Gyllensparv

Det normala utbredningsområdet för gyllensparv (Yellow-breasted bunting), Emberiza aureola, omfattar europeiska Ryssland genom Sibirien till Stillahavskusten, Mongoliet, nordöstra Kina och norra Japan. I väster sträckte den sig under en period på 1900-talet till norra Finland, men det är historia idag.

 

Förekomst i Sverige

Gyllensparven har haft en ”upp som en sol och ned som en pannkaka-utveckling”. Under mitten av 1800-talet var den på spridning västerut från sitt kärnområde i Ryssland vilket bl.a. Sven Nilsson konstaterade (Nilsson 1858). Senare under samma århundrade spekulerades det så här: ”Att han snart nog blir funnen inom Finlands gränser, är sannolikt, och möjligen går Nilssons förutsägelse, att han skall utsträcka sitt område till lappmarken, i fullbordan (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

 

Lite senare uttryckte sig Gustaf Rudebeck så här positivt: ” Den hör otvivelaktigt till de mest aktuella bland tänkbara nykomlingar i den svenska faunan (Rudebeck 1962). Det gjordes ett misstänkt fynd i Vuollerim i Lappland redan våren 1903, men iakttagelsen anses vara osäker och är alltså inte godkänd (SOF 1951). Vi fick istället vänta till 4 juni 1957 innan en sjungande hane kunde noteras i Iso Torrivaara, 65 km sydost om Gällivare i Lule lappmark (Palmgren 1957).

 

När gyllensparven etablerade sig som häckfågel i norra Finland har jag inte exakt årtal på, men det bör ha skett under tidigt 1900-tal. Curry-Lindahl skriver angående Finland: ”Sällsynt häckfågel som under 1900-talet har spritt sig från östra Karelen till Bottniska viken. 1920 anträffades arten i Uleåborgstrakten där den numera häckar regelbundet på flera lokaler, t.ex. 19 par vid Limingoviken” (Curry-Lindahl 1963). En annan källa från 2012 uppger att det 1980 fanns upp till 200 häckande par i Finland men också att det därefter gick brant utför via 25 par 1990 och bara fem par 2002. Och så slutklämmen ”sedan 2007 är gyllensparven inte sedd i Finland” (Wirdheim 2012).

 

De svenska fynden passar väl in i denna dystra utveckling. Dels genom att flertalet gjorts i östra delar av landet, alltså nära den finska utbredningen, dels genom att fynden i princip upphörde i mitten av 1990-talet. Därefter har bara två fynd gjorts – 2001 i Småland och 2012 i Skåne. Notera en liknande och tvärt avslutad fyndbild i Danmark – se nedan. En summering av de svenska fynden ses i tabell 1 och i tabell 2 visas månadsfördelningen av fynden. Källor härtill är BirdLife.

 

 

Tabell 1: Svenska fynd av gyllensparv 1957-2022, per landskap.

Skåne

2

1994 & 2012

Blekinge

5

1977, 80, 82, 84, 88

Småland

1

2001

Öland

4

1966, 68, 69, 74

Gotland

6

1962, 75, 77, 81, 84, 92

Uppland

1

1974

Gästrikland

1

1995

Jämtland

1

1992

V-botten

6

1980, 82, 89, 90, 92, 96

N-botten

5

1965 x 2, 1973 x 2, 1984

Lappland

2

1957 & 1974

 

 


Tabell 2: Månadsfördelning av de svenska fynden av gyllensparv t.o.m. 2022.

 

J

F

M

A

M

J

J

A

S

O

N

D

 

 

 

 

4

17

4

8

1

 

 

 


 

 

Förklaringen till den dramatiska minskningen av gyllensparv anses vara storskalig fångst av övervintrande fåglar i Kina, samt till viss del storskaliga förändringar på den kinesiska landsbygden som inverkat negativt på de fåglar som är beroende av ett varierat jordbrukslandskap. En uppgift daterad 2012 anger en minskning i det europeiska Ryssland med 70 % under åren 2000-2010 samt att liknande uppgifter kommit från Asien (Wirdheim 2012& Fåglar i Skåne 2012). Se också den europeiska rödlistningen nedan.

 

Av de totalt 34 svenska fynden har 23 rapporterats som hanar, fem som honor och sex som ungfåglar.

 

Det datummässigt tidigaste fyndet gjordes i Västerbotten 7 maj 1980 och det senaste, även det i Västerbotten 5 september 1996.

 

Förekomst i Skåne

Det har bara gjorts två fynd i Skåne:

  1. Det första handlar om en hane som sågs vid Sotemosse 12-13 juni 1994 (Petersson 1995).
  2. Fynd nummer två, och det senaste inte bara i Skåne utan i hela Sverige, gjordes i Falsterbo där en 1K-fågel ringmärktes 25 augusti 2012 (Fåglar i Skåne 2012).

 

Förekomst i Danmark (Gulbrystet Værling)

Danmark har sex fynd av gyllensparv (Christensen m.fl. 2022):

  1. En 1K-fågel som sågs på Christiansö 22 augusti 1984. Därefter följer fem fynd enligt följande.
  2. 2K hane ringmärkt Christiansö 19 juni 1990.
  3. 1K ringmärkt Christiansö 30 augusti 1991.
  4. Adult hane Skagen 10 juni 1993.
  5. Adult hane Skagen 12 juni 1995.
  6. 1K ringmärkt Christiansö 19 augusti 1996.

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades gyllensparven som akut hotad (CR) och med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 1 700 vuxna fåglar.

 

Maxålder 

Det finns en finskmärkt fågel som blev 7 år gammal (RCs hemsida).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Djurberg, B. 2012. Gyllensparv under hård press i Kina. VF 71:6:14-18.
  • Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Palmgren, O. 1957. Brunhuvad sparv (Emberiza aureola), en för Sverige ny fågelart, iakttagen i Torne lappmark. VF 16:303.
  • Petersson, B. 1995. Gyllensparv vid Sotemosse, Jordberga, Skåne. A 34:47.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • SOF. 1951. Förteckning över Sveriges fåglar. 2:a upplagan. Svensk natur.
  • Wirdheim, A. 2012. Sällsynt gäst med tragisk nutidshistoria. A 51:4:48.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i november 2022.