Havstrut

Arten är utbredd i Nordatlanten från östra Kanada via Grönland och Island till Skandinavien, Baltikum och nordvästra Ryssland.

 

Förekomst i Sverige

Det äldsta svenska benfyndet stammar från Bohuslän och Preborial tid, cirka 9000 före 0 och det antas också ha varit vid denna tid som arten koloniserade Sverige (Ericson & Tyrberg 2004). Løppenthin sträcker sig längre och tror att arten häckade i danskt område redan under Senglacial tid.

 

Den första daterade förekomsten är från 12 juli 1746 då den var känd i Göteborg (Linné 1747). Mycket talar för att arten var tämligen ovanlig i åtminstone delar av Sverige under 1800-talet och ett exempel är att den inte nämns alls i Meves anteckningar från Öland och Skåne under hans resa 1867 (Meves 1868). Under början av 1900-talet beskrevs havstruten så här: ”I Sverige förekommer han och häckar vid våra kuster, åtminstone om de är klippiga … han torde finnas även vid den flacka östkusten i Skåne” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926) och från decenniets mitt så här: ”Häckar allmänt-tämligen allmänt, mest i enstaka par, på skär vid väst- och östkusten från Skåne till Bohuslän och Norrbotten, i Skåne dock sparsamt och på Öland sällsynt”. Det nämns också häckningar i invatten från flera landskap (SOF 1949).

 

Under 1950-talet inleddes en period där såväl havs- som gråtruten gick starkt framåt vilket bl.a. visas av förekomsten på Hallands Väderö i Skåne (figur 1). Vid 1970-talets mitt uppskattades det svenska beståndet till 7 300 par och arten ökade ytterligare fram till ungefär 1995 då beståndet bedömdes närma sig 15 000 par. Under perioden 1968-1994 ökade beståndet i Bohuslän från 2 600 par till närmare 6 700 par och i Uppland mer än fördubblades beståndet mellan 1975-1995 (Svensson & Tjernberg 1999).

 

Den svenska populationen uppskattades ännu 2008 bestå av 15 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Men därefter hände något och antalet par skrevs ner betydligt 2018 då Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen endast uppgick till 8 000 par. Trenden för 20-årsperioden 2001-2020 angavs som kraftigt minskande och för 10-årsperioden 2011-2020 som måttligt minskande (Wirdheim & Green 2022). I årsrapporten för 2021 uttrycktes utvecklingen så här: ”Havstruten är till synes den trut det går allra sämst för just nu. Tioårstrenden från standardrutterna är säkert och ganska starkt negativ och kustfågelövervakningen visar på en än mer negativ bild för de senaste sju åren” (Svensk Fågeltaxerings årsrapport 2021). Minskningen bedömdes så allvarlig att arten fördes in på Rödlistan som sårbar (VU) 2020 och befriades från jakt fr.o.m. 2021 – se särskilda stycken nedan.

 

Orsaken till den senare tidens minskning verkar vara okänd men den s.k. ”måssjukan”, som lär bero på brist på B-vitamin är en möjlig orsak. Egna erfarenheter från Lommabukten talar också om en förhöjd dödlighet bland havstrut jämfört med dito för gråtrut. Trots att förhållandet är minst 10:1 i gråtrutens favör hittas minst lika många döda havstrutar som gråtrutar och det handlar oftast om adulta fåglar.

 

Havstruten har observerats i samtliga svenska landskap och har häckat i alla utom Härjedalen, Jämtland och Lappland (Artportalen). Arten häckar huvudsakligen längs våra kuster men finns även i större insjöar i Göta- och Svealand.

 

Förekomst i Skåne

Jag hittar inga uppgifter om förekomster förrän under mitten av 1800-talet då den anges som häckfågel här och där i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). Havstruten nämns ej i Tage Thotts redogörelse för fågelförekomst i sydvästra Skåne 1887, vilket indikerar att arten ej fanns/sågs i området vid den tiden (Thott 1892).

 

För Skånes del har tre områden varit artens huvudfästen, nämligen Hallands Väderö, Falsterboområdet och den nordöstra skärgården. I tabell 1-2 ses uppgifter från kända inventeringar i två dessa områden och för dessa ses en tydlig nedgång under senare år.

 

Efter den skånska kustinventeringen 1980-1982 beräknades beståndet uppgå till 534 häckande par och efter en förnyad uppskattning efter inventeringar 1984-1986 hamnade antalet par på 630. Den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisade säker häckning i 14 rutor. Vid denna tid hade arten förmodligen också börjat häcka i stadsmiljöer – inte minst i Landskrona (Andell & Nilsson 1987c).

 

Den andra atlasinventeringen 2003-2009 påvisade säker häckning i 18 rutor, trenden bedömdes som stabil och antalet häckande par uppskattades till 550 (Bengtsson & Green 2013).

 

På Hallands Väderö lär några par ha häckat redan omkring 1890 (Wallengren 1893) men den starka expansionen kom inte förrän efter 1946 (figur 1).

 

   

Figur 1: Antal häckande par havstrut på Hallands Väderö 1937-2013 (Andersson 2014 & Ekberg & Nilsson).

 

För området runt Falsterbohalvön nämns en häckning på Lilla Hammarsnäs 1956 och den första häckningen på Måkläppen rapporteras från 1964 (Andersson 1965). För utveckling 1988-2022 – se figur 2.

 

Figur 2: Antal häckande par runt Falsterbo 1988-2022 (Falsterbo Fågelstation).

 

I nordöstra Skånes skärgård lär det på Ängholmarna ha funnits ett häckande par 1942 (Ekberg & Nilsson). Beståndet ökade successivt och totalt fanns det cirka 85 par i nordost 1984 (Ekberg & Nilsson). En uppgift från Patrik Olofsson, som inventerade hela området 2022, berättar att havstruten var stabil mellan inventeringarna 1983/84-2004 med 85-96 par men att en oroväckande halvering av populationen skett mellan 2004 och 2022. Endast 40 par häckade 2022 (Länsstyrelsen i Skåne).

 

Inlandshäckningar i Oppmannasjön rapporterades redan 1958 och 1960 samt förmodades det att sådana även skedde i Hammarsjön (Bengtson 1963).

 

Häckningar i stadsmiljöer, främst i eller nära hamnar, är kända från åtminstone Landskrona. Men förmodligen har sådana även skett i en del andra skånska städer. För Malmös del inskränker sig dock kända häckningar till några få i själva hamnområdet.

 

Att havstruten expanderade under 1950-1960-talen förklarades så här: ”Fiskets strukturförändring, äggplockningens upphörande, rovfåglarnas tillbakagång och anläggandet av kollektiva avstjälpningsplatser (Andersson 1965).

 

Figur 3. Resultatet av den första atlasinventeringen av havstrut 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

Figur 4. Resultatet av den andra atlasinventeringen av havstrut 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

 

 

Förekomst i Danmark (Svartbag)

Det första säkra häckfyndet gjordes vid Læsø 1930 (Løppenthin 1967). Under 1940-talet invandrade arten till Hirsholmene i Nordjylland och Samsøomådet i Östjylland. Vidare till Saltholm 1954. Beståndet uppskattades till 500 par 1974 och då hade den spritt sig till de flesta delarna av landet. I slutet av 1980-talet beräknades beståndet uppgå till 1 300 par och 2010-2016 till hela 3 200 par. Flest antal häckande par efter 2010 anges till 1 100 par på Græsholm, Hirsholmene 2018, Saltholm 478 par 2019 och Læsø 217 par 2017 (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för havstrutens del en måttlig ökning ur långtidperspektivet 1985-2020 och en måttlig minskning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

Havstruten var tydligen inte mycket värd under 1800-talet. Nilsson fann den t.ex. ganska värdelös: ”Dun och fjädrar duga icke; köttet är grovt och tranigt. Ej en gång ungarna ätas hos oss; men i Island och Norge förtäras de. Äggen uppsökas och plundras” (Nilsson 1858). Och handlade det inte om allmän värdelöshet så ordades det om skadlighet: ”Havstruten är i våra skärgårdar en av de skadligaste fåglar. Ej nog med att han dagligen förtär en mängd fisk, han tar även ägg av andra fåglar, och vad värre är, nykläckta ungar av änder m.m. För ejderns fortkomst och trevnad är således havstruten i högsta grad hinderlig och önskligt vore att antalet därav betydligt minskades” (Meves 1868). Ett annat exempel, dock något mildare i tonen: ” Havstruten är mycket glupsk och torde i skärgårdarna kunna betraktas som för det vilda ingalunda ofarlig” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

Skottpengar betalades i vissa län vid under vissa år och ett exempel är 1952 då man fick mellan 1.50-3 kronor för varje havstrut man dödat i A, D, E och H län (Svensk Jakt 90:282). För Hallands Väderö berättas att det under och åren efter andra världskriget hade skett en intensiv äggplockning (Andersson 1965).

 

Havstruten var förstås helt fredlös vid denna tid och ofreden varade faktiskt ända fram till 1992 då den fick jakttid 1 augusti-30 april. Plus, givetvis, skyddsjakt året om (Jakttabell 1992). Jakttiden minskades med en månad (april) 1999 och den tiden gällde fram till och med jaktåret 2020/2021. Först då blev arten totalfredad från allmän jakt. Men skyddsjakt under vissa förhållanden fanns kvar (SFS2021-334).

 

Rödlistning Sverige

• Rödlistad 2015: Nej
• Rödlistad 2020: Sårbar (VU)

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades havstruten som livskraftig (LC) och med ett stabilt bestånd i Europa uppskattat till 196 000 vuxna fåglar 

 

Maxålder 

En svenskmärkt blev 27 år och 11 månader och en finsk 32 år och 9 månader (RCs hemsida)

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

• Andell, P. & Nilsson, L. 1987c. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 4. Anser 26:161-178.
• Andersson, Å. 1965. Havstruten som häckfågel i Skåne. M SkOF 4:2-6.
• Andersson, Å. 1970. Havstrut fångar vigg på Stockholms ström. VF 29:267-269.
• Andersson, Å. 2014. Häckande Kustfågel på Hallands Väderö 1937-2013. Länsstyrelsen i Skåne.
• Bengtson, S-Å. 1963. Hammarsjöns häckfågelfauna. Skånes Natur 1963:110-132.
• Bengtsson, K. 2000. Hängvingar. A 39:174. Om fenomenet som senare kopplades till tiaminbrist.
• Bengtsson, K. 2003. Nytt om hängvingade trutar. A 42:38-39. Massdöd av sjöfåglar.
• Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
• Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
• Bergman, G. 1965. Trutarnas konkurrensförhållanden, födobehov och relationer till andra skärgårdsfåglar. Zoologisk Revy, nr 3, 1965:58-77.
• Breife, B. 1985. Albinistisk havstrut. VF 44:285.
• Carlsson, A. 1894. Sveriges fåglar. Gleerups förlag. Lund.
• Christensen, J.O. 1990. Præsentation af Måge- och Ternegruppen. DOFT 84:94-96.
• Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
• Danielsen, F. m.fl. 1990. Marine distribution of seabirds in the Northeast Atlantic between Iceland and Scotland, June-September 1987 and 1988. DOFT 84:45-63.
• Ekberg, B., & Nilsson, L. 1994. Skånes fåglar. Signum. Lund.
• Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
• Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
• Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
• Jönsson, P-E. 2002. Förändringar i Skånes fågelvärld 1952-2001. Anser 41:159-173.
• Källander, H. 2006. Interspecific kleptoparatism by four species of gull Larus spp. in South Sweden. OS 16:127-149.
• Linné, C v. 1746. Fauna Suecica, första upplagan. Stockholm.
• Ljunggren, L. 1977. Havstruten söker sig till Ölandsbron. FoF 72:175-181.
• Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
• Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
• Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
• Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
• Nilsson, S.G. 1983. Utbredning, beståndsstorlek, häckningsframgång och biotopval för häckande havstrut och gråtrut i sydvästra Småland. VF 42:1-10.
• Olsson, V. 1988. Flyttnings- och spridningsförhållanden hos havstrutar och gråtrutar från Gryts skärgård, Östergötland. VF 47:246-256.
• Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
• Red. 1875. Hafstruten. SJFT 13:253-256.
• Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
• Skriver, J. 2011. Danmarks bestand af svartbag vokser. Fugle i felten 2011:1:5-7.
• SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
• Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
• Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
• Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
• Wallengren, H. 1893. Die Vogelfauna des Nordwestlicjen Schonens in Schweden. J.f. Orn. 41:153-169.
• Wirdheim, A. & Green, M. 2022. Sveriges fåglar 2021. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.
• Åkesson, A. 2014. Havstrut med golftalanger. A 53:3:56. leker med golfboll.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i november 2022.