se RCs hemsida)

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Jönsson, P-E. & Nilsson, L. 1988. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 8. Anser 27:245-258.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Forsius, S A. 1952. Physica. Uppsala Universitets Årsbok 1952:10.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Nyström, B & H. 1991. Effekten av dåligt väder på gråsiskans häckning ett björkfröfattigt år i södra Lappland. OS 1:65-68.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Roos, G. 1991. Sträckräkningar vid Falsterbo hösten 1989 med en sammanfattning av sex Carduelis-arters uppträdande 1973-90. Anser 30: 229-258.
• Rudbeck, O. 1971. Olof Rudbecks fågelbok 1693-1710. Eden bokförlag. Stockholm.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
• Stolt, B-O. & Mascher, J.W. 1971. Grönsiskans övervintring i Norden 1960-61 och 1961-62. VF 30:84-90.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Westerlund, C.A. 1867. Skandinavisk oologi. Bonniers, Stockholm.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i oktober 2022.