Foto: Mikael Arinder

Korp

Korpen är utbredd i Nordamerika, Grönland, Europa, Asien och i Nordafrika.

Först vill jag rekommendera läsning av Göran Bergengrens bok Korp från 2015. Där berättas allt om arten – och lite till.

 

Förekomst i Sverige

Korpen var sannolikt en av de allra första att kolonisera vårt område efter isavsmältningen. Det äldsta svenska fyndet är från Segebro vid Malmö och Atlantisk tid, cirka 6000 före 0 (Ericson & Tyrberg 2004).

 

Det första något så när dokumenterade fyndet i Sverige under modernare tid är från cirka år 500 då arten avbildats på en runa (Runinskrift Järsbergsstenen i Vår Fågelvärld 1993, nr 1, sid 27). Under 1800-talet var arten förmodligen ganska vanlig i hela landet och ett exempel på hur den beskrevs är följande: ”I Skandinavien förekommer han öfverallt från Skåne till Nordkap och ryska gränsen” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898). Men förföljelse, som eskalerade under andra halvan av 1800-talet (Svensson & Tjernberg 1999), skulle ge effekt och så här beskrevs förekomsten under 1920-talet: ”Numera är han åtminstone i södra och mellersta Sveriges inre trakter ytterst sällsynt eller helt försvunnen” (Jägerskiöld & Kolthoff 1926). Jag ger ytterligare några exempel på korpens tillbakagång.

 

  • 1940: ”Fram till början av 1940-talet hade korpen försvunnit från stora delar av landet och häckande bestånd fanns endast kvar i fem områden: Norrlands inre delar, Dalsland och Bohuslän, gränsområdet mellan Småland och Östergötland, västra Småland samt på Gotland” (Svensson & Tjernberg 1999).
  • 1948: ”Sannolik borta som häckfågel på Öland. Sedan 30-talet?” (Wallin 1998).
  • 1949: ”Fordom synes han ha varit vanlig över hela landet, men numera är han åtminstone i de inre delarna av södra och mellersta Sverige ytterst sällsynt eller helt borta från stora områden, där han förr var allmän” (Rendahl 1949).
  • 1949: Häckar sparsamt – sällsynt i Skåne, Blekinge, Halland o.s.v. Har minskat starkt sedan 1800-talet och helt försvunnit från många trakter (SOF 1949).
  • 1962: Ännu långt in på 1800-talet var den allmän och häckade i alla landskap; numera har den sin starkaste stam i övre Norrlands skogsbygder och i fjällkedjan. I Mellansveriges slättbygder är numera ingen häckning med säkerhet känd; däremot har den ett ganska gott bestånd på småländska höglandet och dess utposter i angränsande landskap samt längs de bergiga delarna av västkusten. I Dalsland har den ökat avsevärt på senare år. På Gotland finns fortfarande ett fast bestånd (Rudebeck 1962).
  • Men från och med 1960-talet verkar arten ha börjat återhämta sig och här följer några exempel.
  • 1963: ”Åter häckfågel på Öland” (Wallin 1998).
  • 1965: ”Förhållandevis allmän häckfågel i norra Värmland och expanderar i söder” (Vår Fågelvärld 25:371).
  • 1970: Under det senaste årtiondet en märkbar ökning i delar av södra och mellersta Sverige, särskilt i västkustlandskapen (SOF 1970).
  • Korpen var nu inne i en uppgångsfas och 2008 bedömdes den svenska populationen uppgå till 32 000 par (Ottosson m.fl. 2012). Men för Sverige som helhet stagnerade tydligen stammen och gick uppenbarligen tillbaka i vissa trakter. 2016 skrev Svensk Fågeltaxering att: ”Enligt standardrutterna är trenderna i huvudsak negativa för flera kråkfåglar de senaste 10 åren (2007-2016). Korp, kråka, skata och nötskrika har minskat signifikant med mellan 1,5 och 2,6 % per år (Green m.fl. 2016).

Svensk Fågeltaxering bedömde att den svenska populationen uppgick till 32 000 par 2018. Alltså samma som uppskattades för 2008. Trenden för 20-årsperioden 2002-2021 angavs som måttligt minskande och för 10-årsperioden 2012-2021 som stabil (Wirdheim & Green 2023).

 

Förekomst i Skåne

Korpen har givetvis funnits i Skåne sedan urminnes tider, men den första nedtecknade uppgiften jag finner är från 1849 då den anges som allmän häckfågel i nordöstra Skåne (Wallengren 1849). Sven Nilsson fyllde i med följande: ”Förekommer från det sydligaste Skåne till de nordligaste delarna av Lappland” (Nilsson 1858). Från sydvästra Skåne berättades i slutet av 1800-talet: ”Förekommer sparsamt om sommaren (häckar, men sällan ostört), talrikare höst och vinter då han gärna går ner på as, blir då ibland skjuten, men skonas ofta, lockar fram örn som kommer ner med större tillförsikt när korpen visat den vägen”. (Thott 1892).

 

En historia som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till berättas av Lönnberg 1922: ”Ett egendomligt massuppträdande året runt av korpar omtalas från Säbyholm nära Landskrona under en del år på 1870-talet. Denna flock av ända till 400-500 fåglar uppehöll sig genom att förtära avfall från ett bränneri och bestod av både gamla och unga fåglar, vilka dock inte häckade där (möjligen till följd av sterilitet via ”drank” från bränneriet)”. Antalet är ju häpnadsväckande och den geografiska platsen udda, men råkor anses kunna vara uteslutna. Fast fan vet!

 

När vi gick in på 1900-talet var korpen mycket sällsynt i Skåne. Det finns uppgifter från skogstrakten i norra delen af Villands härad, Kristianstads län, där korpen sades vara ”en mycket vanlig fågel” i början av seklet (Fauna & Flora 4:48). På Kullaberg häckade korpen fram till början av 1900-talet och så här skrevs det 1947: ” Korpen var för cirka 75 år sedan häckfågel i stupen på norra sidan av Kullaberg, men han är nu helt borta” (Persson i Hanström & CL 1947). Omkring 1920 ansågs korpen ha varit i princip försvunnen som skånsk häckfågel (Weibull 1979), men andra uppgifter berättar att det sista boet på Söderåsen övergavs 1945 och att det 1948 bara fanns ett fåtal par kvar i landskapets norra del på gränsen till Småland (Curry-Lindahl 1963).

 

Men, och kanske tack vare viss fredning under häckningstid fr.o.m. 1938, återhämtade sig arten successivt i Skåne med trolig början i mitten av 1900-talet. Det gick dock trögt och först 1969 återkom arten till Hallands Väderö (Weibull 1979). 1970 bedömdes populationen i Göinge ha uppgått till blott 15-20 par (Weibull 1979). Men i södra Skåne var den fortfarande mycket sällsynt och det visas bland annat genom Gustaf Rudebecks dagboksanteckning från Sövde 16 juli 1967: ” Min första obs av korp i södra Skåne såvitt jag kan minnas”! Gustaf exkurerade mycket flitigt i området runt 1940 samt under stora delar av 1960-talet så hans ord väger tungt. Det skulle dock bli bättre och en inventering 1977, baserad på upprop, resulterade i en skattning om 120 häckande par. Arten fanns nu spridd i hela Skåne (Weibull 1979). Under den första atlasinventeringen 1974-1984 påvisades förekomst i 264 rutor varav säker häckning i 111 och populationen uppskattades till drygt 200 par. Exempel på tidiga häckningar i den södra delen av landskapet är Salviken, Skarhult och Sövdeskogen samt en trolig häckning i Ystads sandskog 1982 (Fåglar i Skåne 1982).

 

Än bättre blev det under den andra atlasen 2003-2009 då förekomst påvisades i 426 rutor varav säker häckning i 258. Populationen uppskattades då till 800 par och trenden angavs som starkt ökande. Korpen fanns nu som häckfågel i så gott som hela landskapet (Bengtsson & Green 2013).

 

 

Figur 1. Resultatet av den första atlasinventeringen av korp 1974-1984. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. Svart prick = ej inventerad ruta.

 

 

Figur 2. Resultatet av den andra atlasinventeringen av korp 2003-2009. Röd, orange & gul prick = säker, trolig & möjlig häckning. 

 

 

En delförklaring till korpens etablering i det flacka sydskånska landskapet kan vara dens förmåga att bosätta sig i kraftledningsstolpar, Den första uppgiften om detta fenomen som jag hittar är från Uppland 1971 (Gustavsson 1971) men från Skåne är en häckning i en sådan stolpe mellan Lomma och Värpinge 1997 den veterligen första rapporterade (Casslén 1997). Fenomenet skulle dock visa sig vara tämligen vanligt och under atlasåren 2003-2009 noterades korpbon i kraftledningsstolpar i 21 rutor och fler följde under följande år. Den sydligaste jag känner till fanns vid Räng i Vellinge kommun (Bengtsson & Alerstam 2015).

 

Figur 3. Korpbo med inflygande korp utanför Löberöd 2006. Foto Kenneth Bengtsson.

Förekomst i Danmark (Ravn)

Korpen var en allmän häckfågel under 1800-talet, men kraftig förföljelse innebar att den var snudd på utrotad 1920. Arten blev totalfredad 1922 men fortsatt förföljelse, särskilt genom utläggning av gift, betydde att beståndet ännu 1950 var på endast 16 par. De fanns då uteslutande i Sönderjylland, omkring Vejle och på Fyn. 1968 uppskattas det ha funnits 60-70 par i landet och en fortsatt framgång ledde till 200-250 par i slutet av 1980-talet. 2019 uppskattades beståndet till 1 250 par (Christensen m.fl. 2022).

 

Dansk Ornitologisk Forenings bevakning av de allmänna fåglarna i Danmark visade för korpens del en kraftig ökning ur långtidperspektivet 1984-2020 och en måttlig ökning för perioden 2010-2020 (Eskildsen m.fl. 2021).

 

 

Jakt, skydd och attityder

Korpen var länge ansedd som skadlig och det var inte mycket positivt som skrevs om den i äldre tider. Jag ger några exempel på hur det kunde låta och avslutar med hur jakttiderna utvecklades fr.o.m. att den fick någon form av skydd 1938.

 

  • 1741: Kunglig förordning 16 okt 1741 ”angående rov- och skadefåglars utdödande” att skottpengar (vedergällning) skulle utgå till den som sköt eller fångade; örn, slaghök, uv, glada, lärkfalk, uggla, sparvhök samt korp, kråka, kaja, råka och skata, ävensom ”de mindre fåglar, såsom gråsparvar, tättingar och spinkor”. Dylika rov- och skadefåglars bon och nästen borde flitigt uppsökas och förstöras och erhölls ersättning även för dödade ungar och tagna ägg från desamma” (Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift 62:124).
  • 1858: ”Nytta och skada: Köttet är alldeles odugligt till spis; men vingpennorna är mycket eftersökta av ritare, vilka i synnerhet bruka dem till skrivpennor. Den skada korpen gör, ser man av deras födoämnen” (Nilsson 1858).
  • 1867: ”På Öland förstörde jag den 26 maj en kull nyss fullväxta ungar. Korpar voro mycket allmänna över hela ön och, förutom annat ohägn, gjorde de stor skada på ägg och fogelungar” (Meves 1868)
  • 1870: ”Till skaplynnet är korpen mycket slug och försiktig samt ytterst roflysten. Menniskan undflyr han med stor sorgfällighet, så att det i de flesta fall är ganska svårt att komma honom inom skotthåll. Eljest är han både djerf och tilltagsen samt öfverfaller med grymhet både däggdjur och foglar, som han blifver varse i skogen och under sina ströftåg” (Holmgren 1870).
  • 1897: ”I en furuplantering i närheten af Halmstad häckar han årligen, oaktadt ägg och ungar hvarje år förstöras” (Hollgren 1897).
  • 1898: ”Korpen är vid insjöar och isynnerhet i skärgården en ytterst skadlig fågel, en den värsta äggplundrare och ungröfvare” (Kolthoff & Jägerskiöld 1898).
  • 1949: Korpen är en svår äggtjuv och boplundrare för andra fåglar, och särskilt vid insjöar och i skärgården åstadkommer han därigenom en avsevärd skadegörelse (Rendahl 1949).
  • Ett brutalt sätt att bekämpa fåglar och andra djur var genom giftutläggningar, bl.a. med s.k. fosformos. Och det finns många exempel på sådan verksamhet. Från Blekinge berättade Kai Curry-Lindahl: ”Korpen blir illa åtgången av förgiftade beten utlagda för kråkor. 1950 fosforförgiftades ett häckande par med följd av att ungarna dog i boet” (Våra Fåglar i Norden 1963).

 

I följande lista står SJFT för Svenska Jägarförbundets Nya Tidskrift:

  • 1906: Skottpengar i Göteborg och Bohuslän (SJFT 1909:215-224).
  • 1913: Räknas som skadligt djur enligt jaktlagen från 8 november 1912 (SJFT 51:2-9).
  • 1928: Fredlös året om enl. K. kungörelse n:r 439, 440 och 441; 1927 (SJFT 65:bilaga).
  • 1938: Helårsfredad å Kronans mark enligt Jaktstadga nr 279/1938 given 3 juni 1938. I övrigt fredad 1 mars-31 augusti (SJFT 76:218).
  • 1948: Förklaras åter fredlös året om i hela Sverige (Svensk Jakt 86:159).
  • 1949: ”Ett beklagligt misstag rättas till” och korpen fredas 1 mars-30 aug (Svensk Jakt 87:185).
  • 1953-55: Fredad 1 mars-31 aug. Dock ej AC, BD och Z län (Svensk Jakt 91:280 + jakttabeller).
  • 1956-64: Jakttid i X och Y län tillkom. F.ö. nu helårsfredad i övriga län (Jakttabeller).
  • 1965-66: Jakttid i W län tillkom (Jakttabeller).
  • 1967-80: Jakttid i S-län tillkom (Jakttabeller).
  • 1981-85: Jakttid i hela Sverige utom Gotland. För Skånes del 16 nov-15 feb (Jakttabeller).
  • 1986-88: Jakttid i hela Sverige. För Skånes del 1 sep-15 feb (Jakttabeller).
  • 1989-91: Jakttid i hela Sverige. För Skånes del 16 jul-15 feb (Jakttabeller & Anser 28:69).
  • 1992-94: Jakttid i hela Sverige. För Skånes del 1 jul-15 feb (Jakttabeller).
  • 1995: Helårsfredad, men viss skyddsjakt möjlig (SFS 1995:443).
  • 2010: Storskalig avskjutning på soptippar i Norrland (Wirdheim 2011).
  • 2012: Möjlighet till skyddsjakt året om (Jakttabeller).
  • 2021: Möjlighet till skyddsjakt året om (SFS2021-334).

 

Rödlistning Europa

BirdLife International gav 2021 ut en reviderad upplaga av den europeiska rödlistan. Här klassades korpen som livskraftig (LC) och med ett ökande bestånd i Europa uppskattat till 1 720 000 vuxna fåglar.

 

 

Maxålder

Sveriges äldsta hittades död efter 20 år och 6 månader medan en norsk avlästes vid en ålder av 21 år och 10 månder (se RCs hemsida och European bird ringing 2023).

 

 

Referenser och övrig litteratur

De verk som informationen ovan bygger på är angivna i fet stil.

  • Andell, P. & Nilsson, L. 1988b. Svensk fågelatlas i Skåne; slutrapport, del 7. Anser 27:165-180.
  • Andersen, H.H. 1992. Ravnen skriger igen. Fugle og natur 1992:4:4-7.
  • Bengtsson, K. 2007. Fågelfredningens historia i Sverige. Jaktdebatt nr 4:2007.
  • Bengtsson, K. & Green, M. 2013. Skånes Fågelatlas. SkOF, Vellinge.
  • Bengtsson, K. & Alerstam T. 2015. Korp, lärkfalk och elstolpar. A 54:4:21-24. Häckningar i stolpar.
  • Bergengren, G. 2015. Korp. Carlssons förlag. Stockholm. Bok.
  • Blomgren, A. 1953. Korpens nuvarande utbredning i Sverige. Norrbottens Natur 1953:48-56.
  • Casslén, B. 1997. Korp häckande på skånska slätten. A 36:311. I kraftledningsstolpe.
  • Christensen, J.S., T.H. Hansen, P.A.F. Rasmussen, T. Nyegaard, D.P. Eskildsen, P. Clausen, R.D. Nielsen & T. Bregnballe 2022. Systematisk oversigt over Danmarks fugle 1800-2019. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Curry-Lindahl, K. 1963. Våra fåglar i Norden, andra upplagan. Stockholm.
  • Eklöw, A. 1988. Uppträdande hos en flock korpar i nysnö. VF 47:89.
  • Ericson, P.G.P. & Tyrberg, T. 2004. The early history of the Swedish avifauna. Stockholm.
  • Eskildsen, D.P., Wikstrøm, T. & Jørgensen, M.F. 2021: Overvågning af de almindelige fuglearter i Danmark 1975-2020. Årsrapport for Punktællingsprogrammet. Dansk Ornitologisk Forening.
  • Green, M., Haas, F. & Lindström, Å. 2016. Övervakning av fåglanas pop.utveckling. Årsrap. för 2016.
  • Gustavsson, L. 1971. Korp häckande i kraftledningsstolpe. VF 30:247.
  • Gustavsson, L. 1993. Korp i Uppland – historik och nuvarande status. FiU 20:5-12.
  • Hanström, B. & Curry-Lindahl, K. 1947. Natur i Skåne. Bokförlaget Svensk Natur.
  • Hermelin, G. 1972. Jägarboken. Bonniers.
  • Hollgren, C.A. Bidrag till Hallands lokalfauna. SJFT 35:36.
  • Holmgren, A.E. 1870. Skandinaviens foglar, förra bandet. Norstedt, Stockholm
  • Jägerskiöld, L.A. & Kolthoff, G. 1926. Nordens fåglar. Albert Bonniers Förlag. Stockholm.
  • Kolthoff, G & Jägerskiöld, L.A. 1898. Nordens fåglar. Beijers förlag. Stockholm.
  • Lind, J. 2017. Inget stöd för att kråkfåglar resonerar. VF 2017:2:22-27.
  • Lönnberg, E. 1922. Om ett egendomligt massuppträdande af korpar och några ord om ej häckande fåglar. FoF 17:85-92.
  • Malling Olsen, K. 1992. Danmarks fugle. DOF.
  • Meves, W. 1868. Bidrag till Sveriges Ornithologi. Berättelse om en resa till Öland och Skåne. Översigt af Kungl. Vetenskapsakademins Förhandlingar, 1868. N:o 3.
  • Moshøj, C.M. & Vikstrøm, T. 2018. Ravnen er for alvor tilbage i Danmark. Fugle og Natur 2018:1:18-21.
  • Nilsson, S. 1858. Skandinavisk Fauna. Fåglarna. Gleerups förlag, Lund.
  • Ottosson, U., Ottvall, R., Elmberg, J., Green, M., Gustafsson, R., Haas, F., Holmqvist, N., Lindström, Å., Nilsson, L., Svensson, M., Svensson, S. & Tjernberg, M. 2012. Fåglarna i Sverige – antal och förekomst. SOF, Halmstad.
  • Rendahl, H. 1949. Fågelboken – Sveriges fåglar i ord och bild. Tidens förlag/Stockholm.
  • Rudebeck, G. 1962. Våra Svenska fåglar i färg. AB Svensk Litteratur, Stockholm.
  • SOF, 1949. Förteckning över Sveriges fåglar. 1:a upplagan. Svensk natur.
  • SOF. 1970. Förteckning över Sveriges fåglar. 6:e upplagan. Svensk natur.
  • Svensson, S., Svensson, M. & Tjernberg, M. 1999. Svensk fågelatlas. Vår Fågelvärld, suppl 31. Stockholm.
  • Thott, T. 1892. Mitteilungen des Ornithologishen Komitees des Königlichen Schwedischen Akademie der Wissenschaften. Stockholm.
  • Ullman, T. 1943. Korpaleken (om ansamlingar på vårisar). Svensk Jakt 81:92-93.
  • Ulfstrand, S. 2014. Korpar – klokast bland alla fåglar? VF 73:5:24-26. Referat om forskning.
  • Wallengren, H.D.J. 1849. Foglar i nordöstra Skåne. KVAÖ 6, 1849:307-312.
  • Wallin, M. 1998. Inventeringar av korp i Mörbylånga socken, samt korpens tidigare förekomst på Öland. Calidris 27:1.10-16.
  • Weibull, P. 1979. Korpens förekomst i Skåne. A 18:11-18.
  • Wirdheim, A. 2011. Korpkrig på soptippar. VF 70:6:6.
  • Wirdheim, A. & Green, M. 2023. Sveriges fåglar 2022. – BirdLife Sverige – Sveriges Ornitologiska Förening, Halmstad.

 

Informationen är sammanställd av Kenneth Bengtsson i augusti 2023.