Foto: Mikael Arinder

Härmsångare

Äldre namn: Bastardnäktergal, gulbröstad sångare och gulsångare.

Härmsångaren häckar i norra och centrala Europa och i ett brett bälte norr om Svarta Havet österut till centrala Sydsibirien och norra Kazakstan.

”Som sångare står hippolais i samma klass som blåhaken och kärrsångaren, han är virtuos och komponerar mästerliga strofer” (Rosenberg 1953).

Förekomst i Sverige

Det finns inga kända benfynd, men det anses sannolikt att arten funnits i vårt område under lång tid (Ericson & Tyrberg 2004). Den första årsdaterade uppgiften är från 1814 då härmsångaren anges som känd i Sverige före detta år (Nilsson 1814). Senare preciserar Nilsson uppgifterna med: ”Finnes i det södra och mellersta Sverige här och där mindre sällsynt. I Skånes lundar och trädgårdar förekommer han på många ställen” (Nilsson 1858). En annan källa från denna tid säger: ”Var 1867 allmän både i Skåne och på Öland” (Meves 1868). Och ytterligare en: ”Allmän från och med Skåne upp till norra Vestergötland, där han knappast torde saknas på någon för honom passande lokal” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

I SOFs första förteckning från 1949 beskrivs förekomsten så här: ” Häckar helst i lövskog, allmänt i Skåne, Öland och Gotland, sparsamt i det övriga södra och mellersta Sverige (SOF 1949). Tjugo år senare, i förteckningen utgiven 1970, hette det: ”Häckar helst i lövskog och trädgårdar, allmänt i Skåne, Öland oh Gotland, tämligen allmänt-sparsamt i det övriga södra och mellersta Sverige till Värmland, mellersta Dalarna och Gästrikland”. Dessutom nämns fynd i övriga landskap (SOF 1979).

Härmsångaren har således påträffats i samtliga svenska landskap och har även häckat i alla. För de fem nordligaste hittar jag de tidigaste häckningarna i Härjedalen 1976 (Artportalen), Jämtland 1952 (Vår Fågelvärld 13:184), Västerbotten 1976 (Olsson & Wiklund 1999), Norrbotten 2004 (Artportalen) och Lappland 1943 (Bildström 2022).

Under 1970-talet och en bit in på 1980-talet skedde en geografisk expansion mot norr och enligt Häckfågeltaxeringen (nuvarande Svensk Fågeltaxering) fördubblades beståndsstorleken under denna period (Svensson & Tjernberg 1999).

Det verkar ha gått ganska bra för härmsångaren under senare tid. I sin årsrapport för 2013 skrev Svensk Fågeltaxering: ”Denna art har i punktrutterna legat på en mycket stabil nivå under snart 40 år. Standardrutterna däremot pekar på en kraftig och stadig ökning de senaste 16 åren. Arten är fortfarande tämligen sparsamt förekommande i norra delen av landet, men det är där den kraftigaste ökningen ägt rum. Intressant nog minskar arten stadigt i Europa i sin helhet. Är det längst i norr den har sin framtid”. Det lät ungefär likadant i årsrapporten för 2021.

Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 50 000 par (Ottosson m.fl. 2012) och Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 58 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som måttligt ökande minskande och för 10-årsperioden 2011-2020 som stabil (Wirdheim & Green 2022).

Förekomst i Skåne

Härmsångaren har sannolikt varit en allmän fågel i Skåne under lång tid. De första uppgifterna jag hittar säger att den häckade ”här och där i nordöstra Skåne” (Wallengren 1849) och för den sydvästra delen: ”Häckar sparsamt; uppträdde talrikt 1880-1883” (Thott 1892). Från 1900-talets början lämnas följande vackra besked: ”Lokalt allmän – i synnerhet i paradisiskt präglade trädgårdar på skånska slätten”. Uppträdandet förefaller ha varierat från år till annat (Holmström 1944).

Under den första atlasinventeringen 1974-1984 (figur 1) noterades arten i 407 rutor varav 327 avser säker eller trolig häckning (Andell & Nilsson 1988a). Den andra atlasen 2003-2009 (figur 2) visade på nästan samma resultat med förekomst i 404 rutor varav 340 med säker eller trolig häckning. Trenden bedömdes som stabil och populationen uppskattades till 8 000 par (Bengtsson & Green 2013).

Fenologi Skåne

Tidigaste vårfyndet: 2 maj 2004 vid Kullens fyr (Fåglar i Skåne 2004).
Senaste höstfyndet: 2 oktober vid Hylkan på Österlen (Fåglar i Skåne 1981).

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av härmsångare 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av härmsångare 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

Förekomst i Danmark (Gulbug)

Häckfågel spridd i hela landet inklusive öarna. Trenden beskrivs 2019 som kraftigt minskande 1975-1995, därefter stabil men under de senaste tio åren åter avtagande. Populationen uppskattades till 5 000-7 000 par (Christensen m.fl. 2022).

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för härmsångarens del en måttlig minskning ur såväl långtidperspektivet 1976-2020 som för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades härmsångaren som livskraftig (LC) men med ett minskande bestånd i Europa uppskattat till 6 270 000 vuxna fåglar.

Maxålder

Sveriges äldsta blev 8 år och 1 månad (RC i Fågelåret 2011) och en tyskmärkt blev 10 år och 10 månader (se RCs hemsida).

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

Andell, P. & Nilsson, L. 1988a. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 6. Anser 27:1-16.
Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
Durango, S. 1948. Om den gulbröstade sångarens förekomst och häckningsvanor i Sverige. FoF 43:186-220.
Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
Holmström, C.T. 1944-1947. Våra fåglar i Norden, del 1-4. Stockholm.
Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm..
Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
Nilsson, L. 2005. Bastardnäktergalen. VF 64:2:45. Om artnamnet.
Nilsson, S. 1814. Analecta ornithologica. Del 1:1 (s. 1-16), 1:2 (s. 17-30), 2 (31-42). Akad.avh. Lund.
Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
Ohlsson, A. 2013. Liten sångare med stor talang. A 52:2:3-4. Betraktelse.
Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i december 2022.