Hämpling

Är utbredd i hela Europa utom Island och de nordligaste delarna, samt i Nordafrika, Turkiet, Levanten, Kaukasus vidare österut till södra Centralsibirien.

 

Förekomst i Sverige

Det förmodas att hämplingen kunde invandra först under Subboreal tid, kanske omkring 2000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004). Den första daterade förekomsten är från 1640 då den anges som varande känd i Sverige (Bernström 1956-76). Som varande en vanlig fågel är de äldre uppgifterna ganska likalydande och jag ger bara två exempel: ”I Skåne och de övriga södra landskapen träffas han allmänt” (Nilsson 1858). ”I Sverige är han allmän i de södra delarna” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

I mitten av 1950-talet beskrevs utbredningen så här: ”Häckar allmänt-tämligen allmänt, norrut sällsyntare, i öppna marker från Skåne till Jämtland, Ångermanland och Västerbotten – dock ej i Härjedalen” (SOF 1949). Tjugo år senare nämns Norrbotten bland landskapen där häckning förekommit men Jämtland finns inte med. Hämplingen sägs också ha avtagit betydligt i antal i många trakter (SOF 1970). Minskningar i diverse bestånd penetreras ingående i en text av Durango 1947 och hans slutsats blev: ”Hämplingens växlande uppträdande särskilt på nordliga och nordostliga häckplatser är sannolikt beroende av tillgången på föda – framför allt under våren – och på klimatförhållandena vid tiden för vårflyttningens anträdande och under den första häckningstiden. Definitiva och långvariga försvinnande från förut bebodda lokaler äro säkerligen orsakade av försämrade näringsbetingelser på grund av effektiviserade och ändrade jordbruksmetoder” (Durango 1947).

 

Att hämplingen definitivt började minska omkring 1970 framgår också av Svensk Fågeltaxerings uppgifter i årsrapporterna för 2003 och 2019 – den senare dock med en positiv ton. 2003 skrev SFT: ”Långsiktigt rör det sig om en mycket kraftig nedgång. Det enda rimliga är att knyta nedgången till de omställningar i jordbruket som skedde främst under sjuttiotalet, då hämplingens nedgång var som kraftigast. Hämplingen har troligen missgynnats av att dikesrenar och frösättande ogräsbestånd blir allt ovanligare i jordbruksbygd. Det är noterbart att arten återhämtade sig något under första halvan av 1990-talet när stora markarealer låg i träda”. I rapporten för 2019 lät det så här: ” Hämplingens höga index är både förvånande och glädjande givet artens ganska stadiga nedgång sedan starten 1975. Denna sentida ökning märks även vid Falsterbo där ökningen började 2010 och det 2019 räknades fler hämplingar än någonsin tidigare”.

 

Hämplingen har förmodligen häckat i samtliga svenska landskap. För alla utom Härjedalen och Lappland hade häckningar konstaterats redan 1970 och för Härjedalens del finns åtminstone en godkänd häckning 2007 (Artportalen). För Lapplands del hittar jag bara en uppgift. Den är från Lule lappmark 2008 – dock utan godkänd validering (Artportalen).

Populationen i Sverige uppskattades till 110 000 par 2008 (Ottosson m.fl. 2012) men 2018 gjorde Svensk Fågeltaxering bedömningen att den svenska populationen uppgick till 163 000 par. Trenden för både 20-årsperioden 2001-2020 och 10-årsperioden 2011-2020 angavs som måttligt ökande (Wirdheim & Green 2022).

 

Förekomst i Skåne

Såsom varande en allmän och talrik fågel skrevs det inte jättemycket om hämplingen i äldre skrifter, knappt i nyare heller. En källa anger den som allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849) och en annan från sydvästra hörnet skrev: ”Mycket allmän; häckar talrikt och helst i unga granplanteringar” (Thott 1892). Själv minns jag arten som talrik lite överallt fram till inte allt för längesedan. I min hemkommun Burlöv fann vi 200 häckande par vid en inventering 1991 och då var arten inte ovanlig även inne i tätorten Arlöv. När vi gjorde om denna inventering 2021 uppskattade vi antalet par till färre än 50 och den var också helt borta från både Arlöv och Åkarp. Något hade alltså hänt.

 

Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade förekomst i 471 rutor och populationen uppskattades till 75 000 par (Andell, Jönsson & Nilsson 1988). Efter den andra atlasen 2003-2009 konstaterades en minskning till förekomst i 410 rutor. Trenden bedömdes som minskande och populationen uppskattades till 25 000 par (Bengtsson & Green 2013).

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av hämpling 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av hämpling 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

 

 

Förekomst i Danmark (Tornirisk)

Beståndet uppskattades 2019 till 121 000 par spridda i hela landet inkl. öarna. Beståndet har minskat starkt sedan omkring 2000 men anses ha varit stabil på en låg nivå de senaste tio åren (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för hämplingens del en måttlig minskning ur långtidperspektivet 1976-2020 och en stabil trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2005: Missgynnad (NT)
• Rödlistad 2010: Sårbar (VU)
• Rödlistad 2015: Nej

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades hämplingen som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 46 100 000 vuxna fåglar.

 

 

Jakt, skydd och attityder

Så här kunde det berättas om hämplingen i mitten av 1800-talet: ”Deras sång är angenäm, varför de ofta underhållas i bur. De gagna även genom att förtära en mängd ogräsfrön. De skada köksväxterna, lin- och hampalanden, genom att uppäta frön” (Nilsson 1858).

 

Hämplingen blev 1905 fredad under tiden 1 mars-15 september (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 1905:221-224). Tiden ändrades 1928 till 1 mars-31 aug enl. K. kungörelse n:r 439 och 440; 1927 (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 65:bilaga). Så förhöll det sig till 1968 då alla arter utan specificerad jakttid blev totalfredade och därmed var hämplingen totalfredad (Vår Fågelvärld 27:96+).

 

Maxålder 

En svenskmärkt blev 6 år och 9 månader och en fransk 9 år och 5 månader (se RCs hemsida).

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Jönsson, P-E. & Nilsson, L. 1988. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 8. Anser 27:245-258.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bernström, J. 1956-76. Ett flertal artiklar om fåglar i Kulturhistoriskt Lexikon för nordisk medeltid, Bd 1-20. Malmö.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Durango, S. 1947. Till kännedomen om hämplingens förekomst under de senaste decennierna. Svensk Faunistisk Revy 9:3-17.
• Enemar, A. 1999. Sena häckningar hos hämplingen i sydvästra Sverige. OS 9:90-93.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Ohlsson, A. 2011. Hämplingen minskar i tysthet. A 50:2:3-5. Betraktelse.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Roos, G. 1991. Sträckräkningar vid Falsterbo hösten 1989 med en sammanfattning av sex Carduelis-arters uppträdande 1973-90. Anser 30: 229-258.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i december 2022.