Kärrsnäppa

Förekomst av underarten schinzii i Sverige

Jag inleder med ett övergripande citat om den sydliga underarten schinzii (se foto överst på sidan) ur Svensson & Tjernberg 1999: Det ”förefaller troligt att arten gynnades av den ökade intensiteten i jordbruket och att de förhållandevis talrika förekomsterna i södra Sverige under 1800-talet var ett direkt resultat av människans exploatering av landskapet i form av intensiv betesdrift och våtmarksslåtter. På samma sätt är tillbakagången under 1900-talet i stora drag en effekt av förändrade jordbruksmetoder och efterhand upphörande hävd av, ur odlingssynpunkt, marginella marker”. Bland tidiga kommentarer om förekomsterna hämtar jag följande och som vi ska se är tillbakagång inte ett helt nytt fenomen.

• 1870: ”Dock har landets fortgående uppodling, kärrens och mossarnas torrläggning, sjöarnas urtappning o.s.v. vållat en ej obetydlig minskning af hennes antal. På många orter, hvarest hon förut var allmän, kan hon numera icke uppehålla sig” (Holmgren 1870).
• 1926: ”Över större delen av Sverige häckade kärrsnäppan förr på passande lokaler, men synes alltmer ha blivit undanträngd till kusterna (Kolthoff 1907). Hon kläcker vid Falsterbo i Skåne och häckar årligen på vissa delar av Hallandskusten (G. Kihlén). Hon är allmän på Gotland och Öland. Hon häckar även rätt talrikt vid Tåkern (V.A. Engholm 1897) och på västgötaslätten vid Hornborgasjön, även efter sänkningen (R. Söderberg 1913) samt sannolikt vid Vänern, där hon anträffats i slutet av maj (Söderberg). I Bohuslän är hon sällsynt och tyckes saknas som häckfågel i Uppland” (huvudreferens Jägerskiöld & Kolthoff 1926).

Härefter går jag över till att presentera underartens historia landskapsvis och börjar i norr. Röda år i tabellerna visar sista året för känd förekomst gällande häckning eller misstänkt häckning.

Värmland

”På holmarna i Klarälvens delta vid Karlstad häckade hon sällsynt 1880-1890” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i SOF 1949-62. Landskapet nämns ej i SOF 1970 eller senare. Se också Västergötland nedan.

Närke

”Var på 1880-1890-talen allmän i lämpliga miljöer” (Svensson & Tjernberg 1999). Anges som ”har troligen häckat” i SOF 1949-1970. Nämns ej i senare upplagor. Curry-Lindahl 1960 nämner att ”i Närke synes kärrsnäppan ej längre häcka och anger en referens från 1947. 2008 beräknades beståndet bestå av 0 par (Ottosson m.fl. 2012). En revirhävdande fågel observerades vid Oset 2005 och 2006 (Fågelåret 2006). Därefter finner jag inget.

Uppland

Anges som ”har möjligen häckat” i SOF 1949. Anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i SOF 1962. Curry-Lindahl 1960 berättar om häckningar vid Ledskär 1956-1958. Ett häckande par vid Ledskär nämns i Fågelrapporten för 1988 (Vår Fågelvärld 48:398). I SOF 1990 uppskattades populationen till 1 par och i SOF 2002 till 0-1 par. 2008 beräknades beståndet bestå av 0 par (Ottosson m.fl. 2012). Dock nämns 1-6 par i Björns skärgård 2002-2008 i Fågelåret 2009. Efter 2008 finns det inga uppgifter om några häckningar.

I tabellen nedan redovisas uppgifter om antal par från Fågelåret kompletterat med uppgifter i texten ovan.

Södermanland

”Var på 1880-1890-talen allmän i lämpliga miljöer” (Svensson & Tjernberg 1999). Hittar inga senare uppgifter om landskapet.

Västergötland

”Var på 1880-1890-talen allmän i lämpliga miljöer” (Svensson & Tjernberg 1999). På 1930-talet ska cirka 75 par ha häckat vid Hornborgasjön (SOF 1992). Anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i landskapet i SOF 1949. I SOF 1978 anges att arten försvann från landskapet (Östen) i slutet av 1960-talet. I SOF 1990 anges tillfälliga häckningar 1976-1988 och i SOF 2002 anges den som ”möjligen regelbunden vid Hornborgasjön”. För Hornborgasjön nämner Curry-Lindahl 1960 att en oavbruten minskning påbörjades 1936 så att det 1955 endast fanns kvar ett par.  C&L nämner också att den häckar vid stränder i Vänern på såväl Dalslands- som Värmlandssidan. I Fågelrapporten för 1986 berättades att: ”Efter vegetationsbearbetning häckade för första gången sedan 1958 ett par i Hornborgasjön (Vår Fågelvärld 46:393). I rapporten för 1988 rapporterades ett par vid Rösjö mosse och två revirhållande par vid Hornborgasjön (Vår Fågelvärld 48:398). Senare nämns upp till fyra häckande par 1990-1997 vid Hornborgasjön i samband med restaureringsarbeten (Svensson & Tjernberg 1999). I Fågelåret 2003 rapporterades arten som ”med största sannolikhet utgången”. 2008 beräknades beståndet i landskapet bestå av 0 par (Ottosson m.fl. 2012).

I tabellen nedan redovisas uppgifter från Fågelåret kompletterat med uppgifter i texten ovan.

Östergötland

”Var på 1880-1890-talen allmän i lämpliga miljöer” (Svensson & Tjernberg 1999). ”Häckar med 4-6 par å strandängarna mellan Svartåns utlopp och Sättunaviken” (Hedeby 1925). På 1930-talet ska kärrsnäppan ha varit ”vanlig” vid Tåkern (SOF 1992). En uppgift från slutet av 1940-talet lyder: ”Häckar Svinesundsfjärden, Bråviken” (Andrén & Nilsson 1948) och en annan från 1951 lyder: ”Gällande Svartåmynningen vid Linköping har jag intryck av att kärrsnäppan i år varit särskilt talrik. På sankängarna närmast omkring Svartåmynningen har vi uppskattat antalet par till mellan 15 och 20. Möjligen kan ökningen vara skenbar, därigenom att de stora översvämningarna under häckningstiden, trängde samman den tidigare utspridda populationen till de få och små vattenfria arealerna inom det aktuella området” (Gustavsson 1951). Anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i SOF 1949. Under 1988 observerades kärrsnäppor ”under omständigheter som tyder på häckning vid Tåkern sedan lämplig biotop skapats genom markberedning” (Vår Fågelvärld 47:394). I SOF 1990 uppskattades populationen till 1-2 par medan den anses vara försvunnen i SOF 2002. 2008 beräknades beståndet bestå av 0 par (Ottosson m.fl. 2012).

Bohuslän

Anges som ”har häckat” i SOF 1949. Anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i SOF 1957. I Fågelrapporten för 1987 rapporterades två spelande par och fyra stationära par (Vår Fågelvärld 47:394). 1988 häckade fem par (Vår Fågelvärld 48:398). I SOF 1990 uppskattades populationen till sex par och i SOF 2002 till 3-5 par. 2008 beräknades beståndet bestå av tre par (Ottosson m.fl. 2012). Men i Fågelåret 2004 meddelas den som utgången. Det finns alltså inga uppgifter om häckande par efter 2003.

I tabellen nedan redovisas uppgifter från Fågelåret kompletterat med uppgifter i texten ovan.

Halland

Anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i SOF 1949. Under 1970 noterades mer än 100 par i landskapet men nio år senare hade två tredjedelar försvunnit (Strandvik 1985). En inventering i norra Halland 1970 gav 94 par medan en upprepning 1979 endast gav 29 par (Eriksson 1980). 1986 rapporterades 20 par (Vår Fågelvärld 46:393). Under atlasinventeringen 2005-2009 fanns arten bara kvar på tre lokaler i norra delen av Halland – Getterön, Båtafjorden och östra sidan av Kungsbackafjorden (Wirdheim 2014). I SOF 1990 och 2002 uppskattades populationen till 30 par. 2008 beräknades beståndet bestå av fyra par (Ottosson m.fl. 2012). Senast arten häckade var 2017.

I tabellen nedan redovisas uppgifter från Fågelåret kompletterat med uppgifter i texten ovan.

Småland

”Var på 1880-1890-talen allmän i lämpliga miljöer” (Svensson & Tjernberg 1999). Anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i SOF 1949. I SOF 1978 anges den som ”har tillfälligt häckat”. I SOF 1990 anges tillfälliga häckningar 1976-1988. 1994 rapporterades spelande fåglar från två lokaler (Fågelåret 1994). 2008 beräknades beståndet bestå av 0 par (Ottosson m.fl. 2012).

Öland

”Var på 1880-1890-talen allmän i lämpliga miljöer” (Svensson & Tjernberg 1999). Anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i SOF 1949. En inventering 1988 påvisade 129 par och stammen uppskattades till 150-200 par (Vår Fågelvärld 48:398). I SOF 1990 uppskattades populationen till 150-200 par och i SOF 2002 till 115 par. 2008 beräknades beståndet bestå av 65 par (Ottosson m.fl. 2012). För 2019 nämns 50 par i Fågelåret 2019.

I tabellen nedan redovisas uppgifter från Fågelåret kompletterat med uppgifter i texten ovan.

Gotland

I Nils Noréhns texter om Gotlands fåglar nämns häckningar redan 1849. Men han skriver också att arten överlag har häckat sparsamt under 1900-talet fram till cirka 1955 och menar att Jägerskiöld & Kolthoffs (1926) uppgifter om tidigare allmän förekomst var felaktig (Noréhn 1984). Arten anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i SOF 1949. En inventering 1980 resulterade i cirka 30 par (Vår Fågelvärld 46:393). I SOF 1990 uppskattades populationen till 45 par och i SOF 2002 till 40 par. En annan uppgift talar om minst 60 par 1993 (Svensson & Tjernberg 1999). 2008 beräknades beståndet bestå av 10 par (Ottosson m.fl. 2012) medan det för åren 2015-2019 bara rapporterades 0-3 par (Fågelåret 2019).

I tabellen nedan redovisas uppgifter från Fågelåret kompletterat med uppgifter i texten ovan.

Blekinge

Anges som ”har troligen häckat” i SOF 1949. Anges som ”har häckat” i SOF 1954. Anges som ”sparsam till sällsynt häckfågel” i SOF 1957. Anges som ”möjlig förekomst” i SOF 1990 medan 0-1 par anges i SOF 2002. Nilsson & Lundgren 1993 beskriver arten som sparsam häckfågel i Ronnebytrakten under slutet av 1800-talet samt som häckfågel i Sölvesborgstrakten under 1930-talet och ett par årtionde framåt. Vidare att ”ännu 1964 fanns 4-6 par vid Torstävaviken” samt att ”i början av 1960-talet häckade fortfarande flera par på låga gräsöar längs ostkusten”. För nyare tider anges den som möjlig häckfågel med enstaka par i östra skärgården och längs ostkusten. Senaste konstaterade häckningar var dock från 1974 (två par Fäholmen vid Norje samt Sibbaboda). Möjliga häckningar vid Torhamn redovisas i början av 1990-talet och längs Blekinges ostkust 2003 (Nilsson 2014). Häckningar av vardera ett par 1992 och 1993 nämns av Svensson & Tjernberg 1999.

I tabellen nedan redovisas uppgifter från Fågelåret kompletterat med uppgifter i texten ovan.

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen av den sydliga underarten schinzii uppgick till 60 par 2021. Trenden för både 20-årsperioden 2002-2021 och 10-årsperioden 2012-2021 angavs som minskande (Wirdheim & Green 2023).

Förekomst i Skåne

Den sydliga kärrsnäppan var i äldre tider sannolikt en mycket vanlig, både häckande och rastande fågel. Men den första daterade uppgiften jag hittar är från 1833 då ett ex sköts vid Kävlinge den 24 april (Cronsjö i Ekberg 2015).

• I mitten på 1800-talet anges den som allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849) och Sven Nilsson beskriver den så här: ”Är över hela Sverige den allmännaste i sitt släkte. Man träffar honom parvis under sommaren på sanka och tuviga ängar, så väl i det sydliga Skåne, som i Lapplands och Norges fjälltrakter; men oaktat sin benämning av fjällfågel är han dock, enligt min erfarenhet, vida talrikare på Skånes flacka ängar, än på Norges fjällhedar” (Nilsson 1858). En uppgift från sydvästra Skåne 1887, förmodligen gällande inlandet vid Börringe/Skabersjö, berättar att: ”Häckar här och där men ingenstädes talrikt” (Thott 1892).
• Ca 1900. I figur 1 har jag i en fiktiv atlaskarta markerat de rutor som med stor sannolikhet var aktuella runt år 1900. Källan är i huvudsak Jönsson 1990 men jag har lagt till en ruta (Limhamn) varifrån Gunnar Nordqvist nämner en äggkull från 1890 (opublicerad).
• Ca 1930 uppskattades den skånska populationen till 450-500 par på ett 90-tal lokaler (Emanuelsson & Kjellén 1981). Figur 2 visas de 90 lokaler i Skåne där kärrsnäppan med största sannolikhet häckade 1930 (Anser 4:1981).
• 1968 beräknades det skånska beståndet bestå av cirka 260 par.
• 1981 var beståndet nere på 100-110 par (Emanuelsson & Kjellén), se figur 3 (Anser 4:1981).
• 1990 beräknades det skånska beståndet bestå av 120-141 par varav 15-17 i nordost (Jönsson 1990).

Figur 1. Trolig förekomst av kärrsnäppa i Skåne runt 1900 (källa: i huvudsak Jönsson 1990).

Figur 2. De 90 lokaler i Skåne där kärrsnäppan med största sannolikhet häckade 1930 (Anser 4:1981).

Figur 3. De lokaler i Skåne där kärrsnäppan med största sannolikhet häckade 1981, jämför med figur 2 (Anser 4:1981).

Under den första atlasinventeringen 1974-1984 (se figur 4) påvisades förekomst i 33 av 506 rutor varav 16 med säker häckning. Motsvarande siffror för den andra inventeringen 2003-2009 (se figur 5) var 13 rutor av 517 varav blott fem med säker häckning. Beståndet 2008 uppskattades till 20 par (Bengtsson & Green 2013).

Figur 4. Resultatet av den första atlasinventeringen av kärrsnäppa 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

Figur 5. Resultatet av den andra atlasinventeringen av kärrsnäppa 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

Vägen mot undergång

Orsaken till tillbakagången under 1900-talet, inte minst i inlandet, förklaras bl.a. med uppodling, dränering och förändrad hävd (igenväxning). Predation har också spelat in, inte minst av räv vilket visades i sydvästra Skåne omkring 1990. Så här skrev Paul-Erik Jönsson i Skånes Fåglar del 1 1994:

”Efter att den lokala rävstammen utplånats av skabb sjönk predationen i sydväst under åren 1989-1991 till i genomsnitt endast ca 20 % och beståndet återhämtade sig och låg 1991 på en nivå som var högre än när studien påbörjades tio år tidigare” (Jönsson i Ekberg & Nilsson 1994).

Minskningen har dock fortsatt i förfärande takt, vilket visas av nedanstående genomgång av skånska lokaler. Om inte andra referenser nämns så är de Ekberg & Nilsson 1994 samt Emanuelsson & Kjellén 1981.

Hallands Väderö

Uppges ha häckat tillfälligt i äldre tider.

Bjäre

Tidigare känd från strandängar vid St. Hult och Ranarp.

Skälderviken

Historiskt har arten funnits vid Farhult, Görslövsån, Jonstorp-Klören, Ornakärr, Rönnen och Rönneåns dalgång. Lokalerna övergavs efterhand och i mitten på 1980-talet fanns det bara kvar 2-3 par på Rönnen och vid Görslövsåns mynning: (Jönsson 1990). Enligt Fåglar i Skåne, del 1 (1994) skedde den senaste häckning på Rönnen 1990. Därefter hittar jag inga häckningar i nordvästra Skåne.

Lundåkra

Historiska förekomster nämns från Flygeltofta ängar, Lundåkrabukten och Saxåns mynning. För Saxåns mynning anges 3-4 par 1977, 3 par 1982, 2 par 1984 och 1 par 1993. Därefter finns bara en uppgift om ett eventuellt par 1996, samt spel av obestämd ras 2009. Gällande Flygeltofta anges den som utgången i Skånes Fåglar, del 1 (1994).

Salviken

Nämns som tidigare häckort.

Löddesnäs

Den senaste häckningsuppgiften jag hittar är två par 1986 (Fåglar i Skåne 1986).

Södra Lommabukten

Området omfattar lokalerna Alnarps strandängar, Tågarps hed samt Sjölunda. Detta område har omdanats kraftigt under åren som gått. Det område som benämns Sjölunda beskrevs så här 1947:

”Några få stannar kvar för att häcka på Spillepengsmarken eller i den vegetationsrika delen mellan järnvägen och Västkustvägen” (Bergman i Hanström & CL 1947).

Dessa marker togs i anspråk fr.o.m. 1960-talet, och därefter var kärrsnäpporna hänvisade till strandängarna Tågarps hed och Alnarps fälader. Här fanns fyra par kvar 1982 och det sista paret noterades 2000. Därefter har inga sydliga kärrsnäppor setts på lokalen (egna uppgifter).

Limhamn

Äggkull från Limhamn 1895 nämns i privata anteckningar av Gunnar Nordqvist.

Sydvästligaste Skåne

Här har den sydliga kärrsnäppan haft sitt huvudfäste under lång tid. I tabell 1 ses utvecklingen för lokalerna Bunkeflo ängar, Klagshamns/Tygelsjö ängar, Gässie, Eskilstorps ängar, Vellinge ängar, Lilla Hammarsnäs, Foteviken, Skanör, Flommen och Ängsnäset under perioden 1990-2023. Under periodens slut fanns arten bara kvar på Eskilstorps och Vellinges ängar samt på Lilla Hammarsnäs. Uppgifter från Fåglar i Skåne.

Tabell 1. Antalet häckande par av sydlig kärrsnäppa i sydvästligaste Skåne (norrut t.o.m. Klagshamn). Uppgifter från Fåglar i Skåne samt Falsterbo Fågelstation. För åren 1990-1992 anges totalsummor för hela Skåne.

Sydkusten

Dalköpinge ängar, Smygehamn, Öja mosse och Ingelstorps ängar-Kabusa nämns som historiska lokaler. Spel ska ha noterats vid Sjörup, Ystad 22 april 2001 (Fåglar i Skåne 2001).

Nordost – Hammarsjöområdet

Araslövssjön (försvunnen 1994), Hovby ängar, Håslövs ängar (spel 2009), Isternäset (spel 2007), Pulken (försvunnen 1994), Yngsjö (försvunnen 1994), Hammarsjön (fem par 2005). I tabell 2 ses utvecklingen för detta område tillsammans med nordöstra kusten från 1993 fram till 2015 då kärrsnäppan ansågs vara utgången i nordost. Uppgifter från Fåglar i Skåne.

Nordöstra kusten

Området omfattar lokalerna Långholmarna, Takholmen, Fårabäck-Tosteberga, Vannebergaholmen, Ängholmarna samt Östra Hammaren. De senaste kända häckningsfynden i nordost är från 2014 då ett par häckade framgångsrikt på Vannebergaholmen 2014 (Spoven 4/2017). Ett troligt par sågs också vid Äspet samma år (Skånes Fåglar 2014). Därefter har endast enstaka fåglar setts vid enstaka tillfällen.

Tabell 2. Antalet häckande par av sydlig kärrsnäppa i nordöstra Skåne. Uppgifter från Fåglar i Skåne.

Vomb- Krankeområdet och Kumlatofta, Klingaväls dalgång:

För Vomb- och Krankesjöområdet är tre ex och spel i maj 1979 de senaste uppgifterna jag hittar. Ett par sågs på Karups ängar 17 maj 1983 (Fåglar i Skåne 1983).

Äldre uppgifter om inlandslokaler

Följande häcklokaler för sydlig kärrsnäppa i Skånes inland nämns i diverse skrifter:

• Kungsmarken vid Lund
• Vesums mosse vid Staffanstorp
• Klågerup, Ringsjön (Rosenius 1937)
• Sövdesjön, där spel observerades 27 maj 1979 (Fåglar i Skåne 1979)
• Finjasjön, där häckning har konstaterats så sent som i början av 1960-talet (Johnsson 1980)