Foto: Mikael Arinder

Kaja

Förekommer i hela Europa samt delar av Nordafrika och vidare österut till Kina. Saknas dock på Island och i nordligaste Norden.

 

Förekomst i Sverige

Acceptabla förhållanden kan ha rått strax efter isavsmältningen och några tusen år framåt. Men under Atlantisk och delar av Subboreal tid bör förhållandena ha varit betydligt sämre. Det finns ett svenskt benfynd från Atlantisk tid. Det är funnet på Gotland och är daterat till cirka 3800 före 0. Ett fynd i Uppland från Subboreal tid, cirka 1200-800 före 0, samt åtskilliga andra från och med vår tideräknings början, stöder Løppenthins teori om invandring, eller rikare förekomst (i Danmark), från och med cirka 1000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004 och Løppenthin 1967).

 

Det första belagda fyndet om förekomst i Sverige är från perioden 1400-1450 (Söderwall 1884-1918).

 

I mitten av 1800-talet beskrevs läget så här: ”Kajan förekommer nästan överallt i städer, på kyrktorn och klockstaplar m.m. i det södra Sverige … I Fahlun (Falun) skall hon finnas i stor mängd och jemte sparfven göra stor skada på trädgårdsfrukter. Vid Carlstad allmän; på öarna i Bohuslän blott under flyttningstiderna” (Nilsson 1858). Nilsson nämner också skorstenar som möjliga boplatser men inget om den senare så vanliga teorin om att kajorna låg bakom blåkråkornas och skogsduvornas minskning.

 

I slutet av 1800-talet beskrivs förekomsten så här: ”I Sverige torde Upsala, Falun och Karlstad ungefär beteckna nordgränsen för det område, där hon regelbundet och allmänt häckar, dock går hon längs kusten längre norrut. I Tuna och Harmångers kyrkor i Gestrikland samt vid Alnö kyrka nära Sundsvall häckar hon äfven årligen. På Gotland bygger hon i ett fåtal kyrkor” Inte heller här nämns något om konkurrens med blåkråkor och skogsduvor. Istället sägs följande trevliga ord: ”Kajan är en behaglig och godmodig fågel, som ej stör andra fåglar och ej låter störa sig af dem”. Vidare skrevs: ”Någon nämnvärd skada torde hon aldrig åstadkomma, och särskildt genom att förtära fullväxta ollonborrar är hon rätt nyttig” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).

 

En bit in på 1900-talet beskrivs förekomsten ungefär likadant, men det nämns också flera tillfälliga noteringar långt upp i Lappland. Det nämns också att den ”på senaste tiden i södra Sverige i hög grad tilltagit i antal, möjligen gynnad av den stigande jordkulturen; särskilt i Skåne har hon ökats mycket”. Här dyker också teorin om bokonkurrens med blåkråkor och skogsduvor upp, en teori som länge figurerade i många äldre texter (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Ett exempel kan vi klippa från Fauna & Flora 1908: ” Kajorna ha ökats för mycket! … Ihåliga träd äro naturligtvis synnerligen lämpliga för dem och de bemäktiga sig dylika, som förut utgjort hemvist för blåkråkor, skogsdufvor och flera fåglar, som i och för sig äro mera sympatiska än kajorna… Intresserade fågelvänners uppmärksamhet torde sålunda böra riktas på detta förhållande, ty på många ställen ha kajornas ökning gått för långt, och det är på tiden att de hållas inom tillbörliga gränser” (Fauna & Flora 3:150).

 

Runt 1960 beskrivs förekomsten så här: ”Arten är på spridning norrut samt har inom hela förekomstområdet kraftigt ökat i antal under senare decennier”. Vi får också ett något förvånande besked angående Dalsland: ”I Dalsland fanns kajan på 1920-talet inte alls eller blott sporadiskt i provinsens norra del. Från nämnda tid förelåg ett bofynd vid Bäckefors. Till Ärtemarks socken invandrade fågeln på 1940-talet, och de första kända häckningarna ägde rum 1946 och 1947”. Jag finner det märkligt att arten kom till Dalsland så sent eftersom den tidigare funnits upp i Värmland. Vidare nämns att det saknades uppgifter om häckningar i Härjedalen  (Curry-Lindahl 1963).

 

Runt millennieskiftet 2000 beskrevs förekomsten så här: ”Förekommer allmänt i södra och mellersta Sverige, på Gotland sparsamt, samt tämligen allmänt i Norrlands kustland norrut till Ångermanland. Häckar lokalt i Västerbotten och sällsynt i Norrbotten”. Expansionen i Norrland beskrivs enligt följande: ”Invandrade till sydöstra Jämtland 1907 och har sedan 1950-talet en koloni i Östersund. Kajan häckade för första gången i Norrbotten 1960” (SOF 2002). För Västerbottens del berättas att de första häckningarna skedde redan i slutet av 1870-talet (Olsson & Wiklund 1999). Gällande Härjedalen nämns förekomster i de tidiga årgångarna av SOF:s förteckningar men i Sveriges fåglar från 1978 skrivs uttryckligen att arten saknades i Härjedalen och Lappland (SOF 1978). På Artportalen finns en uppgift om att den första häckningen i västra Härjedalen skedde 2002. Men när den första i östra delen ägde rum är mig obekant. I SOF 1990 skrivs: ”Kajan uppträder regelbundet i Härjedalen”.

 

För Lapplands del hittar jag en uppgift om att kajor häckat tillfälligt i Pite lappmark redan 1957. I Lycksele lappmark skedde den första häckningen 1988 medan det dröjde till 2000 i Åsele, den sydligaste lappmarken. Bobygge hade dock noterats redan 1994 (Bildström 2022). Första häckningen i Lule lappmark kom först 2008 (Fågelåret 2008). Om häckningar skett i Torne lappmark vet jag inte.

 

Häckningen i Norrbotten 1960 preciseras till ”vid Bodträskfors” i Curry-Lindahl 1963. I denna text nämns även boplatskonkurrensen om än ganska milt: ”Dessbättre kan kajstammens ökning ej vålla betänkligheter på annat sätt än att skogsduvan och andra, mera sällsynta hålbyggare, får det besvärligare”. Blåkråkan var ju historia i de flesta trakter vid denna tid.

 

Jag vill inte ta ställning till huruvida kajan kan ha varit orsak till vare sig blåkråkors, skogsduvors eller eventuellt andra arters minskning under 1900-talet. Men jag konstaterar att skogsduvan, efter en dipp som nådde sin kulmen i slutet av 1900-talet, nu tycks ha en sakteliga positiv trend i Sverige (Svensk fågeltaxerings årsrapporter 2015 & 2021). Detta trots kajans sentida ökning.

 

Ett annat trätoämne, under framförallt senare år, är kajflockarnas sociala övernattningar i eller intill tätorter under deras övervintring i framförallt södra Sverige. Detta fenomen, som ofta anses vara ett problem, förekommer idag i många sydsvenska tätorter och vållar ofta heta debatter, allmän hatisk inställning och krav på skyddsjakter. Det första exemplet på detta finner jag i Sveriges Natur nr 2:1953, sid 47. Här skrivs: ” Den allt mer ökade övervintringen i städernas och samhällenas parker har blivit ett problem, särskilt när det gäller massförekomster på flera tusen”. Den som följt med i debatterna känner igen detta kvasiproblem från många svenska tätorter än idag.

 

Populationen i Sverige uppskattades 2008 till 200 000 par (Ottosson m.fl. 2012).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 199 000 par 2018. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som måttligt ökande och för 10-årsperioden 2012-2021 som stabil (Wirdheim & Green 2023).

 

Kajungar. Fotot taget i samband med holkkontroll. Foto: Lars Håkansson.

 

Förekomst i Skåne

Det finns inte mycket vettigt att tillägga för Skånes del efter stycket om Sverige ovan, För nordvästra delen av landskapet anges arten som allmän häckfågel i nordöstra Skåne 1849 (Wallengren 1849) och för den sydvästra delen som ”ytterst talrik; övervintrar allmänt. Till följd av att kråkan avtagit på grund av förföljelse har kajan ökat utomordentligt i antal. Ännu på 1860-talet var kajan inte särskilt vanlig i skogstrakterna” (Thott 1892).

 

De båda atlasinventeringarna 1974-1984 och 2003-2009 visade på mycket likartat resultat med förekomster i 469 resp. 475 rutor (av drygt 500 möjliga) och populationen uppskattades till cirka 30 000 par 2008 (Bengtsson & Green 2013).

 

Trots förmodad ökning av antalet övervintrande kajor sker ett tämligen omfattande sträck av framförallt yngre kajor vid Falsterbo. Under perioden 1973-2022 har allt mellan cirka 20 000 till drygt 100 000 kajor sträckt ut. Faktiskt är de två högsta talen räknade under de allra senaste säsongerna och det hittillsvarande rekordet sattes 2016 med 104 334 sträckande under hösten, se Figur 3 (Falsterbofagelstation.se).

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av kaja 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av kaja 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning.

 

Figur 3: Sträcksiffror för kaja från Falsterbo 1973-2022 (Falsterbofagelstation.se).

 

 

Förekomst i Danmark (Allike)

Kajan är utbredd i hela landet med de tätaste bestånden på Själland och Bornholm. Beståndet 2019 uppskattades till 100 000 par (Christensen m.fl. 2022). Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för kajans del en måttlig ökning ur långtidperspektivet 1979-2020 och en stabil trend för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

Jakt, skydd och attityder

Synen på många fåglar, kanske fåglar överhuvudtaget, var annorlunda förr. I en Kunglig förordning 16 oktober 1741 står det så här: ”angående rov- och skadefåglars utdödande” att skottpengar (vedergällning) skulle utgå till den som sköt eller fångade; örn, slaghök, uv, glada, lärkfalk, uggla, sparvhök samt korp, kråka, kaja, råka och skata, ”ävensom de mindre fåglar, såsom gråsparvar, tättingar och spinkor. Dylika rov- och skadefåglars bon och nästen borde flitigt uppsökas och förstöras” och det erhölls ersättning även för dödade ungar och tagna ägg (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 62:124).

 

Under 1800-talet och i början av 1900-talet var omdömet om kajan ganska milt och i en text från 1926 kan vi läsa: ”Kajan är en behaglig och godmodig fågel, som ej angriper andra fåglar. Kajan tycks fullkomligt sakna de övriga kråkfåglarnas rovlystna natur, och vi ha aldrig sett henne röva andra fåglars ägg eller ungar. Någon nämnvärd skada torde hon aldrig åstadkomma, och särskilt genom att förtära fullväxta ollonborrar är hon rätt nyttig. Kajans kött är gott att äta, ungfåglarnas t.o.m. läckert (Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

 

Trots dessa goda vitsord kunde andra tycka annorlunda och ett exempel från 1947 lyder som följer:

”Kajans uppträdande i så väldiga massor som för närvarande har blivit ett problem för viltvården. Vi jägare måste med alla medel hjälpa jordbrukaren att decimera kajflockarna” (Jansson 1947).

Ett annat exempel på plötsligt ökande misstänksamhet är från 1946. Då såg skribenten en kaja ta en småfågel vid en holk och vips väcktes misstankar om skadlighet och en undran om inte kajorna ”bör behandlas på samma sätt som kråkor och skator, d.v.s. decimeras inom rimliga gränser” (Tauson 1946).

 

Kajan var vid denna tid fortfarande helt fredlös och skulle så förbli fram till Sveriges inträde i EU 1995. Då fick arten allmän jakttid 1 augusti till 15 april (SFS 1995:443) och var alltså fredad under övrig tid. Jaktstarten flyttades dock fram till 1 juli redan 1996 och det gäller än idag (SFS2021-334). Naturvårdsverket föreslog betydligt kortare tid i samband med revideringen av jakttider 2020 men beslutet blev tyvärr oförändrat lång jakttid.

 

Det här med skorstenar

”Besvärlig blir kajan när hon finner på att reda sitt bo i skorstenar. I min hemtrakt på Skåneslätten var detta mycket vanligt”: Så skrev Curry-Lindahl 1963. Och visst är skorstenar, ventiler eller vilka hål som helst, än idag attraktiva bosättningsplatser. Vad gäller besvär så kan det vara både och, alltså besvär både för boende och för kajorna. Det är en sak att klättra ner i en gammal murad storstensstock men en annan att rutscha ner genom en sentida rörformad sådan. I förra fallet klättrar kajan lätt upp igen, i det andra sitter den fast nere vid den öppna spisen eller var nu stocken landar, eftersom denna inte erbjuder fäste för klättring. Jag har själv hämtat åtskilliga kajor som hamnat i moderna skorstenar och varit oförmögna att själv klättra upp igen. Mörkertalet vad gäller omkomna i sådana situationer måste vara stort, troligen mycket stort. Ett exempel på en lyckad häckning i en gammal murad skorsten har jag själv från Stehag 1989. Den murade skorstensgången mätte 15 x 15 cm i kvadrat och boet låg placerat 5,65 meter ner från mynningen. Här växte ungarna upp och samtliga konstaterades kunna lämna boet. Föräldrarna måste ha gjort denna klättring åtskilliga gånger under ungarnas uppväxt (Bengtsson 1989).

 

Gradvis grånande

Fåglar drabbas då och då av så kallade färgfel, d.v.s. att fjäderdräkten inte ser ut som den borde. Ett av dessa färgfel kallas gradvis grånande och innebär att fågeln bli alltmer vit-gråflammig i dräkten. Detta fenomen tycks vara ganska vanligt hos just kajor och vi har tack vare Lennarth Blomquists idoga ringmärkningar under många år i Malmö kunnat konstatera att färgfelet är åldersrelaterat. Hittills har ingen kaja under 14 år påvisats med detta färgfel, däremot åtskilliga äldre (Bengtsson 2019).

 

Figur 4. Gradvis grånad, äldre kaja. Foto: Anders Åkesson

 

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades kajan som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 24 700 000 vuxna fåglar.

 

 

Maxålder 

Sverige 20 år 9 mån. Europa dito (RCs hemsida www.nrm.se)

 

Figur 5. Europas äldsta kaja under sin sista dag (bruten vinge). Född 2001, död april 2022 = 20 år och nio månader. Foto Kenneth Bengtsson.

 

 

Och till sist en trevlig berättelse. Sann eller påhittad – det kvittar.

Jonas Emanuel Svärd, välbeställd kyrkvaktmästare i Magerlid, var orolig till sinnes, desslikes en smula vresig och arg. I allmänhet hade han stor respekt för öfverheten, men när kyrkorådet här förliden fattade beslut om att det skulle bli storstädning i kyrktornet, då vardt Jonas Emanuel befängd och hade så när gjort revolution, blott han vetat, hur en sådan skulle gå för sig. Men sitt åttioåriga hufvud skakade han tidt och tätt, och för sig själf sade han mångfaldiga gånger, att detta påhitt med tornstädningen var en rysansvärd dumhet, som han personligen skulle få sota för. Var det meningen att köra bort hans vänner kajorna, kanske, dessa trogna kreatur, som hvarje sommar fröjdat honom med sin ”sång” allt sedan anno 48, då han kom hem från Slesvig, gifte sig med Kajsa, salig människan, och blef kyrkvaktare på stat i Magerlid? Ja, det såg föga bättre ut! Nu hängde det på ett: – komma de, komma de icke, kajorna! Nå, om de icke komme – då skulle Jonas Emanuel visa folket, hvad slags karl han var. Ja, det skulle han! Han skulle ta afsked från kyrkvakteriet, dra sig tillbaka till sin dotter, rikänkan på Hulta, lefva på sin svärdsmedaljspension och bekanta sig med kajorna i Ryd – ty det fanns sådana där också. Och Magerlidsborna skulle till kyrkvaktare få ta en bondtorpare, som aldrig varit i Slesvig och inte ens visste, hur en svärdsmedalj såg ut … Fy attan!

Med svarta tankar under sitt hvita hår gick han till hvila om kvällarna, och af hoppet på en lycklig kajretur hade han icke mycket kvar, men …

… En guldförgylld otta en torsdag i mars spratt han upp ur sin barnalugna sömn, som om han hade fått ett trollskott genom kroppen. Där utifrån tornhöjden ekade ju det allra härligaste, mångstämmiga, morgonfriskaste jack, jack, kiack, kiack. Nå så jämmine … dom hade kommit! Jonas Emanuel förstod sina vänners språk, och snart stod han under sitt förstukvistatak, talade till dem och sade:

– Ja, mina små käre. I ha rätt te va´ ilskna på kyrkorådskararna, dä´ ä´ då visst å sant. Men si att dom ä´ dumma, rår dom inte för, för dom ä´ födda me´t. Men bry er inte om dom, ni! Bygg bara på, bygg bara! Det finns så mycket pinnar i hagen, och gräs och hår och ull ä´ ni nog goa te skaffa också. Ja, välkomna välkomna! (Winter 1910).

 

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Andell, P. & Nilsson, L. 1988b. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 7. Anser 27:165-180.
  • Bengtsson, K. 1989. Hur djupt kan kajor häcka? A 28:266-267.
  • Bengtsson, K. 1998. Rapport från kråkfåglarnas nattplats. A 37:265-267.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. 2009. En död kaja – vem bryr sig? A 48:95-96.
  • Bengtsson, K. 2010. Slutrapport om död kaja. A 49:47.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Bengtsson, K. 2016. Naken kaja. A 55:3:28. Fjäderlös kropp och huvud.
  • Bengtsson, K. 2019. Brokiga kajor. A 58:2:24.28. Gradvis grånande.
  • Bildström, L. 2022. Södra Lapplands fåglar. Floby.
  • Borgvall, T. 1952. En övernattningsplats för kajor och kråkor i Göteborg. VF 11:11-15.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Granvik, H. 1922. Några drag ur kajornas liv i de skånska lövskogarna. Sveriges Natur, årsbok 1922:111-120.
  • Hildén, K. 1914. Några bidrag till kännedomen om kajans häckningsförhållanden och födoämnen. FoF 9:84-88.
  • Högstedt, G. 1988. Kaja. Fåglar i jordbrukslandskapet, Vår Fågelvärld, Suppl. No. 12:327-330.
  • Jansson, S. 1947. Krig mot kråkor, skator och kajor. SJ 85:99-101.
  • Johnsson, T. 2010. Kajinventering i Hässleholm 2010. Natur i Göinge 2010:27-28. Uppg från 2003.
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
  • Källander, H. 2004. Frihäckande kajor och kajor med jättebon. A 43:99-100.
  • Lundin, A. 1962. Observationer rörande övervintring och övernattning hos kajan. VF 21:81-95.
  • Løppenthin, B. 1967. Danske ynglefugle i fortid og nutid. Odense.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Olsson, C. & Wiklund J. 1999. Västerbottens fåglar. Umeå.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Rosenberg, E. 1953. Fåglar i Sverige. Bokförlaget Svensk Natur. Stockholm.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • SOF. 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. Stockholm.
  • SOF. 1951. Förteckning över Sveriges fåglar. 2:a upplagan. Stockholm.
  • SOF. 1954. Förteckning över Sveriges fåglar. 3:e upplagan. Stockholm.
  • SOF. 1957. Förteckning över Sveriges fåglar. 4:e upplagan. Stockholm.
  • SOF. 1962. Förteckning över Sveriges fåglar. 5:e upplagan. Stockholm.
  • SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Stockholm.
  • SOF. 1978. Sveriges fåglar. Stockholm.
  • SOF. 1990. Sveriges fåglar, 2a uppl. Stockholm.
  • SOF. 2002. Sveriges fåglar. 3:e uppl. Stockholm.
  • Söderwall, K F. 1884-1918. Ordbok öfver Svenska Medeltids-språket. Bd 1-3 (+ supplement Bd 1-2 1953-73. Lund.
  • Tauson, G. 1946. Kajan som rovfågel. SJ 84:233+.
  • Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
  • Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
  • Winter, R. (sign. Regulus). 1910. Fågelkåserier, andra samlingen. Beijers bokförlag. Stockholm.
  • von Zedlitz, O. 1921. Ett bidrag till de svenska kajornas systematik. FoF 16:275-280.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i februari 2023.